Hej vänner!

Det finns och har funnits mycket tokigt i världen. Bland det tokigaste måste väl ända varit Trofim Lysenkos idéer. Denne tokfrans hade ju fått för sig att förvärvade egenskaper kunde ärvas och att man därför skulle kunna få växter som fick växa upp i en karg och besvärlig miljö att få avkommor som tålde detta bättre. Då detta stämde väl överens med den kommunistiska idén om att man genom påverkan skulle få fram en bättre sorts människor, nämligen sovjetmänniskor så var Lysenko väldigt poppis hos Stalin och hans kompisar. Det fanns naturligtvis även i Sovjetunionen växtgenetiker och andra som förstod att Lysenkos idéer var rent nys. Men om de öppnade munnen och framförde detta så blev de inspärrade på mentalsjukhus eller avrättade. 

Men i Sovjetunionen satsade man stenhårt på att Lysenko hade rätt och började försöka odla vete där det var mycket olämpligt. Det gick också naturligtvis åt helvete och gjorde att det sovjetiska jordbruket gav dåliga skördar och medverkade till många svalt ihjäl. 

Det finns ju många andra exempel på pseudovetenskap men de brukar ju inte få så allvarliga konsekvenser som Lysenkos idéer. I det fallet handlade det ju också om att makten ville att världen skulle vara utformad enligt ”den vetenskapliga socialismen” bild av densamma. Och inte som den såg ut. Man gillade liksom kartan bättre än verkligheten och då skulle verkligheten vara så god att anpassa sig därefter. 

Även i Sverige fanns det sådana som trodde på Lysenkos ideér. Skam till sägandes var en av dem en släkting till mig som hette Ingvar Uddenberg. Han var en förläst överliggare i Uppsala på 30-talet som hade studerat teologi och biologi. Den blandningen visade sig vara förödande för hans själsliga hälsa och efter en kris gick han med i det som då var Sveriges Kommunistiska Parti. Det som var föregångare till VPK och nu Vänsterpartiet. Som hos många av de som har en borglig bakgrund och där radikalitet är en blandning av föräldrauppror och politisk medvetenhet blev Ingvar en mer glödande radikal än andra. Då han dessutom uppenbarligen var lite knasig, började den lokala partiledningen fundera vad man skulle göra med Ingvar. 

Till exempel hade Ingvar på högmässan i domkyrkan rest sig upp och skrikit: ” Död åt konungen borgarklassen och religionen”. För detta tilltag hade han blivit inlåst i häkte en vecka. Det hade han gillat för han var, enligt sin egen uppfattning, en politisk fånge. Så när han blev utsläppt av konstapel Björk redan efter en vecka var han mycket besviken. ”Nu håller du käften och dig i skinnet” sa Björk och släppte ut honom. För denne hade bara trott att det bara var ytterligare en full student som ställt till det. 

Nåväl, partiet bad nu Ingvar att studera den vetenskapliga utvecklingen i det heliga landet, Sovjetunionen. Det var då som Ingvar fick höra talas om Lysenko. I de artiklar som han läste i tidskiften ”Nytt från Sovjetunionen” som gavs ut av Partiet i samarbete med Sovjetiska ambassaden framgick att man nu hade nått nya framgångar i femårsplanen. Detta tack vare att man lämnat det borgliga idéer som styrt växtförädlingen och satsat på den store socialistiska forskarens Lysenkos idéer. 

Nu bestämde sig Ingvar att han skulle bli Sveriges Lysenko. Han berättade för Partiet och dess ledning att han avsåg visa att man skulle kunna nå samma framgångar i växtförädlingsarbetet som man nått i Sovjet. Detta skulle ju underlätta efter revolutionen som ju snart skulle inträffa.

Som exempel valde Ingvar den afrikanska växten pärlhirs. Om man med framgång kunde odla den i Uppsala så skulle det minsann bevisa att Lysenko hade rätt. Så en mörk kväll tog han en lykta och gick in i växthuset i Uppsala botaniska trädgård. Till slut hittade han avdelningen för afrikanska växter och på en skylt läste han ”Hirs, Centralafrika”. Han tog några plantor och smög ut igen.

I ett trädgården utanför sitt studentrum planterade han ut sina växter. Det fungerade utmärkt och under sommaren hade dessa växt sig stora och kraftiga. Han berättade om sina framgångar för partiordföranden i Uppsala. Han lovade också att visa växterna vid nästa partimöte. Detta var extra  viktigt då det var val till andra kammaren i september. 

Någon dag innan detta möte gick Ingvar ut och skördade. Som en överraskning tänkte bjuda på något tillagat av den egna odlingen. Han tänkte att detta säkert skulle uppskattas. Dessutom skulle som hedersgäst Sovjetunionens dåvarande ambassadör Alexandra Kollontaj medverka. Så kanske skulle Ingvars initiativ nå högsta ort, tänkte han. 

Han malde alltså sin afrikanska hirs i en kaffekvarn och tillredde av mjölet en sockerkaka. Ingvar smakade en liten bit och fann att den smakade utmärkt. Så till pausen i partimötet bjöd han på denna kaka och till det kaffe. Alla lät sig väl smaka.

Efter paus var det dags för lokala partiledaren Sylwans tal. Han ställde sig upp i talarstolen och började med orden: ”Kamrater vi får inte glömma att tänka på vad den store Vladimir Iljitj Lenin sa vid revolutionens början 1917”. Längre kom han inte för ambassadör Kollontaj började fnissa högljutt. ”Hi, hi Len in, jo jag tackar jag”, sa hon fnissande. Det blev dödstyst i salen en stund. Men så började det fnissas lite här och där. Sedan började det skrattas högre och högre. Någon ropade: ”Vad är det här för trist. Tacka vet jag Groutcho. Det är en Marx i min smak!” Hela mötet spårade ur och det skrattades och väsnades så polis tillkallades. Grannarna hade klagat. När polisen kom så kastade sig partiledare Sylwan runt halsen på konstapel Björk  och kysste honom. Han sa: ”Vad bryr jag mig om politik, när det finns kärlek!”

Nästa dag lades lokalavdelningen av Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala ner. Ryktet hade nått  både Stockholm och Moskva. Ambassadören blev hemkallad för att förklara sig. Men för att undvika att det hela kom ut tystades det ned.

Ingen kunde förklara riktig hur det kunde bli som det blev. Men Ingvar hade börjat fundera om det hade med hans kaka att göra. Han gick tillbaks till växthuset i botaniska trädgården. Bredvid där han plockat sin växt stod ytterligare en skylt. Ingvar läste på skylten. Det stod: ”Hampa (Cannabis sativa” på den.

Peter