Hej vänner!

Den isländska polisen har valspråket: ”með lögum skal land byggja.” Det betyder ”Land skall med lag byggas” och samma sak står i flera av våra gamla landskapslagar, fast då på fornsvenska. Så där står det: "mæþ lagh skal man land byggia". Det finns en fortsättning på detta citat som är: ”och icke med våldsverk”. Vilket är en viktig fortsättning.

Jag är ju en laglydig person som aldrig åtalats för något brott eller stått i domstol och skämts. Det enda brott jag begått är att jag en gång körde för fort. Men det var inte värre än att jag blev bötfälld på plats och fick köra vidare. Kostade väl någon tusenlapp. Vilket var rätt åt mig. För jag tycker att det är viktigt att man följer landets lagar och blir irriterad på dem, som tycker att man kan vara flexibel vad gäller detta.

Som jag skrivit tidigare är jag mycket för demokrati och detta styrelseskick är nästan det enda jag håller heligt. För vi lever ju i en representativ demokrati där de som styr landet är utsedda att representerar landets invånare. En uppgift som dessa representanter har är att stifta lagar och se till att dessa lagar upprätthålls. Om man inte sköter sig på den punkten, så skall de få negativa konsekvenser för en. Som att betala böter om man kör lite för fort. Om man gör värre saker skall man råka värre ut. För i en demokrati skall man följa lagarna. Som tur är har de flesta av oss en inre moralisk kompass som gör att detta inte är ett större problem. Vi vet att man inte får sno andras grejer, misshandla eller mörda. Vi förstår också att de som har till uppgift att upprätthålla dessa lagar har ett svårt jobb och gör som de säger, även om vi därigenom måste ge upp vår egen vilja. För vi inser att om lagarna anpassades efter våra önskemål, så skulle samma sak gälla andra vars önskemål, om hur samhällets skall se ut, är något vi i högsta grad ogillar.

Så jag är egentligen negativ när några anser att de har rätt att bryta mot lagen, för att de ogillar den eller för att det har något för dem så viktigt att framföra, att de måste ta till olagliga medel för att bli hörda. Det hjälper inte att man säger att man är beredd att ta sitt straff och att det skulle göra det mindre fel att bryta mot lagarna. Men här är jag lite tveksam. För ibland verkar de som vi utsett som företrädare, glömma bort att de inte representerar sig själva, utan folket. Som när representanter från det stora socialdemokratiska partiet rev ner Stockholms innerstad på 60-talet och inte gick att få stopp på, förrän det blev uppror vid almarna i Kungsträdgården. Detta stora parti som var säkra på att alla de beslut som de tagit i demokratisk ordning hade folklig förankring fast, det bara hade stöd hos höga medlemmar i ”rörelsen”. Men där bet de sig till slut i tummen och det rejält. Almarna står kvar och under dessa kan man sitta på våren och dricka te om man vill. Vilket man får tacka alla de som var där för. Så kan det gå när politikerna glömmer bort sin uppgift och använder käften mer än öronen. Vilket är en risk om man blir för maktfullkomlig och för lite ödmjuk. Eller om man inte lyssnar på folks oro, rädsla och sorg. Vilket kan få och har fått tråkiga konsekvenser.

Men som Stephen Pinker skriver i sin bok ”Upplysning nu”:
”Framstegsidealet bör inte heller förväxlas med 1900-talets projekt för att omgestalta samhället så de passar teknokrater och planerare, något som statsvetaren James Scott kallar auktoritär högmodernism. Denna rörelse förnekade existensen av en mänsklig natur, med sina besvärande behov av skönhet, natur, tradition och social gemenskap. Modernisterna utgick från en ”ren bordsduk” på vilken de ritade upp projekt för stadsförnyelse där levande stadsbebyggelse ersattes av motorvägar, höghus, blåsiga torg och brutalistisk arkitektur. ”Människan kommer att födas på nytt”, var deras teori, och ”leva i ett ordnat förhållande till helheten”. Även om denna utveckling ibland förknippas med ordet framsteg, var språkbruket ironiskt: ”framsteg” som inte vägleds av humanism är inte framsteg.” Så skriver Stephen Pinker och den som vill kolla i praktiken kan åka till Sergels torg och titta sig runt omkring. Där besväras man ta mig fan inte av skönhet!

Jag är alltså mycket för demokrati och att folket skall välja vem som skall representera dem. Så en av de mer smärtsamma upplevelserna i mitt liv var när jag en morgon hörde att väljarna i USA i fria val, valt en obehaglig narcissistisk idiot, med psykopatologiska drag till president. Först kunde jag nästan inte tro att det var sant. Men det var det. Det fick mig att för första gången att fundera på om demokrati alltid är så himla bra, som jag envisats med att säga. Jag blev både rädd och ledsen. För plötsligt förstod jag att de som vädjar till mänsklighetens sämsta sida, mycket väl kan vinna demokratiska val. Att de som i Ryssland kan vinna odemokratiska fuskval, är ju inte förvånande. För där har det ju alltid varit det normala. Men till slut finns det väl hopp om att dessa två kriminella stolpskott straffas för sina ogärningar, som andra förbrytare. Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Men jag vill inte bli pessimist och kämpar mot detta varje dag. Ibland går det bra ibland går det mindre bra. Dags för en kopp kaffe!

Peter

Hej vänner!

Det ligger på något sätt i människans natur att känna obehag inför kaos. Stagnelius påstår ju att kaos är granne med gud. Om det är på det viset, har gud en jävligt tråkig granne. Jag har ju nyss prövat på kaos och måste säga att det är nog det jävligaste jag prövat på och tänker undvika i i fortsättningen, på alla sätt som går. Motsatsen till kaos är ordning och struktur. Vilket är ett tillstånd där orsakssamband är tydliga och förståeliga. Där världen på det sättet är rätt trygg och utan alltför mycket överraskningar. Mellan kaos och ordning finns ju ett tillstånd, som kräver rätt mycket av oss. Så mycket att en del tycks ge upp, skrämmas av det och undvika det. Nämligen det komplexa, vilket en del närmast verkar förolämpade av, just för att det ställer stora krav på tankeapparaten. Så för att undvika detta, väljer de att försöka förenkla till en för dem begriplig nivå. Vilket faktiskt är ett utslag av kognitiv begränsning.

Som nu när stora delar av USA har drabbats av ett oväder och en kyla av historiska proportioner. Att detta paradoxalt nog kan bero på den globala uppvärmningen, kan låta konstigt. För att förstå att det sambandet måste man lära sig en del om hur avsmältningen i Arktis påverkar jetströmmarna som verkar ha saktat ner på grund av förändringar i klimatet. Så uppvärmningen kan leda till både snö och sträng kyla. En paradox som inte är helt lätt att förstå om man inte anstränger sig.

Det är ju likadant med naturen. Den är ju en väv där allt hänger ihop och påverkar det andra. Gasellens skönhet beror på gepardens snabbhet och fjällrävens överlevnad på att det finns större rovdjur, som lämnar bitar kvar av sitt byte, till den och andra som själv inte kan döda större bytesdjur. Hackspettar är beroende av att skogen innehåller döda träd, i vilket insekter lägger sina ägg och där det går att hacka ut bohål. Allting hänger ihop i en väv av ömsesidiga beroenden och de medlevare som omger oss är ett resultat av detta, efter årmiljoners evolution. När det blir revor i den väven så påverkar det allt och till slut också oss.

Jag har ju flera gånger skrivit om de människor som en gång för sådär 20000 år sedan levde på den stora kalla savann som sträckte sig över Eurasien nedanför det stora istäcket i norr. Dessa människor gick ju in i grottor och målade det djurliv, som omgav dem i form av sabeltandade tigrar, grottbjörnar, mammutar, ullhåriga noshörningar med flera nu försvunna djur. De människorna levde där som en del av det levande, som omgav dem. Vilket säkert ibland var farligt och besvärligt. Men deras möjlighet att förstöra den biologiska väven var väl rätt begränsad. Man tror ju att grottmålningarna kan vara ett uttryck för någon sorts religion där olika, grupper hade sina egna totemdjur. Djur som var heliga och som man tillbad.

Fast jag har läst att det verkar som människorna gick över landbryggan, som då fanns över Berlings sund mellan Sibirien och Alaska, var så skickliga jägare att de lyckades utrota de stora djuren i megafaunan i Amerika på några tusen år. Så redan då lyckades vi ställa till det. Men nu lever vi i tiden där djuren dör ut i ett massutdöende av samma omfattning, som när dinosaurierna dog ut av ett kometnedslag för 60 miljoner år sedan. Vi blir alltfler och allt ensammare på detta lilla blå klot i universum. Vilket sådana naturnördar som jag tycker känns både skrämmande och sorgligt. Men många verkar inte bry sig ett dugg. Utan mest tycka att de vilda djuren är i vägen för utvecklingen och att det är löjligt att stoppa ett vägbygge, för att det bor en sällsynt fladdermus där vägen skall fram. Eller att en ovanlig fjärilsart riskerar försvinna på grund av detta. Själv tillhör jag det jobbiga gäng som tycker bevarandet av minsta lilla kryp till djurart är viktigt. Speciellt nu i den stora utrotningens tid.

Kanske är kunskap just en utökning av att stå ut med det komplexa utan att bli förolämpad av insikten, att hur vi än kämpar, kommer det vi inte vet, alltid vara mycket mer omfattande än det vi vet. Just nu finns det de som ger uttryckt för ett kunskapsförakt och tycker kunskap och vetenskap så ofta lett till felaktiga slutsatser. Men de verkar ibland glömma att det just är forskning och vetenskap som kommit fram till, att tidigare slutsatser visat sig vara felaktiga. Själv sitter jag ju här och skriver till er just nu som ett resultat av medicinsk kunskap och forskning. Så jag är rätt tacksam för att det bedrivs sådan. Säkert har misstag begåtts på vägen. För världen , hjärnan och människan är komplex. Det får vi ta mig fan stå ut med.

Slava Ukraini (Слава Україні!)

Peter

 

Hej igen vänner!

Ibland snurrar världen till och skakar om en. Vilket hände mig på ett obehagligt vis i förrgår natt. Så efteråt fick jag akut uppsöka sjukvården. Men idag är det okej igen och jag hoppas att det fortsätter vara så. För jag föredrar en mer stabil värld, där jag styr min kropp. Motsatsen är jävligt förvirrande, obehaglig och skrämmande.

När jag gick hem från akuten igår natt efter blivit rejält undersökt och provtagen, var det stjärnklart och stjärnorna lyste så starkt att de fyllde himlen, fast det var några lyktor längst vägen. Så jag stannade och såg ut mot oändligheten och alla de solar som fyller Vintergatan och alla andra galaxer till rymdens och tidens slut. Jag vet att den senaste teorin om skapelsen är att alltet uppstod, ur en stor smäll för 13,8 miljarder år sedan. Det är konstigt om det förhåller sig på det sättet och helt omöjligt att begripa. När jag var barn och såg mot stjärnorna om kvällen, var rymden oändlig och utan slut. Vilket kändes både stort och skrämmande. För hur stor är oändligheten? Det går ju inte heller att begripa. Men så kort är vår tid under stjärnorna, att det verkar så oerhört dumt och futtigt, att den tiden används till att starta krig eller på andra sätt vara grym mot sina medmänniskor. Så helt jävla bortkastade timmar. Så kort är vårt tillfälliga besök i detta oändligt stora universum, att det borde användas till något viktigt. Som att säga viktiga saker. Så till alla jag älskar, vill jag säga: ”jag älskar er”. Till alla jag gillar, vill jag säga: ”jag tycker om er”. Till de yttersta fåtal jag varken älskar eller tycker om, vill jag säga: ”far åt helvete”.

Jag hade tänkt gå på julottan, men försov mig. Vilket faktiskt inte var så dumt. För det betydde att jag tog igen mycket av den sömn som jag på grund av föregående natts övningar missade. Så vill jag sjunga ”gläns över sjö och strand”, får jag väl göra det själv. Det kommer låta sådär. Men är kanske bättre än inget, även om det är tveksamt. Vad gäller musik lyssnar jag bara på klassisk musik för närvarande. För jag tycker det jobbigt att höra på blandningen av text och musik just nu. Blir liksom en informationskanal för mycket. Bach är bra för han på något sätt förbereder en på vad som skall komma, för det är på något sätt självklart. Jag vet inte riktigt hur jag menar och har svårt att förklara. Det är på något sätt en behaglig ordning på tonerna. Som när någon läser upp hela alfabetet, utan att hoppa över en bokstav. Man vet vad som kommer sedan och är lite glad när man kommer till de fina bokstäverna åäö som en del språk saknar. Vilket påminner mig om tjejen som i England förklarade att hon hette Lövberg och att det stavades med ett o ”with two pricks on”. Vilket skamligt nog, roar sådana typer som mig, med enkel humor. Det är alltså ordning på Bach i en förvirrad värld. Vilket jag för närvarande uppskattar extra mycket.

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Vilket gör det helt omöjligt för mig att vara glad, mer än tillfälligt. Så totalt meningslöst och onödigt. Bara för en psykopatjävel tycks ha valt samma sätt som Nero, Hitler och Stalin, att bli berömd på. Efternamn förknippade med galenskap, ondska och skam. Efter det här är över, kommer nog de som heter Putin, snabbt byta efternamn. För att slippa förknippas med någon i listan av onda diktatorer. Men han kommer nog inte glömmas bort. Men av alla sätt att bli berömd på har han valt ett av de sämsta. Som den norske majoren Quisling som och nått världsberömmelse, på ett sätt, som gör honom till lika lätt att förakta som den nuvarande ryske presidenten. När allt är över, kommer väl en av de värsta saker man kan säga om en människa är att: ”han är en riktig Putin”. Lika illa som att kalla någon för en Quisling eller Hitler.

Som ni vet hände sig vid den här tiden att ett påbud utgick från kejsar Augustus att hela världen skulle skattskrivas. Det var förresten när Kvirinius var landshövding över Syrien. Det var då som den unga mamman Maria födde en son som hon lindade och lade i en krubba i brist på bättre vagga. Men några herdar blev rädda för en Herrens ängel dök plötsligt upp och skrämde dem rejält. Men ängeln sa: ”var inte rädda för jag kommer med ett budskap om glädje till er. För i natt har en frälsare fötts och han är Messias, Herren.” Så står det väl ungefär om jag minns rätt. Nu skulle jag vilja att en Herrens ängel dyker upp och säger till mig att inte vara rädd längre och att det har blivit fred och alla barn, nu får sova tryggt i sina sängar. En ängel som säger: ”var inte rädd längre, för det är över. Det var bara en mardröm, men nu är den över.” Tills denne herrens ängel dyker upp kommer jag nog fortsätta att vara rätt skraj och tvivlande. Hoppas han kommer, innan jag måste ställa in cykeln och ta kontakt med Fonus för planering. Innan dess får gärna en ängel dyka upp och säga: ”var inte rädd”.

Idag fyller förresten min gudmor Birgitta år. Hon var kompis med min storasyster Margareta som var 16 år när jag föddes. Så hennes kompis fick bli min gudmor, trots att hon var rätt ung när hon fick detta ansvarsfulla uppdrag. Margareta är ju inte längre med oss. Men det känns på något sätt fint att ha en gudmor, som var med de dagar då allting började. Även om vi under åren inte alltid haft så mycket kontakt, har hon alltid funnits där och frågat Margareta om hur det är med mig. Känns fint på något sätt att ha en gudmor, som en gång såg mig döpas. Så grattis Birgitta!

Peter

 

Hej vänner!

I morgon är det julafton 2022. Något som i år inte känns speciellt viktigt. För jag har varit med om så mycket de senaste veckorna, att jag inte tänkt mycket på att det dessutom, mitt i alltihop, skall bli jul. Det skall det trots allt bli och numera är sådana helger, för mig rätt ambivalenta tillställningar. För de är ju både lite kul och samtidigt en påminnelse om tidens gång. Det är liksom skinka, rödkål, sillsallad och vemod, i en enda blandning. Så har det varit sedan jag fyllde 65 och plötsligt blev påmind om att jag knallat runt på denna planet, sedan, 50-talets första hälft. Nu är jag alltså 68 år och det är inte så dåligt. Harald Blåtands farsa Gorm den gamle blev visst inte mer än runt 50 år. Vilket på den tiden tydligen var tillräckligt för att få tillnamnet ”den gamle”. Han var visst förresten en elak gubbe, som slog ihjäl de präster som hade oförskämdheten att försöka kristna danskarna. Men hans son tyckte det nog var bäst att bli kristen och kristna sina landsmän. För han ville ha bra relationer med grannarna i söder. Men folket längst upp i norra Skåne, som då var danskt, lyckades han inte kristna. Vilket ingen riktigt lyckats med än. Där tillber man ju fortfarande Oden, Tor och Frej, som ni vet.

Jul är ju ett fornnordiskt ord. Fast då kallade man det att dricka jul. För det var tydligen en rätt blöt tillställning. Man firade ju också midvinterblot, ungefär när vi firar jul. Då offrade man också till asarna. Vilket innebar att man slaktade och käkade upp en massa grisar, hästar och får. Till det offrade man en massa öl och mjöd till gudarnas ära. Morgonen därpå bad man till gudarna och sa: ”aldrig mer”. Men året därpå var man minsann på det igen. Sedan blev vi kristna, vilket egentligen inte ändrande på så mycket vad gäller själva firandet. Mer än att den gud man tillbad var en annan. Annars käkade man och söp som förut. I Uppsala fanns ett tempel där man visst dessutom offrade människor och hängde upp dem i träden. Fast det kanske bara är något som är förtal, från de präster som ville kristna landet. Jag har något minne av att jag hört att Adam av Bremen, som vid något tillfälle besökte detta tempel, berättade att man sjöng snuskiga visor också. De hade man gärna velat höra. Själv kan jag bara några få lite slippriga nubbevisor och skulle behöva utöka den repertoaren. Egentligen kommer jag bara ihåg en, som är lite barnförbjuden, som ni kan sjunga i jul om ni vill. Nämligen denna:

”Grisen, den har fyra ben
tuppen, den har två
snoppen, den har inga ben
men den kan stå ändå!
Skål.”

Kanske var det den man sjöng till Frejs ära, när man blotade i Uppsala. Skulle inte förvåna mig.

Jag funderar faktiskt på att gå till julottan i år. För jag gillar julpsalmerna och julevangeliet. Dessutom har jag ju inget annat för mig och har mycket nära till Visby domkyrka. Tar högst fem minuter att gå dit. Undra om man är välkommen om man är ateist. Antagligen inte. Men jag tror inte de kollar så noga. Skulle någon, mot förmodan fråga, så får jag väl ta till en nödlögn och se lite troende ut och påstå att jag är detta. Som Hasse Alfredsson är i den mycket skojiga sketchen där han berättar att han tror på ”Robert Lind” i Kramfors:

Jag tycker alla i år skall be till gud, om fred i Ukraina oavsett om de tror på honom eller inte. Men det lär väl inte hjälpa så mycket. För han måste ha det lite jobbigt just nu. I Ryssland sitter en av hans högsta företrädare, nämligen patriarken av Moskva, som heter Kirill och stöder krigsbrottslingen som startade alltihop. Han är visst säker att det fanskapet, har gud på sin sida. Vilket andra nog inte håller med om. Vem gud själv håller på är väl lite osäkert. Kanske vet han varken in eller ut. Påven håller visst inte med patriarken Kirill alls. Så två av hans högsta företrädare på jorden har helt olika uppfattning om hans vilja. Men en sak är säker. Nämligen att Robert Lind i Kramfors vill ha fred och att den jävla krigsförbrytaren ställs inför rätta. För Robert Lind är säkert en hederlig karl!

https://youtu.be/DMImcGjkiFs

Ge stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

Hej vänner!

Nu har det gått tio dagar sedan jag opererades och jag mår hur bra som helst. Ibland känns det nästan som det inte har hänt, för allt börjar bli som det var innan. Vilket är bra. Men jag får väl skamligt erkänna att det inte alltid kändes helt fel att få all den omsorg jag fått och att vara utan några som helst krav. Nästan att som ett spädbarn vara i centrum och känna sig viktig och bli, tillfrågad om hur man mår och om man ätit och sovit ordentligt. Nu är snart allt som vanligt och man förväntas vara vuxen och får väl en spark i ändan, om man inte skärper sig. Idag har jag faktiskt gått en något längre promenad för första gången sedan operationen. Det gick hur bra som helst. Så det är faktiskt inte det minsta synd om mig längre. Fortfarande är jag rätt trött, det är allt.

Jag måste alltså börja fundera lite på min framtid, efter att under lång tid inte känt detta som så meningsfullt. Jag skulle vilja åka till Florens, vilket Firenze av någon konstig anledning heter på svenska. Men det får jag vänta med. Jag får för närvarande inte dricka vin. Fast det är något jag mest själv bestämt. För jag är rädd om min hjärna och tror inte den i dagsläget, skulle må bra av alkohol. Men att resa till Toscana, utan att dricka vin till maten, känns så där. Lite som att äta gröt utan mjölk i tallriken. Eller äta blodpudding utan lingonsylt.

Jag är alltså för tillfället extra rädd om min hjärna. Alltså den plats där, enligt min uppfattning, själen befinner sig. Den själ som jag ju inte alltid skött så perfekt som jag borde. Men nu har jag blivit påmind om att man bör behandla den med respekt och viss försiktighet. Det samma gäller kroppen och jag begriper inte att folk stoppar i sig så mycket skräp, som de innerst inne nog vet inte är så nyttigt. Att man några gånger per år käkar en köttfärs-semla med oljekokta potatisstavar och dricker en dryck bestående av vatten med kolasmak och socker till detta, är väl inte så farligt. Men att äta sådant flera gånger i veckan kan inte vara nyttigt. Vad jag läst finns de barn som får i sig nästan all näring via sådan skräpmat. Vilket låter hemskt. Hur fan har det blivit på det sättet. När jag gick i Bergshamra skola i Solna lagades all mat där på plats. Jag tyckte nästan att allt som serverades smakade bra. Men det vågade jag nästan inte säga. För det var på något sätt inte riktigt tufft att tycka så. De var ofta massa tråkiga ungar som gnällde på maten och drog med andra i denna trista negativism. Det var tråkigt. En del saker som jag då åt med god aptit, har jag faktiskt inte ätit ofta sedan dess. Som lappskojs, levergryta och blodpudding. Hur gott som helst, men ändå inget som jag tillagar hemma. Säkert nyttigt också.

Jag lagar ju all mat hemma hos mig. Men får väl erkänna att min mat, nog haft onödigt mycket smör och vispgrädde i sig. Nu har jag bestämt att även på den punkten bli en bättre människa och minska på detta. Det skall bli mer grönsaker, olivolja och fisk. För det tycker jag är gott och dessutom säkert nyttigare. Jag gillar ju italiensk mat. Men där äter man ju väldigt mycket pasta. Det är i och för sig jättegott. Men fan vet om det är så himla nyttigt. Men en hel del italienska kvinnor blir trevligt runda med junoniska former, av att äta pasta varje dag och verkar må utmärkt. Så det är nog inte så farligt trots allt. Tvärtom kan det tydligen göra att kvinnor ser friska och välnärda ut, på ett sätt som jag uppskattar. Gubbar i min ålder bör däremot kanske ta det lite lugnt med pastan och annat som sätter sig i bukfettet. För det är inte nyttigt alls, att ha för mycket av den varan. Men det är lika viktigt att den mat man äter är god, som att den är nyttig. Fan vet om det inte är lite viktigare. För man blir ju glad av god vällagad mat. Som dillkött på lamm eller kokt torsk med äggsås. Sådan mat gör en lycklig om den är vällagad. Vilken den är om jag lagat den.

Mat, sex och kultur har ju annars det gemensamt att det ger njutning. Så det är viktiga saker. Inget att slarva med. Det tar liksom lite tid att göra det ordentligt. Men samtidigt skall det vara kul och inte tas på alltför stort allvar. Man kan dricka vitt vin till kött och rött till fisk utan att det medför allvarliga skador. Men till sex passar det bättre med ett glas champagne, har jag hört. Men inte mer än så. Ty redan Linné påpekade att den typen av drycker har en tendens att öka lusten, men samtidigt sätta ner förmågan. Så vi får väl lyssna på blomsterkonungens klokskap. Jag har ju nått en ålder, då man nog bör lyssna extra noga. Kultur är väl något som man märker mest när det saknas. Som salt i gröten eller förstånd och medkänsla hos tokiga psykopatpresidenter. Man tänker inte så mycket på det innan man inser att det fattas. Då blir man desto mer mer uppmärksam på denna brist. 

 

Peter

 

l

Hej vänner!

Dax för liten julnovell!

Han hade varit och handlat lite julklappar och julmat. Inte mycket för han hade bestämt sig för att fira julen hemma i lugn och ro. Han hade förstått att en del tyckte synd om honom som skulle sitta ensam på julafton. Men det var det inte. För han tyckte faktiskt att det skulle bli skönt. Kravlöst och lugnt. Ännu var han rätt sliten efter sin operation och hade svårt att orka med för mycket intryck. Nu var han alltså på väg hem med kassar i bägge händerna. Han tänkte bara gå förbi bolaget och köpa en flaska brännvin och några julöl, att fira med. Han stod där och valde vilka öl han skulle ta och gick sedan och tog en halvflaska O.P Anderson. Vad han skulle lägga den flaskan visste han inte för han hade alla händer upptagna med andra grejor. Så han stoppade den i rockfickan. Därefter gick han för att betala. Det gick fint att betala för sina tre öl. Sedan gick han ut och började gå hem. När han gått några kvarter kom en polisbil farande och for förbi. Då kände han efter i fickan och märkte att där låg en flaska, han inte betalt för. Vilket var lite pinsamt. ”Men det fixar jag nästa vecka”, tänkte han. Vad han inte visste vad att en tjänsteman på bolaget i deras övervaknings-TV sett hans stöld och ringt polisen som nu sökte honom. Nu kom polisbilen sakta körande tillbaka och han började ana, att det fanns risk, att det var honom de sökte. Men han tänkte ta mig fan inte sitta häktad på julafton och fira denna i cell. Så han smet in på Högalidskyrkan, som han just gick förbi.

I kyrkan tänkte han gömma sig till det lugnat ner sig och polisen blivit upptagna med andra och allvarligare brott. Vilket bara är en tidsfråga på julafton, som i vissa familjer alltid slutar med bråk och handgripligheter. Så han hittade ett litet rum, där han satte sig att vänta. Det var tydligen ett rum där prästerna brukade ta på sig sina långklänningar, inför föreställningarna. På en krok hängde en kvarglömd rundkrage. Den provade han och såg sig i spegeln och tyckte själv att han klädde i den. Han såg minsann ut som en modern präst i mörkblå tröja svarta byxor och rundkrage.

Nu hade han suttit en timme och väntat och tänkte ge sig hem. När han kom ut i kyrkan stod ett stort gäng församlade framför dess krubba. När han gick förbi hörde att att det talades på tyska. För det var en grupp tyska pensionärer från München som valt att fira jul i Stockholm. De tillhörde en katolsk församling, från en av den stora stadens förorter. Så nu diskuterade de skillnaden i traditioner mellan det Lutheranska Sverige och det katolska Bayern. När han började gå mot vapenhuset så klev två poliser in i kyrkan. ”Fan tänkte han. De var ena envisa konstaplar. Så mycket jobb för att en gubbe snott en flaska O.P.

Så han gick tillbaks till det tyska sällskapet och ställde sig framför detta och mässade.

- Helig, helig är herren Sebaot och hans änglar. Ty likt dessa, äro vi alla här församlade att fira Jul och Nyår. Intet skall er fattas på er väg till himmelriket”. De tyska pensionärerna från Bayern tittade på den präst som uppfylld av helig ande nu predikade på svenska för dem. Några hade tårar i ögonen och nån sa: ”Gott mitt Uns” eller vad man säger på tyska. Han märkte iallafall att han hade sin församling med sig och fortsatte: ” Låtom oss bedja. Imbelupet glaset står på bräcklig fot. Kalla pilsnerpavor lutar sig därmot. Gud vi tackar dig. Vi har syndat inte bara en gång utan flera. Men likt Paulus ber vi nu om förlåtelse och sjunger Psalm 76.” Därefter började han med sin rätt taskiga mörka sångröst sjunga: ”Helan går, sjung hopp, ty detta skall oss inte överge, falleri fallerallan lej. Nu såg alla tyskar allvarliga ut och en del gjorde korstecknet. Men två kvinnliga poliser som hört psalmsången tittade misstänksamt på honom. En av dem tog av sin mössa, knäppte sina händer och kom fram till honom och sa: ”Nu följer du allt med här gubbe. För nu är det färdigsjunget.”

I polisbilen förhördes han om sin stöld och sina försök att undkomma lagen långa arm. Det roade uppenbarligen dessa konstaplar, som till slut sa: ”ta du din flaska och gå hem. För du har ju gjort denna jul betydligt bättre än den kunnat vara. För så kul har vi inte haft på jobbet på länge. Vad bor du förresten. Vi skjutsar hem dig.”

När han kom hem tog han av sig den snodda rundkragen och slog upp en öl och en sup. Därefter gjorde han sig en knäckemacka med julskinka och satte sig vid köksbordet. Det var denna dag, tänkte han.

Peter

 

 

Käraste bröder, systrar och vänner!

Jag tycker verkligheten blir alltmer lik ”Sagan om ringen”. I öster sitter ondskan i form av Sauron i landet Mordor och skickar ut sina orcher, att förslava alla fria varelser. I väster har ju svikaren Sauroman fallit och förhoppningsvis kommer han aldrig tillbaks. Vi små hobbitar sitter i Fylke och hoppas på det godas seger över det onda. Fylke är kanske mer likt engelsk landsbygd än svensk sådan. Vi bor väl mera i utmarkerna och sitter där och hoppas att ”ringbäraren” snart skall vara framme och slänga ner ringen i ”Mount Doom”. Vad jag har hört skrev Tolkien mycket av ”Sagan om Ringen” när han bodde på Irlands västkust. Ni vet där länge världen tog slut och havet var oändligt. Ett inspirerande landskap, om man vill skriva en saga, om kampen mellan ont och gott. Dit jag gärna vill åka tillbaks och gå runt en gång till i livet.

För närvarande skall jag ju vara lite rädd om hjärnkontoret och bör varken köra bil eller dricka av Dionysos nektar. Det gör mig inte ett dugg faktiskt. Men jag längtar efter att det skall bli mindre halt på Visbys gator, för jag är rädd att ramla och slå mitt nyreparerade huvud. Så jag stolpar runt som jag är 103 bast och ser väl lite ut, som jag gjort på mig. Men det blir väl bättre även med det, till slut. Om inte förr så till våren.

Jag funderar på att gå och köpa en reservoar-penna och börja skriva för hand. För jag tror det skulle vara nyttigt och bra. Men jag har ju annars haft stor glädje av att skriva på dator, ty min handstil är för jävlig. Den var bedrövlig redan när jag lärde mig skriva och har knappast blivit bättre. Men nu är jag sugen att börja använda den och först skriva för hand och därefter på datorn. Vet inte riktigt varför. Men det känns bra att koppla ihop hjärnan med handen och träna bägge sakerna. Inbillar mig att någon typ av kreativitet skall komma därur. Men det är nog mest inbillning. Det har ju varit rätt mycket diskussion i tidningarna, om det är så himla bra att barn tidigt börjar skriva på tangentbord och kolla på skärm. Jag läste att det nu finns ungar som nästan inte kan forma bokstäver med papper och penna. För de tränat så lite på det. Vilket inte låter riktigt klokt och rätt sorgligt. Men samtidigt skall man väl trots allt komma ihåg att för oss med lite taskig handmotorik, har datorn varit en tillgång. Så båda sakerna kan vara bra. Men att lära sig forma bokstäver på ett papper med en penna är nog det bästa att börja med, de första skolåren. Själv tänker jag, som sagt, börja om med det igen. 

Gör förresten som jag och bli månadsgivare till Rädda Barnen. Det har du ta mig fan råd med om jag har det: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/manadsgivare/bli-manadsgivare/

Peter

 

Hej vänner!

Jag har ju just kostat skattebetalarna rätt många hundra tusen spänn. Så jag har all anledning att tacka dessa, för de varit ordentliga människor och betalt sin skatt. Men jag kan ju också själv vara lite stolt över att jag under mitt yrkesliv betalt in rätt mycket pengar, till vårt gemensammas bästa. Dessutom har jag gjort det utan att klaga eller på något sätt försökt undkomma denna skyldighet. Så i slutändan har jag nog ändå bidragit lite mer, än jag kostat. Vilket känns lite bra när jag nu fått en så dyr behandling. Jag har i varje fall bidragit till, att även andra som behöver det, får den vård de behöver, även om kostnaden för detta, som i mitt fall, är betydande. Tack så mycket för er solidaritet, skattebetalande vänner.

Det är tydligen så att personer med vänstersympatier ofta har en mer positiv inställning till att betala höga skatter, än de med mer borgerliga sympatier. Jag vet inte om det är så generellt. Men har fått för mig det. För några år sedan var det ju förresten en höjdare i näringslivet som frågade sig: ”Vad får man egentligen för pengarna”? Men det kan jag numera svara på. Man får till exempel en Peter utan tumör i huvudet. Vilket för mig känns riktigt bra och väl använda stålar. Själv hade väl den där höjdargubben kunnat kosta på sig en operation, om han drabbats av samma sak, som drabbade mig. Jag hade däremot inte haft råd, om vi inte alla hjälps till. Huruvida gubben i fråga tyckte det var värt att ge mig denna operation eller slösaktigt vet jag inte. Själv får jag väl erkänna att jag tycker det var väl använda pengar.

Som ni som läser denna blogg vet är jag lite bibelsprängd och citerar ur denna bok rätt ofta. För jag tycker att det är intressant, hur man tänkte för 2000 år sedan. Men också hur vi kommit fram till hit. Vad som ansetts vara det riktiga och moraliska sättet, att vara människa. Som i vilken grad vi skall se oss som individer, utan ansvar för andra eller om vi tvärtom skall bidra till allas väl och ve. Som ni mina vänner, just gjort i mitt fall. Jesus har i varje fall en rätt sträng syn på detta. Han säger ju om folk som inte hjälpt till när medmänniskor haft det svårt: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” Så det är lika bra att sköta sig och betala sin skatt, för annars kan det rent bokstavligt gå åt helvete för en.

Men tyvärr finns det ju människor som snor pengar från det, som vi likt myror i stacken, bidragit med. Det gör en ju jävligt förbannad när man läser om sådana där skurkar som utnyttjar systemet och där hela släkten hjälper till att sno stålar. Man blir ju tokig och tänker ut alla möjliga barbariska straff, man skulle vilja ge den typen av människor. Men om man har lite tur så finns det helvete, som vår herre utlovar och de som uppför sig på det sättet, hamnar där till slut. Tills dess får man väl låsa in dem, tills de betalat tillbaks det de har snott.

Som jag skrivit om tidigare tycker jag illa om att man sätter vilda djur i bur. Då handlade det om att jag faktiskt tyckte det var bra, att man avlivade vargarna på Skansen. Jag tyckte att det var djurplågeri att hålla djur på det sättet. Nu har det ju slutat med katastrof när man i Furuvik låste in våra mycket nära släktingar chimpanser i bur. För de är faktiskt farliga, när de blir upprörda, rädda eller arga. Så att först låsa in dem i fängelse och sedan skjuta dem när de smiter ut, är ju bara för hemskt. Hoppas att det leder till att man inte längre får hålla djur på det sättet. Det finns ju undantag . Som djur som riskerar utrotas och där arten kan räddas om den ges möjlighet att göra så på en djurpark, i samarbete med andra djurparker. Men i princip är hela grejen fel, tycker jag.

När man varit med om det jag just varit med om tänker man en del på vad som är viktigt respektive oviktigt i världen. Så jag tänkte på något sätt rangordna detta från 1 till 1000.

1. Att det blir fred i Ukraina.
2. Att det blir fred i Ukraina.
3. Att det blir fred i Ukraina.
4. Att alla krigsförbrytare straffas för sina brott mot mänskligheten.
5. Att alla djur får finnas, så den biologiska mångfalden finns kvar.
6. Att vi slutar släppa ut växthusgaser.
7. Att knäppa polischefer får sparken.
8. Att alla onda kriminella jävlar, låses in tills vidare.
9. Att demokratin segrar över barbariet.
10. Att det blir vår.

…….

739. Att bråkiga engelska prinsar och deras fåniga fruar tvingas jobba och göra rätt för sig.
998. Att någon vinner schlagerfestivalen.
1000. Att skörden av koriander misslyckas.

Nu kanske ni har en annan rangordning än jag har. Men då har ni lite fel.

Dags för frukost

Peter

Hej igen vänner!

För närvarande är jag nog lite rörigare i skallen än vanligt. Vilket inte vill säga lite. Men jag är ändå varje dag oerhört tacksam att jag trots allt kan sitta här och skriva till er. Likaså för den skicklighet i vård och omsorg jag fick ta del av när jag opererades. Tack så mycket alla snälla och duktiga människor som deltog i detta. Jag tänker rätt mycket på överläkare Helena som utförde detta ingrepp. Det finns ju en ABC-bok som heter ”Pyttans ABC” som är mycket politiskt inkorrekt idag. Den innehåller små rim av Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding. Samt skojiga teckningar som illustrerar varje bokstav. I den står det: ”Kroppen är den större delen Med ett litet hål för själen.” I detta lilla hål har man nu ordnat till så själen, slipper ha så trångt som tidigare. Som jag skrivit tidigare skulle jag vilja visa min tacksamhet på något bra sätt. För det var många inblandade på olika sätt. Som sagt de som utförde själva ingreppet. Men också sjuksköterskan Doris som fanns när jag vaknade och alla andra syrror som var snälla mot mig. Men också personalen i helikoptern som forslade mig till Visby och helikoptersjuksköterskan från Norge, som pratade med mig innan vi for iväg. Tack allihop!!

Idag funderar jag på att gå till Visby domkyrka och tända tre ljus för freden. Jag funderar också på att be till gud om fred i Ukraina. Vilket ni som följer denna blogg, nog tycker är jättekonstigt. För maken till ateist och gudsförnekare, har ni väl knappast läst. Men jag är ta mig fan beredd att göra i stort sätt vad som helst för att det jävla kriget skall ta slut. Även be till den himmel som jag tror är tom, svart och från vilken inga svar kommer. Men som sagt, för att det skall bli fred är jag beredd att göra i stort sätt vad som helst. Jag skulle med glädje äta en stor tallrik daggmask med koriander, om det ledde till att det jävla krigandet tog slut.

På guds existens är jag alltså rätt tveksam. Men att djävulen existerar och finns är jag rätt säker på. Han heter Vladimir Putin och bor i Moskva, tillsammans en hel hög småjävlar. Så fyllda av ondska att det luktar svavel, även här i Visby när det blåser från öster.

Vad tycker ni förresten om landsförrädare. Det har ju alltid funnits sådana. Som Efialtes som efter tre dagar, visade perserna en väg över berget vid Thermopyle, så de kunde komma förbi och angripa Leonidas och hans spartaner i ryggen. Sedan dess har det ju funnits en uppsättning sådana svikare. Den norske förrädaren major Quisling har till och med gett namn åt hela fenomenet. Här i Sverige har vi ju haft figurer som Wennerström, Bergling och nu två bröder med iransk bakgrund, som gått fienden tillhanda med information och svikit oss. Själv tycker jag mycket illa om landsförrädare. Inte minst just nu när vårt land hotas av det land, som de samarbetat med. Som hotar vår frihet, vårt statsskick och sätt att leva. Jag har inget till övers för dem. De som i detta läge bryter mot landets lagar begår inte bara ett vanligt brott, utan förråder oss, tycker jag. Det gäller även om de rappar fram någon sorts gangsterromantik, säljer droger, är tokigt svartsjuka polischefer eller högerextrema kompisar till det ryska fanskapet. De sviker sitt land och bör behandlas därefter.

Nationalism är lite knepigt. Själv har jag aldrig riktigt förstått varför det skulle vara extra fint att vara född på en särskild plats på detta lilla klot i universum. Att man skulle tillhöra någon sorts utvalt folk på grund av detta. Men i länder som fått slåss för sin frihet är det väl ofta just känslan av samhörighet och gemenskap i kampen, som motiverat till motstånd. Som i Norge och på Irland där man kämpat, för att få en egen plats att kalla sin. Nu känner jag att även jag motiveras av att det finns ett land som Sverige, där jag är hemma och vars statsskick, skogar, sjöar och ängar är värda att på alla sätt försvara mot ondskan. Så ser jag det.

Dags för en kopp kaffe.

Peter

 

 

Hej medborgare!

Klockan är 04:01 på morgonen och jag är vaken och pigg som en mört. Efter min operation och eftervård är jag hemma igen. Vilket känns lite konstigt. Men det kommer väl bli någon sorts vardag till slut. Jag funderar en del på hur man tackar en neurokirurg, som tagit bort en tumör ur huvudet på en. Samt alla andra som vårdat mig efteråt. Man önskar att man vore jätterik och kunde bjuda dem på en semesterresa till en egen ö i Söderhavet. Eller köpa var och en av dem ett litet slott någonstans där de vill bo, med personal som tar hand om dem och lagar mat och städar, när de är trötta. Men det har jag inte riktigt råd med. Men hade jag råd skulle jag lägga mina slantar på detta, om det så vore de sista. För jag är så oerhört tacksam.

Jag läste en artikel i Dagens Nyheter som var skriven av professor Åsa Wikforss. Verkar klok som en bok. Den handlade om begrepp som evidens, argument och sanning. Något som jag tänkt mycket på de senaste åren. Det sägs ju så mycket konstigt och finns så många påståenden som jag har svårt att förstå hur folk kan ta på allvar. Men om man skulle ta några av de mera knasiga som exempel. USA:s förre president undrade om man inte skulle kunna döda virus i kroppen på samma sätt som utanför densamma. Vilket man sannolikt kan. Men biverkningarna skulle nog göra, ett sådant agerande mindre meningsfullt. Hur skall man då undersöka om ett sådant förfarande och påstående är rimligt? Det bästa sättet är väl då, enligt min uppfattning, att använda sig av vetenskaplig metodik och skapa en experimentgrupp och en kontrollgrupp. Experimentgruppen får inta någon typ av virusdödande vätska i tillräcklig mängd, för att döda de virus som finns i kroppen. Den andra ges ingen behandling. Efteråt kan man sedan utvärdera vilken av grupperna som mår bäst och om nyttan uppväger riskerna med behandlingen. I detta fall kan man nog utgå från att dödligheten i experimentgruppen är sådan att utvärderingen av resultatet är rätt enkel.

Nu kanske ni tycker att ovanstående exempel är rätt extremt. Vilket det är. Men i princip borde väl alla påståenden underbyggas, av någon typ av sådana fakta. Inte på något annat. Min kompis Bertrand Russel sa ju just detta, att när du analyserar hur det förhåller sig med någonting, bry dig bara om fakta och vad dessa ger vid handen. Inte vilken titel den har som kommer med något påstående, inte om det ger status eller social framgång att hålla med, utan bara om fakta. Enligt min uppfattning är fakta och sanning ibland svårt. Men att den bästa och hittills mest framgångsrika metoden att nå fram till fakta, är den typ av vetenskaplig observation som beskrivs ovan.

Jorden är rund. Argumentet för att så är fallet var ju att dess skugga vid månförmörkelse är rund och att skepp vi horisonten först sticker upp sina master innan man ser skrovet. Nu kan vi ju se detta faktum från en raket och de flesta skulle väl tycka att den som påstår att jorden är platt, har rätt dåliga argument för sin uppfattning. Egentligen inga bärande alls vad jag förstår. Det har ju inte heller den som tror ordagrant på bibelns skapelseberättelse och påstår att jorden är 5000 år gammal. Men det är ju knappast vi som inte tycker det låter rimligt, som skall bevisa att folk med den typen av uppfattningar har fel. Tvärtom är det ju de som borde komma med valida argument för att det förhåller sig på det sättet. Men att en professor någonstans tror mer på bibeln än på evolutionen, är inget argument, inte heller att de som inte håller med ofta är gudsförnekande ateister. Inte heller att den som säger att det förhåller sig på det sättet, har en viss politisk uppfattning. Den enda fråga man skall ställa sig är, som sagt var vilka är fakta. I USA tror visst halva befolkningen mer på skapelseberättelsen än på evolutionsteorin, så det är egentligen ingen marginell uppfattning.

Att jag drar dessa lite extrema exempel beror på att jag vill tydliggöra att det är ett sätt att tänka och försöka förstå, som just nu är under angrepp. Vilket jag tycker är skrämmande. Hitler sa visst någon gång att man skall ta i rejält när man ljuger, för då blir folk så ställda att de börjar undra om sitt eget förnuft. Nu har vi nya makthavare som använder sig av den typen av retorik och fullständigt knäppa sammansvärjningsteorier, som valsar runt på internet. Sanningen är ibland svår men inte ouppnåelig. Det finns metoder att närma sig den. Men de bygger på just metoder med observation, kontrollgrupp, kontroll av ovidkommande variabler och statistik. Inte på löst tyckande och att någons moster i Emmaboda blev frisk från sin cancer, genom att äta sju kilo rönnbär i tre veckor. Eller på att en nobelpristagare i medicin påstår något. Fråga er alltid, vilka är fakta och hur redovisas dessa och är de goda argument, som bekräftas av evidens.

Nu skall jag fundera vidare på hur jag skall visa överläkare Helena hur tacksam jag är och även all annan vårdpersonal, som tog hand om mig när jag behövde tas om hand.

Peter

 

Hej vänner!

Jag lovade ju mer eller mindre att ni skulle slippa mig ett tag. Det berodde på att jag skulle genomgå en rätt besvärlig operation. Men nu är det gjort och jag mår bara fint. Jag är så tacksam över att leva i ett land som tycker det är värt att lägga ner så mycket pengar på att vårda en sån som mig och vill också tacka alla er som med era skatter bidragit till detta!  Bra gjort! Jag har också vårdats av snälla människor från världens alla hörn. Som borde få höra hur bra de är, nu när så mycket handlar om misslyckad integration och elände! Jag får väl erkänna att jag när jag skriver detta är rätt hög på cortison. Tyvärr finns väl en risk att det blir ett bakslag när den medicineringen försvinner. Men det kan, enligt duktiga doktor Helena som opererade mig, handla om att hjärnan redan studsat tillbaks från ställen den tidigare tryckte på. Hoppas på det! Om det nu bara kunde bli fred i Ukraina och den kriminella fan som startade alltihop får sitt rättmätiga straff, så kommer jag bli jätteglad! Tills dess får jag nöja mig med att vara så glad det går,  i en ond tid! Om jag kunde komma till tro skulle jag säga: Gud bevare mitt snälla fädernesland och Slava Ukraini!! Och kom ihåg: ” Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. Så det så!!”

Peter, leg hög som ett hus

Hej vänner!

Jag har framför mig några rejält jobbiga dagar. Kanske längre. Så det tar nog ett tag tills jag skriver något på denna blogg igen. Jag har sett att ni som läser det jag skriver, är en hel del. Ibland undrar jag vilka ni är? Några få brukar ”gilla” på Facebook när jag gör reklam för inlägg där. Men de flesta brukar tydligen bara läsa, utan att göra något mer. Då det är ungefär lika många som verkar läsa varje inlägg, så gissar jag att jag har ett gäng regelbundna läsare. De har blivit lite fler under åren. Detta trots att jag blivit tråkigare och mer allvarlig, för varje år. Så jag rekommenderar att man om man vill läsa något mer positivt och uppmuntrande, går tillbaks till inlägg skrivna före Trump vann presidentvalet, före pandemin och före Putinjäveln startade krig. På den tiden var jag faktiskt ibland riktigt skoj. Nu handlar det rätt mycket om att skriva av mig min oro och vrede över allt jävla elände. Varför jag gör det offentligt vet jag inte riktigt. Kanske för att jag vill få någon sorts bekräftelse och stöd. Kanske för att jag behöver någon sorts anonym vänskap. Kanske för att ni skall läsa och tycka att jag har lite rätt och skall tycka om mig. Jag vet inte riktigt. Ni som läser här känner mig ju numera lite grann. För jag försöker vara ärlig både med mina tillgångar och mina tillkortakommanden. Vad ni ser är väl rätt likt det ni får, på gott och ont. Men nu är det ”Hej då” på ett tag och vi får se när jag återkommer.

Nu är det
hej och tack
för ett tag.

Kanske vi hörs
igen någon dag.

Det skall det först
bli mörkt och kallt.

Men snart är det lärksång
och blåsippsblom överallt.

Så ge inte upp
fast tiden är svår

Till slut blir ljust
och vänlig vår.

Så segrar
det goda över det
onda en dag.

Då kanske vi hörs igen
du och jag.

God Jul och Gott Nytt År!

Peter

 

 

Jaha, så
reste jag mig då
och började
gå hem.

Gick över
hedar av ljung och
skogar av höst.

Letade
efter stigar
som försvunnit.

Lyssnade
efter havets
vågor.

Men allt som
hörs är vind
och vind.

Hundskall långt
i fjärran och aftonstjärnan
tänds i öster.

Så går jag ensam
under Venus,
medan det droppar
tårar från träden.

När natten kommer,
sträcker jag mina
händer genom tiden
ut i mörkret.

Ut i det mörker
där såren aldrig
läker och där
mina minnen skall
i jord begravas.

Peter

 

Hej vänner!

Om man undrar över något nu för tiden kan man ju googla eller läsa på Wikipedia, om det man undrar över. Men jag brukar kolla lite i Nordisk familjebok från 1890 hur det förhåller sig. Jag kollande just hur folk i Småland är. Där stod det:

”Småländingen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och, om slug, dock redbar, hvilket allt medför åt honom den förmånen att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifvet. – Till småländingar räkna sig i allmänhet icke kustlandets inbyggare. ”

Vilket är bra att veta om man träffar på en smålänning. Om man inte träffar på en Kalmarit som tydligen inte är en äkta smålänning, vilket jag länge misstänkt. Jag har ju en speciell anledning att ta reda på hurdana gotlänningarna är. I ovanstående utmärkta bok kan man minsann läsa att:

”Gotländingen är gästfri, lugn och godmodig samt kär i sin ö och sitt fosterland, men vill lefva godt och bo väl, är envis och misstänksam samt en maklig arbetare. Arbetstiden för legda arbetare är på G. flere timmar kortare än i sydliga delarna af fastlandet, ehuru arbetslönen är högre. Allmänt känd är gotländingens håg för hurtiga, från forntiden qvarlefvande täflingslekar: spela pärk (med boll) kasta varpa (med sten), störta stång, hoppa stikel, springa kapp och draga hank. Vid "våg" är det än tvänne partier inom socknen, som mäta sig med hvarandra, än hela socknen, som utmanar en grannsocken. Dessa nöjen försiggå utan dryckeslag. Kärleken till sång och spel är allmän på ön. Folkvisan bevaras och odlas i hvarje stuga, och de hurtiga gotlandspolskorna utföras på viol af firade spelmän vid slåtteröl och bröllop.

Stämmer precis med min uppfattning om folket jag numera bor med. Det enda jag tycker är lite fel att de nöjen som förekommer på ön är att de alltid sker utan dryckeslag. Samt att de hurtiga polkorna spelas på ”viol”. Men i trakterna söder om Hemse spelas de säkert fortfarande på detta ovanliga instrument. Gärna en styvmorsviol. Hur fan det nu går till.

Nu är det ju fult att generalisera om människor. Så alla gotlänningar är nog inte envisa och misstänksamma. Även om det säkert förekommer att en del är sådana. För det står i Nordisk familjebok från 1890. Så då är det säkert sant. Men att smålänningar är begåvade och sluga är säkert också sant. För nästan alla mina förfäder var ju präster i detta landskap. Så jag har väl ärvt dessa förnämliga egenskaper. Jag är ju rätt ”foglig till sinnet”. Så jävla flitig och strävsam är jag väl inte längre. Men det var jag ju innan jag blev pensionär. Men det är klart, nu har väl gotlänningarna påverkat mig så jag blivit en mer ”maklig arbetare”. Det är sådant som kan hända om man byter bostadsort. Så även miljöfaktorer verka ha en viss inverkan, även om det mesta i personligheten är ärftligt.

Häromdagen såg jag en minnesbild på tre tjejer, som jag jobbat med på Facebook. De var finklädda och skulle väl ut på stan gissar jag. När jag jobbade med dem så tyckte jag de var trevliga och såg trevliga ut. Men nu upptäckte jag att de var riktiga snyggingar. Vilket jag inte tänkte på när vi jobbade ihop. Det kom mig att tänka på de tre gracerna. Dessa var ju antika gudinnor och hade med glädje och fester att göra på något sätt. De var också tjänarinnor åt kärlekens gudinna Afrodite och hennes son Eros, som gett namn åt erotiken. De tre Gracerna brukar ju avbildas nakna. Mina före detta arbetskamrater hade dock kläderna på sig. Det finns en fin målning av Sandro Boticelli som heter ”Primavera” som betyder Våren på italienska. Där har gracerna på sig någon sorts negligéer och är inte helnäck. Så den klistrar jag in nedan.

Peter