Hej vänner!

Det ligger på något sätt i människans natur att känna obehag inför kaos. Stagnelius påstår ju att kaos är granne med gud. Om det är på det viset, har gud en jävligt tråkig granne. Jag har ju nyss prövat på kaos och måste säga att det är nog det jävligaste jag prövat på och tänker undvika i i fortsättningen, på alla sätt som går. Motsatsen till kaos är ordning och struktur. Vilket är ett tillstånd där orsakssamband är tydliga och förståeliga. Där världen på det sättet är rätt trygg och utan alltför mycket överraskningar. Mellan kaos och ordning finns ju ett tillstånd, som kräver rätt mycket av oss. Så mycket att en del tycks ge upp, skrämmas av det och undvika det. Nämligen det komplexa, vilket en del närmast verkar förolämpade av, just för att det ställer stora krav på tankeapparaten. Så för att undvika detta, väljer de att försöka förenkla till en för dem begriplig nivå. Vilket faktiskt är ett utslag av kognitiv begränsning.

Som nu när stora delar av USA har drabbats av ett oväder och en kyla av historiska proportioner. Att detta paradoxalt nog kan bero på den globala uppvärmningen, kan låta konstigt. För att förstå att det sambandet måste man lära sig en del om hur avsmältningen i Arktis påverkar jetströmmarna som verkar ha saktat ner på grund av förändringar i klimatet. Så uppvärmningen kan leda till både snö och sträng kyla. En paradox som inte är helt lätt att förstå om man inte anstränger sig.

Det är ju likadant med naturen. Den är ju en väv där allt hänger ihop och påverkar det andra. Gasellens skönhet beror på gepardens snabbhet och fjällrävens överlevnad på att det finns större rovdjur, som lämnar bitar kvar av sitt byte, till den och andra som själv inte kan döda större bytesdjur. Hackspettar är beroende av att skogen innehåller döda träd, i vilket insekter lägger sina ägg och där det går att hacka ut bohål. Allting hänger ihop i en väv av ömsesidiga beroenden och de medlevare som omger oss är ett resultat av detta, efter årmiljoners evolution. När det blir revor i den väven så påverkar det allt och till slut också oss.

Jag har ju flera gånger skrivit om de människor som en gång för sådär 20000 år sedan levde på den stora kalla savann som sträckte sig över Eurasien nedanför det stora istäcket i norr. Dessa människor gick ju in i grottor och målade det djurliv, som omgav dem i form av sabeltandade tigrar, grottbjörnar, mammutar, ullhåriga noshörningar med flera nu försvunna djur. De människorna levde där som en del av det levande, som omgav dem. Vilket säkert ibland var farligt och besvärligt. Men deras möjlighet att förstöra den biologiska väven var väl rätt begränsad. Man tror ju att grottmålningarna kan vara ett uttryck för någon sorts religion där olika, grupper hade sina egna totemdjur. Djur som var heliga och som man tillbad.

Fast jag har läst att det verkar som människorna gick över landbryggan, som då fanns över Berlings sund mellan Sibirien och Alaska, var så skickliga jägare att de lyckades utrota de stora djuren i megafaunan i Amerika på några tusen år. Så redan då lyckades vi ställa till det. Men nu lever vi i tiden där djuren dör ut i ett massutdöende av samma omfattning, som när dinosaurierna dog ut av ett kometnedslag för 60 miljoner år sedan. Vi blir alltfler och allt ensammare på detta lilla blå klot i universum. Vilket sådana naturnördar som jag tycker känns både skrämmande och sorgligt. Men många verkar inte bry sig ett dugg. Utan mest tycka att de vilda djuren är i vägen för utvecklingen och att det är löjligt att stoppa ett vägbygge, för att det bor en sällsynt fladdermus där vägen skall fram. Eller att en ovanlig fjärilsart riskerar försvinna på grund av detta. Själv tillhör jag det jobbiga gäng som tycker bevarandet av minsta lilla kryp till djurart är viktigt. Speciellt nu i den stora utrotningens tid.

Kanske är kunskap just en utökning av att stå ut med det komplexa utan att bli förolämpad av insikten, att hur vi än kämpar, kommer det vi inte vet, alltid vara mycket mer omfattande än det vi vet. Just nu finns det de som ger uttryckt för ett kunskapsförakt och tycker kunskap och vetenskap så ofta lett till felaktiga slutsatser. Men de verkar ibland glömma att det just är forskning och vetenskap som kommit fram till, att tidigare slutsatser visat sig vara felaktiga. Själv sitter jag ju här och skriver till er just nu som ett resultat av medicinsk kunskap och forskning. Så jag är rätt tacksam för att det bedrivs sådan. Säkert har misstag begåtts på vägen. För världen , hjärnan och människan är komplex. Det får vi ta mig fan stå ut med.

Slava Ukraini (Слава Україні!)

Peter