Så tillhör jag då
de ännu inte döda.
När de levde var de oftast trevliga
och rätt kul att snacka med.

Men sedan de dog är
de tråkiga. Svarar
knappt på tilltal.
Till ingen nytta har jag
kvar deras telefonnummer.

De döda är alltså rätt
trista, även de
som man en gång älskade.

Som levande
sjöng de ibland och
skrattade rätt ofta.
Ett leende, ögon
man inte kan glömma.

Men sedan de dog
gör de inte mycket väsen av sig.
Blir mest minnen, som
går runt och lånar
andras tårar.

Det är ju
en tidsfråga.
Men själv tillhör
jag de ännu inte döda.
Det är nog bäst på
det sättet.

 

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på Elsa Beskows alla bilderböcker. På Tomtebobarnen, Sol-ägget, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Hattstugan, Sagan om den lilla gumman, Putte i blåbärskogen, och allt vad de heter. Det finns ju många fler. I de böckerna är ju varje bild ett konstverk kan man säga. Bilder som man redan som barn kan fastna i och fantisera kring. Bilder som fångar stämningar och känslor som kan följa en genom livet.

Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin som knallar runt i sin lilla stad i krinoliner har jag hört inte alls var så oskyldiga som det verkar. Relationen till farbror Blå var minsann en annan en vad som framgår i boken, enligt rykten på stan. Han och tant Gredelin hade minsann setts kyssas i parken. Det var synd och skam. Tant Grön hade ett förhållande med en kolare och brukade besöka denne vid hans kolmila varje lördag och lämnade alltid denna kolare, med kläderna i oordning och ett leende på läpparna. Även om detta gick det minsann rykten. Det var ingen slump att den kolaren fick jobb som julbock hos tanterna, brukade man säga. Det passade ju honom utmärkt som ansågs vara en riktig bock året runt.

Tant Brun däremot var less på karlar. Hon hade ju som ung jobbat som modell i Frankrike. Hon finns bland annat med på Manets tavla ”Frukost i det gröna” där hon käkar frukost med konstnären och en annan gubbe utan en tråd på kroppen. Men en dag träffade hon på tåget en landsortsläkare som hette Bovary. Han verkade snäll och ordentlig så Tant Brun tänkte att det nog skulle vara skönt att ta det lugnt och slippa käka frukost naken med konstnärer i fortsättningen. Dessutom var den där killen Bovary uppenbart mycket förälskad i henne. Så hon gifte sig med honom och de bosatte sig i en liten tråkig stad i Normandie.

Men tant Brun märkte efter ett tag att den där Bovary var en riktigt tråkig jävlel. Tråkig på alla sätt och vis. Så hon skaffade sig några älskare som hon besökte regelbundet, efter ett uppgjort schema. Måndag, slaktare Herno, tisdag, bagaren Dupres, onsdag, apotekaren Gaulle, torsdag, skulptören Mitterand. fredag, polisen Villion. På lördag och söndag tog tant Brun det lugnt och vilade ut efter veckans arbete och lyssnade på sin tråkiga man. 

 Det funkade bra, till den jävla apotekaren åkte till Paris och gav sig ut på dåligheter. För någon vecka därpå pissade halva den manliga befolkningen i den lilla staden taggtråd och fick uppsöka doktor Bovary för behandling. Vid smittspårningen kom det fram att det fanns en gemensam nämnare och tant Brun fann för gott att snabbt lämna den lilla staden. 

 Som tur var tyckte hon mycket om franska grönmögelostar och fick via dem i sig så mycket penicillin, att hon själv snabbt botades från eländet. Hon mådde fint som bara den och tyckte det var skönt att lämna Normandie och det stressiga livet där. Det var också skönt att slippa tråkmånsen Bovary. 

En fransk författare Gustave Flaubert skrev utifrån denna händelse en roman som blev rätt berömd. Men i den går det dåligt för tant Brun. Men i verkligheten gick det hur bra som helst. För på vägen till Sverige träffade hon en rik tysk som ägde en bilfabrik, som senare fick namnet BMW. Med honom gifte hon sig. Men denna rika gubbe hade svagt hjärta och dog efter någon vecka i tant Bruns sällskap, som kunde vara rätt ansträngande. Vilket det vid detta tillfälle var. Så tant Brun kom hem som en mycket förmögen kvinna. Hon köpte ett litet hus i den lilla staden och bjöd in två väninnor att bo med henne. Det var hur trevligt som helst och hon tyckte det var skönt att slippa alla karlar, otäcka som de är. Antingen sprider de sjukdom eller så dör de när man minst anar det, som tant Brun brukade säga. Som ni säkert hört har det spritts en massa andra rykten om tanterna. Men de är inte sanna!

Peter

 

Hej vänner!

Så börjar det här, på det flesta sätt, tråkiga året gå mot sitt slut. Man får väl hoppas att 2021 blir ett bättre år. Kanske kommer till slut vaccinet göra, så det blir slut på viruseländet iallafall. Det skulle kännas fint och jag går bara och längtar efter att bli vaccinerad och att man skall kunna resa och träffa folk som tidigare. För jag som bor på en ö och måste åka färja eller flyga för att lämna denna ö, har just resorna känts lite jobbiga. Då är man ju tvungen att träffa på folk, även om färjebolaget gjort sitt bästa för att sprida ut passagerarna. Men det har ändå känts obehagligt.

Men annars har väl inte restriktionerna påverkat mig så mycket i vardagen. Jag har inte något större socialt umgänge och går sällan ut på krogen. Jag är inte heller någon flitig bio-besökare eller någon som ofta går på teater. Så för min del har väl dagarna gått på som vanligt. Men just tanken att man inte får göra saker som är roliga, även om man inte gör det så ofta, är ändå jobbigt. Sedan har det varit väldigt tråkigt att inte kunna besöka sina barnbarn i den omfattning som jag planerat. Det blev ju inte så mycket av med att jobba i höst heller. Vilket också var tråkigt.

Förresten har jag kommit på mig med att ha blivit en rätt konservativ människa. Kanske är det något som kommer med åldern. Jag tror Churchill sa något om detta. Alltså att ungdomens radikalitet har en tendens att förbytas mot konservatism, när man blir äldre. Själv är jag väl närmast anarkistisk i min konservatism. Som det här med arkitektur. Jag är ju ledsen över att nya hus ofta är så fula i mina ögon. Inte minst de som byggs i detta lands huvudstad. Så kanske någon undrar: ”Menar du att hus skall se ut som de gjorde vid sekelskiftet 1900 för att vara vackra. Det kan du väl ändå inte mena”. Men då säger jag: ”att det kan jag visst det”. För jag är numera en gubbe som skiter i om hus är ”spännande” eller ”intressanta”. Jag vill att de skall vara vackra och är förbannad på de som rev ner delar av detta lands huvudstad och ersatte det med glas, betong och fulhet.

Det konstiga med konservatism numera, är att de som säger sig vara politiskt konservativa är så radikala i sin vilja att förändra det som varit och är. Som vill avskaffa allt det som nyss var en självklar del av det gemensamma och ersätta det med privatiseringar eller lägga ner det. Som vill lägga ner public service kanaler och inskränka yttrandefrihet. Jag såg till och med, att det fanns så kallade konservativa, som tyckte så illa om det bestående, att de hoppades att Ronald McDonald skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Vad jag tycker om den mannen vet ni som läser denna blogg. Jag måste säga att jag tycker nästan lika illa om hans kompisar.

En sak som jag är orolig för är att så många människor verkar känna sig maktlösa. De verkar uppleva att de ser en massa saker som skrämmer dem och oroar dem, men som de är maktlösa inför. Just rädsla och en känsla av maktlöshet är väl det som genom historien ställt till med mest elände för mänskligheten. Under det förra seklet ledde ju detta till framväxten av två totalitära politiska monster, som ledde fram till vansinne av våld och ondska. Nu finns det ju till och med i Europa länder som verkar lite inne på samma väg. 

Själv känner jag mig ofta maktlös och rädd inför allt jag läser om brottsutvecklingen i Sverige. Just för att det känns som ingen riktigt vet vad som skall göras åt eländet. Som om vi är ockuperade av av ett främmande land och gett upp. Som Danmark 1941 där livet fortsatte som vanligt, även om inget var som det skulle. Nu överdriver jag. Men lite känner jag på det viset inför allt ont jag läser om i tidningarna.

Jag är också mycket orolig för klimatförändringen och dess konsekvenser. Likaså för att vi håller på att utrota så många djur och deras livsmiljöer. Jag läste någonstans att antalet ryggradsdjur har minskat med 68 % sedan 1970. Men det verkar inte som så många bryr sig om att så är fallet. Men jag blir faktiskt väldigt orolig och ledsen, när jag tänker på det och känner mig maktlös.

När jag var barn fanns det en broschyr som hette ”Om kriget kommer”. Den var väl till för att förbereda nationen från ett anfall från Ivan den förskräcklige och hans mannar. Det kom ju en ny variant av denna broschyr för några år sedan. Men jag minns bättre den första, som låg i en låda i hallen när jag var barn. I den stod det: ”Varje meddelade om att motståndet skall upphöra är falskt”. Det var bra att veta. Även om det är en inre röst som säger åt en att ge fan i alltihop och ge upp, skall man tänka på dessa ord. För ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”. Bara så ni vet.

Som vi konservativa surgubbar och pessimist-konsulter säger i hemlighet, när vi tränar på vår spanska: ”Viva la Anarquia”.  

 

Peter

 

 

 

 

 Hej vänner!

Det är juldagsmorgon och jag har missat julottan. Det brukar jag i och för sig alltid göra. Lite tråkigt för jag tycker om julpsalmerna. Jag tycker överhuvudtaget bäst om psalmerna de få gånger jag går i kyrkan. Predikan brukar oftast vara en pinsam historia som får en att vilja ta fram skämskudden. Men värst är ändå trosbekännelsen där folk på fullt allvar säger sig tro på både jungfrufödelse och evigt liv. Jag får liksom lust att då utropa: ”tror ni på jultomten och att cancer botas med bön också.” Men jag står tyst och ser ut som jag tror på både jungfrufödsel och fortsatt liv efter döden. För jag är blyg och vill inte förstöra stämningen.

Men samtidigt vet jag inte om tron på gud är konstigare än vad den moderna fysiken kommit fram till. Dess skapelseberättelse står ju knappast bibelns efter i konstighet. Själv måste jag erkänna att jag inte begriper mycket av det som vetenskapens nyaste rön säger, om hur allt började.

Alltså, det fanns en gång en entitet som fanns i ingenting. Så en tag för ungefär 13,7 miljarder år sedan (på en måndag runt lunch), så sprängdes denna entitet i en stor jävla smäll. I samband därmed uppstod inte bara universum, utan också tiden och naturlagarna. Innan dess fanns alltså ingenting. Nu kan man tänka sig att den entitet, som en gång fanns, fanns i någonting. Men det skall man inte tänka, tydligen. För allt som finns finns i det universum, skapades i den stora smällen. Som om vi lever i en jättestor ballong och aldrig kan ana vad som finns utanför, denna jättestora ballong. Ju så fort vi närmar oss gummit i denna ballong så blåses den upp ytterligare några miljarder ljusår. Hela saken låter ju konstig. Men det är den inte. För den är konstigare än konstig. För min personliga del begriper jag ingenting. Det enda man får konstatera är att allting finns, som finns och att det som inte finns, inte existerar.

Själv finns jag, även om det i ovanstående perspektivet, är ett på högst tillfälligt besök i varandet. Så passa på att heja på mig när vi träffas. För endera dagen kanske det är för sent att säga ”hej” till mig. Det är något man bör begrunda då och då. Så man tar tillvara detta tillfälliga besök i detta av den stora smällen, skapade universum. Idag kanske detta skall ske med något gott att äta. Jag skall också dricka ett glas Skåne. För O.P. var slut på bolaget. Det var lite trist men Skåne får duga. Men som jag brukar sjunga till melodin ”Old man river”.

”O.P. river
ja O.P. river
var gång jag lenat
min hals med renat
jag då beskriver
att O.P. river långt mer.”

För att hjälpa er att komma ihåg melodin kan ni lyssna här, på den store sångaren och aktivisten Paul Robson:

https://youtu.be/wVEzygI83EM

 

 

Peter

Hej vänner!

Jag gillar tomten. Men inte jultomten som är en rätt ny uppfinning från slutet av 1800-talet. Allra sämst tycker jag om den amerikanska varianten som far runt och säger ”how, how” på ett fånigt sätt. När han inte gör reklam för en hälsovådlig cola-dryck förstås.

Den riktiga tomten är ju en sur liten gubbe som kollar att folk på lantgårdar sköter sig. Gör de inte det blir han förbannad och jävlas med lantbrukaren ifråga. Till exempel om han slarvar med djurhållningen. Då kan han bli riktigt förbannad och orsaka både fulslag och impotens hos slarvpellen. Han är ju alltid lite grinig och missnöjd. Men en gång om året får han tomtegröt och då kan han bli lite glad några minuter. Skulle man glömma att ställa ut gröten kommer man ha ett helvete med missväxt och kor som sinar hela kommande år. Dessutom lär man bli ormbiten och bli förstoppad, lagom till midsommar. Så kan det gå om man inte sköter sig.

Men det finns tomtar som bor i skogen också. För i boken om Tomtebo-barnen börjar ju: ”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo”. Det är en utmärkt bok som jag fortfarande kan återge långa stycken av ut minnet. Väldigt fina bilder är det också i denna bok. Bland annat av ett otäckt bergtroll som skrämmer barnen. Den sidan kan man hoppa över om man är liten och skraj, som jag var.

Men man kan faktiskt träffa på tomtar lite överallt. Det händer ju till och med i vardagen. Då tänker man: ”det var då en riktig jävla tomte”. Ibland när man ser kriminologer eller killar som heter Mandelstam, förstår man att tomtarna inte är utrotade och blir lite glad. En del människor har dessutom tomtar boende på vinden, eller på loftet som man sa förr.

Det elaka viruset fortsätter jävlas. Nu har det tydligen bestämt sig för att bli ännu elakare och mer smittsamt. Har ni läst Decamerone av Giovanni Boccaccio. I den flyr ju sju kvinnor och tre män undan pesten som drabbat Florens till Fiesole. För att få tiden att gå berättar de berättelser för varandra, av vilka flera är rätt erotiska. Denna bok är ju skriven på det hemska 1300-talet. Så varken pandemier eller intresset för sex är något nytt. Vilket jag på något sätt, mitt i detta elände, finner någon sorts tröst i. Boccaccio säger ju: ”Himmelen vore verkligen himmelen om älskare där tilläts lika mycket glädje, som de hade upplevt på jorden”. För oss som inte gillar att sitta på moln och spela harpa hade det onekligen varit bättre om så var fallet.

Peter

 

 

Hej vänner!

Hur har ni det i pandemin. Själv är jag rätt less och tycker det börjar bli riktigt jobbigt. Igår tyckte hela saken kändes overklig på något sätt. Som någon sorts vaken mardröm, där jag står som en främling i en främmande stad och undrar hur fan jag kom hit. För det är inte bara det otäcka viruset som gör att jag känner på det sättet. Det är hela samhällsutvecklingen som gör att jag inte längre vet var jag bor och i vilken tid jag lever.

Jag brukar ju skoja om mina nostalgiska minnen av en annan tid och ett annat land. Ni vet det där landet som hade ett Televerk som skötte telefonerna och postkontor, som hade hand om posten. Vidare ett statligt apoteksbolag som som sålde mediciner till de som behövde. Funkade rätt bra som jag minns det, även om det tog några veckor att få en telefon och alla postkassörskor inte hade gått på charmkurs.

Men det var ingen idyll när jag var barn heller. I den skola jag gick i Solna fanns det mycket mobbing och taskighet om jag minns rätt. Det finns det ju nu också. Men nu är möjligheterna att byta skola betydligt större. Som jag minns det var det svårt att få byta skola till en annan, när jag var barn. Själv var jag aldrig utsatt i skolan. Men det fanns andra som var och de vuxna var ofta väldigt passiva kring detta. Men fortfarande är det visst ofta så att den som blir mobbad får byta skola. Medan de som mobbar få gå kvar. Att bli mobbad kan ge men för livet. Men det går minst lika ofta dåligt för de som mobbar andra. De hamnar ofta i tråkigheter och fortsätter misshandla och begå övergrepp som vuxna. En del blir framgångsrika i den mening att de når höga positioner inom näringsliv och samhälle. Men de brukar ändå i slutändan bara förstöra i den verksamhet de jobbar. Få folk att må dåligt och skapa otrivsel och rädsla.

Nu är det ju ett antal jävla små rötägg som rånar andra ungdomar och förnedrar dem på andra sätt. Oftast har ju dessa små otäckingar invandrarbakgrund och lyckas därigenom skapa mer fördomar och rasism än aldrig så många Sverigedemokrater. Dessa kan ju bara i lugn och ro på sikt tänka att de ungdomar som rånas och deras kamrater, på sikt blir säkra väljare. Det är för jävla bedrövligt.

Nu går jag bara och väntar på att bli vaccinerad. Jag hoppas det blir hyfsat snart för jag är så less på det här. Att man skall behöva gå omkring och vara skraj hela tiden för en jävla mikrob, som riskerar ta livet av en. Som hindrar en att resa, kramas och gå på bio. Det förbättrar minsann inte ens redan rätt trista humör.

Nu är det snart julafton. Men jag känner inte speciellt mycket julstämning. Är mest förvånad att det snart är just jul, när det alldeles nyss var sommar. Jag är lite ledsen över att jag inte känner den högtidliga och andliga stämning, som jag kände inför julen som barn. För då var det dock så att det handlade om att guds son föddes i ett stall och änglar sjöng för herdar om denna tilldragelse. Detta firades med tomtar och julklappar på ett trevligt sätt. Det gör man ju fortfarande när inte otäcka virus ställer till det. Men barnet i krubban är inte så viktig längre. Men han växte ju upp till en kille som, liksom mig, hade rätt svårt för folk som bara tänker på pengar. Som det står i bibeln:

”I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.”

”Bra jobbat Jesus”, säger jag. ”Om du återkommer till jorden ta en sväng förbi Visby och driv också månglarna, som bara tänker på pengar, ur denna stad. Sedan kan du ta itu med resten av världen.”

Utanför mitt fönster kvittrar gråsparvarna som om det var vår och det är ovanligt varmt för årstiden. Vilket numera alltid känns lite oroligt. Som ett tecken på att något har hänt med klimatet. Vilket det ju faktiskt har även om vädret växlar. Hoppas det blir lite snö även här på Gotland till slut, så ungarna får åka pulka och jag får någon nytta av vinterdäcken.

Tro inte på foliehattar utan vaccinera er när ni får chansen! Tänk på Rädda Barnen och swisha:
902 0033 och märk gåvan FÖRÄNDRA.


Peter 

 

 

Hej vänner!

Klockan är 4:47 på morgonen och jag kan inte sova. Jag brukar ju undvika att skriva om politik i denna blogg. För det brukar bara leda till att folk skall tycka en massa om det man skriver och kan få vissa att gilla en och andra tycka att man är jättedum. Men man har ingen koll på vilka som tycker vad. Risken är att man skriver något som någon man inte gillar, tycker är jättebra och tycker att vi är kompisar. Eller att någon man gillar skarpt blir förbannad på en, för man tycker som man tycker. Men det är nog inget att göra åt.

Fast jag vill att alla människor skall få äta sig mätta varje dag, ha en bostad att bo i och en säng att sova i, få sjukvård gratis om de blir sjuka och att alla barn skall få gå i skolan och lära sig saker. Dessutom bör väl alla dessa saker ha en god och jämlik kvalitet. Jag vet inte om det är så många människor som är emot detta egentligen. Det är ju som tur är få människor som tycker att det är okej att folk svälter, lever i tält, inte får vård vid sjukdom eller att barn inte får gå i skolan. Men det finns ju trots allt en del otäcka typer som till exempel är emot att flickor får gå i skolan och lära sig saker. Det finns överhuvudtaget en massa otäcka typer som jag inte gillar.

Nu har jag talat om hur jag vill det skall vara i världen. Det borde ju egentligen inte var så omöjligt att fixa. Men det verkar det vara. Helt jävla omöjligt. Själv är jag ju inte jätterik. Men jag är inte fattig heller. Jag har det bra och och är nöjd med de prylar jag har. Det finns egentligen inget jag önskar mig och faktiskt saker jag skulle kunna avstå ifrån. Enda anledningen till att jag skulle vilja vara rik som ett troll, är att jag skulle vilja ge mina barn och barnbarn stålar. Inte för de verkar behöva några precis. För de ber aldrig om några. Men om de ringde och sa att de behövde låna några miljoner till en villa, måste jag tyvärr göra dem besvikna. Då hade det känts fint att kunna säga: ”jag swichar över det på en gång!”. Men det kan jag inte säga.

Det finns väldigt rika människor och väldigt fattiga människor. Det är onödigt. En sak som retar mig är att en del verkar tycka att detta är någon sorts naturens ordning och att de fattiga har sig själv att skylla. Men också verkar tycka att det är låg status att vara fattig och fint att vara rik. En av de största nollorna i världen, nämligen USA:s avgående president är visst rätt rik. Men det finns ju få i denna värld, som mer osympatisk än den och fin är han absolut inte.

 Fan vet om riktigt jätterika människor skall få vara med och bestämma överhuvudtaget. För de har ju bestämt det mesta genom världshistorien och oftast bestämt jävligt dumt. Fast å andra sidan har nästan alltid de som sökt makten, blivit otäcka och bestämt lika otäckt. Även om de innan de fick denna makt var fattiga som kyrkråttor. Så kanske skulle de som söker makten och vill bestämma över andra, aldrig få göra det. Vill du bli ledare, så är du nog inte lämplig för det arbetet. Då får man ta en annan. Man hade genom världshistorien sluppit många psykopater och galningar om man gjort på det sättet.

Det är vinter och mörkt. Jag fattar inte att det snart är jul. Ni som läser denna blogg vet att jag haft en rätt tuff höst. Men snart vänder det och blir ljusare. Som Albert Camus skriver en tråkig vinterdag:

”Mitt i vintern upptäckte jag att det fanns en oövervinnlig sommar inom mig. Och det gör mig glad. För det säger att hur mycket världen än trycker ner mig finns det inom mig något starkare, något bättre, som trycker tillbaka.”

Dags för gröt och påtår.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag såg i tidningen att kungen apropå corona-eländet sagt ”Vi har misslyckats”. Det har ju också Coronakommissionen kommit fram till. Men vad jag förstår ligger det politiska beslut bakom detta misslyckande som varit mindre genomtänkta. Jag vet inte vilka som kom på den idén att placera de allra svagaste, sköraste och multisjuka på äldreboenden, där personalen ofta saknar adekvat utbildning. Om de har någon utbildning alls. Ett ställe där vem som helst som behöver introduceras på arbetsmarknaden kunde placeras. Där många jobbar deltid och så det blir massa människor, som kommer och går under dagen. Jag har skrivit om det här tidigare och skall inte tjata. Men det är ett misslyckande som ingen verkar ta ansvar för. Det är mycket prat om att det nu skall bli bättre. Men fan vet om det är jag och kungen som skall ta på oss detta misslyckande.

Det börjar bli rätt många misslyckanden, tycker jag. Vi har misslyckats med att minska den grova brottsligheten och ungdomsrånen. Vi har misslyckats med att skydda barn från pedofiler. Vi har misslyckats med integrationen av folk från andra länder. Vi har misslyckats att ge alla barn en likvärdig skola. Vi har misslyckat med att ge dem som jobbar i vård och omsorg, löner utifrån ansvar och kompetens. Kanske är jag som som väljare och medborgare, lite skyldig till dessa misslyckanden. Om jag på något sätt är det, ber jag om ursäkt. Men det finns de med betydligt mer inflytande som borde göra det samma.

Vad har hänt mer inom politiken? Jo, Ebba Bush bråkar med en gubbe och en centerpartist har avslöjats, ha en sambo som är en riktigt otäck jävel, som begått övergrepp på barn. I USA fortsätter idioten till så kallad presidenten vara en dålig förlorare på ett pinsamt sätt. Som en femåring som förlorat i Svarte Petter och inte kan ta denna förlust med värdighet. Men det kan man väl inte begära att en femåring skall klara av. Vilket säger något om den känslomässiga utvecklingen hos det löjliga förbannade stolpskottet.

Själv går jag och väntar på att få bli vaccinerad. Men jag gissar att jag inte är speciellt prioriterad i kön. Ibland går jag och tänker på om inte någon av mina åkommor skulle kunna motivera en bättre köplats. Men jag är nog för frisk för det. Som hypokondriker är jag visserligen då och då nära döden. Men det har hittills varit falsk alarm, enligt läkarvetenskapen. Hypokondri lär väl inte heller vara en åkomma som gör en prioriterad.

Igår sken solen för första gången på flera veckor. Hur det blir idag får jag se. Ty ännu råder utanför mitt fönster ett stort mörker. Det finns ju en dikt av Erik Blomberg som handlar om att man inte skall vara rädd för mörkret. Det är en mycket fin dikt, om man inte är mörkrädd förstås. För då tycker man nog den är dum. Men jag är inte mörkrädd. Jag är inte rädd för att färdas på havet när det blåser lite eller för vargar. Ej heller för ormar eller spindlar. Jag är inte rädd för åska eller hagel. Däremot är jag rädd för elaka människor och otäcka virus. Lite rädd är jag också för att lägga nycklar på bordet. Dikt av mig på detta:

Över detta land
kom ett stort mörker,
som varade i sju
dagar.

Men på den sjunde dagen
steg solen ur havet
och fåglar flög
lågt över vågorna.

När jag gick
längst stranden,
log en kvinna mot
mig.

Ett leende i
denna korta dag
av sol.

Aning av
vår i vintern,
skuggsång om kvällen.

Tid som lägger
dagar till din
ålder.

Och så åter
över detta land.
Ett stort mörker.

Peter

 

 

 

 Hej vänner!

Vet ni att det inte finns något år noll. För när vi började med tideräkning efter Jesu födelse, fanns det ingen nolla. Eller rättare sagt fanns det väl redan då en väldig massa nollor. Men de gick runt och räknades inte. Men nollan som siffra fanns inte. Det finns alltså år 1 f.kr och år 1 e.kr, men något år noll däremellan finns inte.

Jesus föddes alltså i början på år ett. Fast det gjorde han nog inte. För skattskrivningen det står om i bibeln inträffade år 4. Det finns en massa andra detaljer ur julberättelsen som inte stämmer. Men det är väl inte så viktigt. För det är väl andemeningen som är det viktiga. Den heliga ande-meningen i detta fall.

Jag kollade ifall det hände något annat än att Jesus föddes år 1, om han gjort det. Det gjorde det faktiskt. Siden kommer för första gången till Rom. Ovidius skriver sin diktsamling Metamorfoser. I Kina blir en som heter Ping kejsare. Sedan hade romarna lite bråk med germanerna. Men det hade de ju alltid.

Ovidius Metamorfoser handlar ju om förvandlingar. Där folk blir träd, blommor och djur. Jag har inte  läst denna bok. Fast den har visst påverkat litteraturhistorien en hel del och inspirerat andra poeter och författare. Det är ju Ovidius som berättar om Thisbe och Pyramus. Dessa två var grannar i Babylon och älskade varandra. Men deras föräldrar var av någon anledning emot deras kärlek och förbjöd dem att träffas. Men det fanns en spricka i muren mellan deras hus och genom den sprickan kom de överens om att träffas utanför staden och sticka ifrån sina dumma päron. Så Thisbe gick till stället där de kommit överens om att mötas. Men när hon stod där så kom ett lejon knallande, som just hade ätit en gasell eller något sådant. Thisbe förstod att det nog var bäst att sätta sig i säkerhet och sprang iväg. Men när hon sprang tappade hon sin slöja, som lejonet med sina blodiga tänder började tugga på. Så när Pyramus kom till mötesplatsen var där bara lejonspår och en blodig slöja. Så han trodde att Thisbe blivit uppkäkad av lejonet och blev så förtvivlad att han kastade sig på sitt svärd. Men när han ligger där döende så kommer Thisbe tillbaka till mötesplatsen och hittar Pyramus, med ett svärd i bröstet. Då ger hon upp och tar svärdet och sticker i sig själv. Detta händer under ett mullbärsträd och när deras blod når detta träds rötter blir bären röda och det har de fortsatt vara sedan dess. Vilket man här i Visby kan se. För här i Visby finns mullbärsträd och en del av dessa tappar sina bär på gatan, på sina ställen. Där blir det alldeles blodrött på marken.

Thisbe och Pyramus öde påminner ju lite om hur det gick för Romeo och Julia. Så Shakespeare har nog läst Metamorfoser gissar jag. Vilket alltså inte jag har gjort. Däremot har jag skrivit en dikt om sprickor i muren för ett tag sedan i denna blogg. Runt denna fina stad som jag bor i, finns förresten en mur. Tyvärr har denna mur inte varit hög nog för att förhindra att spekulanter och riskkapitalister, att ta sig över den. Sådana som ser pengar, där vi andra ser skönhet och kulturarv. Nu skall jag gå på en prommis genom denna rosornas och ruinernas stad. Inte heller idag ser det ut att bli någon sol. Katten vill inte gå ut. Han ligger på sängen och sover. Jag log som hastigast i morse, så det är klart för idag. Håll avstånd, tvätta händerna och ge inte upp. Skicka lite stålar till Rädda Barnen. Swisha 902 0033 och märk gåvan FÖRÄNDRA.

Peter

 

 

Glad Lucia vänner!

Jag kan inte hör gräshoppor längre. Vilket så här års inte är ett problem. Men för något år sedan gick jag en ljummen kväll i augusti med några bekanta och en av dessa sa något, om hur högt gräshopporna spelade. Jag hörde nada. Sångerskan Sara Leander sjunger om det där att vissa ljud försvinner. Fast hon sjunger om syrsor om jag minns rätt. Jag var förresten lite rädd för Sara Leander när jag var barn. Varför vet jag inte. Kanske för att jag var lite osäker på om hon var man eller kvinna. Hon hade ju en mörk röst, var lite manhaftig och när jag var barn, inte så jättesöt precis.

Nåväl, jag kan inte höra gräshoppor som spelar. Det gör inte så mycket. Däremot kan jag höra en massa andra saker som jag inte vill höra. Som ni som läser min blogg vet, upplever jag det som plågsamt att ta del av alla otäcka nyheter. Blir orolig, ledsen och förbannad och tappar livsglädjen. Ibland har jag lust att bara köpa två flak med Guinness, samt några flaskor irländsk whiskey och supa mig rätt in i glömskan. Men tyvärr faller denna plan på att jag, som ni vet, är så rädd att drabbas av gikt. För sist detta hände blev min tå dubbel i storlek och mörkt blåröd. Den gjorde också något djävulsk ont. Jag vågar alltså inte möta verkligheten på det gaeliska sätt, som jag beskriver ovan. Jag är tvungen att stå ut med världens ondska, i stålblå klarhet. Vilket inte är helt lätt. Om någon undrar om jag stavade fel på whiskey så kan jag, som den besserwisser jag är, berätta att på Irland stavas drycken på detta sätt.

Ibland känns det som världen är full med pedofiler, våldsverkare, mördare, tjuvar och gubbar som ägnar sig åt sexuella övergrepp. Nu är dessa väl rätt få i förhållande till befolkningen i stort. Men trots det åt helvete för många. Jag tycker också det verkar som de ökar i antal för varje år. Men det kanske bara är inbillning. Ibland brukar någon minister framträda och säga något om att han avser vidta åtgärder för att ”krossa” gängen. Men det verkar gå dåligt med det. Nu tycker jag dessa ministrar kan sluta tjata om detta och återkomma när ”krossandet” är genomfört.

Men trots allt finns det många fina människor. Som alla de som varje dag går till jobbet och sätter på sig skyddsutrustning och börjar vårda människor som blivit sjuka av det jävla viruset. Borde ta mig fan ha minst 10 000 spänn extra i månaden för sin insats. Men även de forskare som på kort tid lyckats framställa ett vaccin mot eländet, borde få en slant och ett gemensamt Nobelpris. Själv går jag nu bara och väntar på att få detta vaccin och har faktiskt på grund av detta blivit mer orolig att få sjukdomen, än innan. Det skulle vara en sådan nitlott att bli sjuk, strax innan man blir vaccinerad. Jag har läst att många är rädda för att vaccinera sig. Men personligen är jag betydligt mer rädd för att få Corona. Det finns förresten ett mexikanskt öl som heter Corona som man kan dricka med en skiva lime i flaskan, en varm sommardag. En sådan Corona tycker jag ni, som inte drabbas av gikt, ska unna er. När det blir sommar och solen skiner. All annan Corona bör ni akta er för.

Här på Gotland slutade solen skina för några månader sedan och det har sedan dess bara varit ett grått mörker, som man får treva sig fram i. En vädertyp som verkligen inte muntrar upp en. Vilket man skulle behöva. Muntras upp alltså. Själv har jag nu sedan fyra dagar börjat gå ”Hälsans stig” här i Visby. Det är en slinga på sju kilometer och jag känner mig riktigt duktig som börjat gå denna slinga. Nu kommer det en massa pigga människor som springer denna stig och nog inte är så imponerade, av att jag knallar runt lite långsamt. Men själv är jag rätt nöjd med min insats. Först går jag längst havet. Sedan sätter jag mig och dricker choklad och äter en bulle. Sedan går jag genom skogen hem. På hemvägen går jag förresten på ”Kärleksstigen”. Den heter så och det står på pilar att det är på den stigen jag går. Varför denna stig heter så vet jag inte. Men det är ett trevligt namn på en stig. Även om man går ensam på denna stig. Då kan man passa på att tänka på all kärlek man träffat på under livet. Både den platoniska och den allt annat platoniska. Fan vet om det inte är roligare att tänka på den senare varianten, när dagarna är kalla och gråa och man går ensam, genom en droppande skog. Om man inte har skavsår. För då tänker man på det.

Peter

 

Hej vänner!

Min mamma hade en bästa vän som hette Ebba. Ebbas mamma hette Hanna och var min mammas faster och en mycket fin människa, som rätt ofta besökte oss när jag var barn. Hanna hade varit gift med John som var en höjdare inom baptistsamfundet. Han dog dock innan jag föddes, så honom fick jag aldrig träffa. Hanna brukade ha med sig en sorts gröna kakor med choklad i ena änden när hon besökte oss. Dessa kakor var goda, minns jag bestämt. Senare har jag lärt mig att dessa kakor heter strassburgare. Ebba och min mamma hade varit kompisar hela livet. Jag fick precis ett mail från Ebbas son Staffan, med bland annat ett kort på min mamma och Ebba, när de är småtjejer. Men jag fick också ett brev som min mormor Jenny skrev till Hanna den 28 oktober 1917. Ett rätt vardagligt brev som är skrivet med en inte helt lättläst handstil. Ibland är jag lite osäker på några ord. Men då har jag försökt tolka det av sammanhanget. Jag har inte satt in komman eller punkter, utan försökt skriva ner precis som det står. Så här skriver alltså småskollärarinnan Jenny Nordström krigshösten 1917, när hon väntar sitt första barn:

                                                                            Brändön den 28 okt 1917

   Kära Hanna!

Du ska ha mycken tack för brevet, samt till Eder båda ett varmt tack för hågkomsten den 6 okt. Jag får aningen känna mig som en syndare då jag ska skriva svar, det blir försent att svara på länge. Ni har då varit så hyggliga och låtit höra av Er rätt många gånger.

Idag har vi en riktig ovädersdag det snöar, regnar och blåser. Jag har skurlov och är således ledig från skolan. Vi må alla bra här men nog ha vi det lite mörkt här oppe till följd av fotogenbristen. Än ett tag klarar vi oss bra men när kvällarna blir långa så går det mycket lyse. Men många hem ligger i mörker. Karbiden får väl bli ljusspridaren.

Ja nu Hanna ska du få veta nå nytt: Lill-Sven eller vem det kan bli kommer visst hit före han hinner huvudstaden. Vi vänta honom någon gång i februari. Vi få kanske se John hos oss i vinter. Hälsa honom att han är välkommen . Vi ska väl hoppas att allt står väl till vid den tiden Jag har varit frisk hela tiden och utan men har jag kunnat sköta min plats. Tänker också försöka inneha den till julferierna. Sedan måste jag nog skaffa vikarie.

Tanken på att bli mor medför både glädje och bekymmer. Men nog är vi glada om bara allt går väl. Gud give det. Till jul kommer nog Felix hem. Han är nu färdig. Examen hade han den 20 okt. Allt gick väl och nu är han på sin nya plats i Ångermanland. Jag förstår att han aldrig haft tid att besöka Sthlm den här sista tiden som ha haft så mycket arbete före examen. Mamma har just rest härifrån hon har varit här några veckor det är roligt att ha mamma hos sig. (Särskilt) glad är jag att få henne till oss längre fram. Det är skönt att ha mamma vid sådana tillfällen.

Jag hoppas du skriver snart kanske har du lika överraskande nyheter att meddela.

Skall försöka skriva lite längre fram. Bara jag får vara får vara frisk ty vi har rätt mycket arbete, det är så mycket hemma som skall göras utom skolarbetet.

Till sist sänder jag mina hjärtligaste hälsningar till dig och John.

vännen Jenny

Det blev ingen liten Sven. Det blev en liten Inez som föddes den 18 februari 1918. Jenny själv dog den 27 februari samma år, av komplikationer i samband med förlossningen. Inez är min mamma. 

Peter

 

 

 

Hej vänner!

I morse när jag vaknade var det mörkt ute. Vilket inte var så konstig då klockan bara var fyra. Vilket så här års betyder att det är ett jävla mörker. Men det har det fortsatt vara hela dagen. Visserligen ljusare än det var 04:00, men ända rätt grått och mörkt. Jag bestämde mig för att inte kliva upp utan stanna i sängen hela dagen. Men så klev jag upp iallafall för jag blev sugen på kaffe. Tur att jag är så beroende av denna dryck. För annars hade jag väl aldrig klivit upp en mörkgrå tisdag i pestens tid.

Men när jag tittar ut genom fönstret ser jag S:t Karins ruin framför mig och blir lite glad över att jag bor så fint i en så fin gammal stad. Jag är som en del av den åldrande staden. Inte så lönsam, men ganska vacker med mina ruiner och rynkor. Ännu värd att bevara som ett pittoreskt inslag på stadens gator och dess uteserveringar.

Igår gick jag förbi s:t Görans ruin som ligger ovanför lasarettet. Den är ju uppkallad efter helgonet S:t Göran. Han som slogs med en drake och gav denna drake rejält med stryk. Draken hade nämligen bestämt sig för att käka upp en prinsessa. Vilket drakar skall ge fan i. I Stockholm finns ju i Storkyrkan en staty som föreställer hur S:t Göran slåss med denna drake medan prinsessan tittar på. Om man tittar noga kan man se att drakens taggar är älghorn förresten.

Det var Sten Sture den äldre som efter slaget vid Brunkeberg 1471 som beställde denna skulptur för att fira segern över Kristian I och hans danskar. Sten Sture tyckte väl att han var som S:t Göran och draken var Danmark. Den söta prinsessan skall väl vara Sverige, som räddas av den modiga S:t Göran alias Sten Sture.

Själv har man träffat en och annan drake. Men inte så många faktiskt. Någon skräcködla och rugguggla, har man väl också träffat på. Men mest har det varit prinsessor, trots allt. Det får man tänka på när man funderar över meningen med livet. Vilket jag gör ytterst sällan och när jag gör så, kommer jag på att jag inte har en aning om vad denna mening skulle kunna bestå av. Då kan man istället tänka på prinsessor man träffat på. Man kan också tänka på julkorv med rödkål och på O.P. Anderson. Som stavar sitt namn med bara ett s, konstig nog. Men det är väl för att man skall ha koll på sin förbrukning. Läser man etiketten på flaskan och det är två s i efternamnet, tyder det på att man ser dubbelt och nog inte skall ha mer. Ett bra tips från mig minsann.

Sten Sture var alltså osams med danskar. Men själv har jag en god kontakt med detta grannfolk, även om jag aldrig förstår vad de säger. Det är tråkigt. För det hade ju varit kul att förstå vad danskar säger, utan att behöva prata engelska med dem. Men det är tyvärr omöjligt. Fast jag tycker ändå bra om danskar och brukar le och nicka lite med huvudet, när de pratar med mig. Så danskar tycker antagligen att jag är en idiot. De frågar väl efter vägen och jag tittar på klockan och säger ”halv fem”. Då säger danskarna ”Forkert i hovedet på den svenske” och går vidare.

Själv går jag och längtar efter att bli vaccinerad mot det otäcka viruset. Jag såg att man börjat vaccinera i England och att drottningen snart skall få sin spruta. Man får hoppas att det snart kommer igång i Sverige och att man inte blir sjuk av eländet innan dess. För det vore ju en riktig nitlott. Jag funderar om det finns något sätt att komma långt fram i kön och slippa vänta i flera månader. Lite i riskgruppen är jag ju. Men kanske kan man överdriva en aning, så man slipper vänta. Fast det vore ju osolidariskt. En riktig svensk väntar på sin tur och tränger sig inte före i kön. Han tar sin nummerlapp och väntar. Finns det förresten något värre än att ringa upp någon typ av verksamhet och höra någon säga: ”Just nu är det många som ringer. Men det blir strax din tur”. Sedan sitter man där i en timme medan denne någon, envisas med att ljuga för en. När någon till slut eventuellt svarar är man ju så förbannad att man har lust att slänga på luren.

Man bör undvika att bli arg och stressad. Det påminner mig om en historia där en kille har fått i uppdrag av sin fru att köpa kött till en söndagsmiddag. Fint skall det vara. Så planerna är boeuf bourguignon och köttet skall inköpas på Östermalmshallen. Framför honom står ett antal damer, av den typ som bara finns på Östermalmshallen. De väljer bland styckdelsdetaljer långsamt och noggrant. Då det tar en stund att göra maträtten ifråga, blir mannen alltmer stressad och när en dam i päls inte kan bestämma sig, håller han på att krevera. När det äntligen är hans tur, är han svettig, stressad och irriterad. Så han rusar fram och skriker: ”ett kilo högröv tack”! Så kan det gå om man stressar upp sig. Det blir bara fel.

Peter

 

Hej vänner!

Jag har läst en viktig och bra bok. Den är skriven av filosofen Åsa Wikforss och har titeln ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”. Det var tydligen så att hon vid något tillfälle hörde storljugaren och knäppgöken Donald Trump vräka ur sig några av sina lögner och då kände ett behov att skriva denna bok. Den handlar om sådant som lögn och sanning, fakta- och kunskapsresistens, konspirationsteorier och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom dessa. En bok som jag verkligen rekommenderar alla som liksom jag stör sig på tidens överflöd av lögner, förenklingar och ren jävla dumhet.

Jag har ju läst vetenskapsteori på universitetet och har i likhet med mycket annat jag lärt mig under åren glömt bort mycket av det jag lärde mig. Men jag kommer ihåg Karl Popper och hans tankar om att man inte bör bekräfta sina hypoteser, utan tvärtom söka fakta som motsäger dem. Att ett sådant förhållningssätt gör att kommer närmare sanningen, än när man endast söker information för att bekräfta sina egna tankar om hur något förhåller sig. Det står en del om detta i ovanstående bok och hur lätt vi söker efter information som ger oss stöd i våra uppfattningar men ignorerar dem som talar emot.

Jag läste en artikel i någon tidning som var intressant. Vilken tidning och vem som skrev den, har jag slarvigt nog glömt bort. Men den fick mig inse varför massa amerikaner stöder en storljugare och skitstövel, som den avgående presidenten. Det har jag frågat mig ofta. Men artikeln handlade om hur det för dessa människor blivit ett uttryck för lojalitet och ett politiskt ställningstagande att tro på lögner. Till och med när man vet att det är lögner. Man får liksom ingå i gruppen som gillar Trump, förnekar klimatkrisen, uttrycker hat och överlägsenhet mot Greta Thunberg, samt tycker illa om människor som inte är vita i sin pigmentering. Där har man sina kompisar och har det varmt och skönt i sin egen lilla bubbla av likasinnade. Men man vet till exempel att ”alternativa fakta” och lögn är just så dumt som det låter. Men väljer ändå att tro på det, av lojalitet med sina kompisar. Det är ju rätt otäckt. Som när tyskar som tidigare umgåtts och pratat med sina judiska grannar i porten och visste att det var snälla och trevliga människor, plötsligt började uttrycka hat och trakassera dessa. Lojala med makten, nationen och lögnen.

Som lekmän tvungna att lita på experter. För vår förmåga att ha kunskap om allt här i världen är begränsad. I boken ovan får man lite råd om hur man skall bli säkrare på att den som utger sig för att vara expert på ett område verkligen är det. Problemet är ju att man för att vara säker på om någon är expert på något måste man ju själv nästan vara expert. Fast Åsa Wikforss menar att det finns sätt att undersöka om en som utger sig för att vara expert verkligen är det. Man bör kolla om personen i fråga har utbildning i just detta specialområde. Man behöver inte vara expert bara för man är professor, om man är professor inom ett annat område än det som man nu uttalar sig i. Vidare bör de ha visat att de besitter den kunskap inom området de säger sig genom att till exempel doktorerat och publicerat sig inom området i seriösa forskningstidskrifter, där forskningsresultaten bedömts av flera andra experter inom området. Dessutom bör man kontrollera att personen ifråga arbetar inom en seriös institution med gott rykte. En avdankad professor i hållfasthetslära är sannolikt inte expert på klimat och meteorologi, hur mycket han än utger sig för att vara det. En docent i psykologi som kommit på att han mår bra av att käka granbarr och säger att han sedan han började med detta aldrig är sjuk, är inte medicinsk expert för det.

Ibland blir jag väldigt trött på folk som tror att deras övertygelser har något med fakta, kunskap och sanning att göra. Det är naturligtvis bekvämt att bara lyssna på dem som har samma uppfattning, som man själv har och slippas brottas med världens komplexitet. Eller som plockar ut något som talar för att en teori inte stämmer i någon detalj och sedan förkastar hela teorin och den kunskap som ligger bakom. Det kalls ju på engelska ”cherrry picking” och är lömskt. Ni vet: ”det var ju faktisk kallare i år än förra året. Så det där med klimatförändringen är bara ett påhitt, av de där alarmistiska miljömupparna!”

Men det kan vara kunskapsresistens farligt också. Som de som är motståndare till att vaccinera barn och påstår att detta kan orsaka autism. Detta har nu undersökts och avvisats säkert hundra gånger. Men ändå finns det personer som tror sig veta bättre. Därför skall ett antal barn bli allvarligt sjuka och få allvarliga men i livet. För att deras föräldrar tror mer på sin egen övertygelse än på vetenskap och forskning.

Så min rekommendation är att alla innan ni delar något på internet läser ovanstående bok inte bara en gång, utan två och reflekterar över dess innehåll. Om någon efter gjort så fortsätter sprida lögner, fördomar, sammansvärjningsteorier och dumhet, så är det inte mycket att göra åt. Men sprid det inte till mig, tack.

Peter

 

Hej vänner!

Jag hörde i morse skolministern prata på radio om friskolor. Det är ett förslag att man inte längre skall kunna ställa sitt barn i kö till en sådan skola som bebis, för att få plats där sju år senare. För det leder till att föräldrar som är duktiga på att planera långsiktigt och har höga ambitioner för sina barn, går före de som inte fungerar på det sättet. Klasserna kommer alltså där, att bestå av barn som har föräldrar som tycker undervisning är viktig och ofta är akademiker. Vilket gör att de kommunala skolorna inte får tillgång till dessa föräldrar och elever, vilket är tråkigt. Men samtidigt borde man väl då egentligen minska dessa föräldrars misstänksamhet mot den kommunala skolan. Om de tror att undervisningen där är sämre och att det är stökigt på lektionerna, så kommer de ju för sina barns skull välja bort denna skola, om de kan. Likaså om det förekommer hot och mobbing på rasterna.

Sedan finns det ju religiösa skolor, där folk med faktaresistens och konstig kvinnosyn, tillåts sprida budskapet att det som står i bibeln eller koranen, är viktigare än fakta och kunskap. Dem är det väl egentligen ingen vettig människa som tycker, skall få fortsätta sprida sin vidskepelse och dumhet till nästa generation. Men tyvärr verkar det finnas rätt mycket ovettiga människor, som låter eländet fortgå.

Jag måste säga att jag ibland förstår föräldrars misstänksamhet mot skolan och undervisningen där. Jag menar har man otur så hamnar ens barn i en stökig klass utan struktur och ordning, där man redan som tioåring skall ägna sig åt ”forskning”. Där man tror att barn generellt har möjlighet att tillägna sig kunskap, utan att utsättas för en rejäl dos av faktainlärning. Eller läroböcker i matematik fulla av ”kluringar”, där barn själva skall komma på lösningar, med sitt matematiska tänkande. Inte lösa massor av uppgifter, tills överinlärningen gör, att det fastnar hur man gör när det står ”skillnad” eller ”dela upp” i uppgiften. Det finns barn som klarar att lösa uppgifter och lära sig självständigt. Men som psykolog får man ju ofta träffa dem som tycker det är svårt. Som behöver rutiner och repetition för att lära sig på bästa sätt.

Jag gillar inte att det finns skolor var ägare gör stora pengar på mina surt förvärvade skattepengar. Men jag tycker de politiker som delar denna uppfattning måste fråga sig varför så många föräldrar väljer dessa skolor för sina barn. Varför den Engelska skolan är så populär till exempel. Man kan ju knappast vara förvånad om föräldrar som kan, väljer bort en skola som de inte har förtroende för och inte litar på. Vilket jag inte tycker är så konstig, som sett ett antal läroplaner skapade av ”progressiva” professorer i pedagogik komma och gå. Som verkar tro att alla barn har den förmåga till kunskapsinhämtande på egen hand, som professorer i pedagogik hade som barn. Själv råkade jag ju inte ut för något värre än den matematiska ”mängdläran” på högstadiet 1967. Ingen begrep vad fan det handlade om och ändå kom denna abstrakta konstighet, ända in i klassrummen i Solna och gjorde varenda unge förvirrad. Jag begriper faktiskt fortfarande inte vad den ”tomma mängden” är för något.

Det borde ju egentligen vara rätt lätt att kolla vilken typ av undervisning som är bäst för att lära in ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet tips kan man ju få genom att jämföra olika länder och se vilka som är bäst vad gäller sådant som läsförståelse, förmåga att uttrycka sig i skrift och matematik vid olika åldrar. Det är väl det som de där Pisa-undersökningarna handlar om. Sverige har ju förbättrats i dessa undersökningar. Men man fuskade visst lite genom att ta bort en hel del elever med invandrarbakgrund. Men annars går det framåt och har blivit klart bättre resultat generellt. Fast det är tydligen väldigt ojämnt och skolor i socialt utsatta förorter, ligger fortfarande rejält kryckigt till. Så vilken förälder med höga ambitioner för sina barn skulle, om de fick välja, placera sina barn i en sådan skola. Inte jag i varje fall. Det tar lång tid för en verksamhet att bygga upp ett förtroende. Men det går fort att riva ned det. Här kunde jag skriva en massa om lärarnas status, om ordning och struktur, om barns kognitiva utveckling. Men här tog jag slut för idag och blev trött.

Peter