Glad Lucia vänner!

Jag kan inte hör gräshoppor längre. Vilket så här års inte är ett problem. Men för något år sedan gick jag en ljummen kväll i augusti med några bekanta och en av dessa sa något, om hur högt gräshopporna spelade. Jag hörde nada. Sångerskan Sara Leander sjunger om det där att vissa ljud försvinner. Fast hon sjunger om syrsor om jag minns rätt. Jag var förresten lite rädd för Sara Leander när jag var barn. Varför vet jag inte. Kanske för att jag var lite osäker på om hon var man eller kvinna. Hon hade ju en mörk röst, var lite manhaftig och när jag var barn, inte så jättesöt precis.

Nåväl, jag kan inte höra gräshoppor som spelar. Det gör inte så mycket. Däremot kan jag höra en massa andra saker som jag inte vill höra. Som ni som läser min blogg vet, upplever jag det som plågsamt att ta del av alla otäcka nyheter. Blir orolig, ledsen och förbannad och tappar livsglädjen. Ibland har jag lust att bara köpa två flak med Guinness, samt några flaskor irländsk whiskey och supa mig rätt in i glömskan. Men tyvärr faller denna plan på att jag, som ni vet, är så rädd att drabbas av gikt. För sist detta hände blev min tå dubbel i storlek och mörkt blåröd. Den gjorde också något djävulsk ont. Jag vågar alltså inte möta verkligheten på det gaeliska sätt, som jag beskriver ovan. Jag är tvungen att stå ut med världens ondska, i stålblå klarhet. Vilket inte är helt lätt. Om någon undrar om jag stavade fel på whiskey så kan jag, som den besserwisser jag är, berätta att på Irland stavas drycken på detta sätt.

Ibland känns det som världen är full med pedofiler, våldsverkare, mördare, tjuvar och gubbar som ägnar sig åt sexuella övergrepp. Nu är dessa väl rätt få i förhållande till befolkningen i stort. Men trots det åt helvete för många. Jag tycker också det verkar som de ökar i antal för varje år. Men det kanske bara är inbillning. Ibland brukar någon minister framträda och säga något om att han avser vidta åtgärder för att ”krossa” gängen. Men det verkar gå dåligt med det. Nu tycker jag dessa ministrar kan sluta tjata om detta och återkomma när ”krossandet” är genomfört.

Men trots allt finns det många fina människor. Som alla de som varje dag går till jobbet och sätter på sig skyddsutrustning och börjar vårda människor som blivit sjuka av det jävla viruset. Borde ta mig fan ha minst 10 000 spänn extra i månaden för sin insats. Men även de forskare som på kort tid lyckats framställa ett vaccin mot eländet, borde få en slant och ett gemensamt Nobelpris. Själv går jag nu bara och väntar på att få detta vaccin och har faktiskt på grund av detta blivit mer orolig att få sjukdomen, än innan. Det skulle vara en sådan nitlott att bli sjuk, strax innan man blir vaccinerad. Jag har läst att många är rädda för att vaccinera sig. Men personligen är jag betydligt mer rädd för att få Corona. Det finns förresten ett mexikanskt öl som heter Corona som man kan dricka med en skiva lime i flaskan, en varm sommardag. En sådan Corona tycker jag ni, som inte drabbas av gikt, ska unna er. När det blir sommar och solen skiner. All annan Corona bör ni akta er för.

Här på Gotland slutade solen skina för några månader sedan och det har sedan dess bara varit ett grått mörker, som man får treva sig fram i. En vädertyp som verkligen inte muntrar upp en. Vilket man skulle behöva. Muntras upp alltså. Själv har jag nu sedan fyra dagar börjat gå ”Hälsans stig” här i Visby. Det är en slinga på sju kilometer och jag känner mig riktigt duktig som börjat gå denna slinga. Nu kommer det en massa pigga människor som springer denna stig och nog inte är så imponerade, av att jag knallar runt lite långsamt. Men själv är jag rätt nöjd med min insats. Först går jag längst havet. Sedan sätter jag mig och dricker choklad och äter en bulle. Sedan går jag genom skogen hem. På hemvägen går jag förresten på ”Kärleksstigen”. Den heter så och det står på pilar att det är på den stigen jag går. Varför denna stig heter så vet jag inte. Men det är ett trevligt namn på en stig. Även om man går ensam på denna stig. Då kan man passa på att tänka på all kärlek man träffat på under livet. Både den platoniska och den allt annat platoniska. Fan vet om det inte är roligare att tänka på den senare varianten, när dagarna är kalla och gråa och man går ensam, genom en droppande skog. Om man inte har skavsår. För då tänker man på det.

Peter