Hej vänner!

Jag kom att tänka på Elsa Beskows alla bilderböcker. På Tomtebobarnen, Sol-ägget, Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, Hattstugan, Sagan om den lilla gumman, Putte i blåbärskogen, och allt vad de heter. Det finns ju många fler. I de böckerna är ju varje bild ett konstverk kan man säga. Bilder som man redan som barn kan fastna i och fantisera kring. Bilder som fångar stämningar och känslor som kan följa en genom livet.

Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin som knallar runt i sin lilla stad i krinoliner har jag hört inte alls var så oskyldiga som det verkar. Relationen till farbror Blå var minsann en annan en vad som framgår i boken, enligt rykten på stan. Han och tant Gredelin hade minsann setts kyssas i parken. Det var synd och skam. Tant Grön hade ett förhållande med en kolare och brukade besöka denne vid hans kolmila varje lördag och lämnade alltid denna kolare, med kläderna i oordning och ett leende på läpparna. Även om detta gick det minsann rykten. Det var ingen slump att den kolaren fick jobb som julbock hos tanterna, brukade man säga. Det passade ju honom utmärkt som ansågs vara en riktig bock året runt.

Tant Brun däremot var less på karlar. Hon hade ju som ung jobbat som modell i Frankrike. Hon finns bland annat med på Manets tavla ”Frukost i det gröna” där hon käkar frukost med konstnären och en annan gubbe utan en tråd på kroppen. Men en dag träffade hon på tåget en landsortsläkare som hette Bovary. Han verkade snäll och ordentlig så Tant Brun tänkte att det nog skulle vara skönt att ta det lugnt och slippa käka frukost naken med konstnärer i fortsättningen. Dessutom var den där killen Bovary uppenbart mycket förälskad i henne. Så hon gifte sig med honom och de bosatte sig i en liten tråkig stad i Normandie.

Men tant Brun märkte efter ett tag att den där Bovary var en riktigt tråkig jävlel. Tråkig på alla sätt och vis. Så hon skaffade sig några älskare som hon besökte regelbundet, efter ett uppgjort schema. Måndag, slaktare Herno, tisdag, bagaren Dupres, onsdag, apotekaren Gaulle, torsdag, skulptören Mitterand. fredag, polisen Villion. På lördag och söndag tog tant Brun det lugnt och vilade ut efter veckans arbete och lyssnade på sin tråkiga man. 

 Det funkade bra, till den jävla apotekaren åkte till Paris och gav sig ut på dåligheter. För någon vecka därpå pissade halva den manliga befolkningen i den lilla staden taggtråd och fick uppsöka doktor Bovary för behandling. Vid smittspårningen kom det fram att det fanns en gemensam nämnare och tant Brun fann för gott att snabbt lämna den lilla staden. 

 Som tur var tyckte hon mycket om franska grönmögelostar och fick via dem i sig så mycket penicillin, att hon själv snabbt botades från eländet. Hon mådde fint som bara den och tyckte det var skönt att lämna Normandie och det stressiga livet där. Det var också skönt att slippa tråkmånsen Bovary. 

En fransk författare Gustave Flaubert skrev utifrån denna händelse en roman som blev rätt berömd. Men i den går det dåligt för tant Brun. Men i verkligheten gick det hur bra som helst. För på vägen till Sverige träffade hon en rik tysk som ägde en bilfabrik, som senare fick namnet BMW. Med honom gifte hon sig. Men denna rika gubbe hade svagt hjärta och dog efter någon vecka i tant Bruns sällskap, som kunde vara rätt ansträngande. Vilket det vid detta tillfälle var. Så tant Brun kom hem som en mycket förmögen kvinna. Hon köpte ett litet hus i den lilla staden och bjöd in två väninnor att bo med henne. Det var hur trevligt som helst och hon tyckte det var skönt att slippa alla karlar, otäcka som de är. Antingen sprider de sjukdom eller så dör de när man minst anar det, som tant Brun brukade säga. Som ni säkert hört har det spritts en massa andra rykten om tanterna. Men de är inte sanna!

Peter