Hej vänner!

Jag såg i tidningen att kungen apropå corona-eländet sagt ”Vi har misslyckats”. Det har ju också Coronakommissionen kommit fram till. Men vad jag förstår ligger det politiska beslut bakom detta misslyckande som varit mindre genomtänkta. Jag vet inte vilka som kom på den idén att placera de allra svagaste, sköraste och multisjuka på äldreboenden, där personalen ofta saknar adekvat utbildning. Om de har någon utbildning alls. Ett ställe där vem som helst som behöver introduceras på arbetsmarknaden kunde placeras. Där många jobbar deltid och så det blir massa människor, som kommer och går under dagen. Jag har skrivit om det här tidigare och skall inte tjata. Men det är ett misslyckande som ingen verkar ta ansvar för. Det är mycket prat om att det nu skall bli bättre. Men fan vet om det är jag och kungen som skall ta på oss detta misslyckande.

Det börjar bli rätt många misslyckanden, tycker jag. Vi har misslyckats med att minska den grova brottsligheten och ungdomsrånen. Vi har misslyckats med att skydda barn från pedofiler. Vi har misslyckats med integrationen av folk från andra länder. Vi har misslyckats att ge alla barn en likvärdig skola. Vi har misslyckat med att ge dem som jobbar i vård och omsorg, löner utifrån ansvar och kompetens. Kanske är jag som som väljare och medborgare, lite skyldig till dessa misslyckanden. Om jag på något sätt är det, ber jag om ursäkt. Men det finns de med betydligt mer inflytande som borde göra det samma.

Vad har hänt mer inom politiken? Jo, Ebba Bush bråkar med en gubbe och en centerpartist har avslöjats, ha en sambo som är en riktigt otäck jävel, som begått övergrepp på barn. I USA fortsätter idioten till så kallad presidenten vara en dålig förlorare på ett pinsamt sätt. Som en femåring som förlorat i Svarte Petter och inte kan ta denna förlust med värdighet. Men det kan man väl inte begära att en femåring skall klara av. Vilket säger något om den känslomässiga utvecklingen hos det löjliga förbannade stolpskottet.

Själv går jag och väntar på att få bli vaccinerad. Men jag gissar att jag inte är speciellt prioriterad i kön. Ibland går jag och tänker på om inte någon av mina åkommor skulle kunna motivera en bättre köplats. Men jag är nog för frisk för det. Som hypokondriker är jag visserligen då och då nära döden. Men det har hittills varit falsk alarm, enligt läkarvetenskapen. Hypokondri lär väl inte heller vara en åkomma som gör en prioriterad.

Igår sken solen för första gången på flera veckor. Hur det blir idag får jag se. Ty ännu råder utanför mitt fönster ett stort mörker. Det finns ju en dikt av Erik Blomberg som handlar om att man inte skall vara rädd för mörkret. Det är en mycket fin dikt, om man inte är mörkrädd förstås. För då tycker man nog den är dum. Men jag är inte mörkrädd. Jag är inte rädd för att färdas på havet när det blåser lite eller för vargar. Ej heller för ormar eller spindlar. Jag är inte rädd för åska eller hagel. Däremot är jag rädd för elaka människor och otäcka virus. Lite rädd är jag också för att lägga nycklar på bordet. Dikt av mig på detta:

Över detta land
kom ett stort mörker,
som varade i sju
dagar.

Men på den sjunde dagen
steg solen ur havet
och fåglar flög
lågt över vågorna.

När jag gick
längst stranden,
log en kvinna mot
mig.

Ett leende i
denna korta dag
av sol.

Aning av
vår i vintern,
skuggsång om kvällen.

Tid som lägger
dagar till din
ålder.

Och så åter
över detta land.
Ett stort mörker.

Peter