Så tillhör jag då
de ännu inte döda.
När de levde var de oftast trevliga
och rätt kul att snacka med.

Men sedan de dog är
de tråkiga. Svarar
knappt på tilltal.
Till ingen nytta har jag
kvar deras telefonnummer.

De döda är alltså rätt
trista, även de
som man en gång älskade.

Som levande
sjöng de ibland och
skrattade rätt ofta.
Ett leende, ögon
man inte kan glömma.

Men sedan de dog
gör de inte mycket väsen av sig.
Blir mest minnen, som
går runt och lånar
andras tårar.

Det är ju
en tidsfråga.
Men själv tillhör
jag de ännu inte döda.
Det är nog bäst på
det sättet.

 

Peter