Hej vänner!

Det är juldagsmorgon och jag har missat julottan. Det brukar jag i och för sig alltid göra. Lite tråkigt för jag tycker om julpsalmerna. Jag tycker överhuvudtaget bäst om psalmerna de få gånger jag går i kyrkan. Predikan brukar oftast vara en pinsam historia som får en att vilja ta fram skämskudden. Men värst är ändå trosbekännelsen där folk på fullt allvar säger sig tro på både jungfrufödelse och evigt liv. Jag får liksom lust att då utropa: ”tror ni på jultomten och att cancer botas med bön också.” Men jag står tyst och ser ut som jag tror på både jungfrufödsel och fortsatt liv efter döden. För jag är blyg och vill inte förstöra stämningen.

Men samtidigt vet jag inte om tron på gud är konstigare än vad den moderna fysiken kommit fram till. Dess skapelseberättelse står ju knappast bibelns efter i konstighet. Själv måste jag erkänna att jag inte begriper mycket av det som vetenskapens nyaste rön säger, om hur allt började.

Alltså, det fanns en gång en entitet som fanns i ingenting. Så en tag för ungefär 13,7 miljarder år sedan (på en måndag runt lunch), så sprängdes denna entitet i en stor jävla smäll. I samband därmed uppstod inte bara universum, utan också tiden och naturlagarna. Innan dess fanns alltså ingenting. Nu kan man tänka sig att den entitet, som en gång fanns, fanns i någonting. Men det skall man inte tänka, tydligen. För allt som finns finns i det universum, skapades i den stora smällen. Som om vi lever i en jättestor ballong och aldrig kan ana vad som finns utanför, denna jättestora ballong. Ju så fort vi närmar oss gummit i denna ballong så blåses den upp ytterligare några miljarder ljusår. Hela saken låter ju konstig. Men det är den inte. För den är konstigare än konstig. För min personliga del begriper jag ingenting. Det enda man får konstatera är att allting finns, som finns och att det som inte finns, inte existerar.

Själv finns jag, även om det i ovanstående perspektivet, är ett på högst tillfälligt besök i varandet. Så passa på att heja på mig när vi träffas. För endera dagen kanske det är för sent att säga ”hej” till mig. Det är något man bör begrunda då och då. Så man tar tillvara detta tillfälliga besök i detta av den stora smällen, skapade universum. Idag kanske detta skall ske med något gott att äta. Jag skall också dricka ett glas Skåne. För O.P. var slut på bolaget. Det var lite trist men Skåne får duga. Men som jag brukar sjunga till melodin ”Old man river”.

”O.P. river
ja O.P. river
var gång jag lenat
min hals med renat
jag då beskriver
att O.P. river långt mer.”

För att hjälpa er att komma ihåg melodin kan ni lyssna här, på den store sångaren och aktivisten Paul Robson:

https://youtu.be/wVEzygI83EM

 

 

Peter