Hej vänner!

Jag gillar tomten. Men inte jultomten som är en rätt ny uppfinning från slutet av 1800-talet. Allra sämst tycker jag om den amerikanska varianten som far runt och säger ”how, how” på ett fånigt sätt. När han inte gör reklam för en hälsovådlig cola-dryck förstås.

Den riktiga tomten är ju en sur liten gubbe som kollar att folk på lantgårdar sköter sig. Gör de inte det blir han förbannad och jävlas med lantbrukaren ifråga. Till exempel om han slarvar med djurhållningen. Då kan han bli riktigt förbannad och orsaka både fulslag och impotens hos slarvpellen. Han är ju alltid lite grinig och missnöjd. Men en gång om året får han tomtegröt och då kan han bli lite glad några minuter. Skulle man glömma att ställa ut gröten kommer man ha ett helvete med missväxt och kor som sinar hela kommande år. Dessutom lär man bli ormbiten och bli förstoppad, lagom till midsommar. Så kan det gå om man inte sköter sig.

Men det finns tomtar som bor i skogen också. För i boken om Tomtebo-barnen börjar ju: ”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo”. Det är en utmärkt bok som jag fortfarande kan återge långa stycken av ut minnet. Väldigt fina bilder är det också i denna bok. Bland annat av ett otäckt bergtroll som skrämmer barnen. Den sidan kan man hoppa över om man är liten och skraj, som jag var.

Men man kan faktiskt träffa på tomtar lite överallt. Det händer ju till och med i vardagen. Då tänker man: ”det var då en riktig jävla tomte”. Ibland när man ser kriminologer eller killar som heter Mandelstam, förstår man att tomtarna inte är utrotade och blir lite glad. En del människor har dessutom tomtar boende på vinden, eller på loftet som man sa förr.

Det elaka viruset fortsätter jävlas. Nu har det tydligen bestämt sig för att bli ännu elakare och mer smittsamt. Har ni läst Decamerone av Giovanni Boccaccio. I den flyr ju sju kvinnor och tre män undan pesten som drabbat Florens till Fiesole. För att få tiden att gå berättar de berättelser för varandra, av vilka flera är rätt erotiska. Denna bok är ju skriven på det hemska 1300-talet. Så varken pandemier eller intresset för sex är något nytt. Vilket jag på något sätt, mitt i detta elände, finner någon sorts tröst i. Boccaccio säger ju: ”Himmelen vore verkligen himmelen om älskare där tilläts lika mycket glädje, som de hade upplevt på jorden”. För oss som inte gillar att sitta på moln och spela harpa hade det onekligen varit bättre om så var fallet.

Peter