Hej vänner!

Viruset fortsätter jävlas på alla sätt och hur det skall sluta vet i fan. På ett tråkigt sätt blir man dagligen påmind om livets korthet och dödens oändlighet. Vilket man samtidigt inte vill bli påmind om. Jag försöker, som de flesta, hålla mig undan virushelvetet. Men i längden blir det nog svårt. Syftet med karantänen är ju i det här fallet att inte så många skall bli sjuka samtidigt. För att i längden undvika bli smittad är nog svårt, om det inte kommer ett vaccin inom något år eller två.

Det är alltså många som dör och jag sitter och tänker på den engelske poeten John Donne som föddes 1572 och dog 1631 och en dikt han skrev. Den heter ”Death be not proud” och är ett tappert försök att göra döden mindre mäktig och skrämmande. Så här skriver han med den lite annorlunda stavning som engelskan hade då:

”Death be not proud, though some have called thee
Mighty and dreadfull, for, thou art not soe,
For, those, whom thou think’st, thou dost overthrow,
Die not, poore death, nor yet canst thou kill mee.
From rest and sleepe, which but thy pictures bee,
Much pleasure, then from thee, much more must flow,
And soonest our best men with thee doe goe,
Rest of their bones, and soules deliverie.
Thou art slave to Fate, Chance, kings, and desperate men,
And dost with poyson, warre, and sicknesse dwell,
And poppie, or charmes can make us sleepe as well,
And better then thy stroake; why swell’st thou then?
One short sleepe past, wee wake eternally,
And death shall be no more; death, thou shalt die.”

Det är ju fint skrivet. Men jag är ändå rätt skraj för döden så här tidigt på morgonen. Kanske för jag inte säker på att vakna upp till det eviga livet som John Donne var. Det har snöat i natt och snön ligger kvar nu på morgonen. Så det är mer vinter nu än det var när det egentligen skulle varit vinter. Det har varit en vinter som man aldrig kommer att glömma och som säkert kommer hamna i historieböckerna. När denna pandemi är över kommer man nog efter några år beskriva vad den medförde för förändringar. Det enda man kan hoppas är att mänskligheten inser läget. Att vi likt, folket i Harry Martinssons Aniara, är på resa tillsammans mot oändligheten. Även om vår farkost är rundare och vackrare än den Harry M diktade ihop. Men då vi ändå inte har någon annanstans att ta vägen, vore det ju bra att göra resan så uthärdlig som möjligt för alla som är på väg. Inte som nu, när en del åker i lyxklass och andra inte ens släpps in i tredje klass, utan får hänga på utsidan som folk på indiska tåg. Som John Donne så klokt påpekade:

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

Även om jag hoppas få leva länge till så har jag börjat fundera på mitt liv och allt jag varit med om. För jag har faktiskt varit med om väldigt mycket när jag tänker efter. En hel del har varit kul, men annat jävligt jobbigt och svårt att glömma. Nu sitter man här och undrar hur fan fortsättningen skall bli. Bra får man hoppas, trots att det just nu är jävligt besvärligt och lite hopplöst. Men samtidigt tycker jag man ser mer solidaritet och hjälpsamhet mellan människor än på länge. Att många tar ansvar och hjälper och stöder varandra i en svår tid. För som sagt ”Ingen människa är en ö”. Vi behöver varandra mer än någonsin,tror jag.

Peter

Hej vänner!

Det har tydligen utbrutit en debatt här på Gotland. Detta då sjukvården och regionen vädjat till folk som planerade åka hit i påsk att stanna hemma. Vilket gjort en del av de som nu inte känner sig välkomna sura. Som om det är för att jävlas, man bett dem stanna hemma och inte åka hit. Fast man tycker de skulle begripa att de inte alls handlar om det. Men de beror nog på att de inte läst sin bibel. Ty i denna står tydligt:

”Och det hände sig vid den tiden att från Folkhälsomyndigheten utgick ett påbud att hela världen skulle hålla sig hemma. Då Josef var från Nasaret i Judeen, gav han fan i att åka till Betlehem i Galiléen. Vilket var klokt gjort.” Dessa kloka gudsord bör vi alltså följa och tacka för.

Det finns nästan alltid någon sorts misstänksamhet mot folk från huvudstaden i alla länder. I England är det folk från London som är lite malliga. I Frankrike är det folk från Paris. På Island är det i Reykjavik, mallpropparna bor. Här på Gotland finns det de som har fördomar mot Stockholmare. Fast folk från huvudstaden har ju också fördomar mot folk som inte bor där. Som tror att de generellt är inskränkta typer som följer Jantelagen till punkt och pricka. Så när man av helt andra skäl förstår att man inte är så välkommen så verkar en del reagera med reptilhjärnan och bli misstänksamma och sura.

Själv tycker jag att det är lite tråkigt att det inte kommer några kryssningsbåtar i vår. Det är lite kul när folk från Italien, Japan, USA och andra länder går runt här efter en guide med en flagga över huvudet. Man hör hur de blir imponerade över hur fint det är här. Kanske inte så mycket Italienarna som har det rätt fint på hemmaplan. Men amerikanerna verkar imponerade över att det finns en stad som byggdes, innan de ens var upptäckta. Som dessutom är vacker med alla sina fina hus. I vilka det bor människor året runt än så länge. Då blir jag lite glad och mallig över att jag bor så fint.

Men nu håller alla hyreshusen i Visby innerstad på att göras om till någon sorts lägenhetshotell och många små fina hus bebos bara på sommaren. Till slut kommer väl hela staden förvandlas till någon sorts Sommarland, ungefär som det där Bert Karlsson byggt i Skara. Det blir en sorts kuliss som visar hur folk levde en gång. I september stängs hela staden ner och det blir tyst och dött, som på ett nöjesfält om vintern.

Jag har tråkigt i min självvalda isolering. Egentligen är det väl ingen större skillnad från hur jag levde innan detta jävla virus ställde till det. Men jag saknar de där timmarna av jobb som jag hade tidigare. När jag jobbade heltid var jag ibland less på alltihop och längtade efter att vara ledig så mycket som möjligt. Men nu hade jag minskat arbetsinsatsen med säkert 80 % och det kändes lagom. Jag förstår inte varför jag arbetade så hårt när jag var anställd. Det hade jag ju faktiskt inte behövt och ingen har tackat mig för det efteråt. Kanske ville jag visa mig duktig eller så drogs jag med i den allmänna stressen. Dessutom var jag ju värdelös på att säga ”nej” och göra chefer och andra besvikna. Men nu saknar jag de timmar jobb jag hade tidigare. Det är då själva fan att det aldrig kan vara lagom.

Jag läste att min favoritkrog i Reykjavik, som jag hållit lite kontakt med på Facebook har fått stänga på grund av virushelvetet. Men de öppnar väl när det här är över. Då tycker jag vi åker till Reykjavik och går på restaurang Resto och käkar något gott. I avvaktan på detta kan man köpa hämtmat på sin kvarterskrog här hemma.

Utanför mitt fönster vräker snön ner och det är rätt kallt. Jag får väl ändå ge mig ut på en promenad. Något jag gör varje dag. Nedan lite bilder från den jag gick i lördags då vädret var bättre.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 04:03 och jag kan inte sova. Jag låg och funderade på vad statsministern har sagt de sista dagarna. Han har ju pratat en del om att göra sin plikt. Ni som läser denna blogg kommer kanske ihåg att jag för en tid sedan började skriva om fina ord som inte används så ofta längre. ”Plikt” är ju ett ord som man knappt hört på flera år. Men nu använde statsministern det vid flera tillfällen. Vilket var bra gjort.

Jag kollade i Wikipedia och där stod ”Plikt är ett etiskt och juridiskt begrepp som betecknar en skyldighet att utföra, eller låta bli att utföra, en viss handling.” Det stämmer ju precis med vad jag trodde det var. Men det är ju ofta fint att göra sin plikt. För då är man plikttrogen. Däremot har jag aldrig hört någon säga, att man kan vara pliktotrogen. Men det kan man och det är dåligt.

Själv har jag ju gjort min värnplikt i 12 månader. I samband därmed lovade jag försvara kungen och fosterlandet. Så det är min plikt att göra, även om jag antagligen är rätt dålig på denna uppgift. Men har man lovat, så har man.

Men att göra sin plikt betyder ju egentligen att man gör sitt allra bästa. Man gör så gott man kan i den uppgift som man har tilldelats. Det betyder inte att man inte får begå misstag eller göra fel. Men att man lägger manken till att fullgöra de uppgifter som man ålagts, efter bästa förmåga. För då är man plikttrogen och det är fint att vara. Jag tycker förresten att Stefan Löfven verkar vara en plikttrogen kille som i denna svåra tid verkar göra sitt allra bästa. Det tycker jag de flesta verkar göra förresten. Själv gör jag min plikt genom att försöka undvika träffa på det jävla viruset, efter bästa förmåga. Det är rätt tråkigt. Men min plikt att göra. För annars riskerar jag belasta vården, som redan nu har det jävligt tungt.

Lord Nelson signalerade inför slaget vid Trafalgar 1805: "England expects that every man will do his duty". Det tycker jag att man skall förvänta sig av svenska folket också. Att de följer de rekommendationer som myndigheterna ger och gör sin plikt. Tvättar händerna jävligt noga, inte hälsar på folk som är äldre och ge fan i att resa i onödan. Det kan ju inte vara så svårt att göra eller låta bli att göra. Det är folks förbannade plikt.

Men plikt är också att göra det som är rätt. Man har ingen skyldighet att göra det som är moraliskt fel. Då skall man vägra. Men annars skall man göra sin plikt. Så det så!

Dags för morgonkaffe, en macka och ge katten käk.

Peter

Hej vänner!

Klockan är 4.24 på morgonen, vilket är en okristlig tid att vara vaken. Men jag har legat vaken säkert en timme och till slut tröttnade jag på det. Jag har känt mig tveksam till att skriva på denna blogg några dagar. För nu behöver ni som läser här bli uppmuntrade och känna tillförsikt i denna hemska tid. Då är det inget vidare att läsa något som är skrivet av en blandning av Ior och Nasse. För jag känner både nedstämdhet och oro inför allt som händer. Men som jag skrivit tidigare så är nästan det värsta att jag i perioder känner som tillvaron känns overklig på något sätt.

Men till er som är unga och oroliga har jag iallafall lite tröst att lämna. För världen kommer inte gå under. Under mänsklighetens historia har pesten dragit förbi många gånger och tagit livet av människor. Men den har alltid dragit förbi och efter några år har allt återgått till det normala. Men i det här fallet är det också betydligt fler som överlever än som dör. När detta är över kommer hjulen börja rulla igen. Då många nu skjutit upp sin konsumtion, kommer då efterfråga på varor och tjänster säkert vara stor. Så håll ut, för det kommer att vända. Det är jag säker på.

Men en sak som jag hoppas är att detta elände leder till att alla förstår vikten av det arbete som nu alla som jobbar i vården utför och som nu får jobba så hårt. Att man kommer ihåg detta efteråt och höjer lönerna för vårdpersonal. Men också för de som utför det viktiga arbetet på sjukhusen att städa och sprittorka handtag, kranar och spolknappen på toaletter. Det är ju alltid viktigt förresten. Nu kunde man lämpligen ta pengar från de höjdare i näringslivet som unnat sig löner på miljoner om året och ge till de som förtjänar det bättre. Någon jävla ordning och rättvisa skall det vara tycker jag. Den som går upp tidigt på morgon och hämtar sin städvagn och jobbar på hela dagen, med denna viktiga uppgift skall ta mig fan ha bra betalt och behandlas med respekt. Så det så!

Idag är det fredag. Jag märker ju knappast någon skillnad på dagarna längre. För jag har ju slutat jobba. Förut jobbade jag ju några dagar i veckan. Men just nu skall jag inte träffa barn- och ungdomar. Vilket är tråkigt. För jag tyckte det var roligt att jobba så där lite lagom. Nu har jag fått en viss rutin på hur jag tillbringar dagarna. Men den är likadan oavsett om det är vardag eller helg.

Jag skrev förresten för några inlägg sedan om att man inte bör sprida rykten. Nu läste jag att jag hade alldeles rätt i att ett gäng ryska internettroll jobbar som fan med att undergräva förtroendet för våra myndigheter och demokratin. Jag har sett inlägg av typen ”Jag har en kompis, som känner en kompis, som har hört av en kompis, som känner en läkare att osv”. Min rekommendation är att vara jävligt misstänksam mot sånt och inte sprida det vidare.

Nu börjar det ljusna ute och natten är över. För ingen natt varar för evigt. Ingen pandemi heller.

Dags för påtår!

Peter

Hej vänner!

Jag tänker inte skriva ett ord om den jävla pesten som ställer till det för allt och alla. För den är jag idag på morgonen väldigt trött på. Men jag läste för en stund sedan en artikel om en eventuell behandlingsmetod som verkade rätt hoppfull. Men annars råder ett jävla mörker. Men som den duktiga läkaren Hippokrates sa någon gång på 400-talet före kristus:

”Livet är kort, konsten är lång, tillfället flyktigt, försöket farligt och omdömet svårt”.

Hos en del är dessutom omdömet inte alltid det bästa, såg jag i tidningen. Att tränga ihop sig och ha ”after ski” på en krog och dricka shots verkar ju i dessa tider mindre genomtänkt. Nu är jag ju där igen och skriver om det som jag lovade mig att inte skriva om. Det är ju själva fan.

Klockan är 6:43 och det ser ut att bli en solig dag. Men det är kallt. Men om några timmar kan man nog sätta sig i solen mot en vägg och mysa.

Jag har vid något tillfälle sett en engelsk TV-serie som heter ”Skenet bedrar” på svenska. Den handlar om en dam som heter Hyacint Bucket som är en social katastrof genom att hela tiden försöka vara fin och låtsas ingå i ”the upper classes”. Hon är en sådan där som förläst sig i böcker om skick och etikett och därmed blivit så tillgjord och omöjlig att folk flyr bara de ser henne. Egentligen är det ju tragiskt med denna människa som helt tappat kontakten med sitt genuina jag och lever i livslögn och bara gör bort sig. Men man kan inte låta bli att garva åt hennes ständiga sociala misslyckanden.

Samtidigt är det väl lite oss själva vi skrattar åt på ett sätt. För det är väl lite allmänmänskligt att försöka framställa sig som lite bättre än man är och försöka dölja sina svagheter, tillkortakommanden och de dumheter man begår. Men så långt som Hyacint Bucket (uttalas enligt henne Bouquet) är det väl få som går. Men en sak som jag tycker är skönt med att vara 65+ är att jag blivit allt bättre på att strunta i sådant och vågar utan rädsla berätta om vem jag är, med mina fel och brister. För jag har en rad sådana som jag faktiskt försonat mig med och accepterat och inte skäms ett dugg för. Jag strävar tvärtom sedan länge att försöka bli så genuin som möjligt. Så långt som möjligt skall det ni ser, vara vad ni får. Inte så att jag berättar om väldigt privata saker som ni inte har med att göra. Men det är ju väldigt lite i mitt liv som är av den kvaliteten. Så det mesta kan jag berätta om, även om det är lite pinsamt och ni får ta fram skämskudden. För verkligt mod är att visa sin svaghet och jag avser bli allt modigare fram till jag dör. Vilket jag hoppas dröjer en stund.

En sak med Hyacint Bucket är att hon aldrig får några förtroenden och riktigt lär känna någon annan person. Hon verkar i och för sig rätt ointresserad av detta. Hon är liksom mer intresserad av hur man ”bör vara” än hur en medmänniska verkligen är. Hela mitt yrkesliv har ju i stort sätt gått ut på att få barn och unga människor att säga till sig själva ”jag duger som jag är”, fast ibland en hel omgivning försökt intala dem motsatsen. Men personligen tog det ju nästan 60 år innan jag blev riktigt säker på att detta stämde också på mig. Poeten Bob Hansson har ju skrivit en dikt som börjar ”Här ligger jag och duger”. Det är väldigt bra skrivet.

Det verkar som en hel del kommer och bli besvärligt för många människor det närmaste året och kanske längre. Så nu hoppas jag att alla inser att nu får vi hjälpas åt så att alla får mat till sig och sina barn och ett bra boende, även om de blir arbetslösa. För det oroar mig att det skall bli så illa att det blir svårt för en del, om det fortsätter så här. Så nu är det tid att hjälpa varandra när någon får det svårt och inte vara egoistisk, snål och dum. Är du kristen, kan du vara generös i Jesu efterföljd. Är du inte det, kan du vara snäll och generös ändå. Det viktiga är att du är snäll och ser till att havregrynsgröten räcker till alla!

Peter

Hejsan vänner!

Som ni vet är allt upp och ner på grund av den otäcka och hemska mikrob som gör att inget längre fungerar som det ska. Själv fungerar inte heller riktigt som jag ska längre. Allt som nyss var mer eller mindre viktigt i livet, har blivit oviktigt som en fluglort på väggen. Hela tankeapparaten har mer eller mindre packat ihop och vad jag än försöker tänka på så slutar det bara med att det står Corona i hela skallen. Det är en del saker som retar mig i denna hemska kristid och gör mig trött.

För det första är det, som jag beskrivit tidigare, de självutnämnda experter som tror att de sitter inne med all världens kunskap och kritiserar de myndigheter som nu arbetar med att försöka få smittan att spridas så långsamt, att sjukvården inte blir mer överlastad än den redan är. Som antyder att det arbetet präglas av långsamhet och att åtgärderna inte är radikala nog. Det värsta är de stolpskott som ger sig på Statsepidemiolog Anders Tegnell med hat och hot. De måste tro att han sitter ensam på sin kammare och fattar beslut utan att fråga någon annan vad som är lämpligast att göra. Vilket är oerhört dumt och naivt att tro. Jag är övertygad att Anders Tegnell och hans medarbetare gör sitt allra bästa för att vi skall komma så lindrigt undan som möjligt. De som ägnar sig åt att skriva hat och hot är väl det vanliga gänget av tokfransar och egentligen inget att bry sig om. Men det är ändå tråkigt att de inte kan hitta ett bättre sätt att hantera sin oro och frustration.

För det andra skall vi vara medvetna om att det finns främmande makter som inte vill oss väl utan nu försöker utnyttja denna kris till att skapa splittring och misstänksamhet mot demokratin och dess institutioner. Som sprider rykten för att försvaga vår tro på samhällets förmåga att klara en kris och att det krävs en mer auktoritär politik för att vi skall överleva. Denna påverkan görs inte klumpigt som av en kinesisk ambassadör, utan mycket mer sofistikerat och smartare. Jag tror inte jag är mer paranoid än man bör vara i dessa tider av otäckheter. Sprid inte rykten vidare.

För det tredje finns det folk som inte drar sig för att bli någon sorts svarta-börshajar och försöker utnyttja folks rädsla till att kränga handsprit till överpriser eller sälja någon jävla kvackarolja till oss hypokondriker. Sådana figurer borde bara låsas in tills det här eländet är över. I varje fall borde de få näringsförbud och fråntas alla möjligheter att fortsätta med sin kriminella jävla verksamhet.

Så, nu har jag skrivit av mig lite av det som retat mig sista tiden. Men det finns ju sådant som gör en glad samtidigt. Som att massa människor för att visa sin uppskattning till vårdpersonalen som nu har det jävligt jobbigt på sina håll har börjat applådera klockan 20:00 i en minut. Likaså såg jag att man på en del håll börjat sjunga den italienska partisansången ”Bella Ciao” för att stödja italienska folket som har ett rent helvete. Det är ju egentligen en rätt ledsam sång även om melodin är glad. När det här är över skall jag resa till Italien och försöka hitta en liten trevlig stad, utan alltför mycket turister. Där skall jag sitta på kvällen ute och käka något gott och dricka mig lagom trevlig. Tror jag tar ossu buko. För det är gott!

Man får väl hoppas att vi läs oss något av detta som drabbat mänskligheten. Kanske är det inte är en slump att det just är partisansången ”Bella Ciao” som man sjunger i och för Italien. Lite som det står i den skriften som man fick brevlådan för något år sedan om hur man skulle agera om kriget eller krisen kommer. Ni vet där det stod: ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”! Så nu får man hoppas att de flesta av oss hjälps åt så att virushelvetet inte får smitta ner fler än vad vårdens anställda klarar av att hjälpa vid behov. Följ alla kloka råd från Folkhälsomyndigheten och andra kunniga. Sjung och klappa händerna och stöd alla som går till jobbet för att vårda de som blir allvarligt sjuka. Här kan ni träna lite på sången:

https://youtu.be/OYDtXewW67Q

Peter

Hej vänner!

Hur mår ni i denna oroliga och konstiga tid. Själv pendlar jag emellan att vara ganska lugn och att vara väldigt orolig. Idag har jag cyklat längst havet och hade med mig ett wienerbröd och varm choklad. Det blåste rätt ordentligt men jag hittade en plats i lä och i solen, där jag intog detta och satt och funderade på livet. För även om jag inte är direkt rädd att dö av detta virus, så har de sista veckorna varit en påminnelse om livets skörhet och korthet. Men också hur oförutsägbart allt egentligen är.

En sak som plågat mig den sista tiden är en känsla av overklighet. Som om allt som händer lika gärna kan vara en dröm. En dröm som jag skulle vilja vakna upp ur och tänka ”så skönt att det bara var en dröm”. Fast om jag nyper mig i armen, så gör det ont. Vilket det visst inte skall göra om det är en dröm. Fast varför man inte skulle kunna drömma att det gör ont att nypa sig i armen förstår jag inte. Ett och annat nyp har man väl förresten drömt om under alla år. Gjorde inte ett dugg ont förresten, när jag tänker efter.

Jag drömde i natt att jag borde åka och hälsa på min pappa. Så kom jag på att han kanske var död. Men i drömmen var jag inte riktigt säker på detta. Kanske hade jag bara glömt bort att hälsa på honom på länge. Jag var liksom osäker på hur det var och visste inte hur jag skulle göra. Men så vaknade jag och då insåg jag hur det förhöll sig med detta. Att man numera får åka till kyrkogården i Täby Kyrkby, om man vill besöka honom. Då kan man ju passa på att också besöka mamma och storasyster Margareta, som är på samma ställe.

Jag känner alltså som livet för närvarande känns overkligt på ett konstigt sätt. Här på Gotland har det blivit vår och strandskatorna har kommit. När jag cyklade längst havet såg jag flera stycken stå i blåsten och se ut som de ångrat sig som kommit hit till detta kalla blåsiga ställe. Strandskator lever ju i par för det mesta. Ibland ser man en ensam strandskata som ser lite ledsen och ensam ut. Men oftast ser man dem med sin partner. När det blir lite varmare kan de fara runt flera stycken och ropa över taken här i Visby och verka lite upprörda över något. Eller så är de bara glada och tycker det är kul att flyga runt och skrika.

En följd av det jävla virusets framfart är att alla teaterföreställningar och andra kulturaktiviteter ställts in. Nu brukar jag inte vara så aktiv som teaterbesökare, men det känns ändå inte bra att kulturen ställs in. När jag var barn, tonåring och ung vuxen kunde man på TV se teaterföreställningar som ”Hemsöborna” och ”Röda rummet” på TV. När jag blev lite äldre kunde man se på ”Vem älskar Yngve Frej” av Slas och Lars Molins pjäser. Det fanns ju bara först en och sedan två kanaler att titta på. Så när Sif Ruud och Allan Edvall år 1966 spelade Madame Flod och Karlsson, så var det många som tittade. Bland andra jag, som då var 12 år när jag såg denna föreställning och på så sätt fick ta del av hur Karlsson kom till Hemsö ”som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Strindberg hade förresten hämtat inspiration till Hemsöborna från Kymmendö, där han hade hyrt in sig som sommargäst under några år. Men efter att han skrivit ”Hemsöborna” blev han portad från Kymmendö. För där kände man minsann igen sig i berättelsen.

Själv funderar jag på att skriva en bok som skall heta Hemseborna. Den skall handla om spännande saker som händer i denna ort på södra Gotland. Där finns också en affär som heter Hemse Krut och Pappershandel. Varför denna affär säljer just dessa rätt olikartade produkter vet jag inte. Men det är ju praktiskt om man är i behov av både krut och papper. Då behöver man ju bara uppsöka en affär och slipper springa runt. Man kan bara gå in i denna affär och säga: ”Jag skulle vilja be att få hundra A4-ark och ett kilo krut”. Enkelt, bra och ett utmärkt uppslag till en roman. Om ni tror jag skojar kan ni se på bilden längst ner!

Nuförtiden är det mest tjafs på på TV i en massa kanaler och kulturen är ju inställd. Men man är ju inte tvungen att titta på TV om man inte vill. Fast jag brukar kolla om det är något på Kunskapskanalen. Ibland är det jätteintressanta program på den kanalen. Förresten har jag en inte så stor tjock-TV. Den verkar ta mig fan outslitlig, fast jag i hemlighet ibland önskar att den skall gå sönder. Så jag får köpa en ny smal och lite större. Men jag är för snål för att slänga en väl fungerande tjockis bara, för att få köpa en ny och smal. Man bör hålla kvar de man tycker om även om de inte är så smala och fina, tycker jag. Fast där talar jag ju lite i egen sak.

Jag avser nu vara pensionär på heltid ett tag. Detta då mina arbetsuppgifter ju ofta innebär att jag skall träffa barn och ungdomar. Många av dem kommer säkert åka bort på Påsklovet fast det kanske inte är så lämpligt just nu. Så jag ställer in någon månad och får se hur allt utvecklas. Det känns lite trist, men vad fan skall man göra. Man får liksom lust att som en strandskata fara runt Visby och skrika ut sin frustration över läget.

Nu håller ju varken mänskligheten eller jorden att gå under. Men visst är det ett allvarligt läge som inte känns som man kan skoja om. En del säger ju att man kan skoja om allt. Men det tycker inte jag. Det finns sådant som bara blir dumt och plumpt om man skojar om det. En del saker kan man skoja om några år efter det har hänt. Annat kan man aldrig skoja om, som Förintelsen.

Trots att jag alltså vet att jordens undergång inte står för dörren, tänker jag på den fornnordiska Valans spådom. Hon beskriver ju hur världen faller samman i Ragnarök. Det skall bli en eländig tid:

”Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.

Det låter ju rätt hopplöst och hemskt. Men när denna hemska tid är förbi så kommer det fixa sig till det bättre:

”Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.”

Sedan blir det bara bättre och till och med den gode guden Balder kommer tillbaka står det. Så allt ordnar sig. Så det får vi hoppas gäller även nu. Fast mycket känns jobbigt och hopplöst. För även om Kärleken är störst, så är minsann inte Hoppet så dåligt det heller.


Peter

Hej vänner!

De sista veckorna har varit svåra att förstå i sin hemska oförutsägbarhet och förvirring. Världen och framtiden föll liksom ihop som trasig ballong, framför våra ögon och var plötsligt mycket annorlunda och för mig rätt obegriplig på ett skrämmande sätt. I varje fall har jag periodvis varit rädd och ångestfylld över allt som händer och vika konsekvenser detta kommer få. Jag blev lugnare när jag förstod att risken för att mina barn och barnbarn skall bli allvarligt sjuka, är närmast obefintlig. Men jag är orolig för så mycket annat och känner mig ofta rädd och förvirrad. Ibland bara lite, men ibland får jag riktiga ångestattacker.

Ni som läser denna blogg kommer kanske ihåg att jag brukar skriva om Franz Kafka. Ibland känns det som vi lever i en tid som påminner om hans roman ”Processen”. Ni vet i den där huvudpersonen ”Josef K” en dag anklagas för att ha begått något olagligt. Vad han gjort visar sig vara omöjligt att få svar på. Så han vet inte hur han skall försvara sig mot denna anklagelse och hamnar i en situation, där han lotsas runt i en omöjlig byråkrati och ett omöjligt rättsväsende. Hans värld och dess trygghet rasar samman och när han till slut blir avrättad, är det nästan en lättnad.

Har ni läst ”Pesten” av Albert Camus. Det har inte jag. Jag började läsa denna bok någon gång. Men kom bara en bit innan jag tröttnade. Men kanske borde man läsa denna bok nu. För den skall visst handla om vad det är att vara människa och hur vi reagerar när vi ställs inför vår egen och andras dödlighet. Men det är väl olika i både romanen och i världen gissar jag. Jag läste att det finns folk som rusade till apoteket och köpte upp all handsprit och sedan la ut dessa flaskor på Blocket med ett pris på hundratals kronor litern. Det finns sådana människor och det gör mig ledsen. En affärsidé som måste uppstå i den otäckaste av näriga hjärnkontor. Man satte visst stopp för detta oskick, vilket var bra. Men det finns också människor som idag går till sitt jobb och sätter på sig skyddsutrustning och ägnar dagen åt att vårda folk som blivit allvarligt sjuka av detta virus. Ofta till en ganska dålig lön. När detta är över hoppas jag att synen på skatter och det allmännas bästa förändras. Att man förstår att vi bara i solidaritet och gemensamt kan hantera de utmaningar vi ställs inför. Att egenintresse och egoism inte gynnar någon på sikt.

Min kamrat Katten har varit på kattpensionat några dagar, medan jag var i Stockholm. Han har haft det rätt bra. För jag har fått bilder och filmer på honom, som ägarna till detta pensionat skickat till mig. Kanske för de såg att jag tyckte det var riktigt jobbigt att lämna bort honom på det sättet. Men nu skall jag snart åka och hämta honom. Han kommer bergis vara lite sur i början för att jag övergav honom. Men det går säkert över, om jag mutar honom med något gott. För han är inte långsint. Jag undrar ofta hur han tänker med sin katthjärna och vilka känslor han har. Om det jag som människa som tolkar som vänskap och kärlek från hans sida, är samma sak som jag känner för honom. Det tänker jag tro att det är även om en del biologer och etologer säkert tycker jag är dum i huvudet, som tänker på det sättet.

Nu är klockan 6:41 och de värsta vargtimmarna är över. Dags för en kopp kaffe. Var rädda om er. Om toapappret tar slut är skogen full med mossa. Tänk på det!

Peter

Hej vänner!

Jag har sett att ordet ”Solidaritet” har börjat användas rätt flitigt igen. Jag har sett det i tidningar och hört det på radio. Det har stått om det osolidariska i att köpa upp hela butikens toapappersförråd och att folk i solidaritet med andra burit hem käk till smittade eller folk i riksgrupperna. Det är helt enkelt lite inne med solidaritet. Senaste gången jag såg detta ord användas ofta var väl på 70-talet. Men sedan dess har det väl nästan betraktas lite som ett fånigt ord.

Jag kollade hur ”Solidaritet” definieras i Wikipedia. Där stod det: ”Solidaritet syftar på sammanhållning mellan olika människor inom en grupp, klass, nation eller hela världen. Sammanhållningen syftar på att man är beredd att hjälpa till inom gemenskapen.” Det låter ju fint. Så det är fint att vara solidarisk och jävligt ofint att vara osolidarisk. Den som exempelvis snor allt toapapper i affären och tvingar någon annan stackare att offra första delen av ”Bra böckers” uppslagsbok (A – Apollon), för att få något att torka sig med i baken är djupt osolidarisk. Men den som är snäll och köper mat till sin smittade granne är solidarisk och en fin människa.

Jag läste idag att presidenten i USA har försökt köpa ett tysk företag, som kommit rätt långt i försöket att utveckla ett vaccin mot den otäcka smittan. Detta vaccin skulle tydligen om det lyckades, ges till medborgare i USA enligt devisen ”America first”. Alltså inte efter behov utan efter nationalitet. Det solidariska borde ju vara att först ge till personer i riskgrupperna och sedan till andra oavsett nationalitet. Men så tänker inte den så kallade presidenten. Han är alltså inte solidarisk och därmed ingen fin människa utan en rätt otäck fan. Nu skall jag sluta tjata om den gubben! Men varje gång jag bestämmer mig för det, gör eller säger det jävla stolpskottet något korkat, som är svårt att låta bli att kommentera.

Ni som läser min blogg regelbundet, kommer kanske ihåg att jag skrev om ett moralfilosofiskt problem för någon vecka sedan. Nu verkar detta problem bli alltmer aktuellt. Vilka ska räddas till livet, om antalet respiratorer inte räcker till alla? När jag skrev om detta var det just på grund av att jag tänkte att vården och ytterst vi, skulle ställas inför sådana svårigheter om smittan fortsätter. Ni som trodde att ni aldrig skulle behöva analysera sådana problem, bör om inte annat nu tänka på dem som kommer att göra det. Som kommer behöva ta beslut som kan bli mycket svåra. Så tänk på det exempel jag gav för någon vecka sedan och försök svara på vad som är det rätta.

En sak som jag tycker är lite jobbig är alla nyutnämnda experter på hur samhället bör reagera på smittspridning, som nu på ett ibland rätt aggressivt sätt poppar upp med goda råd. Jag menar att om man lämnar in sin bil till en bilreparatör och denne utifrån sin expertis säger att man måste byta något, så får man ju lita på det om man själv inte har kunskap. Det vore ju både konstigt och farligt att inte åtgärda dåliga bromsar, om en expert säger att detta är nödvändigt. Visst kan man be om en ”second opinion” men om även denna expert på bilar säger samma sak, vore det ju korkat att köra vidare med värdelösa bromsar. Men nu har jag sett folk, som säkert är bra på mycket, men inte på smittspridning eller kunniga på virus, berätta att experterna har fel och inte är att lita på. Dessa människor vet nämligen alltid bäst, vad fan det än handlar om. Det är inte bra alls att sprida den typen av misstänksamhet mot expertisen till sådan hypokondriker som mig. Vi är väl för fan rädda nog som det är, utan att behöva börja misstänka att samhällets experter lurar oss, som de värsta bilskojare.

Tvätta händerna noga. Sjung ”Blinka lilla stjärna” när ni gör det så har ni tvättat färdigt när visan är slut. Glöm inte tummar och insidan på fingrarna. Kyss inte folk ni inte känner och krama inte folk hur som helst. Besök inte gamlingar och tänk på att även om allt ont for ut ur Pandoras ask, så lyckades hon ända hålla kvar Hoppet.

Peter

Hej vänner!

Vi lever alltså i en konstig tid. Vad jag förstått har våra grannländer stängt sina gränser så gott det går för att slippa oss och andra inte helt pålitliga och eventuellt smittsamma utlänningar. Det känns lite konstigt att tillhöra de farliga. Kanske kunde vi få ta en promenad på Ströget eller Karl-Johan om vi har med oss klockor att pingla med så lokalbefolkningen hinner sätta sig säkerhet. Så drar vi bleka och hålögda iklädda gråa trasor förbi mumlande på nationalsången. En i sanning ledsam syn.

Men jag förstår att att man nu stänger sina gränser och hoppas att det skall minska smittspridningen. Vad jag har läst är det tveksamt om det får en större effekt. Men lite hjälper det kanske. Jag undrar när man öppnar gränserna igen. Kanske tar det flera år till det kommer ett vaccin. Men jag läste i tidningen att man funderar på att ge upp försöken att stoppa smittan. Kanske stället se till att så många får eländet och förhoppningsvis blir immuna så smittan upphör. Fast det kanske bara var ett rykte i Expressen som man inte borde föra vidare. Man bör överhuvudtaget inte sprida rykten. Förresten tycker jag regeringens socialdemokratiska ministrar skött sig bra, med tanke på omständigheterna. Tänk om det suttit några hysteriska jävlar från ytterligheten och styrt landet i denna svåra tid. Då hade det säkert varit ännu värre.

Själv är jag lite mindre rädd idag. Varför vet jag inte. Kanske för jag inte orkar vara skraj längre. Eller så har blivit mera fatalistisk och tar dagen som den kommer. En stor tröst är att all erfarenhet visar att barn inte verkar bli allvarligt sjuka och att de flesta medelålders inte blir dödssjuka. Så föräldrar och barn verkar klara sig rätt bra. Så en dag kommer väl detta virus bli ett av alla taskiga virus som far runt och jävlas, men som de flesta är immuna emot.

Jag såg en film från Italien där folk som var isolerade i hemmet på kvällen gick ut på balkongen och sjöng allsång tillsammans. Det var fint och kändes lite hoppfullt i allt eländigt elände. Kanske något att ta efter om det blir lika tråkigt här. Då kan svenska folket gå ut på sina balkonger och sjunga tillsammans. Till exempel kan vi ta i med ”Rosa på bal” eller sjunga om hur ”Rönnerdal hoppar med skutt ur sin säng”. Då skulle vi säkert bli lite gladare i denna oroliga och ledsamma tid.

Tvätta händerna och ge fan i att besöka gamlingar. Har du handsprit så skänk den till de som vårdar de sjuka och ge fan i hamstra toapapper. Men framförallt sjung en sång om du står på din balkong ikväll. Till exempel denna: "

"När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
Ja då är det vår."

 

Peter

Det kom ett virus

till världen som var

otäckt värre.

Oavsett om det

kom från en kinesisk

groda eller skapades

av vår herre.

Det var nog bara otur

och ingen människas mening,

vad jag kunde se.

Men presidenten i USA

visste att detta onda,

minsann var Europé.

För han menar

att allt alltid, 

är någon annans fel.

Att någon alltid

bär skulden,

för i den har han aldrig

nån del.

Men den förra

influensan kom ju,

från amerikanska svin.

Så i den var han

säkert en del,

även om han nu är

smittfri och fin.

Hej vänner!

Jag är i Stockholm för Maria och jag skall hälsa på tre gamla vänner. Vi är hittills fria från symtom, på att ha fått det jävla viruset. Men det är väl bara en tidsfråga innan det slår till. Vi tillhör ju alla riskgruppen då vi är 60+, så vi bör vara försiktiga med att träffa folk överhuvud taget. Men så länge vi undviker att träffa andra än symtomfria riskgruppskamrater, törs vi kanske ses trots allt.

Jag är ju en rätt orolig människa med en klar tendens till hypokondri. Så jag måste erkänna att jag inte mår bra alls just nu. Igår hade jag riktig jävla bondångest. Jag var tvungen att handla lite grejer och då såg jag att all pasta och all toalettpapper var slut i affären. Så uppenbarligen hamstrar folk detta. Det såg otäckt ut med de tomma hyllorna och all den rädsla som dessa utstrålade. Men det känns också lite osolidariskt att några snor åt sig allt toapapper. Tänk vilket elände det skulle bli om några skulle bli helt utan denna produkt. Men det är trots allt inte det värsta som kan hända. Handspriten är förresten slut på apoteken sedan länge. Jag har en flaska OP Anderson. Men den duger nog inte att använda utvärtes. Invärtes kan det ge en kortvarig lindring. Men sedan kommer ångesten tillbaks med fördubblad effekt. Så att dämpa ångest med alkohol är värdelöst. Man blir bara full med mer ångest än man hade innan.

Så jag är rädd för att bli sjuk och dö. Men kanske ännu mer rädd för att de jag älskar och tycker om skall bli sjuka och dö. Vi är så ovana vid pesten nu för tiden. Förr drog den ju genom världen med regelbundenhet. Då med en dödlighet på uppåt 50 % av människorna på sina håll. Men vi är inte vana och verkar inte riktigt förberedda på att sådant kan drabba oss. Det finns liksom ingen manual hur man skall göra längre. I Norge och Danmark stänger man skolorna och danskarna stänger till och med sina gränser för att försöka hålla viruset borta. Men i Sverige går man inte alls så långt. Det gör mig orolig att man gör på olika sätt. För det är ju ett tecken på att man inte vet vilket som är det rätta. Vilket gör att jag får ännu mer ångest.

Ibland känns det som vi står inför en ny tid efter det här. Som när Goterna på 300-talet gjorde slut på Roms makt och därigenom på Antiken. Därefter var det medeltid i minst tusen år ända till renässansens början på 1300-talet. Det hemska århundrade då den svartaste av alla Svarta dödar drog genom världen. Nu känner jag ibland som något sådant håller på att hända. Men det är kanske överdrivet.

Jag är alltså riktigt skraj och har ångest till och från. Nu hoppas jag att detta snart skall gå över. Men vad jag förstår är sannolikheten för detta liten. Det man kan hoppas att smittan sprider sig så långsamt, att man hinner med att vårda de som blir riktigt sjuka. Men även där verkar tiden rinna ut. Om jag förstått det hela rätt. Men de flesta drabbade överlever trots allt. Själv kan jag ibland känna som om det vore lättare att få eländet och hoppas på att man klarar sig, än att gå med denna oro. Det är dumt att tänka så. Men den här jävla ångesten är också jobbig att bära. Dessutom verkar det ju mest vara en tidsfråga innan man drabbas.

Jag läste att man i grekisk-ortodoxa kyrkan avser ge nattvarden med en sked som hela församlingen delar på. Detta då vinet på denna sked är Jesu blod och därigenom ofarligt. I Iran slickar tydligen de troende på heliga staket i den heliga staden Qom efter varandra. Jag har sagt det förut och säger det igen. Religion är inte ofarlig. Utan ett hot mot förnuftet.

Som Pär Lagerkvist skrev:

”Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”

Det är ju en jävla arvedel att få måste jag säga. Hade till och med varit bättre att få ett giktanfall, än detta elände. Nu är klockan 6:00 och jag skall dricka kaffe.

Peter

Så lever jag då
i en orolig tid,
med många sprickor i muren.

Och människan
som nyss var så stor,
blev en bland de andra djuren.

Lika dödlig som dem,
lika utsatt för det
som kan döda.

Men den dag när jag dör,
skall jag tänka på dig
och på kärleken den röda.

En gång kommer
de som då lever
minnas det året.

Kommer säga
att tiden då
var en annan tid.

Kanske säga att
det året människan
böjde sig som
strån av gräs.

Den våren som en
annan vår.

En gång kommer
de som då lever
minnas det året.

Någon kommer
säga: ”när jag
var ung darrade
världen till.”

Det var det året
världen darrade
till.

Då, när hon tog med mig
till viken, där
isen ännu låg.

Och båthuset
doftade tjära
och linolja.

Det var för kallt,
så vi satt och
lyssnade på de vemodiga
alfåglarnas rop från havet.

Hej vänner!

Idag är det måndag. Men jag har bestämt mig för att vara pensionär idag. För jag har inget bokat och känner mig lite trött. Jag sov dåligt i natt och låg vaken en del och funderade. Ute är det molnigt och grått. Så det passar rätt bra att ligga på sängen och slöa några timmar.

En sak jag låg och funderade på i natt var det där moralfilosofiska dilemmat som det brukar stå om här och där. Ni vet det där om tåget. Alltså är det så att du ser en man som någon skurk bundit fast på tågrälsen. Nu närmar sig ett fullastat tåg i hög fart och du inser att det inte har en chans att bromsa in innan det kör över honom på rälsen. Men där du står finns en växel och om du lägger in den kommer tåget byta spår och han på spåret överlever. Men tåget kommer då köra in i ett uppställt tåg som står på det spår du växlat in till och en massa människor kommer dödas eller skadas allvarligt. Så nu är frågan: skall du slå över växeln och rädda mannen på spåret fast du därigenom kommer orsaka fler människors död. Eller skall du låta mannen på spåret bli överkörd och inte orsaka en olycka med flera drabbade.

Det låter kanske först som ett enkelt beslut. Att det är en större olycka om fler dör än om en person dör. Men om den på spåret är din partner, ditt barn eller en vän. Hur gör du då? Då blir det ett dilemma, inte sant.

Det som retar mig är när en del idealister vägrar se den typen av dilemman. Folk som fegt påstår att de inte föreligger. Som inte vill svara på frågan, om vilket beslut de tar vid intressekonflikter. Som påstår att det situationen ovan finns en möjlighet att ändra verkligheten, så man slipper orsaka något ont. Som i situationen ovan kommer att säga att den person som ställdes inför ovanstående dilemma är ond, vilket beslut han än tar.

Jag tycker ovanstående typ av dilemman, där det inte finns ett moraliskt entydigt riktigt beslut som är det goda och ett som är det onda, är det som mycket politik handlar om just nu. Det är svårt. För innerst inne vill vi nog nästan alla göra gott. Men vad detta goda är är inte alltid så lätt att säga. Hur skulle du handla om du upplevde det som det var ditt barn låg på spåret?

Peter

Hej vänner!

Jag läste en artikel i Dagens Nyheter om den lilla flicka som dödades av sina föräldrar. Men vem som egentligen dödade flickan kan man fundera på. För hennes biologiska föräldrar var ju så uppenbart olämpliga och flickan hade redan som spädbarn placerats i ett familjehem, där hon rotat sig. Men så ville de biologiska föräldrar ha tillbaks henne efter att ha övergett henne i flera år och ägnat sig åt narkotikamissbruk och våldsbrottslighet. Nu borde ju varje tänkande människa inse att detta inte kunde vara i flickans bästa. Att bara komma på en sådan idé talar ju för att de biologiska föräldrarna var olämpliga som vårdnadshavare. Men trots det lyckades de, tack vare en advokat som ville vara duktig och vinna ett mål för sina klienter, få tillbaka barnet. Dessutom i en domstol som följde lagen. Trots att dess medlemmar nog anade att det inte var riskfritt med tanke på föräldrarnas tidigare agerade. Nu är flickan död och ingen tar på sig skulden.

Så här illa brukar det inte gå. Men antalet barn som tvingas tillbaks till sina uppenbarligen olämpliga föräldrar är många. Föräldrar som får instruktioner vad de skall säga av sin advokat och som kommer till domstolen uppklädda och opåverkade, tills barnet är i deras vård. Varefter allt återgår till vanliga och barnet slits upp för en ny placering. För tydligen är lagen så utformat att föräldrar har någon sorts rätt till sina barn oavsett hur uppenbarligen psykiskt  insufficienta, aggressiva, impulsstyrda och svagbegåvad de än är. Så har det varit så länge jag jobbat och det tycks bara fortsätta.

Alla de som stöttade dessa föräldrar i deras önskan att få tillbaks flickan och fattade beslut som ledde till detta, tycker jag är medskyldiga. Kanske är deras skuld inte alltid så stor. Men den finns där. Det har hänt förr att folk sagt: ”jag följde bara order”. Men det hjälper inte. Man har ändå skuld.

Jag har under mitt yrkesliv sett barn fara illa på grund av föräldrars missbruk, knäppa religiösa uppfattningar och bristande omvårdnad mm. Jag har sett socialarbetare fått se på detta i maktlöshet, fast de vet att föräldrarna är helt olämpliga. Men om någon säger att samhället ser till barnens bästa, så kan jag berätta att den lilla flickans död visar tydligt att så inte är fallet. För då hade hon levt idag.

Peter

Hej vänner!

Det otäcka viruset drar fram genom världen och skrämmer livet ur en. Man får också så olika information från olika experter att man till slut varken vet ut eller in. Handspriten är visst slut överallt och folk hamstrar konserver och pasta läste jag. Själv har jag inte hamstrat ett jävla något. Kanske skulle man be en läkare skriva ut några flaskor 96 % alkohol att tvätta händerna med i brist på handsprit. Eller så får man väl tillverka sin egen i köket. Socker, jäst, aktivt kol, ett kopparrör, några slangar samt en stor kaffekanna med pip får man väl inköpa, för att få något att vaska tassarna med. Man måste nu tänka på vikten av handhygien. Själv har jag bara tvål och vatten för tillfället, med vilket jag tvättar händerna med när jag kommer hem. Men det har jag alltid gjort så det är ingen skillnad. Glöm inte att tvätta mellan fingrarna förresten. Lätt att glömma bort.

Jag hörde att de stackars italienarna drabbats inte bara av viruseländet utan att dessutom turismen i stort sätt upphört. Om den jävla pesten drar förbi och man vågar besöka det vackra Toscana igen, så skall jag minsann åka dit. Då skall jag sitta där och dricka Chianti- och Sangiovese-viner på kvällarna och sjunga:

”Volare, oh oh
Cantare, oh oh oh
Nel blu dipinto di blu
Felice di stare lassu

På TV sjunger det schlager såg jag. Men det orkar jag inte titta på. Idag är det visst final och har man tur kanske det blir något kul att titta på nästa lördag. Men i kväll var det inget på TV som jag ville se. Så jag sitter här och känner mig rätt deppad över allt elände i världen. Jag vet inte om det är värre nu än det tidigare varit i mänsklighetens historia. Det förra århundradet är väl ännu oöverträffat vad gäller grymhet i riktigt stor skala. Men ondskan jobbar på för att komma ikapp, så att även detta sekel skall få sin beskärda del av våld, mord och hat.

I morgon är det förresten den internationella kvinnodagen. Den får man väl fira med att ta på sig hela jävla patriarkatets ondska, samt skämmas över sin manliga blick. Den senare har man minsann fäst både här och där på kvinnor, otäck som man är. Men ni som läst denna blogg under några år kommer kanske ihåg att jag brukar vara mycket för jämställdhet mellan könen och kallat mig feminist. Fast numera känner jag mig lite osäker på om en gubbe som jag får kalla sig feminist. Antagligen inte. Dessutom vet jag inte riktig vad det betyder längre. Men jag fortsätter vara mycket för jämställdhet mellan könen.

Klockan är bara nio. Men jag tror jag går och lägger mig och hoppas att det när jag vaknar visar sig att den sista tiden bara var en hopplös mardröm.

Peter

Hej vänner!

Bland alla hemska och trista nyheter såg jag en som var rätt ofarlig. Det stod nämligen att det var en stor brist på präster i Västsverige. Bara i Göteborg fattas det över 30 präster. Så det verkar vara en framtidsbransch.

Själv skulle jag gärna gifta ihop folk som älskar varandra och döpa små bebisar. Jag skulle också kunna tänka mig att  begrava folk och därvid tala om att de åter skall bli jord. På söndagarna skulle jag predika och sjunga de psalmer som är lämpliga att sjunga med tanke på  vad som är föremål för söndagens gudstjänst. Kanske lite om förtröstan och hopp. Men mest om synd och förtappelse. ”Tänk på hur det gick för Sodom och Gomorra. Ni med era, av synd och lättsinne styrda hjärtan. Ni som inte ser de jättebjälkar som ni har i ögonen och tjatar om grandet i era medmänniskors gluggar. Gören bättring annars kommer ni få ett helvete”, kommer jag säga och spänna ögonen i de som kommit för att få söndagens så välbehövliga gudsord. Jag skulle bli en sann efterföljare till Henric Schartau och predika försakelse och måttlighet. För det tycker jag skulle vara ord i rättan tid. Jag skulle minsann inte lägga fingrarna emellan. Utan fråga hur det kommer att kännas att vakna upp i helvetets eld och svavel en vacker dag. Vilket jag skulle påstå vara resultatet om man är dum mot barn, spelar bort sina pengar, snor sin nästas grejer och är taskig mot sina medmänniskor på andra sätt. Folk skulle lämna mina predikningar darrande av skräck och i tårar lova att göra bot och bättring. Vilket säkert är rätt åt dem.

Men tyvärr tror jag att man för att bli präst bör tro på gud. Som präst får man väl någon gång tvivla på gud. Men jag tror man inte man får tvivla på denne sin högsta chef hela tiden. Sådana gudsförnekare som jag får nog inte bli präster. Hur lämpliga för yrket de än är i övrigt. Men vi som likt Hjalmar Söderberg tror på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” får väl predika på annat håll än i kyrkan. För där passar det sig verkligen inte att predika om ”köttets lust”. Möjligtvis om själens obotliga ensamhet. Fast de få gånger jag varit i kyrkan och hört präster där lägga ut orden så har jag undrat om de verkligen tror på gud. Ofta har jag tänkt att de i sin bön borde lägga in ett önskemål om att få gå en kurs i retorik. Så man orkar lyssna och inte sitter och längtar efter att flosklerna skall ta slut.

Jag kommer alltså inte bli präst. Vilket naturligtvis är något som gör svenska kyrkan besviken och jag gissar att ärkebiskop Antje Jackelén snart ringer upp och ber mig ställa upp. Men då får jag tyvärr tacka nej. För även om jag är som gjord för prästyrket och skulle klä i rundkrage, så skulle jag på grund av min tro vara tvungen att avstå. För det är man nog tvungen att göra om man tror på ”köttets lust” och själens obotliga ensamhet. Min personliga erfarenhet är för övrigt att det förstnämnda gör de senare mindre jobbigt.

Peter

Hej vänner!

Viruset fortsätter smitta ner folk på löpande band. Vad jag förstått klarar de flesta unga och friska sig och kommer undan med blotta förskräckelsen. Men är man äldre och lite krasslig så finns det risk för att det går åt helvete. Dessutom läste jag att det verkar som barn klarar sig bra nästan jämt och bara får en rätt lindrig infektion. Det är ju trots allt en tröst att höra. Men annars är jag lite skraj. För jag hörde för någon dag sedan någon på Folkhälsomyndigheten eller om det var en minister säga ”vår beredskap är god”. Något som känns lite oroväckande. För vi som kan vår historia minns att just de orden använde dåvarande statsminister Per-Albin Hansson, vid andra världskrigets utbrott. Vilket var en jävla lögn. För vår beredskap var minsann inte god alls. Men den här gången får man hoppas att det är sant.

Det verkar också kunna bli en ny flyktingkris som 2015. Något som bara är tragiskt och eländigt. Fast jag tycker det  sällan att man pratar om bakgrunden till detta. Mest de problem som det ställer till med. Men orsaken är ju krig och fattigdom. Jag läste att den rikaste procenten av människorna på jorden har mer än dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor. Tjugotvå av dess rika gubbar har större förmögenhet än alla kvinnor i Afrika äger.

Om man måste fly från ett ställe där ens barn riskerar dödas av bomber eller där det på grund av fattigdom inte finns några framtidsutsikter eller hopp om ett bättre liv, så förstår jag att man försöker ge sina barn ett bättre liv. Det är ju inte så jävla konstigt och svårt att förstå. Vi vill väl alla hjälpa våra barn till en för dem bra framtid. En del genom att försöka ta sig till ett land där de kan få mat för dagen och utbildning. Andra genom att ge dem dator, lägenhet och egen bil. Men alla är vi beredda att göra mycket för våra barn om vi kan. Det är bara det att våra förutsättningar är så olika och våra möjligheter så ojämnt fördelade. Vi skulle ju förresten slippa allt vad flyktingkriser heter om det var fred på jorden och en bättre fördelning av världens rikedomar. Men vad fan skall man göra åt detta. Som Hamlet så förtvivlat sa: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

Sålunda är världen jävligt orättvis. Det förbannade viruset är åtminstone rättvist genom att de drabbar oss alla. Du kan vara rik som ett troll eller fattig som en kyrkråtta. Men tillhör du en riskgrupp, så ligger du jävligt löst till vem fan du än är. Men tillhör du den rikaste procenten kan du ju passa på att dela med dig lite, medan du ännu står på benen. För som det står i en förståndig sång: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Rädda Barnen: Swisha till 900 6008 och märk gåvan FÖRÄNDRA.

Peter