Hej vänner!

Viruset fortsätter jävlas på alla sätt och hur det skall sluta vet i fan. På ett tråkigt sätt blir man dagligen påmind om livets korthet och dödens oändlighet. Vilket man samtidigt inte vill bli påmind om. Jag försöker, som de flesta, hålla mig undan virushelvetet. Men i längden blir det nog svårt. Syftet med karantänen är ju i det här fallet att inte så många skall bli sjuka samtidigt. För att i längden undvika bli smittad är nog svårt, om det inte kommer ett vaccin inom något år eller två.

Det är alltså många som dör och jag sitter och tänker på den engelske poeten John Donne som föddes 1572 och dog 1631 och en dikt han skrev. Den heter ”Death be not proud” och är ett tappert försök att göra döden mindre mäktig och skrämmande. Så här skriver han med den lite annorlunda stavning som engelskan hade då:

”Death be not proud, though some have called thee
Mighty and dreadfull, for, thou art not soe,
For, those, whom thou think’st, thou dost overthrow,
Die not, poore death, nor yet canst thou kill mee.
From rest and sleepe, which but thy pictures bee,
Much pleasure, then from thee, much more must flow,
And soonest our best men with thee doe goe,
Rest of their bones, and soules deliverie.
Thou art slave to Fate, Chance, kings, and desperate men,
And dost with poyson, warre, and sicknesse dwell,
And poppie, or charmes can make us sleepe as well,
And better then thy stroake; why swell’st thou then?
One short sleepe past, wee wake eternally,
And death shall be no more; death, thou shalt die.”

Det är ju fint skrivet. Men jag är ändå rätt skraj för döden så här tidigt på morgonen. Kanske för jag inte säker på att vakna upp till det eviga livet som John Donne var. Det har snöat i natt och snön ligger kvar nu på morgonen. Så det är mer vinter nu än det var när det egentligen skulle varit vinter. Det har varit en vinter som man aldrig kommer att glömma och som säkert kommer hamna i historieböckerna. När denna pandemi är över kommer man nog efter några år beskriva vad den medförde för förändringar. Det enda man kan hoppas är att mänskligheten inser läget. Att vi likt, folket i Harry Martinssons Aniara, är på resa tillsammans mot oändligheten. Även om vår farkost är rundare och vackrare än den Harry M diktade ihop. Men då vi ändå inte har någon annanstans att ta vägen, vore det ju bra att göra resan så uthärdlig som möjligt för alla som är på väg. Inte som nu, när en del åker i lyxklass och andra inte ens släpps in i tredje klass, utan får hänga på utsidan som folk på indiska tåg. Som John Donne så klokt påpekade:

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

Även om jag hoppas få leva länge till så har jag börjat fundera på mitt liv och allt jag varit med om. För jag har faktiskt varit med om väldigt mycket när jag tänker efter. En hel del har varit kul, men annat jävligt jobbigt och svårt att glömma. Nu sitter man här och undrar hur fan fortsättningen skall bli. Bra får man hoppas, trots att det just nu är jävligt besvärligt och lite hopplöst. Men samtidigt tycker jag man ser mer solidaritet och hjälpsamhet mellan människor än på länge. Att många tar ansvar och hjälper och stöder varandra i en svår tid. För som sagt ”Ingen människa är en ö”. Vi behöver varandra mer än någonsin,tror jag.

Peter