Hej vänner!

Jag tänker inte skriva ett ord om den jävla pesten som ställer till det för allt och alla. För den är jag idag på morgonen väldigt trött på. Men jag läste för en stund sedan en artikel om en eventuell behandlingsmetod som verkade rätt hoppfull. Men annars råder ett jävla mörker. Men som den duktiga läkaren Hippokrates sa någon gång på 400-talet före kristus:

”Livet är kort, konsten är lång, tillfället flyktigt, försöket farligt och omdömet svårt”.

Hos en del är dessutom omdömet inte alltid det bästa, såg jag i tidningen. Att tränga ihop sig och ha ”after ski” på en krog och dricka shots verkar ju i dessa tider mindre genomtänkt. Nu är jag ju där igen och skriver om det som jag lovade mig att inte skriva om. Det är ju själva fan.

Klockan är 6:43 och det ser ut att bli en solig dag. Men det är kallt. Men om några timmar kan man nog sätta sig i solen mot en vägg och mysa.

Jag har vid något tillfälle sett en engelsk TV-serie som heter ”Skenet bedrar” på svenska. Den handlar om en dam som heter Hyacint Bucket som är en social katastrof genom att hela tiden försöka vara fin och låtsas ingå i ”the upper classes”. Hon är en sådan där som förläst sig i böcker om skick och etikett och därmed blivit så tillgjord och omöjlig att folk flyr bara de ser henne. Egentligen är det ju tragiskt med denna människa som helt tappat kontakten med sitt genuina jag och lever i livslögn och bara gör bort sig. Men man kan inte låta bli att garva åt hennes ständiga sociala misslyckanden.

Samtidigt är det väl lite oss själva vi skrattar åt på ett sätt. För det är väl lite allmänmänskligt att försöka framställa sig som lite bättre än man är och försöka dölja sina svagheter, tillkortakommanden och de dumheter man begår. Men så långt som Hyacint Bucket (uttalas enligt henne Bouquet) är det väl få som går. Men en sak som jag tycker är skönt med att vara 65+ är att jag blivit allt bättre på att strunta i sådant och vågar utan rädsla berätta om vem jag är, med mina fel och brister. För jag har en rad sådana som jag faktiskt försonat mig med och accepterat och inte skäms ett dugg för. Jag strävar tvärtom sedan länge att försöka bli så genuin som möjligt. Så långt som möjligt skall det ni ser, vara vad ni får. Inte så att jag berättar om väldigt privata saker som ni inte har med att göra. Men det är ju väldigt lite i mitt liv som är av den kvaliteten. Så det mesta kan jag berätta om, även om det är lite pinsamt och ni får ta fram skämskudden. För verkligt mod är att visa sin svaghet och jag avser bli allt modigare fram till jag dör. Vilket jag hoppas dröjer en stund.

En sak med Hyacint Bucket är att hon aldrig får några förtroenden och riktigt lär känna någon annan person. Hon verkar i och för sig rätt ointresserad av detta. Hon är liksom mer intresserad av hur man ”bör vara” än hur en medmänniska verkligen är. Hela mitt yrkesliv har ju i stort sätt gått ut på att få barn och unga människor att säga till sig själva ”jag duger som jag är”, fast ibland en hel omgivning försökt intala dem motsatsen. Men personligen tog det ju nästan 60 år innan jag blev riktigt säker på att detta stämde också på mig. Poeten Bob Hansson har ju skrivit en dikt som börjar ”Här ligger jag och duger”. Det är väldigt bra skrivet.

Det verkar som en hel del kommer och bli besvärligt för många människor det närmaste året och kanske längre. Så nu hoppas jag att alla inser att nu får vi hjälpas åt så att alla får mat till sig och sina barn och ett bra boende, även om de blir arbetslösa. För det oroar mig att det skall bli så illa att det blir svårt för en del, om det fortsätter så här. Så nu är det tid att hjälpa varandra när någon får det svårt och inte vara egoistisk, snål och dum. Är du kristen, kan du vara generös i Jesu efterföljd. Är du inte det, kan du vara snäll och generös ändå. Det viktiga är att du är snäll och ser till att havregrynsgröten räcker till alla!

Peter