Hej vänner!

Jag är i Stockholm för Maria och jag skall hälsa på tre gamla vänner. Vi är hittills fria från symtom, på att ha fått det jävla viruset. Men det är väl bara en tidsfråga innan det slår till. Vi tillhör ju alla riskgruppen då vi är 60+, så vi bör vara försiktiga med att träffa folk överhuvud taget. Men så länge vi undviker att träffa andra än symtomfria riskgruppskamrater, törs vi kanske ses trots allt.

Jag är ju en rätt orolig människa med en klar tendens till hypokondri. Så jag måste erkänna att jag inte mår bra alls just nu. Igår hade jag riktig jävla bondångest. Jag var tvungen att handla lite grejer och då såg jag att all pasta och all toalettpapper var slut i affären. Så uppenbarligen hamstrar folk detta. Det såg otäckt ut med de tomma hyllorna och all den rädsla som dessa utstrålade. Men det känns också lite osolidariskt att några snor åt sig allt toapapper. Tänk vilket elände det skulle bli om några skulle bli helt utan denna produkt. Men det är trots allt inte det värsta som kan hända. Handspriten är förresten slut på apoteken sedan länge. Jag har en flaska OP Anderson. Men den duger nog inte att använda utvärtes. Invärtes kan det ge en kortvarig lindring. Men sedan kommer ångesten tillbaks med fördubblad effekt. Så att dämpa ångest med alkohol är värdelöst. Man blir bara full med mer ångest än man hade innan.

Så jag är rädd för att bli sjuk och dö. Men kanske ännu mer rädd för att de jag älskar och tycker om skall bli sjuka och dö. Vi är så ovana vid pesten nu för tiden. Förr drog den ju genom världen med regelbundenhet. Då med en dödlighet på uppåt 50 % av människorna på sina håll. Men vi är inte vana och verkar inte riktigt förberedda på att sådant kan drabba oss. Det finns liksom ingen manual hur man skall göra längre. I Norge och Danmark stänger man skolorna och danskarna stänger till och med sina gränser för att försöka hålla viruset borta. Men i Sverige går man inte alls så långt. Det gör mig orolig att man gör på olika sätt. För det är ju ett tecken på att man inte vet vilket som är det rätta. Vilket gör att jag får ännu mer ångest.

Ibland känns det som vi står inför en ny tid efter det här. Som när Goterna på 300-talet gjorde slut på Roms makt och därigenom på Antiken. Därefter var det medeltid i minst tusen år ända till renässansens början på 1300-talet. Det hemska århundrade då den svartaste av alla Svarta dödar drog genom världen. Nu känner jag ibland som något sådant håller på att hända. Men det är kanske överdrivet.

Jag är alltså riktigt skraj och har ångest till och från. Nu hoppas jag att detta snart skall gå över. Men vad jag förstår är sannolikheten för detta liten. Det man kan hoppas att smittan sprider sig så långsamt, att man hinner med att vårda de som blir riktigt sjuka. Men även där verkar tiden rinna ut. Om jag förstått det hela rätt. Men de flesta drabbade överlever trots allt. Själv kan jag ibland känna som om det vore lättare att få eländet och hoppas på att man klarar sig, än att gå med denna oro. Det är dumt att tänka så. Men den här jävla ångesten är också jobbig att bära. Dessutom verkar det ju mest vara en tidsfråga innan man drabbas.

Jag läste att man i grekisk-ortodoxa kyrkan avser ge nattvarden med en sked som hela församlingen delar på. Detta då vinet på denna sked är Jesu blod och därigenom ofarligt. I Iran slickar tydligen de troende på heliga staket i den heliga staden Qom efter varandra. Jag har sagt det förut och säger det igen. Religion är inte ofarlig. Utan ett hot mot förnuftet.

Som Pär Lagerkvist skrev:

”Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.”

Det är ju en jävla arvedel att få måste jag säga. Hade till och med varit bättre att få ett giktanfall, än detta elände. Nu är klockan 6:00 och jag skall dricka kaffe.

Peter