Hej vänner!

Bland alla hemska och trista nyheter såg jag en som var rätt ofarlig. Det stod nämligen att det var en stor brist på präster i Västsverige. Bara i Göteborg fattas det över 30 präster. Så det verkar vara en framtidsbransch.

Själv skulle jag gärna gifta ihop folk som älskar varandra och döpa små bebisar. Jag skulle också kunna tänka mig att  begrava folk och därvid tala om att de åter skall bli jord. På söndagarna skulle jag predika och sjunga de psalmer som är lämpliga att sjunga med tanke på  vad som är föremål för söndagens gudstjänst. Kanske lite om förtröstan och hopp. Men mest om synd och förtappelse. ”Tänk på hur det gick för Sodom och Gomorra. Ni med era, av synd och lättsinne styrda hjärtan. Ni som inte ser de jättebjälkar som ni har i ögonen och tjatar om grandet i era medmänniskors gluggar. Gören bättring annars kommer ni få ett helvete”, kommer jag säga och spänna ögonen i de som kommit för att få söndagens så välbehövliga gudsord. Jag skulle bli en sann efterföljare till Henric Schartau och predika försakelse och måttlighet. För det tycker jag skulle vara ord i rättan tid. Jag skulle minsann inte lägga fingrarna emellan. Utan fråga hur det kommer att kännas att vakna upp i helvetets eld och svavel en vacker dag. Vilket jag skulle påstå vara resultatet om man är dum mot barn, spelar bort sina pengar, snor sin nästas grejer och är taskig mot sina medmänniskor på andra sätt. Folk skulle lämna mina predikningar darrande av skräck och i tårar lova att göra bot och bättring. Vilket säkert är rätt åt dem.

Men tyvärr tror jag att man för att bli präst bör tro på gud. Som präst får man väl någon gång tvivla på gud. Men jag tror man inte man får tvivla på denne sin högsta chef hela tiden. Sådana gudsförnekare som jag får nog inte bli präster. Hur lämpliga för yrket de än är i övrigt. Men vi som likt Hjalmar Söderberg tror på ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” får väl predika på annat håll än i kyrkan. För där passar det sig verkligen inte att predika om ”köttets lust”. Möjligtvis om själens obotliga ensamhet. Fast de få gånger jag varit i kyrkan och hört präster där lägga ut orden så har jag undrat om de verkligen tror på gud. Ofta har jag tänkt att de i sin bön borde lägga in ett önskemål om att få gå en kurs i retorik. Så man orkar lyssna och inte sitter och längtar efter att flosklerna skall ta slut.

Jag kommer alltså inte bli präst. Vilket naturligtvis är något som gör svenska kyrkan besviken och jag gissar att ärkebiskop Antje Jackelén snart ringer upp och ber mig ställa upp. Men då får jag tyvärr tacka nej. För även om jag är som gjord för prästyrket och skulle klä i rundkrage, så skulle jag på grund av min tro vara tvungen att avstå. För det är man nog tvungen att göra om man tror på ”köttets lust” och själens obotliga ensamhet. Min personliga erfarenhet är för övrigt att det förstnämnda gör de senare mindre jobbigt.

Peter