Hej vänner!

Hur mår ni i denna oroliga och konstiga tid. Själv pendlar jag emellan att vara ganska lugn och att vara väldigt orolig. Idag har jag cyklat längst havet och hade med mig ett wienerbröd och varm choklad. Det blåste rätt ordentligt men jag hittade en plats i lä och i solen, där jag intog detta och satt och funderade på livet. För även om jag inte är direkt rädd att dö av detta virus, så har de sista veckorna varit en påminnelse om livets skörhet och korthet. Men också hur oförutsägbart allt egentligen är.

En sak som plågat mig den sista tiden är en känsla av overklighet. Som om allt som händer lika gärna kan vara en dröm. En dröm som jag skulle vilja vakna upp ur och tänka ”så skönt att det bara var en dröm”. Fast om jag nyper mig i armen, så gör det ont. Vilket det visst inte skall göra om det är en dröm. Fast varför man inte skulle kunna drömma att det gör ont att nypa sig i armen förstår jag inte. Ett och annat nyp har man väl förresten drömt om under alla år. Gjorde inte ett dugg ont förresten, när jag tänker efter.

Jag drömde i natt att jag borde åka och hälsa på min pappa. Så kom jag på att han kanske var död. Men i drömmen var jag inte riktigt säker på detta. Kanske hade jag bara glömt bort att hälsa på honom på länge. Jag var liksom osäker på hur det var och visste inte hur jag skulle göra. Men så vaknade jag och då insåg jag hur det förhöll sig med detta. Att man numera får åka till kyrkogården i Täby Kyrkby, om man vill besöka honom. Då kan man ju passa på att också besöka mamma och storasyster Margareta, som är på samma ställe.

Jag känner alltså som livet för närvarande känns overkligt på ett konstigt sätt. Här på Gotland har det blivit vår och strandskatorna har kommit. När jag cyklade längst havet såg jag flera stycken stå i blåsten och se ut som de ångrat sig som kommit hit till detta kalla blåsiga ställe. Strandskator lever ju i par för det mesta. Ibland ser man en ensam strandskata som ser lite ledsen och ensam ut. Men oftast ser man dem med sin partner. När det blir lite varmare kan de fara runt flera stycken och ropa över taken här i Visby och verka lite upprörda över något. Eller så är de bara glada och tycker det är kul att flyga runt och skrika.

En följd av det jävla virusets framfart är att alla teaterföreställningar och andra kulturaktiviteter ställts in. Nu brukar jag inte vara så aktiv som teaterbesökare, men det känns ändå inte bra att kulturen ställs in. När jag var barn, tonåring och ung vuxen kunde man på TV se teaterföreställningar som ”Hemsöborna” och ”Röda rummet” på TV. När jag blev lite äldre kunde man se på ”Vem älskar Yngve Frej” av Slas och Lars Molins pjäser. Det fanns ju bara först en och sedan två kanaler att titta på. Så när Sif Ruud och Allan Edvall år 1966 spelade Madame Flod och Karlsson, så var det många som tittade. Bland andra jag, som då var 12 år när jag såg denna föreställning och på så sätt fick ta del av hur Karlsson kom till Hemsö ”som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Strindberg hade förresten hämtat inspiration till Hemsöborna från Kymmendö, där han hade hyrt in sig som sommargäst under några år. Men efter att han skrivit ”Hemsöborna” blev han portad från Kymmendö. För där kände man minsann igen sig i berättelsen.

Själv funderar jag på att skriva en bok som skall heta Hemseborna. Den skall handla om spännande saker som händer i denna ort på södra Gotland. Där finns också en affär som heter Hemse Krut och Pappershandel. Varför denna affär säljer just dessa rätt olikartade produkter vet jag inte. Men det är ju praktiskt om man är i behov av både krut och papper. Då behöver man ju bara uppsöka en affär och slipper springa runt. Man kan bara gå in i denna affär och säga: ”Jag skulle vilja be att få hundra A4-ark och ett kilo krut”. Enkelt, bra och ett utmärkt uppslag till en roman. Om ni tror jag skojar kan ni se på bilden längst ner!

Nuförtiden är det mest tjafs på på TV i en massa kanaler och kulturen är ju inställd. Men man är ju inte tvungen att titta på TV om man inte vill. Fast jag brukar kolla om det är något på Kunskapskanalen. Ibland är det jätteintressanta program på den kanalen. Förresten har jag en inte så stor tjock-TV. Den verkar ta mig fan outslitlig, fast jag i hemlighet ibland önskar att den skall gå sönder. Så jag får köpa en ny smal och lite större. Men jag är för snål för att slänga en väl fungerande tjockis bara, för att få köpa en ny och smal. Man bör hålla kvar de man tycker om även om de inte är så smala och fina, tycker jag. Fast där talar jag ju lite i egen sak.

Jag avser nu vara pensionär på heltid ett tag. Detta då mina arbetsuppgifter ju ofta innebär att jag skall träffa barn och ungdomar. Många av dem kommer säkert åka bort på Påsklovet fast det kanske inte är så lämpligt just nu. Så jag ställer in någon månad och får se hur allt utvecklas. Det känns lite trist, men vad fan skall man göra. Man får liksom lust att som en strandskata fara runt Visby och skrika ut sin frustration över läget.

Nu håller ju varken mänskligheten eller jorden att gå under. Men visst är det ett allvarligt läge som inte känns som man kan skoja om. En del säger ju att man kan skoja om allt. Men det tycker inte jag. Det finns sådant som bara blir dumt och plumpt om man skojar om det. En del saker kan man skoja om några år efter det har hänt. Annat kan man aldrig skoja om, som Förintelsen.

Trots att jag alltså vet att jordens undergång inte står för dörren, tänker jag på den fornnordiska Valans spådom. Hon beskriver ju hur världen faller samman i Ragnarök. Det skall bli en eländig tid:

”Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.

Det låter ju rätt hopplöst och hemskt. Men när denna hemska tid är förbi så kommer det fixa sig till det bättre:

”Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.”

Sedan blir det bara bättre och till och med den gode guden Balder kommer tillbaka står det. Så allt ordnar sig. Så det får vi hoppas gäller även nu. Fast mycket känns jobbigt och hopplöst. För även om Kärleken är störst, så är minsann inte Hoppet så dåligt det heller.


Peter