Hej vänner!

Fortfarande har jag en del kvar att berätta från sommarens händelser och tankar. Men jag skall försöka skriva ner detta så fort det går. Den 30 juli skrev jag följande:

30 juli 2016

Det har bara regnat några droppar på denna ö sedan jag kom hit. Över fastlandet har det varit mörka moln och jag har flera gånger hört åska på avstånd. Men här har det inte blivit en droppe regn. Det var likadant i kväll. Svarta moln tornade upp sig och det blåste upp några minuter så där som det brukar göra före en åskfront. Men de svarta molnen drog bara förbi. Som ett jävla västgötaklimax. Varför det heter västgötaklimax visste jag inte. Men nu har jag kollat och kan berätta att det hade med västgötaknallarnas prutande att göra på något sätt. Inte ett dugg med att damerna i Västergötland når fram, om man säger så. För västgötaklimax är väl ungefär samma sak som antiklimax. 

Det skulle faktiskt gärna få regna någon dag. För jag gillar att plocka svamp. Och svampen behöver regn för att komma igång. 

Det är varmt i vattnet och jag har idag badat tre gånger. Oftast är det ju rätt kallt i vattnet här. Vissa somrar har det aldrig blivit mer än 15 grader som mest,  på hela sommaren.  Men i år är det säkert minst 18 grader. Det är lagom, tycker jag. När man är vid Medelhavet och det är 25 grader i vattnet kan man ju lika gärna ge fan i att bada i havet. 

Jag tycker, som ni vet, att 18 grader egentligen är bäst både i havet och på land. Om jag är i en storstad när det är varmt blir jag irriterad och orolig. Därför undviker jag storstäder på sommaren. Men på hösten kan det vara trevligt i storstäder. Som i Stockholm på hösten. Då kan man sitta på ett fik och läsa en god bok. Det är trevligt. Sedan kan man gå på bio och se en film. Förr kunde man se på någon västernfilm. Men nuförtiden görs det inga sådana filmer har jag märkt. Ämnet är väl för uttjatat gissar jag. En västenfilm går till på följande sätt:

En ensam revolverman kommer till en liten stad där ett gäng skurkar förtrycker den stackars befolkningen. Som består av hederliga arbetande människor som går i kyrkan varje söndag. Så träffar revolvermannen handlarens dotter och hon blir kär i honom. Men så blir det bråk med storgangsterns ohängda son som gör närmanden till ovannämda handlardotter. Så revolvermannen tvingas skjuta storgangsters son i en duell. Så då kommer storgangstern med 14 smågangster till stan för att skjuta revolvermannen. Men han har blivit kompis med Doc Holliday som är nersupen och eländigt sjuk. Men trots detta är han för jävlig på att skjuta. Så han och och revolvermannen skjuter ner hela gangstergänget. Efter det jublar alla i staden och handlardottern blir blank på ögonen av kärlek. Men revolvermannen riden bort mot solnedgången över vilken det står ”The End” medan det spelas en lite sorglig countrylåt. 

Det var länge sedan man såg en sådan film. 

Peter

Hej vänner!

Den 29 juli satt jag alltså på en ö i södra Norrlands kustland och funderade. Inte helt framgångsrikt men trots allt lite ovanligt. Så det skall ni få läsa om.

Den 29 juli 2016

En sak som jag funderar på är varför man ropar ”hurra” fyra gånger när någon skall firas. Varför just fyra gånger och varför just hurra? Men det är ju å andra sidan rätt konstigt att vi är överens om hur vi skall använda språket överhuvudtaget. Vi är ju till exempel rätt ense om betydelsen av de flesta ord. 

Jag menar om någon skulle peka på en bit leverpastej och säga ”det där är en cykel”, skulle det bli konstigt. Eller om någon skulle peka på en en katt och säga ”det där är en busshållplats i Farsta”, skulle man bli jävligt förvirrad. Något skulle uppenbarligen vara fel. Antingen på sändaren eller mottagaren. Så det är tur att vi oftast är överens om vad ord betecknar i verkligheten.

Hur kom vi överens om detta? På något sätt har vi uppenbarligen kommit överens. Men fan vet hur det har gått till. Nu står det inte i lagboken att man måste vara överens om allt här i världen. Så jag funderar på om man skulle sluta vara så förbannat följsam och anpasslig. Ni får väl använda era ord så använder jag mina. Då har jag bestämt att ”jag älskar dig” skall heta: ”du kan hämta en blå cykel på polisstationen”. ”Jag vill ligga med dig” tänker jag skall heta: ”det är extrapris på morötter på ICA”. Det är klart att detta kan verka lite förvirrande. Men det är ju på ett sätt bra. För nu kan man säga vad fan som helst utan att göra någon upprörd. Fast det är klart att till slut kanske någon blir sur för man tjatar så förbannat om morötter och deras prissättning. Men då får man väl säga det där om cykeln på polisstationen. Men fan vet om det hjälper.

Peter

Hej igen vänner!

Det här skrev jag den 29 juli. 

Den 29 juli 2016.

Jag skrev ju om sex och samlevnad för någon vecka sedan. Nu såg jag att detta inlägg uppmärksammats av regeringen. Man har bestämt sig för att göra en stor undersökning om svenska folkets sexvanor. Det är säkert bra och blir intressant. Hoppas resultatet blir bra. Och att det kommer stå om detta i den internationella pressen. Gärna något lite positivt om oss lite äldre svenska män. Till exempel kunde det stå i Le Monde och Washington Post att: ” Svenska män över  60 är världens bästa älskare.” Men det kommer det antagligen inte göra. Fast det hade varit lite kul och oväntat.

Av rädsla för att få ett nytt giktanfall har jag bara druckit vatten den senaste veckan. Men idag har jag firat med ett glas vitt vin. Det smakade utmärkt. Nu går solen ner och jag är helt återställd i tån. Även kamrat katten är återställd efter sitt ormbett och verkar må fint igen. 

Vi har tagit oss igenom våra kriser och ser framåt. Ur mörkret har vi stigit mot morgondagens ljus. Varken ormar eller gikt har besegrat oss. Vi är fullt beredda att ta oss an framtidens utmaningar. Samt de frågor om vårt sexliv staten kan ställa till oss. För kamrat katten är dessa frågor till följd av ett mindre ingrepp i ungdomen lättbesvarade. Själv har jag ju inte heller så mycket spännande att berätta. Men man får väl hitta på något intressant och lite ovanligt att berätta i sina svar. Man vill ju inte vara tråkig.

Peter

Hej vänner!

När jag skriver detta ligger katten och sover på sängen bakom mig. Han verkar må hur bra som helst och kommer väl snart vilja gå ut på en promenad. Men först kommer han gå ut i köket och kolla att det finns mat i matskålen. Det gör han varje morgon. Ofta äter han ingen frukost. Men han vill kolla att den är serverad, när han blir hungrig och kommer in efter morgonpromenaden. Han verkar må lika bra som vanligt med andra ord. Men den 24 juli var det annorlunda. Vilket jag kommer att berätta om nedan.

24 juni 2016

Idag blev kamrat katten huggormsbiten. Jag ringde till djursjukhuset i Sundsvall och frågade vad jag skulle göra. De sa att då jag befann mig på ön så var nog det bästa att stanna kvar där och avvakta. För när man blir biten av en huggorm bör man ta det lugnt. Inte oroa sig och fara runt. Och kamrat katten skulle nog bara bli orolig om han stoppades in i en transportbur och forslades över havet. Det hade nog varit rätt stressande. Dessutom så gör man inte så mycket på sjukhuset än låter katten vila och observerar den. Man ger inte hundar och katter kortison längre. För det gör att de känner sig bättre och kan börja springa runt. Vilket inte är bra alls. Så vi får avvakta till i morgon och se hur han mår. Men det känns oroligt. Nu sover han och verkar inte ha ont. Men tassen han blev biten i är väldigt svullen. Nu får han vara inne ett slag och vila upp sig. Vilket elände.

Den 25 juni

Kamrat katten mår klart bättre. Igår sov han hela dagen. Men idag har han ätit och druckit. Han är fortfarande väldigt sänkt, men verkar komma igen så sakta. Nu får han vila. Men han verkar tycka det är ok, för han är fortfarande trött. Nu ligger han i skuggan under en rönn och sover. Jag har koll på honom. Men jag tror han är för trött för att gå iväg någonstans. 

Det var en elak orm som bet honom. Möjligtvis kan man säga till ormens försvar att det kanske är lite jobbigt att få en massa klor körda genom ryggskinnet. Kan ju upplevas som provocerande. Men att spruta in gift i en snäll katt är att ta till övervåld. Nu får man hoppas att kamrat katten har lärt sig en läxa och låter vår korvformade vänner vara i fred i fortsättningen.

Jag har ju tidigare haft en mycket god relation till ormarna på denna ö. När mina döttrar var små klippte jag gräset runt huset kort. För huggormar gillar inte att ligga öppet på på kort gräs. Men det ger jag fan i nu för tiden. Och ser jag en huggorm brukar jag artigt be den lämna platsen. För denna ö:s ormar och jag hade kommit överens om att respektera varandra. De skulle ge fan i mig om jag gav fan i dem. Ömsesidig respekt och artigt umgänge vad det som gällde. Därför är jag besviken att en av dess företrädare har varit så taskig mot kamrat katten.

Men trots det inträffade är jag inte så rädd för ormarna på denna ö. Jag är mer rädd för taskiga människor. För det gift dessa sprider kan sitta väldigt länge. Ibland hela livet. 

(Den 21 augusti

Dagarna efter ovanstående blev katten allt bättre och snart var han som vanligt igen. Jag kommer trots detta be veterinären ta prover på honom och kolla att lever och njurar inte tog stryk av ormbettet. För jag läste att man bör göra det efter någon månad.)

Peter

Hej igen vänner!

Åter till sommarens funderingar. Den 27 juli skrev jag följande:

27 juli 2017

Det är ”Stockholm Pride” den här veckan. Med då jag, som ni vet, befinner mig på en ö i Bottenhavet kan jag inte vara med och fira. Det är inte hela världen även om jag förstår att jag är saknad. 

Fortfarande finns det folk som blir jävligt upprörda över att en del människor kärar ner sig och tänder på folk av sitt eget kön. Det är ju helt obegripligt att man kan bli sur för det. Vad fan gör det om två vuxna människor blir kära i varandra. Det skadar väl ingen annan vad jag förstår. Det är väl bara bra. Lycka till, säger jag. 

Tänk om någon skulle ha synpunkter på mitt kärleksliv. Någon skulle komma och säga att det är synd och förtappelse att ha ihop det med en kvinna. Att det är emot naturen och leder rätt åt helvete. Då skulle man bli både ledsen och förbannad. Men så taskiga finns det en minoritet av människor är mot homosexuella människor. Fast de inte gjort något annat än varit sig själva. 

Jag bor ju granne med Brämöns kapell. Till detta lilla fina kapell hör en lite kyrkogård. Numera är det där flera gravstenar under vilka det ligger folk jag träffat och pratat med. En del bara för några år sedan. Det känns konstigt och mycket ledsamt att jag inte längre kan prata med dem som förut.

Det finns ett underligt TV-program där några medier åker runt och pratar med de avlidnas andar. Det går till så, att någon har besvär med en ande eller två som bråkar med dem. Så kommer mediet och ser mystiskt ut och talar om att det är en man som hade ont i magen eller ryggen eller möjligtvis någon annanstans när han dog som är anden. Tyvärr har andarna alltid något talfel som gör det svårt för mediet att riktigt uppfatta vad de säger. Så mediet brukar säga: ”jag får ett a eller möjligtvis ett e. Känner ni någon som har ett namn som börjar på dessa bokstäver. Eller möjligtvis någon annan. Och det gör de som är hemsökta av andar. De ser glada ut och säger: ”det måste vara morfar för han hette Erik och det börjar ju på E. Dessutom hade han ont i ryggen åren innan han dog. Det måste vara han.” Sedan säger mediet att han skall hjälpa anden över till andra sidan. Så gör han det och så är programmet slut.

Själv skall jag minsann bli en jobbig ande och smita in i dambastun, sno fina vinflaskor och sådant. Och kommer något jobbigt medium och frågar vem jag är, så skall jag säga att det börjar på X eller Z eller möjligtvis på 5.

Peter

Hej vänner!

Det finns en mycket berömd diktsamling av den amerikanske poeten Walt Whitman. Jag tror han skrev den någon gång i mitten på 1800-talet. Den heter "Leaves of grass" och det enda jag kommer ihåg är inledningen. "I celebrate myself, and sing myself. And what I assume you shall assume." Jag gillar att en dikt börjar "Jag hyllar mig själv och sjunger mig själv". Det borde man våga sig på lite oftare. Själv hyllar jag sällan mig själv. Tvärtom är jag ofta rätt kritisk till mig själv. Men det skall jag försöka ändra på.

Men jag gillar också titeln "Leaves of grass". När jag hör det tänker jag på prärien och väldiga grässlätter. Fast prärien finns ju inte kvar längre. Det enda gräs som växer där nu för tiden är väl vete. Men en gång var prärien ett hav av gräs som sträckte sig till horisonten. Och väldiga buffelhjordar drog fram. Men nu är buffelhjordarna borta och det mesta av prärien också. En tråkig historia. 

Men jag har en gång varit på prärien. Eller rättare sagt, på det som en gång var prärie. Det var i Kanada. Det fanns lite spillror av det som varit prärie kvar i en nationalpark. Dikt om detta:

Strån av gräs

böjs till silver

i vinden.

Och ovan 

himlen oändlig

kupa av blått.

Här står jag 

i sommarvindens 

hetta.

Det finns inget

annat här än

gräs, vind och himmel.

Det är allt,

gräs, vind och himmel.

Peter

Hej vänner!

Den 23 juli skrev jag följande lilla epos fyllt av glädje och tillfredställelse. Den avslutas med en dikt som jag tidigare skrivit på Facebook. Så ni som läst den tidigare får här en repris att glädja er åt.

Den 23 juni 2016.

Det har idag varit en ljuvlig sommardag här på denna ö i Bottenhavet. Solen har skinit från en blå himmel och det har varit riktigt varmt. Dessutom har min gikt gått över i stortån. Vilket är en oerhörd förbättring av denna tå. Nu är den som ny skulle jag säga.

Ute blommar och doftar gulmåran och det känns som sommaren har nått sin höjdpunkt. Det skall visst fortsätta att vara varmt ett tag till. När jag inte är på denna ö tycker jag inte så mycket om värme. Men här fläktar det oftast och man kan bada om det blir för varmt. 

Men att min onda tå har blivit snäll igen och att det är så fint och vackert känns som en förälskelse. Ni vet den där tiden då man tycker det är helt ok och ligga och trängas med någon i en 90 centimeter bred säng. Efter ett tag upptäcker man väl oftast att det är rätt varmt och obekvämt. Och att man nog gärna vill ha en egen säng bredvid den man ligger och trängs i. Det är nog ett tecken på att förälskelsen börjar mogna till mer vardaglig kärlek. 

Men denna sommardag som jag på en annan plats skulle uppfatta som lite varm är här perfekt. Som en lagom varm sängkamrat som man ganska nyss har träffat. Dikt på detta:

Min tå är fri 

från gikt

och det är värt 

en dikt.

För åter går man

runt bland blommor 

och blad

Man gnolar på en sång 

och känner sig 

rätt glad.

Nu får man sköta

sig och bara dricka

vatten

Men det går säkert bra

hälsar jag och 

katten!

Peter

Hej vänner!

Den 22 juli skrev jag följande.

22/7-2016

Nu blommar rallarrosen, gulmåran och älggräset här på ön. Och blåbären börjar bli färdiga. Det är fruntimmersveckan förresten. Den brukar ju vara regnig. Men i år skall den enligt SMHI bli en solig och fin vecka. Men när rallarrosen blommar känns det som något händer. Det gröna blir liksom mörkare grön och det blir lugnare i naturen. Fåglarna blir tystare och på något sätt allvarligare. Utom svalorna som istället verkar lite oroliga. 

Idag är det molnigt här på morgonen. Fast det skall visst bli soligt om några timmar. Igår var det en stor sol på väderkartan. Men det var tydligen lite fel. Det är på något sätt lite skönt att solen inte skiner. Kravlöst på något sätt. 

Jag sitter här och tänker på fantasi och dagdrömmar. När jag var barn dagdrömde jag mycket. Jag kunde gå hela dagen och hitta på historier. Jag fantiserade om att vara pälsjägare eller upptäcktsresande eller något annat. När jag var barn fanns det nämligen upptäcktsresande. En hette  Sten Bergman och han var och upptäckte på Nya Guinea. Han upptäckte annat också men jag minns mest just hur han var på Nya Guinea och upptäckte. Samtidigt upptäckte ju papuanerna på Nya Guinea Sten Bergman. En gång var han faktiskt på min skola och höll föredrag som handlade om folket och naturen på Nya Guinea. Det var ett föredrag med bilder av paradisfåglar och av gubbar som piercat sig med en svinbete i näsan. Det fanns också bilder av gubbar som gick runt med meterlånga penisfodral. Vilket verkade rätt opraktiskt. Men samtidigt lite intressant. 

Sten Bergman hade en speciell röst. Ljus och pressad på något sätt. Men han var ändå lätt att lyssna på. Före han berättade spännande saker. Från Nya Guinea brukade han ta med sig paradisfåglar som han hade i burar i sitt hem. Varför han tog med sig dessa fåglar vet jag inte. Det var dumt gjort. För jag gillar inte att man sätter fåglar i  bur. Fåglar skall få flyga runt som de vill. 

Han skulle tagit med sig några penisfodral istället. Jag läste förresten en gång en bok om en missionär som kom till Nya Guinea. Han kom på att de han kristnade kunde sätta en liten tvärslå på sitt penisfodral. Så det blev som ett kors. På de sättet kunde skilja på vilka han döpt och vilka som återstod. Boken heter förresten ”Ingen tobak. Inget halleluja” och är skriven av Eric Lundqvist, har jag för mig. Så det är inget jag hittat på.

Själv innehar jag inget penisfodral från Nya Guinea. Men om jag hade ett skulle jag sätta på en liten tomteluva till jul och några fjädrar till påsk.

Peter

Käraste bröder, systrar och vänner!(Fredmans epistel nr: 9)

 21/7 (kväll)

 Jag lyckades halta ner till båten och åkte över havet. Sedan tog jag bilen till Kvissleby som ligger någon mil utanför Sundsvall. Där innehandlade jag en ask av medicinen Voltaren och bad att få ett glas vatten. Sedan petade jag i mig två sådana tabletter. Därefter åkte jag tillbaks till ön igen. Det känns som tån börjar bli bättre. Men fortfarande gör det rejält ont. Jag tror jag är på bättringsvägen. Så antagligen kommer också detta giktanfall gå över, som de brukar göra. Men jag tänker på de människor som lever med värk. Med tanke på det är det ju rätt löjligt att gnälla över att man har ont i stortån några dagar. Även om det gör ordentligt ont.

 Runt mig flyger för närvarande en irriterande fluga. Som jag avser slå i huvudet med en flugsmälla. Han skulle nog vara glad om han bara hade ont i en tå efter detta. För när jag har bankat till honom kommer han må jävligt dåligt.

 Jag försökte titta på TV en stund. Men det gick dåligt. För där var inget jag ville titta på. Jag började kolla lite på ett program med programledaren Ernst Hirsteiger eller vad han heter. Han fixade och donade samt lagade mat. Han var väldigt praktisk och duktig. Så jag kände riktigt hur opraktisk och dålig jag är. Han ler och går barfota och sätter blommor i vaser och sådant. Antagligen mest för att sådana som jag skall känna mig som ett heminredningens B-lag i division sju. Man få ju bara lust att hälla Round-up i varenda blomvas och lägga ut några häftstift på golvet. Den mannen har gjort många kvinnor besvikna på sin man. Inte konstigt att skilsmässorna ökar efter sommaren. Då ser ju massa kvinnor sin män sitta med en ölburk i handen och se dumma ut. Medan Ernst bygger om ett hus, planterar en trädgård samt ordnar en festmåltid. Och allt detta på en förmiddag. Hela tiden leende. Ernst är ju en sorts äktenskapets nedbrytande kompost. En jävla bror Duktig. Kunde gott få gikt i en stortå. Då skulle han nog le lite mindre och ge fan i att gå runt barfota. Så det så!

Peter

Hejsan vänner!

Idag fyller jag år. Och jag har blivit gratulerad av en massa av er på Facebook. Det var snällt av er att höra av er och bry er om mig. 

Den 21 juli var en rätt jobbig dag och den dagen skrev jag följande:

21/7-16

Idag när jag vaknade hade jag gikt i en stortå. Som alla som drabbats av denna åkomma vet, gör det jävligt ont. Folk som drabbas av gikt bör undvika att dricka öl. De bör överhuvudtaget sköta sig. Men om de inte gör det skickar gud en ängel som nyper en i tån med en stor tång som straff. Det är taskigt gjort. Speciellt om man sitter på en ö i Bottenhavet och inte har tillgång till någon medicin. Då sitter man där ensam och ser på sin ledsna tå. Kanske får jag linka ner till båten och försöka ta mig till ett apotek. Men det skulle vara rätt besvärligt. Ute skiner solen och det blir en varm dag. Men jag sitter här med en oduglig tå som gör ont. 

Många berömda människor har förresten också haft gikt. Som till exempel Carl von Linné och Carl Michael Bellman. Carl von Linné trodde att smultron kunde bota hans gikt. Så han skickade ut några av sina pigor att plocka smultron varje dag under sommaren. Själv har jag tyvärr inga pigor att skicka ut på smultronplockning. Och själv kan jag ju på grund av tåjäveln nästan inte gå. Carl Michael Bellman växlade ju rätt mycket i humör. Ibland skrev han glada och humoristiska sånger. Men ibland var hans visor ledsamma och sorgliga. De senare skrev han nog när han hade gikt i stortån. Man har svårt att skriva något glatt och skojigt när tån jävlas. Men en ledsam dikt kanske man kan få till:

Idag när jag vaknade

värkte min tå

och jag kände mig

gammal och ful

Allt var ett mörker 

fast solen sken,

och ingenting

var kul

Ont i tån

och ont i min själ

och en ensam

på en ö

Haltar jag runt 

med värkande tå

och tänker att 

snart skall man dö

Giktbruten trött 

utan glädje 

och hopp

i blommande sommartider

Haltar jag runt

på denna ö

och känner mig

ledsen och lider

(Så skrev jag alltså denna tråkiga dag då jag var på rätt dåligt humör. Men jag lyckades till slut halta ner till båten och ta mig till ett apotek. Tack vare Lindas mamma vet jag numera hur man skall göra när man får ett giktanfall. Så jag brukar följa hennes rekommendationer vad gäller medicin. Då brukar det iallafall bli uthärdligt och mindre ont. Så tack Lindas mamma.)

Peter

Hej vänner!

Den 20 juni skrev jag följande:

Jag tänkte bara påminna er om att det har funnits världskrig. Närmare bestämt två stycken. Min far som var född 1909 hade minnen av bägge två. Fast från det första mindes han bara en del detaljer. Som att han och en av hans systrar åt upp en limpa. En limpa som de inte fick äta upp. Kanske för den var ransonerad. Men när det andra världskriget bröt ut var han 30 år. Så det måste han haft mycket minnen av. Men han pratade sällan om det. 

Själv har jag alltid varit rädd för krig. Kanske för det snackades så mycket om krig när jag var barn. Både om de som varit och det som skulle komma. Det fanns en broschyr i en byrå i hallen som hette "Om kriget kommer". Där stod hur man skulle göra om det blev krig. Man skulle lyssna på radio fast vara misstänksam. Speciellt om någon bröt på ryska och sa att vi skulle ge upp. För det stod "Att varje meddelande om att motståndet skulle upphöra var falskt". 

Numera finns det inga sådana broschyrer. Så nu vet man inte riktigt vad man skall göra om det blir krig. Det finns inte heller någon broschyr som talar om hur man skall göra om någon tokig terrorist vill spränga en i luften. Man kan bara hoppas att man är på någon annan plats när så sker.

Vad jag förstår finns det högvis med folk som vill skära halsen av mig. Fast jag vet inte varför de är så sugna på det. Men de tror tydligen att Allah tycker det är bra gjort. Själv tycker jag det är en värdelös idé. För jag tycker man skall vara snäll mot sina medmänniskor och följa det utmärkta femte budet: "Du skall inte dräpa". Det står inte: "Du skall spränga sådana som Peter i luften och förvandla honom till köttfärs." Själv tycker jag att man bör följa flera av de bud som Moses hämtade på Sinai berg. Men speciellt just detta femte bud.

Peter

Hej vänner!

Den 20 juni skrev jag följande:

Jag tänkte bara påminna er om att det har funnits världskrig. Närmare bestämt två stycken. Min far som var född 1909 hade minnen av bägge två. Fast från det första mindes han bara en del detaljer. Som att han och en av hans systrar åt upp en limpa. En limpa som de inte fick äta upp. Kanske för den var ransonerad. Men när det andra världskriget bröt ut var han 30 år. Så det haft måste mycket minnen av. Men han pratade sällan om det. 

Själv har jag alltid varit rädd för krig. Kanske för det snackades så mycket om krig när jag var barn. Både om de som varit och det som skulle komma. Det fanns en broschyr i en byrå i hallen som hette "Om kriget kommer". Där stod hur man skulle göra om det blev krig. Man skulle lyssna på radio fast vara misstänksam. Speciellt om någon bröt på ryska och sa att vi skulle ge upp. För det stod "Att varje meddelande om att motståndet skulle upphöra var falskt". 

Numera finns det inga sådana broschyrer. Så nu vet man inte riktigt vad man skall göra om det blir krig. Det finns inte heller någon broschyr som talar om hur man skall göra om någon tokig terrorist vill spränga en i luften. Man kan bara hoppas att man är på någon annan plats när så sker.

Vad jag förstår finns det högvis med folk som vill skära halsen av mig. Fast jag vet inte varför de är så sugna på det. Men de tror tydligen att Allah tycker det är bra gjort. Själv tycker jag det är en värdelös idé. För jag tycker man skall vara snäll mot sina medmänniskor och följa det utmärkta femte budet: "Du skall inte dräpa". Det står inte: "Du skall spränga sådana som Peter i luften och förvandla honom till köttfärs." Själv tycker jag att man bör följa flera av de bud som Moses hämtade på Sinai berg. Men speciellt just detta femte bud.

Peter

Hej vänner!

Ibland är det som jag har tentakler i framtiden som vet vad som är på gång. Den 20 juli skrev jag nedanstående text om sex och samlevnad. Bara någon vecka senare stod det i nyheterna att regeringen skulle utreda svenska folkets sexliv. Det hade inte utretts på många år, så regeringen tyckte det var dax. Det kan väl egentligen inte göras för ofta. Vad jag förstår kommer utredningen gå till så, att man efter varje samlag måste gå in på internet och lämna rapport. Det är frågor kring sådant som tidsåtgång, plats och kvalité med mera som skall besvaras. Som tack för ditt besvär kommer du varje år få tips och rekommendationer som är riktade just till dig. Bra va!

Men den 20/7 skrev jag alltså följande:

Idag sitter jag här i min ensamhet på en ö i Bottenhavet och tänker på sex och samlevnad. Det är ju ett känsligt ämne. Som det är besvärligt att skriva om. Men det är ju onekligen en viktig aktivitet, som har den väsentliga funktion att se till att mänskligheten fortsätter att existera. Men det kan också vara både trevligt och kul. 

På något sätt är hela samhället sexualiserat. Men samtidigt snackas det rätt lite om det, på ett vardagligt och praktiskt sätt. Det är på något sätt som om det skulle vara fullt med bilder på käk, men väldigt lite kokböcker. Inte för det krävs någon mer omfattande instruktionsbok i ämnet för det mesta. Iallafall inte om man har en bra samarbetspartner att  jobba med. Men vissa grunder är nog bra att få lite teoretiskt. Jag fick ju viss sexualundervisning i skolan. Men jag minns inte att jag lärde mig så mycket. Kommer bara ihåg att det var någon plansch med svarta och vita kaniner på. Men jag var ju en rätt omotiverad skolelev och tyckte det var mer kul att studera min påtagligt generade fröken. Men det här var 1966 och jag gissar att utbildningen förbättras sedan dess.

Men grundprincipen är ju egentligen rätt enkel. Två jämställda personer skall samarbeta mot ett gemensamt mål. För meningen är ju att det skall vara en trevlig stund och att det skall kila för båda parter. Annars är det ju inget skoj. Så det borde sexualundervisningen handla om. Och om hur man undviker att bli med barn. Samt hur man undviker att få sjukdomar och sprida dem vidare. Men fokus bör ändå ligga på det trevliga och skojiga. 

Jag vet att jag tidigare skrivit om våra nära släktingar bonoboerna (dvärgchimpanserna). Dessa trevliga släktingar har ju, som ni vet, för vana att lösa alla problem och bekymmer med sex. Det är kanske att gå till överdrift. Fast om människorna funkade på samma sätt skulle onekligen ett sammanträde i FN vara rätt intressant. Eller ett möte på hög EU nivå. Till exempel skulle ett möte mellan Frankrikes president Francois Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel vara rätt annorlunda om vi var som bonoboer. Men antagligen bättre, om det var ett lyckat sammanträde. Då skulle nog Angela säga: ”Det var det. Nu tar vi itu med jordbrukspolitiken, så vi får vila en stund.” Men då skulle nog bara Francois svara: ”hm” och somna. Och Angela skulle få fixa jordbrukspolitiken själv och slippa massa franska synpunkter. Skulle säkert bli bra.

Annars är bonoboerna  snälla djur. De slåss ytterst sällan och tar hand om varandra. De har inga vapen och skulle aldrig komma på tanken att bygga en atombomb. Och blir de oense om något så löser de det med sex, utan att låta solen gå ner över sin vrede. Ett bra sett att avsluta ett gräl och få tillfälle att tänka över saken. För även om man bråkar om småsaker så är ju kärleken störst av allt. Det tycker bonoboerna och det tycker jag.

Peter

Hej vänner!

Det här skrev jag den 19 juli.

Brämön den 19/7-2016

Solen skiner ute från en blå himmel. Så jag är på väg ut. Men jag har slut på mat. Så jag måste nog åka och handla. Det som återstår är några ägg och ett paket bacon. Samt en burk rökta musslor. I skafferiet finns några burkar av skilda slag som jag haft som reserv i några år. Jag kollade och upptäckte att det är nog i rätt många år. Så dem bör jag nog slänga de flesta av. Bäst före 2001 och sådant står det på dem. Så de är nog lite gamla. På mig står det nog "bäst före" någonstans också. Helt klart har jag passerat detta datum. Men man bör komma ihåg att "bäst före" bara är en rekommendation. Om man luktar och smakar på mig kanske jag fortfarande är ok. Men inte när jag är på Brämön. För då luktar jag svett, bensin, olja och målarfärg efter några dagar. Jag badar visserligen i havet då och då, vilket ger en tillfällig förbättring. Högst tillfällig.

Så nu sitter man  alltså ensam och överviktig på en ö i Bottenhavet. Och inte luktar man hallontårta direkt. Dessutom har man med marginal passerat "bäst före" datumet. Som en burka ravioli från 1992. 

Jag hörde förresten att presidentkandidaten Donald Trump är gift med en fotomodell. Äldre män med mycket pengar är ju ibland gifta med fotomodeller, som är betydligt yngre än de själva. Det finns yngre fotomodeller som blir hemskt kära i äldre män med mycket pengar. Det är väl något biologiskt gissar jag. Kanske de tänder på lukten av pengar.

Lukten av mig efter några veckor på Brämön tänder nog ingen på. Men hundar rullar sig ju ibland i saker som inte luktar så gott. Så jag går se upp så en hund inte kommer och rullar sig på mig. Men då gör man ju iallafall någon glad.

Peter

Hej vänner!

Den 18 juli kände jag mig ensam. Vet inte riktigt varför. Jag satt där och kände utslängd i världen och hade ett behov av prata med någon.

Den 18/7

Jag känner mig ensam i natt. Riktigt ensam. Ni vet när man känner att man inte vill vara ensam och samtidigt inte vill vara bland folk. Det är lite konstigt att jag känner så ibland. Det är väl det som kallas ambivalens.

I kväll sitter jag alltså på en ö i havet och känner mig ensam. Här sitter alltså en annan och känner sig lite ensam. Det är också lite konstigt att man kan säga ”en annan” när man pratar om sig själv. Men det är kanske något dialektalt från 70-talet. Kanske är det bara sådana gubbar som jag som säger så.

Klockan är ett på natten och en annan skulle vilja prata med någon. Men man kan ju inte ringa någon klockan ett på natten, om det inte är något viktigt. Möjligtvis till jourhavande präst. Men det bör man nog inte göra om man inte mår riktigt dåligt. Inte bara för man vill prata lite för att få sällskap. Fast jag skulle gärna vilja prata lite om hur det är att vara präst.

Själv skulle jag gärna vara präst. Men det faller på att jag inte tror på gud. Vad jag förstår bör man göra det, om man innehar prästyrket. Man kan ju inte ställa sig upp i predikstolen och säga: ”Hej, inte för jag tror ett dugg på gud. Men jag kan ju ändå berätta lite för er om hans barmhärtighet. Sedan kan vi sjunga någon trevlig psalm. Det blir inget kyrkkaffe efteråt. Men jag har några öl i kylskåpet och en påse jordnötter. Vi hoppar över trosbekännelsen om jungfrufödsel och evigt liv. För sådant kan ju ingen vettig människa ta på allvar.”

Sedan skulle man väl få sparken och få gå till facket om man ville behålla jobbet. Men det hade nog inte hjälpt. Men bara för man inte tror på gud, kan man väl predika och sjunga psalmer. Och gifta ihop folk och döpa bebisar verkar ju rätt kul. Då får man säga: ”jag döper dig i faderns, sonens och den heliga gräsandens namn, amen.” Det har med treenigheten att göra. Viken är en konstig idé, fast intressant. Gud är liksom som en fjäril. Den är ju först larv och sedan puppa och till sist fjäril. Alltså samma djur i tre stadier. Det är ju nästan konstigare än treenigheten.

Naturen är ju för övrigt spännande och fantastisk. Som hur barn blir till med hjälp av ett gäng simmande celler, som tävlar till ett ägg. En av dessa celler vinner och resten blir sura och dåliga förlorare. För det blir ingen omstart. Antingen vinner man eller så förlorar man i den tävlingen. Då går det minsann inte att säga: ”det viktiga är inte att segra, utan att tävla väl.” För i spermiernas värld är det hel fel inställning.

En annan konstig sak är att det finns två kön. Undra vad som är finessen med det. Skulle väl egentligen räcka med ett kan man tycka. Snäckorna har ju bara ett kön och det går ju hur bra som helst. Men räkor är visst först hanar och sedan växer de till sig och blir honor. Inte så dumt. Då får man ju pröva på att vara både kille och tjej. Och det skulle inte vara något konstigt med det.

Själv är jag nöjd med att vara man. Det verkar ju rätt bra att vara tjej också. Men besvärligare när man skall pinka utomhus och ofta sämre betalt. Och det är ju orättvist.

Annars tycker jag att det ibland snackas lite väl mycket om skillnaden mellan könen. Men nästan aldrig om alla de sätt vi är lika på. Jag har ju en relativt begränsad erfarenhet av kvinnor. Men jag tycker att de jag känt närmare har varit rätt lika mig. Och vad gäller det rent kroppsliga finns det ju en del gemensamt och annat som är mer speciellt. Tjejer har ju en bättre och snyggare design. Men som sagt mycket är gemensamt. Som på en fransk bil förr. Grejorna fanns där men såg lite annorlunda ut. Själv är jag numera som en lite risig Volvo Duett. Men jag rullar på mot horisonten.

För i natt

så är det ensamt

och besvärligt

Men i morgon

skiner solen och det

blir ljust och härligt

Och själv känner jag

mig ensam

här på denna ö

Och tänker på

tidens gång och hur det

blir när jag är dö

Då drar väl någon

ett lakan över

pannan

Och jag får en sten

där står

”Här vilar en annan”

Peter