Hej vänner!

Det finns en mycket berömd diktsamling av den amerikanske poeten Walt Whitman. Jag tror han skrev den någon gång i mitten på 1800-talet. Den heter "Leaves of grass" och det enda jag kommer ihåg är inledningen. "I celebrate myself, and sing myself. And what I assume you shall assume." Jag gillar att en dikt börjar "Jag hyllar mig själv och sjunger mig själv". Det borde man våga sig på lite oftare. Själv hyllar jag sällan mig själv. Tvärtom är jag ofta rätt kritisk till mig själv. Men det skall jag försöka ändra på.

Men jag gillar också titeln "Leaves of grass". När jag hör det tänker jag på prärien och väldiga grässlätter. Fast prärien finns ju inte kvar längre. Det enda gräs som växer där nu för tiden är väl vete. Men en gång var prärien ett hav av gräs som sträckte sig till horisonten. Och väldiga buffelhjordar drog fram. Men nu är buffelhjordarna borta och det mesta av prärien också. En tråkig historia. 

Men jag har en gång varit på prärien. Eller rättare sagt, på det som en gång var prärie. Det var i Kanada. Det fanns lite spillror av det som varit prärie kvar i en nationalpark. Dikt om detta:

Strån av gräs

böjs till silver

i vinden.

Och ovan 

himlen oändlig

kupa av blått.

Här står jag 

i sommarvindens 

hetta.

Det finns inget

annat här än

gräs, vind och himmel.

Det är allt,

gräs, vind och himmel.

Peter