Hej vänner!

Den 29 juli satt jag alltså på en ö i södra Norrlands kustland och funderade. Inte helt framgångsrikt men trots allt lite ovanligt. Så det skall ni få läsa om.

Den 29 juli 2016

En sak som jag funderar på är varför man ropar ”hurra” fyra gånger när någon skall firas. Varför just fyra gånger och varför just hurra? Men det är ju å andra sidan rätt konstigt att vi är överens om hur vi skall använda språket överhuvudtaget. Vi är ju till exempel rätt ense om betydelsen av de flesta ord. 

Jag menar om någon skulle peka på en bit leverpastej och säga ”det där är en cykel”, skulle det bli konstigt. Eller om någon skulle peka på en en katt och säga ”det där är en busshållplats i Farsta”, skulle man bli jävligt förvirrad. Något skulle uppenbarligen vara fel. Antingen på sändaren eller mottagaren. Så det är tur att vi oftast är överens om vad ord betecknar i verkligheten.

Hur kom vi överens om detta? På något sätt har vi uppenbarligen kommit överens. Men fan vet hur det har gått till. Nu står det inte i lagboken att man måste vara överens om allt här i världen. Så jag funderar på om man skulle sluta vara så förbannat följsam och anpasslig. Ni får väl använda era ord så använder jag mina. Då har jag bestämt att ”jag älskar dig” skall heta: ”du kan hämta en blå cykel på polisstationen”. ”Jag vill ligga med dig” tänker jag skall heta: ”det är extrapris på morötter på ICA”. Det är klart att detta kan verka lite förvirrande. Men det är ju på ett sätt bra. För nu kan man säga vad fan som helst utan att göra någon upprörd. Fast det är klart att till slut kanske någon blir sur för man tjatar så förbannat om morötter och deras prissättning. Men då får man väl säga det där om cykeln på polisstationen. Men fan vet om det hjälper.

Peter