God morgon vänner!

Det regnar och blåser ute. Så jag och min vän katten sitter inne och vill inte gå ut. Han kom just in efter att ha varit ute i några timmar. Men han har ställen han sitter på när det regnar. Så han är aldrig blöt fast det regnat. Då sitter han i våran sopbod eller i någon av ruinerna till det slutat regna. För jag bor ju i rosorna och ruinernas stad. Det tycker katten är bra. Han skiter i rosorna, men ruinerna gillar han. Han har massa prång och gömställen där. Ibland när man går förbi en ruin kan man höra en jamning. Då kan han sitta högt upp i en ruin och spana ut genom en liten glugg över sin stad. 

Jag har tänkt på att det finns pärm-människor och låd-människor. Pärm-människor är sådana som har ordning på sina papper. När de får ett lönebesked till exempel, så sätter de in det i en pärm. Ordentligt under den flik som har månadens namn. Även andra viktiga pappers sätt in i pärmar under flikar. Låd-människor har en låda och i den knölar de ner lönebesked, garantibevis och försäkringsbrev. När lådan är full efter några år, tar de fram en ny låda och ställer undan den andra i källaren. Jag är en typisk låd-människa. När jag var yngre ville jag ibland bli en pärm-människa. Men nu när jag fyller 61 år om några månader har jag insett att det inte går. Det är nog lättare att byta kön än att gå från låd-människa till pärm-människa.

Men jag är bra på att betala räkningar. Ofta betalar jag faktisk samma räkning två gånger. Det är lite bra, för då får man ibland tillbaks pengarna från den andra betalningen. Konstig nog känns det som man just fått lite extra pengar som man kan använda till något skoj. Som en vinstlott ungefär. 

Nu har det slutat regna så nu skall jag gå ut en sväng. Funderar på att köpa räkor till lunch. Dock ej rödlistade från Nordsjön. Jag och min pälsklädde kompis gillar räkor.

Peter

God kväll vänner!

Jag tänker på minnen. Ni vet livet rinner ju på som en älv, men minnen är liksom foton. I alla fall för mig. Det glimtar liksom till minnen här och där bland alla de dagar som går. Jag har faktiskt nästan inga minnen före jag var fem år. Fast jag minns att jag än gång låg i min sittvagn och vaknade utomhus. Det var en sådan där grön sommar-eftermiddag då allt liksom är stilla för en stund. Jag minns jag vaknade och låg och tittade. Efter en stund var det någon av mina systrar som sa: ”han är vaken”. Då kan jag inte varit gammal. 

Det måste vara något som händer med minnet när man blir sex år för från det året har jag ganska mycket minnen. Oftast är det liksom inget viktigt jag minns utan bara något vardagligt. Som ett hål i staketet eller hur en impregnerad telefonstolpe luktade när det blev varmt. En och annan sak som jag var rädd för minns jag också. Som knuttar på motorcyklar.

Men annars har jag ett rätt kryckigt minne av min barndom. Det var rätt jobbigt att vara barn, tycker jag. Mycket var obegripligt och plötsligt hände saker man inte var beredd på. Så är det ju fortfarande. Men nu är obegripligheten på en annan nivå. Men lika obegriplig. 

Jag och kamrat katten är ensamma i helgen. Vi har inte gjort upp några särskilda planer. Om det inte är för blåsigt och regnigt skall jag ta en cykeltur till något gotländsk änge eller så. Hur kamrat kattens planer ser ut vet jag inte. Jag tror inte han gör upp så mycket planer utan mer tar dagen som den kommer. 

På söndag är det mors dag. Som ni vet är jag moderlös sedan länge. Så jag får väl fira alla andra mödrar. Speciellt får jag väl fira mina döttrars mor. Hon är i Stockholm så man får väl skicka ett grattis på något sätt. 

Jag tror mammor är viktiga för små barn. Som ni vet är jag mycket för jämställdhet och feminism. Men jag är inte säker på att det är så vettigt att dela föräldraförsäkringen jämlikt. För jag tror det är bra att små barn är med sin mamma så mycket som möjligt. Fast nu kommer massa människor bli sura på mig för jag tycker så. Men bli inte det. Vi tidigt moderslösa är lite konstiga och övervärderar kanske moderskapets betydelse. Katter däremot mår bra att vara med sina manliga ägare så mycket som möjligt. Så nu skall jag gå ut och hämta in min kompis.

Peter

Hej vänner!

I kväll tänker jag på min släkting forskningsresanden Berthold Uddenberg. Som ni vet var han en lärjunge till den store Carl von Linné. Bland annat var det han som kartlade floran på flera västindiska öar. Berthold var speciellt intresserad av olika typer av medicinalväxter som lokalbefolkningen och deras medicinmän använde. 

Han återvände till Sverige med massor av olika naturmediciner och extrakt som han sedan använde efter det han utbildat sig till läkare. Han bedrev en mycket framgångsrik praktik på Lilla Nygatan i Gamla stan och dog först 1817. 

Det var detta som hundra år senare skulle ställa till det för hans barnbarn Elsa Uddenberg. Som ni vet var hon en duktig kallskänka på Operakällaren. I samband med ett internationellt ekumeniskt möte som ärkebiskop Nathan Söderblom ordnat så blev Elsa ombedd att ordna ett svenskt smörgåsbord för de inbjudna katolska biskoparna och kardinalerna. Som vanligt gjorde Elsa ett gott arbete och allt såg festligt och inbjudande ut. Till kaffet serverades ”svenska kakor”. Det var sådana där kakor som ser ut som schackrutor men i det här fallet var det rutor i gult och blått. På den här tiden fanns det ju inte karamellfärg att köpa i affärerna så Elsa tog gurkmeja till den gula färgen och till den blå ett blått växtextrakt som hennes farfar tagit med från Västindien. Det kom från den där allmänt förekommande växten phalysis officinalis. På flaskan stod det allmänt stärkande så Elsa tänkte att det var ofarligt och möjligtvis lite nyttigt. Goda var kakorna i alla fall för de katolska högdjuren lät sig väl smaka.

Som ni vet är katolska kardinaler iklädda någon sorts långa kaftaner. Som långa klänningar ungefär.  Stämningen i lokalen var god när den högste diplomaten från Vatikanen reste sig för att för att hålla ett tal om vikten av försoning mellan Katolska kyrkan och resten av kristenheten. Men när han reste sig och började sitt tal började det på ett oväntat sätt röra sig under magen på talaren. Efter några sekunder hade den röda kaftanen blivit liksom ett litet tält med en pinne på mitten. En spänd stämning uppstod i rummet när alltfler kardinaler och biskopar fick samma problem med passformen på sina långklänningar. Värden ärkebiskop Söderblom klarade sig då han inte ätit någon kaka till kaffet. De katolska prelaterna avstod från vidare tal då de inte ville resa på sig. Men till slut var de ju tvungna att bryta taffeln och gå hem. Ärkebiskop Söderblom stod i dörren och sa adjö. Men tillståndet hos de övriga gästerna gick inte att dölja. Många försökte genom att gå kraftigt framåtböjda. Så från denna middag gick de katolska vännerna antingen som vedbockar eller vanliga bockar. 

Som ni vet är det tillstånd som under en tid kan vara behagligt bli smärtsamt efter några timmar. Så framåt natten började de som kom från ovanstående tillställning, få kraftiga smärtor i det drabbade organet. Man kallade på läkare men det fanns naturligtvis inte tillräckligt med läkare för att behandla över fyrtio drabbade i hemmet. Så det bestämdes att de stackars katolikerna skulle föras till Sofiahemmet för vård. Där fick nu kardinaler och biskopar samlas nakna i ett stort rum och flinka Sofiasystrar gick runt och slog in det drabbade organet i iskalla handdukar. Detta hjälpte föga och man prövade att injicera kramplösande medel i de värst drabbade.Inte heller detta hade någon effekt. Som tur var började vid åttatiden på morgonen de flesta slippa sitt lidande. De flesta klarade sig också utan bestående men. En del blev dock impotenta för resten av livet. Något som säkert var tur för många korgossar och soldater i schweizergardet. 

Hela denna händelse tystades ner. Men man undersökte saken och kom fram till att det sannolikt hade med kakorna att göra. Detta då ärkebiskop Nathan Söderblom klarat sig genom att inte äta någon kaka. Man prövade också genom att ge en kaka till en hingst i hos ridande polisen. Detta fick omedelbar effekt. Häststackaren i fråga blev galen och försökte bestiga den häst som Karl XII sitter på i Kungsträdgården. Därefter gav han sig på en häst som drog en kärra med porter från Carnegie porterbryggeri. På något sätt lyckades han trassla in sig mellan häst och vagn och man fick skjuta den galna hästen på plats. 

De katolska representanterna från Vatikanen åkte hem några dagar senare och rapporterade till påven att någon försoning med de lutherska avfällingarna inte var aktuell. Det var denna händelse som gjorde att det inte kom några katoliker till det stora ekumeniska mötet 1925. Man misstänkte starkt att protestanterna fortfarande ville komma åt den heliga stolen med hjälp att attentat och förtal. 

År 1975 fick den kände irländska kemisten John Kelly ryktesvis höra talas om det inträffade. Han intervjuade Elsas dotter Lovisa Uddenberg om bakgrunden till denna skandal. Man lyckades också hitta den blåfärgade lösning som orsakat det hela. Den stod i ett låst skåp i en låda med massor av dödskallar på. På flaskan stod det ”dosering en tusendels droppe”. Man förstod att Elsa på grund av sin dyslexi missat denna viktiga information och därför överdoserat kraftigt. Men John Kelly förstod att han var något viktigt på spåret och utvecklade utifrån denna flaska en medicin som han döpte till ”Viagra”. Men det ingående färgämnet är så starkt att även när man spätt ut den verksamma ingrediensen mycket kraftigt blir tabletterna blå. Så kom Elsas lilla misstag till slut till nytta i alla fall.

Peter

God morgon vänner!

I kväll är det schlagerfestival. Tyvärr utan det finska bidraget ”Aina mun pitää”. Såg ni det? Det var ett gäng finska grabbar med funktionshinder, som ta mig fan gav allt. En fulländad blandning av punk och rock ’n ’roll. Men vad jag förstår får vi inte höra detta bidrag i kväll. Det var i alla fall kul att de vann i Finland. Men jag undrar hur det gick till. Vad fick våra finska kamrater att skippa sin sliskiga tango och rösta på detta bidrag. Antagligen satte de finska vännerna sig framför TV-en efter kvällsbastun med en Lappinkulta för att lyssna på årets finska schlagerfestival. Och plötsligt när det är som tråkigast i norra Savolax dyker dessa grabbar upp och sätter lite fart på nationen. Jag riktigt hör vad som sägs: ”Du Pentii är det inte Jormas grabb Sami som sjunger där? Jo visst fan är det han. Nog fan måst vi rösta på den pojken. Skicka över en Lappin och telefonen. Det är på tiden att de jävla Eurovision-fjollorna får höra lite musik från Saarijärvis moar.”

Men tyvärr i kväll blir det väl de vanliga bidragen. Men Sveriges bidrag är ju rätt bra så det kanske vinner. ”Aina mun pitää” betyder tydligen ungefär ”När jag måste”. 

Nu skall jag åka och köpa sparris. Jag avser koka dessa och äta med smör och lite skinka samt hyvla över parmesanost. Till detta ett glas vitt vin. Avslutas med en god ost och ett glas portvin.

Peter

Hej vänner!

Följer ni med i kulturdebatten? Jag är väl inte helt uppdaterad. Men det är nog inte ni heller så jag får väl hjälpa er lite att hänga med i detta intressanta tankeutbyte mellan de som ingår i den kulturella eliten. 

Alltså, det började med att en känd litteraturprofessor som heter Ebba Pitt-Rattdröm skrev en elak artikel om de patriarkalt mansgrisiga kulturmännen och deras sexistiska elakhet.  Hon tyckte de var jättedumma allihopa. Det gjorde den norske författaren Knasgård tvärsur. Inte bara på ovanstående Ebba, utan på hela det svenska etablissemanget. Han sa att hela Sverige är nedlusat av enögda cykloper som är lika korkade som cyklopen Polyfemos i Odysséen. Och av dessa enögdingar är Ebba den värsta. Detta gjorde den kände författaren Jonas Gardell tvärsur och han sa att han minsann visste att vårt älskade grannland Norge var fullt av ”halvslaka snorklar”. Vad han nu menar med detta? Jag misstänker att han på något sätt antyder att det i vårt fjällklädda grannland finns en hel del män som har svårigheter med sin potens. Det låter ju tråkigt och besvärligt? Men vad det har med saken att göra förstår jag inte riktigt. Ärligt talat förstår jag inte vad som är så jävla viktigt  att man har ett så högt röstläge och ta sig själv på så jävla stort allvar. 

Men nu är ni i alla fall uppdaterade och kan följa med i den fortsatta kulturdebatten. 

Peter

God kväll kamrater!

Jag såg i tidningen att vi skall få en ny prinsessa i landet. Det verkar onödigt. Dessutom är det ju egentligen ingen riktig prinsessa. Sådana skall ju sova i en säng men en ärta under massor med madrasser och täcken ovanpå. Sedan skall de vakna och gnälla över att de legat på något hårt och obekvämt hela natten. Så oerhört känsligt skinn har prinsessor. Det är väl någon sorts genetiska avvikelse som gör att äkta prinsessor är så oerhört hudkänsliga. Eller så är de väldigt allergiska mot ärtor på något vis. Men som sagt, denna nya prinsessa skulle väl sova som en stock om man så lade en vattenmelon under alla täcken och kuddar. 

Förr gifte sig ju kungligheter med andra kungligheter. Då nästan alla kungahus i Europa är nära släkt med varandra var ju risken för inavel och genetiska skador stor. De flesta kungar under 1800-talet var ju mer eller mindre galna allihop. Så det är väl tur att prinsar och prinsessor får gifta sig vanliga människor. Till och med om de kommer från Ockelbo, även om det inte heller är helt riskfritt av ovanstående skäl. Även i mindre norrländska orter finns risk för nära släktskap. Dock sällan med Europas kungahus. Fast det händer. 

Som jag tidigare beskrivit deltog jag under min värnplikt i en ceremoni som hette ”Krigsmans erinran”. Då fick man lova att försvara ”konungen och fosterlandet”. Då jag är en ordhållig man avser jag göra som jag lovat. Jag kommer ävenledes försvara fostervattnet samt Vänern och Vättern om så behövs. Däremot kommer jag inte försvara prinsessor som inte legat på ärtor om de inte sovit dåligt av detta. För de är, som sagt, inga riktiga prinsessor. 

Själv har jag ju vid flera tillfällen uttalat mig nedsättande om kungen och monarkin. Men det får jag sluta med för man skall hålla vad man lovat. Fast jag tycker det var fånigt av kungen att umgås med folk som har speciella ”kaffeflickor” som bär in fikat. Jag umgås inte med sådana typer.  Och det tycker inte jag kungen skall göra heller. Överhuvudtaget tycker jag han skall ge fan i att fåna sig och till exempel ge bort prinsess-titlar i onödan. 

Småtjejer brukar ju ofta ha en period när de klär ut sig till prinsessor och ritar prinsessor. De brukar envisas med detta hur genusmedvetna deras förskollärare än är. Småkillar brukar ju ofta vara spindelmän. Jag tycker kungen kunde klä ut sig till Spindelmannen. Småkillar behöver manliga förebilder och kungen iklädd Spindelmanskläder skulle ju vara jättetufft på nobelfesten.

Peter

God morgon vänner!

Det har varit en utmärkt morgon här i Vasastan. Visserligen sov jag lite dåligt på grund av hosta i natt. Så jag gav upp redan vid sjutiden och gick upp. Som ni vet är jag hundvakt åt Frasse och han tyckte det var lika bra att börja morgonen med en morgonpink och en promenad. Så vi gick en sväng till Hagaparken. Det småduggade lite men inte så det störde. Som vanligt var det fullt med kaniner som sprang runt vid Stallmästargården. Och som vanligt var vi oense hur man borde hantera dessa små långöron. En av oss tyckte att det räckte med att titta på dem en stund. Den andra tyckte vi borde springa ifatt dem och bita lite i dem till det krasar. Vi diskuterade detta en stund och röstade om saken. Sedan gick vi vidare. 

Frasse måste tycka att det är jättekonstigt. Först uppmuntras han att jag efter harar och rådjur. Men så fort det handlar om kaniner är det tvärstopp. Dessutom är det plötsligt fel att jaga något överhuvudtaget. Snacka om dubbla budskap. Det fanns en hypotes om att sådant kunde göra en riktigt jävla tokig. Men nu anser man att det bara gör en lite allmänt skogstokig. Men Frasse tar det som en man och tänker nog att människor är lite taskigt vaggade som inte vet vad de vill.

När vi kommit in i parken stannade vi en stund för att äta lite gräs och spy upp detta gräs. Sedan började det regna riktigt ordentligt så vi ställde oss under ett träd och väntade. Vi stod där och tittade ut över Brunnsviken medan svarthättan sjöng över oss i trädet och det var så vackert. Men så tröttnade jag och ville gå vidare. Men då visade det sig att min annars så kaxige kompis inte gillar när det regnar. Han ville gå hem. Han var så angelägen om detta att en promenad som annars kräver minst 40 minuter och minst 25 pinkstopp nu avverkades på mindre än halva tiden med endast två snabba stopp. Nu har vi ätit frukost och Frasse har gått och lagt sig.
En trevlig sak med dagens frukost var den tomat som ni ser nedan. Det låg i ett paket cocktail-tomater som jag köpt. Att denna morgon skulle innehålla denna klart kvinnliga tomat förgyllde den ytterligare. 

Vi grabbar har alltså haft en fin morgon. Vi har skött magen och blåsan. Vad gäller det senare har en av oss satsat på frekvens mer än den andre. Vi har stått under ett träd och lyssnat till svarthättans vackra sång. Och jag har i samband med frukosten träffat en erotisk tomat. Vad kan man mer begära?


Peter

Hej vänner!
Som ni vet är jag i Stockholm och vaktar en hund av rasen Basset fauve de bretagne som heter Frasse. Fauve betyder rovdjur på franska men varför rasen heter så verkar lite oklart. Frasse är väldigt snäll, men har en liten släng av ADHD. Lite impulsstyrd om man säger så. Om man stannar och hälsar på en hund så blir han så glad som om han ville krypa ur skinnet. Han hoppar runt som en berusad kanin och springer runt så man liksom knyts ihop med den andra hundägaren ...
Visa mer

Gilla · Kommentera · Dela · 2171

God kväll vänner!

Jag är i Stockholm och är hundvakt. Jag vaktar Frasse som är Emelies och Ronnies hund. Det går rätt bra. Fast jag är fortfarande inte i toppskick efter min förkylning. Känner mig svag i hela kroppen och svettas vid minsta kroppsansträngning. Men det blir bättre och bättre.
Frasse är rätt lättvaktad. Han är ju en blodtörstig jakthund som nog helst vill flänga runt i skogen efter rådjur och harar. Men det kan man inte tro när han ligger här och ser jättesnäll ut. Vi går i Hagaparken och han blir nog lite frustrerad. För Hagaparken är nedlusad med kaniner som han nog vill flänga efter om han fick. Det är folk som tröttnat på sina kaniner som släppt ut dem och de förökar sig som kaniner. De finns i alla möjliga färger och storlekar. Frasse är sur för att jag inte släpper honom och låter honom sätta lite fart på kaninerna. Men man får inte jaga kaniner i Hagaparken hur som helst. Men det tycker Frasse är dumt. Fast nu har han fått ett grisöra att tugga på och är glad igen.

I kväll gick vi en liten sväng förbi Stallmästargården och häggen blommande och doftade. Jag tycker alltid man vemodigt längtar efter något när häggen blommar. Jag går där i häggdoften och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Det skulle ju vara bra om man kom på vad det var man längtade efter. Då kanske man kunde hitta detta något och sluta längta. Fast det vore ju lite trist på ett sätt. Det finns en dikt av Erik Axel Karlfeldt som heter ”Längtan heter min arvedel”. Kanske heter min arvedel samma sak. I alla fall nu när häggen blommar.
Tänk på Nepals folk.
Sov gott!
Peter

Hej kamrater!

Jag är sjuk igen. Har feber, ont i halsen och ont i huvudet. Det känns som jag är förkyld ofta nu för tiden. Börjar fundera om man kan starka sitt immunförsvar på något sätt. Men jag har ju bestämt mig för att stanna hemma när jag är sjuk och inte kämpa på trots det som jag ofta gjorde förr. Jag undrar vem som smittade ner mig. Antagligen någon liten lurig unge på jobbet. De är giftiga som gullregn hela gänget. Men skojiga ändå på något sätt. Jag fick vara med på en teckengrupp i slutet på förra veckan för barn som behöver stödtecken för att kunna kommunicera. Det var kul. Både för det var skojiga små killar, men också för att de gillade mig. Inte för jag gjorde något, utan för att jag är man. Jag blev riktigt poppis på grund av denna egenskap. Så då var det bra att vara gubbe minsann.

Annars är det ju, som ni vet, ofta svårt att vara man. Fast jag har ju aldrig prövat på att vara kvinna så jag vet inte vad som är bäst. Men det där med könsbyte verkar rätt besvärligt, om det skall göras ordentligt. Fast det är klart att man kunde pröva på hur det är att vara tant i blommig klänning med hatt och handväska. Men sådana tanter är tyvärr på väg att försvinna. Nu är ju kvinnor tjejer hela livet och går oftast i brallor och t-tröja. Det kan ju också vara fint men det gör det svårare att klä om för ett mer tillfälligt könsbyte. Dessutom skulle jag om jag satte på mig en blommig klänning och en snygg liten hatt antagligen se för jävlig ut. Då skulle folk titta på mig och säga: ” Det var då en ful kärring”. Och det vill man ju inte. För om man skulle göra sig omaket att bli transa på gamla dar vill man ju vara lite tjusig och snygg. Som hon som leder Antikrundan, ni vet. Hon är jävligt snygg. Så skulle man se ut, fast med hatt och handväska. Inte som häxan i Snövit och de sju dvärgarna.

Så man får väl fortsätta som man trots allt. Man vill ju inte skrämma små barn med sitt utseende. När jag var barn var jag lite rädd för sångerskan Sarah Leander. Vad jag förstår var hon som ung en rätt tjusig dam. Men när jag var barn var hon klart mindre tjusig och dessutom hade hon en för kvinnor ovanligt mörk röst. Så jag hade liksom svårt att bestämma kön på tanten. På den tiden var detta ovanligt och lite oroande. Nu är världen full av folk som är lite androgyna. Men själv får jag nog hålla mig till mitt kön för att folk skall slippa få fulslag. Men tanter med blommig klänning, hatt och handväska tycker jag om. Hoppas detta mode kommer tillbaka. Om så sker skall jag bjuda dessa tanter på ett glas portvin. För det brukar de gilla. 

Peter

God kväll vänner!

Som ni vet är jag kattägare. Fast det låter ju bara dumt. Då kan man ju lika gärna säga att katten är gubbägare. Man kan ge en katt mat och man kan klappa den. Men man kan inte äga den. Den gör precis som den vill och tycker den man är tråkig eller ger dåligt med mat kan den flytta in till någon annan till man skärper sig. Men min katt trivs bra hos mig så länge jag sköter mig och inte snålar med käket. Nu ligger han som en kringla på sängen och sover. Men snart skall jag gå och lägga mig och då kommer han bli sur för jag stör honom. Men sedan kommer han bergis ställa sig på min mage som vanligt för han vill att jag kliar honom på hakan och bakom öronen. 

Jag är dålig på att säga nej när jag borde det. Som psykolog har jag ju ofta betonat vikten av att säga nej när så krävs. Men själv är jag värdelös på det. Det ställer till det ibland och gör livet lite besvärligt. Jag har haft en ovana att säga ja till det mesta här i världen. Dock ej till otillåtna droger. Till sådana har jag alltid sagt nej. Till skamliga förslag har jag oftast sagt ja. Men de har ju inte varit så många att det har varit ett bekymmer. Rättare sagt har det varit inga alls. Trots detta har jag nu beslutat säga nej till nästan allt. Det är lika bra. Mitt jävla ja-sägande ställer ju bara till det. Men från och med nu är det nej till allt. Jag skall börja med att säga nej till mig själv. Som en övning.

”Vill du ha en kall pilsner? Nej verkligen inte. Det blir man bara tjock av.”

”Lite te och en kvällsmacka? Nä, det blir man kissnödig av.”

”Sex då? Nej nu får du väl skärpa dig. Vem tar du mig för, snuskgubbe”.

”Gå till jobbet på måndag. Nej absolut inte.”

Jag börjar bli rätt bra på det här med nej-sägande till mig själv. Här ska övas för nu är det slut på det förbannade räddhågsna ja-sägandet. Som det står i bibeln: ”Ditt ord skall vara nej, nej och ännu mera nej.” Vidare: ”Saliga är de nej-sägande. Ty de är inte positiva så det stör.” 

Detta kommer mig att tänka på en dikt av Verner Aspenström nämligen denna:

”Sardinen på tunnelbanan

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.

Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.

Jag är inte intresserad av den där försäkringen.

Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.”

Det är en bra dikt. Men jag säger nej även öppnandet av burkar åt vilket jävla håll som helst. För jag tänker fortsättningsvis säga nej till allt. (Till en kall öl kanske jag säger: ”nja kanske”). 

Peter

Käraste bröder, systrar och vänner!

I kväll tänker jag på skogsrået. Ni vet hon är det där luriga väsendet som bor i skogen och lockar män i fördärvet. Hon sitter där på en sten i skogen spritt språngande näck och vinkar någon stackars karl till sig. Men när han kommer fram vänder hon ryggen till blir hon ett gammat mossigt träd. Så där står den stackars mannen och känner sig dum, vilse i både skogen och pannkakan. En lurig tjej med andra ord. Fast enligt en annan tradition kunde det hända att hon låg med med någon kille som kom gående i skogen. Men det gick också på tok för karlstackarn för då stannade hans själ kvar hos henne och han blev liksom ett tomt skal, som levde vidare som en tystlåten och längtande människa. 

Om man mot förmodan ser en naken tjej sitta i skogen och vinka bör man akta sig som fan och gå åt ett annat håll. Annars riskerar man bli dum i hela huvudet. Antingen blir man lurad eller själlös som en skokartong. Om detta inträffar finns det bara en kur som kan bota en. Man får segla över två hav, klättra över fem berg samt sjunga en psalm stående på ett ben i en hink med blåbär. Har man då tur kan en ny själ börja växa i en. Ungefär som en morot. Men sin gamla får man aldrig igen när skogsrået snott den. 

Peter

God kväll medborgare!

Jag deklarerade för några dagar sedan. Det är ju ingen konst längre. Man ringer upp skattemyndigheten och slår in lite siffror som finns på blanketten och sedan är det klart. Egentligen skall man väl kolla igenom allt förtryckt ordentligt på blanketten. Men det brukar jag ge fan i. Jag kollar bara om jag skall få pengar tillbaks eller inte. Det tycker kanske ni som är ordentliga är slött och slarvigt. Men jag gör så i alla fall.

Förr var det en konst att deklarera. Man fick kolla på lönebesked och vad man hade på banken. Sen fick man dra för busskortet. Därefter fick man fylla i blanketten och lova på heder och samvete att man inte lurats och sagt att busskortet var dyrare än det var. Det fanns folk som la ner massa energi för att hitta avdrag och annat som gjorde att man slapp undan att betala så mycket i skatt. Men jag har aldrig orkat hålla på med sådant och har antagligen på grund av detta betalt mer än jag borde ibland. Men som ni vet är jag dålig på pengar och inte speciellt road. Jag tycker om när de kommer och är förvånad över att de försvinner. Numera är detta dock inget större problem men när jag var yngre kunde det vara det. Men man skall betala sin skatt och göra rätt för sig, det håller jag på. Dessutom skall man skänka en del till Rädda Barnen varje månad. När man skött detta kan man exempelvis äta något gott och dricka en pilsner. Men först bör man betala sin hyra och lägga undan till mat för en månad. Därefter kan det vara dax för en pilsner och en bit korv. Till exempel Gustafskorv. Det förtjänar vi hederliga skattebetalare. 

Peter

God morgon vänner!

Idag är det den tredje maj. Det kommer mig att tänka på min släkting Hilda Uddenberg. Fast när detta inträffade hette hon Hilda Andersson. Hilda arbetade på konditori Mälarblick som ägdes av min släkting Tryggve Uddenberg. Konditori Mälarblick  på Norrmälarstrand och var ett populärt ställe   i början på seklet. Men att bakgrunden till den stora fisk- och svandöden 1915 hade med detta ställe att är det inte många som vet.

Det var nämligen så att det i Stockholm då fanns en anarkistisk cell som verkade i det dolda. Inspirerade av de ryska anarkisterna hade de beslutat sig för att i Bakunins anda med hjälp av våld krossa det bestående. De tre som ingick i denna grupp var: den före detta skådespelaren Artur Fridén, skräddaren Alfred Gunnarsson och före detta vaktmästaren Yngve Rudin. Dessa tre hade alla bittra erfarenheter av överhetens hårdhet.

Skådespelare Fridén hade exempelvis som ung fått möjlighet att spela Jean i Fröken Julie under ledning av den store August Strindberg. Han hade redan då varit en radikal person och tagit tillfället i akt att framföra sina åsikter. Så teaterpubliken hade blivit något förvånad när Jean plötsligt hållit ett brandtal mot förtrycket samt gjort reklam för de då förbjudna preventivmedlet kondom. Det senare hade han gjort genom att vända sig fröken Julie och säga: ”det är ingen fara lilla fröken. Jag skyddade mig.” Han tyckte att han på det sättet hade förbättrat dramat. Men det tyckte inte herr Strindberg, så Artur Fridén fick sparken. Han var efter detta äventyr känd som Gummi-Artur.

Skräddaren Gunnarsson hade även han blivit illa behandlad. Hans fru hade övergivit honom och flyttat till USA. Orsaken var att Gunnarsson blev våldsam när han drack alkohol och vid flera tillfällen slagit sin fru. I USA hade hon gift sig med en nära släkting till Henry Ford. Men även den mannen hade hon bedragit och blivit just Henry Fords älskarinna. Av honom hade hon fått ärva en stor summa pengar och hon hade nu en större lägenhet på femte avenyn i New York. Vidare hade hon fått ett stort hus i Maine. Nu bodde hon själv med sin betjänt och sin kokerska. Men varje jul skickade hon ett julkort till skräddare Gunnarsson med bild från sina semesterresor till Florida eller Hawaii. Där skev hon: ”hoppas du fryser skräddarjävel”.

Även vaktmästare Rudin var bitter efter ha blivit uppsagd när han en morgon kommit till sin arbetsplats apfull och utan byxor. Vilket hade setts som extra allvarligt då han arbetade på Kungsholmens realskola för flickor. Han tyckte det var orättvist att man skulle straffas så hårt, bara för man vid ett enstaka tillfälle glömt något. 

Dessa tre hade alltså bildat en anarkistcell och beslutat sig för att krossa kungadömet och kapitalet. Och nu hade det uppenbarat sig ett utmärkt tillfälle att en gång för alla göra slut på förtrycket. Det var nämligen så att kung Gustav V och hans drottning Viktoria avsåg att resa i kortege ut till Drottningholm för att folket skulle ges tillfälle att hurra och vifta med flaggor. Man ville på det sättet göra kungahuset mer populärt och visa upp drottningen som annars oftast bodde utomlands på grund av sina hälsoproblem. Fast egentligen visste alla att hon tyckte väldigt illa om sin kung och därför höll sig borta. Men nu skulle man ta död på dessa rykten genom att visa upp sig lyckliga tillsammans.

Detta var de tillfälle de tre mordiska anarkisterna väntat på. Planen var att gömma sig i folkmassorna på Norrmälarstrand och så rusa fram och kasta varsin bomb på kungaparet. Därefter i den följande förvirringen rusa ner och med hjälp av en roddbåt fly över till Södermälarstrand. 

Så de tre skaffade sig vad som behövdes. En båt samt tre små flaskor nitroglycerin som stals av en alkoholiserad bergsprängare som Rudin kände. De bestämde att de skulle vänta på konditori Mälarblick till det var dags att slå till. De satt där och viskade när Hilda kom för att ta upp beställning. Hilda tyckte de såg lite skumma ut så när hon gick ut för att hämta det kaffe de beställt smög hon fram till serveringsluckan och lyssnade. Hon hörde då den dramatiske skådespelaren Fridén viska: ”död åt konungen”. Hilda förstod genast att det var några som ville konungen illa som satt där och såg luriga ut. Så när hon kom med kaffet sa hon att hon måste gå ut ett ärende men att hon snart skulle återkomma. Hon gick därefter till det närliggande apoteket och inköpte en flaska ricinolja. När hon kom åter frågade hon de sammansvurna hur kaffet smakade. Hon sa vidare att hon en så här solig dag när konungen skulle passera gärna ville bjuda herrarna på något starkt. Något som gladde särskilt före detta vaktmästare Rudin som börjat bli lite nervös. Men även de andra tackade ja till detta generösa erbjudande. Så Hilda hämtade tre supar och droppade i ricinolja i alla och rörde om. För att förklara den lite oljiga smaken sa hon att det var äkta holländsk genever som ju är lite oljig till sin konsistens. Därefter tog de blivande terroristerna sina rockar och gick sin väg. 

När de intagit sina positioner och koordinationerat sina klockor var det bara att vänta på kortegens ankomst. Men det blev snart en mycket orolig väntan. Det for runt i magen på dem och skräddare Gunnarsson förstår att han nog å det snaraste behövde uppsöka en toalett. Men det var inte det lättaste i folkvimlet så han blir stående i hållande i en lyktstolpe. Men när konungens kortege närmar sig så är det någon som knuffar till Gunnarsson och resultatet blir förödande. En polis kommer fram och fråga vad fan Gunnarsson rullat sig i för att lukta så jävligt. Han säger åt Gunnarsson att omedelbart avlägsna sig. Denne rusar då ner till stranden där båten ligger. Han tar av sig kavajen som klarat sig någorlunda och går ut i det kalla mälarvattnet för att skölja av det värsta. Medan han gör det kommer ett 15-tal svanar simmande i tro om att det skall få bli matade med bröd . En av dessa börjar rota i Gunnarssons kavaj och får där fram en liten flaska som han ruskar på. Det är det sista den svanen gör i livet. Det hörs en våldsam smäll och himlen fylls av fjädrar och dun som stilla faller ner över kungens kortege. Drottningen som tror att det är någon sorts fyrverkeri ser på de som snö fallande vita fjädrarna och säger på tyska: ”sehr Schön! När denna smäll kommer blir effekten den att även skådespelare Fridén och vaktmästare Rudin gör på sig efter att även de sökt hålla emot en stund. Så även de rustar ner mot båten. Skådespelare  Fridén beslutar sig för att göra sig av med allt bevismaterial och slänga detta i vattnet. Men när han kommer ner mot stranden snubblar han och hans flaska med nitroglycerin far ner i båten som förvandlas till kaffeved. Explosionen är så kraftig att all fisk på flera hundra meter längs stranden dödas av tryckförändringen. Först nu förstår polisen att något skumt är på gång kommer rusande från alla håll. Men ingen tror att de tre nedskitna fyllon som står vid stranden kan vara de skyldiga så de släpps efter ett kortare förhör. 

Vaktmästare Rudin häller ut sitt nitroglycerin i rännstenen  vid Serafimerlasarettet. En gammal hjärtsvag häst slickar i sig detta och lever på grund av detta ytterligare fem år. När de kommer hem till sin anarkistlya i Gamla stan bestämmer de sig för att inte mer ägna sig åt våld och revolution. De går istället med i missionsförbundet alla tre och blir senare missionärer i Kanton i Kina. 

Fortfarande är de få som känner till Hildas hjälteinsats. Hon gifte sig senare med min släkting Tryggve och de fick flera barn.

Peter

Hej vänner!

Jag är alltså född 1954 vilket är nio år efter det stora krigets slut. Det är rätt länge sedan och när jag bläddrar i tidningar från den tiden så märker jag att jag är född i en annan tid. Jag är född på den tid när det fanns Dixikolor och Toy. Och mjölken kom i flaskor med blank kork. Men bara några år senare kom mjölken i trekantiga förpackningar. Telefon kunde man beställa från Televerket och efter så där en tre veckor kom en gubbe och installerade den. Var man lite framåt kunde man beställa en sort som var modern och hette Kobra. Men vi hade bara vanliga med lur och apparat för sig med sladd emellan. Med en sådan kunde man ringa till optiker Storm på Kungsgatan och fråga med sin pipiga röst: ”är det Storm på Kungsgatan?” Och när den stackars expediten bekräftade att så var fallet skrek man: ”håll i hatten”. Optiker Storm på Kungsgatan måste varit jävligt trött på ungar som busringde på detta sätt. Jag förstår inte att de inte bytte namn på sin butik. Men de kanske själva tyckte det var lite kul. Man blir ju glad när barn skrattar så optiker Storm kanske bjöd på detta. 

Fast jag bodde ju i Skåne från jag var åtta år till jag var elva år. Så jag fick vänta med att busringa till optiker Storm till jag blev 12 år. Skåne är förresten ett lerigt och blåsigt jävla landskap. Det kan vara fint på sommaren, men i övrigt är det inte mycket att ha. Södra Skåne är platt, blåsigt ,lerigt och utan skog. Där har jag bott när jag var barn och jag har ingen som helst avsikt att återkomma dit. Om hösten var det mörkt och tröstlösa lass av sockerbetor drog förbi. Dessutom gick man i skolan och lärde sig tråkiga men nyttiga saker. Som division med hjälp av ”trappan” som är klart överlägset ”liggande stolen” och andra dumma sätt att dividera. Klart att det går åt helvete på Pisa -undersökningarna när ungarna inte får lära sig division med hjälp av trappan. Fast jag var en dålig skolelev som var rätt lite motiverad. Dessutom hade jag en ful oläslig handstil. Fast ibland var det lite bra. För när man var osäker på hur något stavades kunde man liksom vränga till en krumelur som kunde var vilken jävla bokstav som helst. Hade man tur slank den igenom. Men oftast fick man väl en bock i kanten och fick göra om. Mina fröknar i Skåne hade antagligen utbildas på något seminarium strax efter slaget vid Poltava. Jag tyckte inte om dem och de tyckte inte om mig. Numera hade man nog sagt att jag var en ganska ”svag elev”. Det är en omskrivning för att man ligger i nederkant av normalfördelningen vad gäller begåvning. Jag tror att en anledning till att man trodde så, var att jag hade ett så värdelöst arbetsminne. Jag kunde inte lära mig alfabetet eller multiplikationstabellerna till exempel. Vad gäller alfabetet gick det fint till O ungefär sen blev det en jävla röra av R och V och Z. Men alfabetet lärde jag mig faktiskt i tonåren. Men multiplikationstabellerna har jag aldrig kunnat rabbla. Trots detta blev jag rätt bra på matematik när jag började på gymnasiet, konstigt nog. Det var mycket tack vare att en av mina svågrar förklarade för mig hur man blir duktig på matematik. Nämligen genom att räkna mycket. För vi som inte har med oss en strålande matematisk begåvning måste öva och öva. Det finns ingen genväg. 

Peter

God kväll i stugan!

Idag är det första maj och arbetarrörelsen marscherar runt lite här och var. Själv är jag inte så mycket för att marschera. Tycker att det känns obehagligt på något vis. Jag får liksom lust att vända och gå och andra hållet, bara för att känna att jag kan. Jag skulle vilja ha ett eget litet plakat där det står: ”Jag går vart fan jag vill”. Sen skulle jag gå åt fel håll för att bevisa detta.

När jag var ung firades första maj även i Sovjetunionen. Det gick till så att en massa tråkiga ledare för Partiet iklädda hatt stod på en stor balkong och nedanför vandrade först folk förbi och vinkade med flaggor. Sedan kom det inrullande stora långtradare med interkontinentala kärnvapenrobotar som man i händelse av krig kunde skicka i huvudet på de amerikanska arbetarna. I och för sig hade man även i Amerika robotar att skicka i huvudet på de sovjetiska arbetarna. Men man visade inte upp dessa på första maj. Jag har liksom aldrig förstått varför man i Sovjetunionen firade denna högtid med att visa upp att man hade möjlighet att utplåna hela städer och bränna upp dess befolkning. Men så gick det i varje fall till varje år. 

I Sverige finns det ju inte längre något kommunistiskt parti. Bara ett vänsterparti med en partiledare som heter Jonas Sjöstedt. Han var på TV häromdagen och intervjuades. Jag tittade bara några minuter på denna intervju. Jonas Sjöstedt fick då frågan om han föredrog Östermalm eller Tensta. Och han svarade ”Tensta” fast han bor i en femrummare vid Karlaplan. Sådant där jävla hyckleri tycker jag är jobbigt. Om han nu tycker att han tycker bättre om att bo i Tensta så kan han väl för fan flytta dit. Det finns säkert någon där som är beredd att byta lägenhet med honom. För mig får Jonas Sjöstedt bo var fan han vill och hade han sagt att han gillar att bo på Östermalm hade det varit ok. Men att låta som han är tvungen att bo där, fast han inte vill är ju hur jävla dumt som helst. Han kanske lurar sig själv. Men mig lurar han inte. 

Tänk på Nepals folk och skänk en slant. Det har ni ta mig fan råd med.

Peter