Hej vänner!

Jag är alltså född 1954 vilket är nio år efter det stora krigets slut. Det är rätt länge sedan och när jag bläddrar i tidningar från den tiden så märker jag att jag är född i en annan tid. Jag är född på den tid när det fanns Dixikolor och Toy. Och mjölken kom i flaskor med blank kork. Men bara några år senare kom mjölken i trekantiga förpackningar. Telefon kunde man beställa från Televerket och efter så där en tre veckor kom en gubbe och installerade den. Var man lite framåt kunde man beställa en sort som var modern och hette Kobra. Men vi hade bara vanliga med lur och apparat för sig med sladd emellan. Med en sådan kunde man ringa till optiker Storm på Kungsgatan och fråga med sin pipiga röst: ”är det Storm på Kungsgatan?” Och när den stackars expediten bekräftade att så var fallet skrek man: ”håll i hatten”. Optiker Storm på Kungsgatan måste varit jävligt trött på ungar som busringde på detta sätt. Jag förstår inte att de inte bytte namn på sin butik. Men de kanske själva tyckte det var lite kul. Man blir ju glad när barn skrattar så optiker Storm kanske bjöd på detta. 

Fast jag bodde ju i Skåne från jag var åtta år till jag var elva år. Så jag fick vänta med att busringa till optiker Storm till jag blev 12 år. Skåne är förresten ett lerigt och blåsigt jävla landskap. Det kan vara fint på sommaren, men i övrigt är det inte mycket att ha. Södra Skåne är platt, blåsigt ,lerigt och utan skog. Där har jag bott när jag var barn och jag har ingen som helst avsikt att återkomma dit. Om hösten var det mörkt och tröstlösa lass av sockerbetor drog förbi. Dessutom gick man i skolan och lärde sig tråkiga men nyttiga saker. Som division med hjälp av ”trappan” som är klart överlägset ”liggande stolen” och andra dumma sätt att dividera. Klart att det går åt helvete på Pisa -undersökningarna när ungarna inte får lära sig division med hjälp av trappan. Fast jag var en dålig skolelev som var rätt lite motiverad. Dessutom hade jag en ful oläslig handstil. Fast ibland var det lite bra. För när man var osäker på hur något stavades kunde man liksom vränga till en krumelur som kunde var vilken jävla bokstav som helst. Hade man tur slank den igenom. Men oftast fick man väl en bock i kanten och fick göra om. Mina fröknar i Skåne hade antagligen utbildas på något seminarium strax efter slaget vid Poltava. Jag tyckte inte om dem och de tyckte inte om mig. Numera hade man nog sagt att jag var en ganska ”svag elev”. Det är en omskrivning för att man ligger i nederkant av normalfördelningen vad gäller begåvning. Jag tror att en anledning till att man trodde så, var att jag hade ett så värdelöst arbetsminne. Jag kunde inte lära mig alfabetet eller multiplikationstabellerna till exempel. Vad gäller alfabetet gick det fint till O ungefär sen blev det en jävla röra av R och V och Z. Men alfabetet lärde jag mig faktiskt i tonåren. Men multiplikationstabellerna har jag aldrig kunnat rabbla. Trots detta blev jag rätt bra på matematik när jag började på gymnasiet, konstigt nog. Det var mycket tack vare att en av mina svågrar förklarade för mig hur man blir duktig på matematik. Nämligen genom att räkna mycket. För vi som inte har med oss en strålande matematisk begåvning måste öva och öva. Det finns ingen genväg. 

Peter