God kväll vänner!

Jag är i Stockholm och är hundvakt. Jag vaktar Frasse som är Emelies och Ronnies hund. Det går rätt bra. Fast jag är fortfarande inte i toppskick efter min förkylning. Känner mig svag i hela kroppen och svettas vid minsta kroppsansträngning. Men det blir bättre och bättre.
Frasse är rätt lättvaktad. Han är ju en blodtörstig jakthund som nog helst vill flänga runt i skogen efter rådjur och harar. Men det kan man inte tro när han ligger här och ser jättesnäll ut. Vi går i Hagaparken och han blir nog lite frustrerad. För Hagaparken är nedlusad med kaniner som han nog vill flänga efter om han fick. Det är folk som tröttnat på sina kaniner som släppt ut dem och de förökar sig som kaniner. De finns i alla möjliga färger och storlekar. Frasse är sur för att jag inte släpper honom och låter honom sätta lite fart på kaninerna. Men man får inte jaga kaniner i Hagaparken hur som helst. Men det tycker Frasse är dumt. Fast nu har han fått ett grisöra att tugga på och är glad igen.

I kväll gick vi en liten sväng förbi Stallmästargården och häggen blommande och doftade. Jag tycker alltid man vemodigt längtar efter något när häggen blommar. Jag går där i häggdoften och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Det skulle ju vara bra om man kom på vad det var man längtade efter. Då kanske man kunde hitta detta något och sluta längta. Fast det vore ju lite trist på ett sätt. Det finns en dikt av Erik Axel Karlfeldt som heter ”Längtan heter min arvedel”. Kanske heter min arvedel samma sak. I alla fall nu när häggen blommar.
Tänk på Nepals folk.
Sov gott!
Peter