Hej vänner!
I denna det otäcka virusets tid kom jag att tänka på boken Decamerone av Giovanni Boccaccio och som han skrev runt 1353. Den boken har ju en bakgrunden i den pest som hos oss brukar kallas Digerdöden. Boken börjar ju med att ett antal sju unga kvinnor och tre unga män flyr från Florens ut på landet för att undgå pestens härjningar. För att få tiden att gå berättar var och en av dem en historia varje dag vilket alltså blir 100 till slut. Det var första gången det hade skrivits en bok av den typen och anses vara novellkonstens ursprung.
Flera av novellerna är faktiskt rätt erotiska. Inte pornografiska, men ändå föregår där en hel del sex även om man inte får veta detaljerna. På något sätt tycker jag det är är lite spännande med att läsa om det och annat i dessa berättelser. För de beskriver också mänsklig svaghet och vår tidlösa kamp med samvetet. Många av berättelserna handlar ju om dubbelmoral och oanständighet. Det är rätt kul att läsa om att människan är sig rätt lik med alla sina svagheter, smålögner och sexualitet. På något sätt försonas med sin egen mänskliga svaghet, när man förstår att den fanns redan i renässansens Italien eller rättare sagt i det som skulle bli Italien.
I kväll skall Storbritannien lämna EU. För de vill inte vara med i denna union längre. Själv gick jag ur EU för flera år sedan. För jag vill inte vara med i samma förening som länder som styrs av korrupta politiker, med tveksam demokratisyn. Så jag gick ur och har numera inget att göra med vare sig Polen, Ungern eller Rumänien och sådana länder, vilket känns rätt skönt. Vi är inte kompisar och jag är inte med i det gänget. Jag ville inte vara med från början och de ville nog egentligen inte ha med mig. De säger väl ungefär som Karl-Bertil Jonssons pappa på julafton: ”Vi har närt en anarkist vid vår barm”, eller något sådant. Så jag gick ur för att slippa bli utesluten. Själv säger jag som Groucho Marx: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."
Jag och katten är ensamma i helgen. Han har förresten blivit lite jobbig. Han har alltid gillat att bli klappad. Men sista tiden har han börjat tjata om detta. Han går efter mig och gnäller. Så jag tror han vill ha käk och ger honom det. Men det vill han inte. För han fortsätter tjata. Då öppnar jag dörren för att släppa ut honom. Men då sticker han bara ut huvudet och kollar lite innan han går in igen och tjatar. Han ger sig inte förrän jag lagt mig på sängen eller satt mig i en fåtölj. Då kommer han hoppande och sätter sig på mig och petar mig på händerna till jag klappar honom. Han är nu en äldre katt med obegränsat behov av ömhet. Vilket påminner mig om en dikt av den norske författaren Kjell Oskar Selman om hur man bäst använder sina händer.
Det beste arbeid hender kan gjere.
Det beste arbeid hender kan gjere
er å ta i eit menneske.
Ingen kan ta i eit menneske
med knytta never.
Ingen kan ta i eit menneske
med folda hender.
Det beste arbeid hender kan gjere
er å opne seg.
Ingen ting er sterkare
enn ein knytta neve som opnar seg.
Ta i eit menneske.
Folda hender som opnar seg
kan gjere eit under.
Ta i eit menneske.
Det er det beste arbeid
hender kan gjere.
Katten menar dock att det bäste arbete jag kan göra är att klappa honom. Samt med regelbundenhet servera honom mat av god kvalitét.
Peter
fredag 31 januari 2020
onsdag 29 januari 2020
Hej vänner!
Utanför mitt fönster är det grått och regnigt. Men en envis talgoxe sjunger lite glatt trots detta. Själv känner jag mig också lite grå. Jag drömde otäcka mardrömmar i natt. Det heter ju mardrömmar för att man förr trodde på ett otäckt kvinnligt väsen som hette Maran och som på nätterna kom och satte sig på folks bröst så de fick svårt att andas. Denna andnöd gav på något sätt upphov till mardrömmar. Orsaken till trevliga drömmar är vad jag förstår inte klarlagd. Kanske beror det på att ett kvinnligt väsen sätter sig på en på en trevligare plats än Maran gör. Jag misstänker det.
Jag tycker det känns oroligt med det otäcka virus som nu sprider sig över världen. Som vanligt kommer det från Kina där deras konstiga djurhållning ständigt orsakar epidemier och virusutbrott. Det brukar ju börja med att ankor och gäss får ett virus i den skitiga damm de simmar. Sedan överförs detta virus till grisarna i som bökar runt i lervällingen. Då vi är lika grisarna överförs det sedan till oss. Som Winston Churchill beskrev det: ”Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike.” Men den här gången var tydligen andra djur inblandade. Ormar eller fladdermöss eventuellt. För i Kina säger man visst att man kan äta allt som har ryggen mot himlen. Vilket onekligen ökar antalet ätliga djur betydligt. Men tydligen också riskerna för att djurvirus muterar och överförs till oss och orsakar epidemier.
En annan otäck sak jag läste om i morse var att DumTrump kommit med ett fredsförslag vad gäller Israel och Palestina-konflikten, som verkar vara utformat för att hälla bensin på den brasa som redan från början riskerar orsaka storkrig. Vad det är för mening med detta begriper jag inte. Det är väl illa nog som det är.
Jag är alltså orolig och bekymrad. Dessutom har jag börjat tänka mycket på livet och allt jag varit med om. Det mesta har ju varit hur kul som helst och antalet tråkigheter jämfört med det väldigt få. Fast just nu tänker jag onödigt mycket på just dessa tråkigheter. Vilket är dumt att göra. Men det är väl också en del av livet. Som de står i visan, ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”. Något som man nog får acceptera. Som regn och gråväder. Jag är ju inte så förtjust i snö egentligen. Men nu skulle faktiskt lite snö muntra upp mig. För det blir trots allt lite ljusare när snön lägger sig över stad och land.
Jag kom förresten och tänka på mina släktingar systrarna Vera och Gullan Uddenberg. De hade ju i början på femtitalet arbete på Tjänstemännens pensionskassa. På den här tiden var ju detta en privat verksamhet och många kände stor oro för hur den skulle klara sig efter sin pension. Så Vera och Gullan fick ständigt motta brev från oroliga tjänstemän som undrade vad som gällde och hur det skulle bli. Så Gullan föreslog att man skulle skicka ut en informationsbroschyr. Så hon utformade en sådan i A5 format. Alltså en vikt A4 och lämnade till vaktmästaren som skulle trycka detta på Stencil-apparaten. Tyvärr var denna vaktmästare grav dyslektiker och de instruktioner han fick bristfälliga. Så han trodde att broschyren skulle klippas i A5 och inte vikas. Vilket fick oväntade konsekvenser. Speciellt som sagde vaktmästare fick i uppgift att skicka ut sagda broschyr.
För på mittuppslaget på denna broschyr stod med stor rubriktext ”Är du orolig för storleken på din Pension. Istället för oro kontakta oss. Men efter det att varje A4 delats stod det på hälften av dessa delar: ”Är du orolig för storleken på din Pen”. Olyckligtvis kom också de två första bokstäverna på ordet ”Istället” med på den sidan. Varannan av pensionskassans medlemmar fick alltså detta meddelande, undertecknat Vera och Gullan. Så resultatet blev mycket olyckligt. För det visade att många av de manliga tjänstemännen liksom många andra män kände en sådan oro. Så nästa dag ringde en massa av dessa oroliga män och beskrev sina bekymmer mer eller mindre detaljerat. Varken Gullan eller Vera förstod varför dessa samtal kom till dem. Men när de undersökt saken förstod de vad som hänt och visste inte om de skulle skratta eller gråta.
Både Gullan och Vera var ogifta och en bit över 50 och tyckte i början att dessa samtal var ytterst generande. Men efter en stund lessnade de på alla gubbar som ringde och skickade brev om sina bekymmer. Ibland dessutom bilder där de undrade om de hade orsak att bekymra sig. Men oftast påstod de att de ringde för att en kompis hade uttryckt oro och inte vågade ringa själv.
Gullan var dock mer kreativ än man någonsin anat. Hon hade en kolonilott i Tantolunden och där hade hon ett antal svartvinbärsbuskar. Varje år brukade hon koka rätt mycket saft och gelé av bären på dessa buskar. När det nu ringde en gubbe och sa att han kände oro för att inte räcka till, så sa Gullan att någon anledning till oro nog inte förelåg, men att hon hade ett medel som eventuellt kunde hjälpa. Så fick hon bara namn och adress skulle hon skicka över en flaska mot en kostnad av 157 kronor. Alltså en mycket hög summa på den tiden. Ändå gick affärerna strålande. När hon fick en beställning blandade hon två deciliter saft med en deciliter Kronbrännvin och skickade till beställaren På det sättet blev hon rätt rik och kunde sluta på sitt tråkiga kontorsjobb. Vera fick dock stanna kvar. Mest för att förmedla kunder. Men bägges huvudsakliga inkomst kom från Gullans affärer. Ingen klagade på hennes medicin. Tvärtom fick hon ibland tacksamma brev där män berättade att medicinen haft avsedd effekt och att de efter en flaska vågat närma sig kvinnor på ett helt annat sätt en tidigare.
Peter
Utanför mitt fönster är det grått och regnigt. Men en envis talgoxe sjunger lite glatt trots detta. Själv känner jag mig också lite grå. Jag drömde otäcka mardrömmar i natt. Det heter ju mardrömmar för att man förr trodde på ett otäckt kvinnligt väsen som hette Maran och som på nätterna kom och satte sig på folks bröst så de fick svårt att andas. Denna andnöd gav på något sätt upphov till mardrömmar. Orsaken till trevliga drömmar är vad jag förstår inte klarlagd. Kanske beror det på att ett kvinnligt väsen sätter sig på en på en trevligare plats än Maran gör. Jag misstänker det.
Jag tycker det känns oroligt med det otäcka virus som nu sprider sig över världen. Som vanligt kommer det från Kina där deras konstiga djurhållning ständigt orsakar epidemier och virusutbrott. Det brukar ju börja med att ankor och gäss får ett virus i den skitiga damm de simmar. Sedan överförs detta virus till grisarna i som bökar runt i lervällingen. Då vi är lika grisarna överförs det sedan till oss. Som Winston Churchill beskrev det: ”Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike.” Men den här gången var tydligen andra djur inblandade. Ormar eller fladdermöss eventuellt. För i Kina säger man visst att man kan äta allt som har ryggen mot himlen. Vilket onekligen ökar antalet ätliga djur betydligt. Men tydligen också riskerna för att djurvirus muterar och överförs till oss och orsakar epidemier.
En annan otäck sak jag läste om i morse var att DumTrump kommit med ett fredsförslag vad gäller Israel och Palestina-konflikten, som verkar vara utformat för att hälla bensin på den brasa som redan från början riskerar orsaka storkrig. Vad det är för mening med detta begriper jag inte. Det är väl illa nog som det är.
Jag är alltså orolig och bekymrad. Dessutom har jag börjat tänka mycket på livet och allt jag varit med om. Det mesta har ju varit hur kul som helst och antalet tråkigheter jämfört med det väldigt få. Fast just nu tänker jag onödigt mycket på just dessa tråkigheter. Vilket är dumt att göra. Men det är väl också en del av livet. Som de står i visan, ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”. Något som man nog får acceptera. Som regn och gråväder. Jag är ju inte så förtjust i snö egentligen. Men nu skulle faktiskt lite snö muntra upp mig. För det blir trots allt lite ljusare när snön lägger sig över stad och land.
Jag kom förresten och tänka på mina släktingar systrarna Vera och Gullan Uddenberg. De hade ju i början på femtitalet arbete på Tjänstemännens pensionskassa. På den här tiden var ju detta en privat verksamhet och många kände stor oro för hur den skulle klara sig efter sin pension. Så Vera och Gullan fick ständigt motta brev från oroliga tjänstemän som undrade vad som gällde och hur det skulle bli. Så Gullan föreslog att man skulle skicka ut en informationsbroschyr. Så hon utformade en sådan i A5 format. Alltså en vikt A4 och lämnade till vaktmästaren som skulle trycka detta på Stencil-apparaten. Tyvärr var denna vaktmästare grav dyslektiker och de instruktioner han fick bristfälliga. Så han trodde att broschyren skulle klippas i A5 och inte vikas. Vilket fick oväntade konsekvenser. Speciellt som sagde vaktmästare fick i uppgift att skicka ut sagda broschyr.
För på mittuppslaget på denna broschyr stod med stor rubriktext ”Är du orolig för storleken på din Pension. Istället för oro kontakta oss. Men efter det att varje A4 delats stod det på hälften av dessa delar: ”Är du orolig för storleken på din Pen”. Olyckligtvis kom också de två första bokstäverna på ordet ”Istället” med på den sidan. Varannan av pensionskassans medlemmar fick alltså detta meddelande, undertecknat Vera och Gullan. Så resultatet blev mycket olyckligt. För det visade att många av de manliga tjänstemännen liksom många andra män kände en sådan oro. Så nästa dag ringde en massa av dessa oroliga män och beskrev sina bekymmer mer eller mindre detaljerat. Varken Gullan eller Vera förstod varför dessa samtal kom till dem. Men när de undersökt saken förstod de vad som hänt och visste inte om de skulle skratta eller gråta.
Både Gullan och Vera var ogifta och en bit över 50 och tyckte i början att dessa samtal var ytterst generande. Men efter en stund lessnade de på alla gubbar som ringde och skickade brev om sina bekymmer. Ibland dessutom bilder där de undrade om de hade orsak att bekymra sig. Men oftast påstod de att de ringde för att en kompis hade uttryckt oro och inte vågade ringa själv.
Gullan var dock mer kreativ än man någonsin anat. Hon hade en kolonilott i Tantolunden och där hade hon ett antal svartvinbärsbuskar. Varje år brukade hon koka rätt mycket saft och gelé av bären på dessa buskar. När det nu ringde en gubbe och sa att han kände oro för att inte räcka till, så sa Gullan att någon anledning till oro nog inte förelåg, men att hon hade ett medel som eventuellt kunde hjälpa. Så fick hon bara namn och adress skulle hon skicka över en flaska mot en kostnad av 157 kronor. Alltså en mycket hög summa på den tiden. Ändå gick affärerna strålande. När hon fick en beställning blandade hon två deciliter saft med en deciliter Kronbrännvin och skickade till beställaren På det sättet blev hon rätt rik och kunde sluta på sitt tråkiga kontorsjobb. Vera fick dock stanna kvar. Mest för att förmedla kunder. Men bägges huvudsakliga inkomst kom från Gullans affärer. Ingen klagade på hennes medicin. Tvärtom fick hon ibland tacksamma brev där män berättade att medicinen haft avsedd effekt och att de efter en flaska vågat närma sig kvinnor på ett helt annat sätt en tidigare.
Peter
tisdag 28 januari 2020
Hej vänner!
Igår var det alltså förintelsens minnesdag. Vilket jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Jag hörde en intervju på radio med en gammal dam som kom till Sverige 1945 med de vita bussarna. Hon var 16 år när hon kom hit och vägde då 27 kilo. Nu berättade hur hon och andra överlevande tvingades ut på en dödsmarsch mot Tyskland, när röda armén närmade sig. Men hon var så sjuk och svag att hon inte orkade följa med de andra utan kom efter. När hon kände att hon inte orkade gå ett steg till bad hon en av de tyska soldaterna att skjuta henne. Denne hade då svarat att det kunde han mycket väl göra. Men bara för att hon bett att få slippa ifrån sitt lidande, skulle han inte göra det. Nu hade det kommit en kärra som tagit med henne och hon hade överlevt. Den här damen var nu mycket gammal och hade aldrig tidigare berättat om sina upplevelser.
Den norske filosofen Harald Ofstad skrev ju en bok som heter ”Vårt förakt för svaghet”. Han menar, om jag förstått rätt, att nazismen var det yttersta och otäckaste utslaget av detta förakt för de som visar svaghet eller förlorar. Men att detta förakt är en del av samhället fortfarande. Föraktet för de som är fattiga. Föraktet för de som inte orkar. Föraktet för de som inte är framgångsrika. Föraktet för de som är udda. Föraktet för de som är obegåvade. Förakt som leder till självförakt, som gör människor onda.
Själv har jag ytterst sällan upplevt att någon föraktar mig. Men de gånger jag upplevt det, är som sår som har svårt att läka. Men någon gång har en person med makt höjt rösten mot mig och låtit mig förstå, att hon tycker jag är riktigt dum i huvudet. Jag minns hur jag liksom sjönk ihop till ett intet och hur värdelös jag kände mig. Det är nyttigt att få känna den känslan några gånger i sitt liv. För det ger en möjlighet att förstå de maktlösa och föraktade som får uppleva detta varje dag. Något som vi som ofta är hyggligt framgångsrika och ibland får beröm, kan behöva någon gång få uppleva och lära oss något av. Men de som fått mig känna på det sättet verkar oförmögna, att lära sig just detta.
Jag har fönstret öppet och utanför filar en talgoxe på och några gråsparvar kvittrar. Det varma vädret har väl fått deras hormoner lite i otakt. Mina hormoner är väl också inte längre riktigt vad de var. Sitter här 65 år gammal och känner mig som en gråtmild gubbe vars testosteron i stort sätt är slut, som brännvinet efter en surströmmingsskiva. Man blir liksom mera hudlös. Som när den gamla damen ovan i radio berättade om sina minnen och jag bara grät.
Jag har förresten läst en bra bok som jag kan rekommendera. Den heter ”Ålevangeliet” och är skriven av Patrik Svensson. Ni som läser denna blogg regelbundet kanske minns att jag för länge sedan skrev om ålarnas kärleksliv. Den här boken handlar bland annat om detta. Men också om ålarnas fantastiska och mystiska liv i dess helhet. Från larv i Sargassohavet till förvandlingen till först glasål, sedan till gulål och slutligen blankål. Från födelsen i Sargassohavet i Nordvästatlanten till parningen och döden i samma hav. Men boken beskriver också författarens relation till sin far, ålfiskaren och asfaltläggaren.
Nu kom katten och satte sig på skrivbordet och petar på mig. För nu vill han att jag skall klappa på honom istället för att skriva. Så nu får jag sluta!
Trevlig tisdag
Peter
Igår var det alltså förintelsens minnesdag. Vilket jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Jag hörde en intervju på radio med en gammal dam som kom till Sverige 1945 med de vita bussarna. Hon var 16 år när hon kom hit och vägde då 27 kilo. Nu berättade hur hon och andra överlevande tvingades ut på en dödsmarsch mot Tyskland, när röda armén närmade sig. Men hon var så sjuk och svag att hon inte orkade följa med de andra utan kom efter. När hon kände att hon inte orkade gå ett steg till bad hon en av de tyska soldaterna att skjuta henne. Denne hade då svarat att det kunde han mycket väl göra. Men bara för att hon bett att få slippa ifrån sitt lidande, skulle han inte göra det. Nu hade det kommit en kärra som tagit med henne och hon hade överlevt. Den här damen var nu mycket gammal och hade aldrig tidigare berättat om sina upplevelser.
Den norske filosofen Harald Ofstad skrev ju en bok som heter ”Vårt förakt för svaghet”. Han menar, om jag förstått rätt, att nazismen var det yttersta och otäckaste utslaget av detta förakt för de som visar svaghet eller förlorar. Men att detta förakt är en del av samhället fortfarande. Föraktet för de som är fattiga. Föraktet för de som inte orkar. Föraktet för de som inte är framgångsrika. Föraktet för de som är udda. Föraktet för de som är obegåvade. Förakt som leder till självförakt, som gör människor onda.
Själv har jag ytterst sällan upplevt att någon föraktar mig. Men de gånger jag upplevt det, är som sår som har svårt att läka. Men någon gång har en person med makt höjt rösten mot mig och låtit mig förstå, att hon tycker jag är riktigt dum i huvudet. Jag minns hur jag liksom sjönk ihop till ett intet och hur värdelös jag kände mig. Det är nyttigt att få känna den känslan några gånger i sitt liv. För det ger en möjlighet att förstå de maktlösa och föraktade som får uppleva detta varje dag. Något som vi som ofta är hyggligt framgångsrika och ibland får beröm, kan behöva någon gång få uppleva och lära oss något av. Men de som fått mig känna på det sättet verkar oförmögna, att lära sig just detta.
Jag har fönstret öppet och utanför filar en talgoxe på och några gråsparvar kvittrar. Det varma vädret har väl fått deras hormoner lite i otakt. Mina hormoner är väl också inte längre riktigt vad de var. Sitter här 65 år gammal och känner mig som en gråtmild gubbe vars testosteron i stort sätt är slut, som brännvinet efter en surströmmingsskiva. Man blir liksom mera hudlös. Som när den gamla damen ovan i radio berättade om sina minnen och jag bara grät.
Jag har förresten läst en bra bok som jag kan rekommendera. Den heter ”Ålevangeliet” och är skriven av Patrik Svensson. Ni som läser denna blogg regelbundet kanske minns att jag för länge sedan skrev om ålarnas kärleksliv. Den här boken handlar bland annat om detta. Men också om ålarnas fantastiska och mystiska liv i dess helhet. Från larv i Sargassohavet till förvandlingen till först glasål, sedan till gulål och slutligen blankål. Från födelsen i Sargassohavet i Nordvästatlanten till parningen och döden i samma hav. Men boken beskriver också författarens relation till sin far, ålfiskaren och asfaltläggaren.
Nu kom katten och satte sig på skrivbordet och petar på mig. För nu vill han att jag skall klappa på honom istället för att skriva. Så nu får jag sluta!
Trevlig tisdag
Peter
söndag 26 januari 2020
Hej vänner!
Det
verkar inte bli någon vinter i år. I varje fall ingen vanlig
vinter. Här på Gotland brukar visserligen vintrarna vara milda. Men
så milt som i år har det aldrig varit så länge som jag bott här.
Vilket börjar bli rätt många år nu. Nu blommar snödroppar och
vintergäck. På mornarna filar talgoxarna på när solen går upp.
Det känns mer som mars än januari utom att det fortfarande är
mörkt på morgonen. Själv tycker jag det blir allt tydligare att
något hänt med klimatet. Kanske kommer vi någon gång tala om år
2020 som ”året utan vinter”.
Året
utan sommar var 1816. I april 1815 hade vulkanen Tambora i Indonesien
fått ett våldsamt utbrott som sprutat ut så mycket aska att solens
strålar fick svårt att tränga igenom. Det gjorde att snön låg
kvar in i juni i och det blev missväxt och svält i hela Europa. Det
fortsatte vara kallt flera år efter detta på grund av det tog tid
innan allt stoft sjunkit ner.
Jag
tycker det händer mycket som gör en deppad just nu. Både i Sverige
och i världen. Det är jobbigt. För jag blir nedstämd och
grubblande på ett besvärligt sätt. Det har också blivit svårare att
låta sig distraheras av annat än när jag var yngre.
På
måndag är det 75 år sedan koncentrationslägret Auschwitz
befriades. Den dagen är ju minnesdag för offren för nazismens
mördande i koncentrationsläger. Jag är född nio år efter detta.
Ibland känns det som det finns en tid före Auschwitz och en tid
efter Auschwitz och de andra koncentrationslägren.
Jag är alltså född efter det totala barbariet och den totala
omänskligheten. Men även detta började ju som hat och ord. Sedan
steg för steg mot den totala katastrofen. Så jag är rädd. För
jag ser tecken på att något liknade kan hända igen. Kanske på ett
annat sätt än förra gången. Men ändå en gång till. Om vi nu
går in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och den välfärd som
skämt bort oss börjar krackelera, kan det gå riktigt illa. För då
kommer säkert motsättningarna mellan människorna öka än mer än
de redan gjort. Rädsla, vrede och maktlöshet kommer på nytt ta
över och generaliseringar och fiendebilder styra över förnuftet.
Det ger jag mig fan på.
Jag
är alltså född nio år efter Auschwitz och Bergen-Belsen. Nu
är antisemitismen på frammarsch igen. Det finns islamister och
nynazister som förenas i sin galenskap. I Malmö är det förenat
med livsfara att berätta att man är jude och det är det på andra
håll också. Det
finns på nytt länder där antisemitism är sanktionerat från
högsta ort och där judar ställs till gemensamt ansvar för alla
politiska beslut som staten Israel hittar på.
Antisemitismen
dog inte med Auschwitz och de andra utrotningslägren. Men gud dog
och tron på att det finns gränser för mänsklig ondska. Men
det finns det inte.
Nu
är klockan 06:30 och jag skall gå och göra kaffe. Men
innan en dikt om ovanstående.
Det
är just det här
med
morgonens
mörker.
Ensam
med tankar
i
gråt utan tårar.
Bilder
och åter
bilder.
Läger
i vintern,
tåg
som rullar
in.
Barnen
som fryser
i
kö till sorteringen.
Duschar
som fyller
rummet
med Zyklon B
tillverkat
av IG Farben-koncernen.
Dödsmarscher
mot
meningslösheten.
Bilder
och åter
bilder.
Högar
av skor, av hår
av
kläder.
”Arbeit
Macht Frei”,
Det
är just
det här
med
morgonens
mörker.
Ensam
med
tankar
i
gråt
utan tårar.
Peter
torsdag 23 januari 2020
Hej vänner!
Det finns ju ett talesätt som lyder ”djävulen finns i detaljerna” och det är väl möjligt att det är där han trivs bäst. I helheten och sammanhanget gillar i varje fall inte att vara. Själv är jag rätt dåligt på detaljer och på att komma ihåg dessa. Jag tycker nog också på att jag blivit sämre på att plocka fram detaljer ur minnet jämfört med för några år sedan. Vad kändisar heter, vilket årtal saker hände eller vilka länder som gränsar till varandra, har blivit svårare att plocka fram. Vilket ibland är jobbigt när man löser så mycket korsord som jag gör. Jag vet precis vad som skall in på några rutor men kommer ta mig fan inte ihåg vad detta något heter. Vilket kan vara jävligt irriterande.
Men jag har faktiskt aldrig varit bra på att lära in detaljer. Men ibland tycker jag skrytsamt nog att jag är bättre på att se samband och sammanhang än andra. Det kan handla om ekologiska samband och hur saker i naturen hänger ihop med varandra och är beroende av varandra. Eller hur historiska skeenden, gör det möjligt att förstå händelser i nuet. Vilket jag tror ibland irriterar en del, genom att de tycker jag krånglar till det som i deras ögon är enkelt och okomplicerat.
För mellan det som är enkelt och okomplicerat till det som är kaos och obegripligt, finns det komplexa. En del människor gillar inte att det är på det sättet. De söker det enkla och hänvisar till det som de beskriver som ”sunt förnuft”. Delvis handlar väl akademiska studier just om att lära sig att se att det vi vet är alltid mindre än det vi inte vet och att varje svar väcker nya frågor. Men det verkar också vara någon annan mer personlig egenskap som gör att en del ser mer till detaljer och andra mer till helheten och sammanhanget. Jag vet att det kan låta malligt och överlägset att säga att jag själv är tillhör de som är bättre på sammanhang än detaljer. Förut har jag aldrig vågat erkänna att jag känner på det sättet och kan reta mig på mer detaljstyrda människor som i mina ögon förenklar verkligheten.
Det finns i ”Sagan om ringen” en sorts levande träd som heter enter om jag minns rätt. Dessa har ett komplicerat språk som gör att de kommunicerar långsamt. För varje ord de säger måste samtidigt förklaras betydelsen av i bakgrund och innehåll. Vilket tar en hel del tid att göra. Vi som liksom hoppar över mer noggranna definitioner i det vi säger, skulle väl antagligen bli rätt less när enter talar med varandra och säga ”kom till saken någon gång”. Så tycker nog en del att det är med mig när jag på mitt lite jobbiga och undervisande sätt skall berätta om något som jag tycker är viktigt. Det kan handla om bakgrunden till samhällsförändringar, kriminalitet, ekologiska sammanhang, konflikten i Mellanöstern eller mellan Iran och USA. Alltså sådant som är komplext och har sin bakgrund i historia eller där en detalj påverkar helheten.
Det tråkiga med att vara mer för sammanhang än detaljer är ju att man oftast inte har enkla svar på det frågor man får. Som psykolog får man ju ibland frågor om ditt och datt vad gäller mänskligt beteende. Och ofta får man ju svara ”det beror på” eller något annat som är rätt tråkigt för den som vill ha svar på sin fråga. De vill ju veta hur det är och får bara höra att det är svårt att svara på. Vilket gör en del sura. Men det beror ju just på att människan är komplex och enkla svar inte finns. Mänskligt beteende har ju oftast inte en orsak utan väldigt många faktorer som påverkar varför folk gör som de gör. Alltifrån rent biologiska som vi som organismer uppvisar till personliga erfarenheter och samhällets förväntningar. Så om någon frågar varför kysser vi varandra när vi älskar varandra, så är det både en komplicerad fråga och en jävligt enkel. Man kan svara med att organismen behöver den typen av agerande för att aktivera hormoner som är viktiga för fortplantningen och därmed artens överlevnad och i vår kultur är pussar med öppen mun ett sätt att inleda detta. Eller så kan man säga: ”för att hon är söt som satsumas”. Vi krångelpellar har väl en tendens att välja det första svaret, som många inte orkar höra till slutet utan att lessna. Sorry men en del funkar på det viset. Så ibland är det bättre att bara hålla käften och pussas.
Peter
Det finns ju ett talesätt som lyder ”djävulen finns i detaljerna” och det är väl möjligt att det är där han trivs bäst. I helheten och sammanhanget gillar i varje fall inte att vara. Själv är jag rätt dåligt på detaljer och på att komma ihåg dessa. Jag tycker nog också på att jag blivit sämre på att plocka fram detaljer ur minnet jämfört med för några år sedan. Vad kändisar heter, vilket årtal saker hände eller vilka länder som gränsar till varandra, har blivit svårare att plocka fram. Vilket ibland är jobbigt när man löser så mycket korsord som jag gör. Jag vet precis vad som skall in på några rutor men kommer ta mig fan inte ihåg vad detta något heter. Vilket kan vara jävligt irriterande.
Men jag har faktiskt aldrig varit bra på att lära in detaljer. Men ibland tycker jag skrytsamt nog att jag är bättre på att se samband och sammanhang än andra. Det kan handla om ekologiska samband och hur saker i naturen hänger ihop med varandra och är beroende av varandra. Eller hur historiska skeenden, gör det möjligt att förstå händelser i nuet. Vilket jag tror ibland irriterar en del, genom att de tycker jag krånglar till det som i deras ögon är enkelt och okomplicerat.
För mellan det som är enkelt och okomplicerat till det som är kaos och obegripligt, finns det komplexa. En del människor gillar inte att det är på det sättet. De söker det enkla och hänvisar till det som de beskriver som ”sunt förnuft”. Delvis handlar väl akademiska studier just om att lära sig att se att det vi vet är alltid mindre än det vi inte vet och att varje svar väcker nya frågor. Men det verkar också vara någon annan mer personlig egenskap som gör att en del ser mer till detaljer och andra mer till helheten och sammanhanget. Jag vet att det kan låta malligt och överlägset att säga att jag själv är tillhör de som är bättre på sammanhang än detaljer. Förut har jag aldrig vågat erkänna att jag känner på det sättet och kan reta mig på mer detaljstyrda människor som i mina ögon förenklar verkligheten.
Det finns i ”Sagan om ringen” en sorts levande träd som heter enter om jag minns rätt. Dessa har ett komplicerat språk som gör att de kommunicerar långsamt. För varje ord de säger måste samtidigt förklaras betydelsen av i bakgrund och innehåll. Vilket tar en hel del tid att göra. Vi som liksom hoppar över mer noggranna definitioner i det vi säger, skulle väl antagligen bli rätt less när enter talar med varandra och säga ”kom till saken någon gång”. Så tycker nog en del att det är med mig när jag på mitt lite jobbiga och undervisande sätt skall berätta om något som jag tycker är viktigt. Det kan handla om bakgrunden till samhällsförändringar, kriminalitet, ekologiska sammanhang, konflikten i Mellanöstern eller mellan Iran och USA. Alltså sådant som är komplext och har sin bakgrund i historia eller där en detalj påverkar helheten.
Det tråkiga med att vara mer för sammanhang än detaljer är ju att man oftast inte har enkla svar på det frågor man får. Som psykolog får man ju ibland frågor om ditt och datt vad gäller mänskligt beteende. Och ofta får man ju svara ”det beror på” eller något annat som är rätt tråkigt för den som vill ha svar på sin fråga. De vill ju veta hur det är och får bara höra att det är svårt att svara på. Vilket gör en del sura. Men det beror ju just på att människan är komplex och enkla svar inte finns. Mänskligt beteende har ju oftast inte en orsak utan väldigt många faktorer som påverkar varför folk gör som de gör. Alltifrån rent biologiska som vi som organismer uppvisar till personliga erfarenheter och samhällets förväntningar. Så om någon frågar varför kysser vi varandra när vi älskar varandra, så är det både en komplicerad fråga och en jävligt enkel. Man kan svara med att organismen behöver den typen av agerande för att aktivera hormoner som är viktiga för fortplantningen och därmed artens överlevnad och i vår kultur är pussar med öppen mun ett sätt att inleda detta. Eller så kan man säga: ”för att hon är söt som satsumas”. Vi krångelpellar har väl en tendens att välja det första svaret, som många inte orkar höra till slutet utan att lessna. Sorry men en del funkar på det viset. Så ibland är det bättre att bara hålla käften och pussas.
Peter
onsdag 22 januari 2020
Hej vänner!
Liten dikt om det faktum att 10 % av Sveriges befolkning har depressionsdiagnos och medicinerar mot detta tillstånd.
För visst var
det det konstigt
att skilja kropp och själ.
Men ändå, innan dess
kändes människan
mera hel.
Nu är allt signalsubstans
och nerver
utan ordning
och balans.
Så nu finns
flera delar där
själen förut fanns.
För visst kan
man av obesvarad kärlek,
bli sämre än man är.
Och sorg efter
en människa
är tung när man
den bär.
Kanske fick man förr
tröst i skapande
och ord.
Och lärde nåt
om livet som
människa på vår jord.
Men nu finns
medicin på
apoteket att ta ut.
Och människorna
är ledsnare än någonsin
förut.
Liten dikt om det faktum att 10 % av Sveriges befolkning har depressionsdiagnos och medicinerar mot detta tillstånd.
För visst var
det det konstigt
att skilja kropp och själ.
Men ändå, innan dess
kändes människan
mera hel.
Nu är allt signalsubstans
och nerver
utan ordning
och balans.
Så nu finns
flera delar där
själen förut fanns.
För visst kan
man av obesvarad kärlek,
bli sämre än man är.
Och sorg efter
en människa
är tung när man
den bär.
Kanske fick man förr
tröst i skapande
och ord.
Och lärde nåt
om livet som
människa på vår jord.
Men nu finns
medicin på
apoteket att ta ut.
Och människorna
är ledsnare än någonsin
förut.
måndag 20 januari 2020
Hej vänner!
Det är några saker som jag tycker ni bör akta er för. Det ena är att bli akut sjuk. Speciellt bör ni undvika det om ni bor i Stockholm. För det verkar väldigt farligt att hamna på akuten. Det säger både de som jobbar där och de som varit där som patienter. De enda som inte håller med om att så är de politiker som styr och bestämmer i Landstinget tydligen. De tycker att det fungerar ganska bra om jag förstod det hela rätt. Men det är de rätt ensamma om att tycka. Men de är väl inte så ofta och kollar om det stämmer, att att det är rätt okej. Man skall väl inte hoppas att någon skall bli akut och allvarligt sjuk. Men kanske ett rejält gallstensanfall, skulle göra att landstingsråden med finansregionrådet Irene Svenonius (M) i spetsen skulle besöka akutmottagningen någon kväll. Skulle nog vara nyttigt för dem att få vila sig på en brits i korridoren en sju åtta timmar med en sten i gallgångarna. Kommer bli en erfarenhet för livet som säkert kan göra en mera ödmjuk och ompröva både ett och annat beslut. Till exempel det kloka i att säga upp flera hundra läkare och sjuksköterskor.
En annan sak som är minst lika farligt som att bli akut sjuk är att bli gammal. Förr eller senare leder det till döden. Men innan dess kommer du bli avlurad dina eventuella värdeföremål och pengar. Eventuellt också rånad i ditt hem på allt av värde. Så sitter du där och fattigare än du var tidigare efter ett långt yrkesliv. Om du varit dum nog att jobba. Hade du gett fan i det hade du enligt Aftonbladet idag istället fått garantipension, vilket många lågavlönade tjänat några tusenlappar på. Så stod det iallafall i Aftonbladet. Kolla själv om du inte tror mig (https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/y3nl8a/nya-siffror-sa-lite-lonar-det-sig-att-jobba).
Så bli alltså inte akut sjuk eller gammal. För det är jättefarligt. Men om du tänker bli gammal så lär dig att aldrig lita på löften om en trygg ålderdom, med en pension som går att leva gott på. Utan börja pensionsspara rejält redan som ung. Ju yngre desto bättre. Lägg undan rejält med stålar. Så du åtminstone har råd med något annat en blodpudding vissa helger. Till jul eller så, kan det ju vara trevligt med omväxling.
Det finns ju en trevlig väckelsesång som börjar: ”Löftena kunna ej svika”. Den kan du sjunga som en påminnelse om, att det kan de visst det. Själv blev jag en gång lovad att min pension skulle grundas på de tio bästa årens lön. Men det ändrades sedan till att den skulle grundas på livslön. Vilket sänkte min pension till hälften gissar jag. Så lita aldrig på den typen av löften. Men sjung gärna denna fina sång som tröst och stöd. Alltid hjälper det väl något.
”Löftena kunna ej svika,
Nej, de stå evigt kvar:
Jesus med blodet beseglat
Allt, vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
Höjder och berg försvinna,
Men den som tror skall finna,
Löftena de står kvar.”
(Trodde du ja, pilutta dig!)
Peter
Det är några saker som jag tycker ni bör akta er för. Det ena är att bli akut sjuk. Speciellt bör ni undvika det om ni bor i Stockholm. För det verkar väldigt farligt att hamna på akuten. Det säger både de som jobbar där och de som varit där som patienter. De enda som inte håller med om att så är de politiker som styr och bestämmer i Landstinget tydligen. De tycker att det fungerar ganska bra om jag förstod det hela rätt. Men det är de rätt ensamma om att tycka. Men de är väl inte så ofta och kollar om det stämmer, att att det är rätt okej. Man skall väl inte hoppas att någon skall bli akut och allvarligt sjuk. Men kanske ett rejält gallstensanfall, skulle göra att landstingsråden med finansregionrådet Irene Svenonius (M) i spetsen skulle besöka akutmottagningen någon kväll. Skulle nog vara nyttigt för dem att få vila sig på en brits i korridoren en sju åtta timmar med en sten i gallgångarna. Kommer bli en erfarenhet för livet som säkert kan göra en mera ödmjuk och ompröva både ett och annat beslut. Till exempel det kloka i att säga upp flera hundra läkare och sjuksköterskor.
En annan sak som är minst lika farligt som att bli akut sjuk är att bli gammal. Förr eller senare leder det till döden. Men innan dess kommer du bli avlurad dina eventuella värdeföremål och pengar. Eventuellt också rånad i ditt hem på allt av värde. Så sitter du där och fattigare än du var tidigare efter ett långt yrkesliv. Om du varit dum nog att jobba. Hade du gett fan i det hade du enligt Aftonbladet idag istället fått garantipension, vilket många lågavlönade tjänat några tusenlappar på. Så stod det iallafall i Aftonbladet. Kolla själv om du inte tror mig (https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/y3nl8a/nya-siffror-sa-lite-lonar-det-sig-att-jobba).
Så bli alltså inte akut sjuk eller gammal. För det är jättefarligt. Men om du tänker bli gammal så lär dig att aldrig lita på löften om en trygg ålderdom, med en pension som går att leva gott på. Utan börja pensionsspara rejält redan som ung. Ju yngre desto bättre. Lägg undan rejält med stålar. Så du åtminstone har råd med något annat en blodpudding vissa helger. Till jul eller så, kan det ju vara trevligt med omväxling.
Det finns ju en trevlig väckelsesång som börjar: ”Löftena kunna ej svika”. Den kan du sjunga som en påminnelse om, att det kan de visst det. Själv blev jag en gång lovad att min pension skulle grundas på de tio bästa årens lön. Men det ändrades sedan till att den skulle grundas på livslön. Vilket sänkte min pension till hälften gissar jag. Så lita aldrig på den typen av löften. Men sjung gärna denna fina sång som tröst och stöd. Alltid hjälper det väl något.
”Löftena kunna ej svika,
Nej, de stå evigt kvar:
Jesus med blodet beseglat
Allt, vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
Höjder och berg försvinna,
Men den som tror skall finna,
Löftena de står kvar.”
(Trodde du ja, pilutta dig!)
Peter
lördag 18 januari 2020
Hej vänner!
Jag har ju någon gång tidigare skrivit om grottkonsten. För sådär 30000 till 20000 år sedan var det några människor som gick in i grottor och målade fantastiska målningar av djuren som levde omkring dem. På den tiden låg isen kilometertjock över Sverige men nedanför denna, i Europa och bort mot Asien var det en sorts savann som i Östafrika idag. Över denna kyliga savann vandrade stäppbison, uroxar, mammutar, ullhåriga noshörningar och andra djur som levde på den tiden. Där fanns rovdjur som sabeltandade tigrar, grottbjörnar och vargar som jagade bytesdjur. Det var den världen som de människor som gick in i grottorna målade. Ingen vet riktigt varför det gjorde så. Kanske för att de trodde sig kunna förbättra jakten på det sättet. Eller de kanske hade olika totemdjur som de kände sig besläktade med och ville avbilda. Konstigt nog målade de inga bilder av sig själva. De gjorde däremot handavtryck genom att ta färg i munnen och blåsa ut den över sin hand som de tryckte mot grottans vägg. Som en vinkning till oss.
Dessa människor levde som en del i livets väv. Under tusentals år kom de och försvann i generation efter generation. Som en del av oss levande på jorden. Kanske anade de på något sätt att de ingick i den helhet, som gör att allt hänger ihop. För så var det och så är det fortfarande. Afrikas vackra snabba gaseller är just vackra och snabba för att de jagas av rovdjur. Den som är lite snabbare än de andra kommer ha större chans att inte bli uppäten av lejon eller leoparder och dess kalvar kommer ärva sina föräldrars snabbhet. Allt hänger ihop och en gång ingick även människan i denna väv. Vi fanns där som en art bland andra. Inte snabba som renarna. Inte starka som de sabeltandade tigrarna. Inte stora som mammutarna. Men vi hade en hjärna som gav oss ett språk att kommunicera med, en förmåga att planera samt händer att tillverka redskap med.
Nu vet jag inte hur människorna för 20000 år sedan såg på sina fyrbenta medlevare i världen. Men jag vill tro att de såg dem som kollegor och inte som fiender. Jag tror de beundrade de som bara med sitt mod och sina tänder kunde fälla djur, som de behövde spjut och pilbåge för att ha en chans att klara av. Att de högaktade och respekterade dem. Säkert tror jag de ansåg att djuren hade en själ som de och samma rätt att leva efter sin art som dem.
Någonstans gick det jävligt snett och människor började se naturen som något som var deras egendom och skafferi, där de hade särskilda rättigheter. Som det så ledsamt och felaktigt beskrivs i bibeln: ”Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Så istället för jämnlikar blev vi någon sorts härskare som skulle uppfylla jorden, utan hänsyn till våra simmande, flygande och fyrbenta kamrater. Och nu verkar vi i vårt övermod snart förstöra vår plats i universum och massutrota våra medlevare. Vi har tappat kontakten med det levande, på något sätt. Ibland verkar naturen blivit ett ställe där vi utan hänsyn har rätt att roa oss med fritidsbåtar, snöskotrar, golfklubbor och skjutvapen. Vi släpper ut så mycket föroreningar i atmosfären att vi påverkar klimatet så hela systemet råkar i otakt. Vi förstör livsmiljöerna för det levande i allt större hastighet. Som vi har bråttom att bli ensamma med husdjuren och råttorna på planeten. Men en gång för 20000 år sedan målade någon bilder av den värld han delade med de medlevare, som han beundrade så mycket.
Peter
Jag har ju någon gång tidigare skrivit om grottkonsten. För sådär 30000 till 20000 år sedan var det några människor som gick in i grottor och målade fantastiska målningar av djuren som levde omkring dem. På den tiden låg isen kilometertjock över Sverige men nedanför denna, i Europa och bort mot Asien var det en sorts savann som i Östafrika idag. Över denna kyliga savann vandrade stäppbison, uroxar, mammutar, ullhåriga noshörningar och andra djur som levde på den tiden. Där fanns rovdjur som sabeltandade tigrar, grottbjörnar och vargar som jagade bytesdjur. Det var den världen som de människor som gick in i grottorna målade. Ingen vet riktigt varför det gjorde så. Kanske för att de trodde sig kunna förbättra jakten på det sättet. Eller de kanske hade olika totemdjur som de kände sig besläktade med och ville avbilda. Konstigt nog målade de inga bilder av sig själva. De gjorde däremot handavtryck genom att ta färg i munnen och blåsa ut den över sin hand som de tryckte mot grottans vägg. Som en vinkning till oss.
Dessa människor levde som en del i livets väv. Under tusentals år kom de och försvann i generation efter generation. Som en del av oss levande på jorden. Kanske anade de på något sätt att de ingick i den helhet, som gör att allt hänger ihop. För så var det och så är det fortfarande. Afrikas vackra snabba gaseller är just vackra och snabba för att de jagas av rovdjur. Den som är lite snabbare än de andra kommer ha större chans att inte bli uppäten av lejon eller leoparder och dess kalvar kommer ärva sina föräldrars snabbhet. Allt hänger ihop och en gång ingick även människan i denna väv. Vi fanns där som en art bland andra. Inte snabba som renarna. Inte starka som de sabeltandade tigrarna. Inte stora som mammutarna. Men vi hade en hjärna som gav oss ett språk att kommunicera med, en förmåga att planera samt händer att tillverka redskap med.
Nu vet jag inte hur människorna för 20000 år sedan såg på sina fyrbenta medlevare i världen. Men jag vill tro att de såg dem som kollegor och inte som fiender. Jag tror de beundrade de som bara med sitt mod och sina tänder kunde fälla djur, som de behövde spjut och pilbåge för att ha en chans att klara av. Att de högaktade och respekterade dem. Säkert tror jag de ansåg att djuren hade en själ som de och samma rätt att leva efter sin art som dem.
Någonstans gick det jävligt snett och människor började se naturen som något som var deras egendom och skafferi, där de hade särskilda rättigheter. Som det så ledsamt och felaktigt beskrivs i bibeln: ”Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Så istället för jämnlikar blev vi någon sorts härskare som skulle uppfylla jorden, utan hänsyn till våra simmande, flygande och fyrbenta kamrater. Och nu verkar vi i vårt övermod snart förstöra vår plats i universum och massutrota våra medlevare. Vi har tappat kontakten med det levande, på något sätt. Ibland verkar naturen blivit ett ställe där vi utan hänsyn har rätt att roa oss med fritidsbåtar, snöskotrar, golfklubbor och skjutvapen. Vi släpper ut så mycket föroreningar i atmosfären att vi påverkar klimatet så hela systemet råkar i otakt. Vi förstör livsmiljöerna för det levande i allt större hastighet. Som vi har bråttom att bli ensamma med husdjuren och råttorna på planeten. Men en gång för 20000 år sedan målade någon bilder av den värld han delade med de medlevare, som han beundrade så mycket.
Peter
fredag 17 januari 2020
Hej vänner!
Jag läste om att ledarna för den konstiga sekten i Knutby nu har hamnat i domstol. Även tokmajan som trodde sig vara Jesus blivande fruga, står nu inför skranket för misshandel och allmän elakhet. Sen var det någon pervers typ som gett sig på en ung flicka i guds namn som var kompis med damen ovan, som nu ställs inför rätta. Våld, sexuella övergrepp och allmän tokighet verkar varit vardag i denna frikyrkoförsamling.
Religion kan alltså göra människor onda, grymma och tokiga. Det kan handla om sekter som ovan. Men också tokiga islamister, irländska nunnor eller burmesiska munkar. Nu tar sig väl inte all religiös verksamhet av den typen omänskliga uttryck. Men totalitära tron på en högre makt som sitter inne med sanningen och står på ens sida är i sig farlig. Även något så fånigt som svenska kyrkans trosbekännelse är farlig, då den uppmanar människor att släppa sitt förnuft och tro på jungfrufödelse, att döda kan återuppstå, på en helig ande och på ett evigt liv. Om man nu skall tro på jungfrufödelse, så kan man väl lika gärna tro på att en tokig kärring i Knutby är Kristi brud. Bägge sakerna är väl lika sannolika och dumma. Att tro på evigt liv är ju inte bara dumt, utan dessutom rätt fegt.
Fast det är klart. De politiska totalitära ideologierna är ju minst lika dumma och har väl förorsakat lika mycket lidande som de religiösa idéer, som säger sig göra anspråk på sanningen. Fast just nu är kanske den religiösa knasigheten på ett sätt farligast, då den kräver att respekteras. Jag menar om någon startade en privatskola med marxist-leninistisk inriktning eller fascistisk, skulle det nog stoppas. Men islamistiska och kristna friskolor har minsann fått startas av extremister och bedriva påverkan på oskyldiga barn. Varför förstår jag faktiskt inte.
Ni som läser denna blogg regelbundet kommer kanske ihåg att jag har funderat på att starta en egen religion. Det är denna religions övertygelse, att det någonstans i finska Lappland sitter en liten samisk gumma och jojkar fram världen. Det har hon hållit på med i oändliga tider. Ibland går hon ut och ställer sig på förstukvisten i vinternatten och tittar på stjärnorna. Sedan jojkar hon ”Muhttijn änák goarjju guosa vuolláj” i några timmar, innan hon går och lägger sig. Vilket är tur. För annars skulle inget finnas i världen som var någon nytta med. Bara massa onödigheter som krig och koriander. Men tack vare dennas gummas jojkande finns det det sådant som kärlek och stekt fläsk med raggmunk. Nu kanske ni tycker att existensen av denna lilla gumma är osannolik. Men det gör inget. Bara ni tror. Ty tron kan, som ni vet, försätta berg. Om ni önska bli anhängare till denna nya religion är det enkelt. Sätt bara in en större summa pengar på mitt lönekonto och skriv ”jag har sett ljuset, sanningen och norrskenet. Därför vill jag nu jojka med in i evigheten”. Själv lovar jag som Joe Hill sjöng att ”You'll get pie in the sky when you die”. Med vaniljsås!
Peter
Jag läste om att ledarna för den konstiga sekten i Knutby nu har hamnat i domstol. Även tokmajan som trodde sig vara Jesus blivande fruga, står nu inför skranket för misshandel och allmän elakhet. Sen var det någon pervers typ som gett sig på en ung flicka i guds namn som var kompis med damen ovan, som nu ställs inför rätta. Våld, sexuella övergrepp och allmän tokighet verkar varit vardag i denna frikyrkoförsamling.
Religion kan alltså göra människor onda, grymma och tokiga. Det kan handla om sekter som ovan. Men också tokiga islamister, irländska nunnor eller burmesiska munkar. Nu tar sig väl inte all religiös verksamhet av den typen omänskliga uttryck. Men totalitära tron på en högre makt som sitter inne med sanningen och står på ens sida är i sig farlig. Även något så fånigt som svenska kyrkans trosbekännelse är farlig, då den uppmanar människor att släppa sitt förnuft och tro på jungfrufödelse, att döda kan återuppstå, på en helig ande och på ett evigt liv. Om man nu skall tro på jungfrufödelse, så kan man väl lika gärna tro på att en tokig kärring i Knutby är Kristi brud. Bägge sakerna är väl lika sannolika och dumma. Att tro på evigt liv är ju inte bara dumt, utan dessutom rätt fegt.
Fast det är klart. De politiska totalitära ideologierna är ju minst lika dumma och har väl förorsakat lika mycket lidande som de religiösa idéer, som säger sig göra anspråk på sanningen. Fast just nu är kanske den religiösa knasigheten på ett sätt farligast, då den kräver att respekteras. Jag menar om någon startade en privatskola med marxist-leninistisk inriktning eller fascistisk, skulle det nog stoppas. Men islamistiska och kristna friskolor har minsann fått startas av extremister och bedriva påverkan på oskyldiga barn. Varför förstår jag faktiskt inte.
Ni som läser denna blogg regelbundet kommer kanske ihåg att jag har funderat på att starta en egen religion. Det är denna religions övertygelse, att det någonstans i finska Lappland sitter en liten samisk gumma och jojkar fram världen. Det har hon hållit på med i oändliga tider. Ibland går hon ut och ställer sig på förstukvisten i vinternatten och tittar på stjärnorna. Sedan jojkar hon ”Muhttijn änák goarjju guosa vuolláj” i några timmar, innan hon går och lägger sig. Vilket är tur. För annars skulle inget finnas i världen som var någon nytta med. Bara massa onödigheter som krig och koriander. Men tack vare dennas gummas jojkande finns det det sådant som kärlek och stekt fläsk med raggmunk. Nu kanske ni tycker att existensen av denna lilla gumma är osannolik. Men det gör inget. Bara ni tror. Ty tron kan, som ni vet, försätta berg. Om ni önska bli anhängare till denna nya religion är det enkelt. Sätt bara in en större summa pengar på mitt lönekonto och skriv ”jag har sett ljuset, sanningen och norrskenet. Därför vill jag nu jojka med in i evigheten”. Själv lovar jag som Joe Hill sjöng att ”You'll get pie in the sky when you die”. Med vaniljsås!
Peter
lördag 11 januari 2020
Hej vänner!
Jag sitter här och tänker på den mänskliga faktorn. Det var tydligen den som låg bakom flygkatastrofen i Iran. Likaså låg denna faktor bakom kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Sålunda är den mänskliga faktorn viktig att undvika att ge för mycket makt. För den tycks ofta vara inblandad när katastrofer inträffar. Det blir ju inte bättre om man automatiserar beslutsfattandet och låter en dator fatta besluten. För är det någonstans den mänskliga faktorn visat sig ställa till det är vid programmering av datorer. Tänk om de som programmerar de journalprogram som används inom vården, hade programmerat när vapen skulle avfyras i händelse av krig. Man ryser bara vid tanken. Om de bara inte fungerade är det väl okej. Men de skulle väl dessutom fungera fel. Fast om de fungerar fel skulle det helst vara som i boken i boken ”Tistou pojken med de gröna fingrarna” av Maurice Druon. Har ni läst den? Det är ju han som när det bryter ut krig stoppar sina gröna fingrar i kanonerna, så att dessa skjuter ut blommor istället för kanonkulor. En på alla sätt utmärkt förbättring.
Det har varit lite intressant att se hur en kriminell diktatur fungerar. Först förnekar man att man på något sätt är inblandad i orsaken till katastrofen. Det var ju först helt omöjligt att en luftvärnsrobot skulle kunnat orsakat katastrofen. Allvarliga gubbar i statens tjänst satt i iransk och internationell TV talade om att det rent fysiskt var omöjligt, att så kunde vara fallet. Sedan när det visade sig att det fanns bildbevis som visade att orsaken inte gick att dölja, så talar man om sanningen. Undra om de gubbar som satt och ljög för hela världen igår, skäms över detta idag. Kanske några av de som tvingades fram för att ljuga gör det. Men de flesta tycker väl bara att de gjorde det som diktaturen kräver av dem. De gjorde bara tjänst som ”diktaturens kreatur” som Olof Palme sa någon gång, om den typen av tjänstemän. Lögnare i den totalitära statens tjänst. Fy fan.
Men av diktaturer och deras kreatur förväntar man sig ju inget annat än lögner. Man blir ju inte förvånad. Men när lögnen blir vardag i demokratier gör det på något sätt mera ont. Jag skall inte tjata om storlögnaren i Vita Huset. Men som det står i bibeln: ”Den mannen är dräktig med ondska, han går havande med ofärd, och han föder lögn” (psaltaren 7:15).
Sådana som jag bör inte ljuga. För vi blir sjuka av det och mår jättedåligt. Skuld, skam, ångest och en känsla av att vara en dålig och värdelös människa, plågar oss något hemskt. Detta även om det bara var en liten smålögn utan betydelse. Det är hemskt. Ibland har jag känt som jag går runt och luras, när jag förstår en del tycker att jag gör ett rätt bra jobb och är lite kunnig i det jag håller på med. Fast att jag själv i smyg tycker att jag inte är något vidare. Som jag liksom småljuger, när någon antyder att jag gör ett hyggligt jobb. Så jävla neurotisk är jag. Trots att jag borde veta bättre. På den tiden det fanns begränsningar i hur mycket sprit man fick införa till landet blev jag alltid stoppad i tullen. För jag såg skyldig ut, trots att jag aldrig hade med mig minsta flaska. Om jag skulle haft med mig det, hade jag väl gått på rött av misstag och kissat på mig av skuldkänslor.
I natt drömde jag att jag var svartsjuk. Det har jag inte varit sedan jag var 18 år. Men nu var jag det i drömmen, lika intensivt som jag var då för länge sedan. En riktig mardröm med andra ord. Så det var skönt att vakna. Även om det var en katt som jamade en örat och petade på en med tassen i syfte att väcka en. Trots detta var det alltså skönt att vakna och slippa de svartsjukans sånger som Göran Tunström skrivit en diktsamling om. Avund har jag dock känt ibland även som vuxen. Jag var till exempel avundsjuk på tecknaren och författaren Gunnar Brusewitz, för jag ville också kunna teckna djur och natur lika fint, som han gjorde. Men han dog 2004, vilket inte är något att avundas någon. För döden är en tråkig historia. Men svartsjuka kan ju också vara för jävligt. Så man får vara glad att man varken är död eller svartsjuk.
Peter
Avund
torsdag 9 januari 2020
Hej vänner!
Jag har känt mig vemodig sista tiden. För att kolla om det verkligen är det jag känt gick jag in på Wikipedia för att kolla om det stämde. Där stod det följande:
”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.”
Det stämmer ju rätt bra. Förutom att jag inte är riktigt säker på vad denna sorgsenhet full av längtan består i. För rent objektivt har jag väl sällan haft det så bra som nu. Ändå känner jag mig lite vemodig. Nu vet jag att jag kommer att känna så, när dagen går mot kväll och himlen över mig är mörkblå och solnedgången färgar himlen i brandgult och eld. Då kan jag känna just en vemodig längtan, efter något utan att riktigt veta vad. För så känner jag när vintern går över till vår, varje år. Men nu känner jag redan i januari på det sättet. Beror kanske på klimatförändringen.
Nu tycker jag inte att det är entydigt ledsamt att känna sig vemodig. Det kan vara rätt okej. Man är inte jätteledsen och känner ingen större oro. Man går bara runt och känner sig vemodig. Så kan man till exempel sätta sig på en parkbänk medan mörkret faller och en koltrast prasslar bland fjolårslöven och känna sig vemodig. Kanske sitta där och begrunda att man just för tillfället sitter på en parkbänk på planeten Jorden, som snurrar runt i galaxen Vintergatan. På denna plats sitter jag 13,8 miljarder år efter att den stora smäll som då inträffade, skapade Universum. Själv har jag idag levt 65 år, 4 månader och 25 dagar och känner mig vemodig, utan någon som helst objektiv orsak.
Fast egentligen borde man väl var förtvivlad över allt som händer i världen. Gudinnan Kali verkar dansa genom världen. Hon är ju en viktig gudinna inom Hinduismen. En gudinna som symboliserar döden. Hon brukar visst avbildas hållande är ett avhugget huvud, en skål med blod och kött och en lång dolk. Men nu dansar hon genom världen och ställer till det. Vilket hon borde låta bli. Hon är visst på något sätt samma person som gudinna Parvati, när denna gudinna är på dåligt humör. Men Parvati är morsa till min favorit bland de hinduiska gudarna. Han heter Ganesha och har elefanthuvud. Vilket är rätt tufft att ha. Om man skall tillbe någon av alla hinduismens gudar tycker jag man skall satsa på Ganesha. Fast man väl minst 40 andra gudar och gudinnor att välja på.
Nu går jag och lägger mig fast klockan bara är halv nio. För jag är trött och orkar varken se på Antikrundan eller Sveriges Mästerkock på TV. Brukar ju annars vara rätt kul program. Hoppas Knut Knutsson får något antikt allmogeskåp från Hälsingland att extatiskt berömma med den orgasmiska glädje, som bara han kan uppvisa när han ser ett allmogeskåp från Hälsingland. Jag får väl se på reprisen.
Peter
Jag har känt mig vemodig sista tiden. För att kolla om det verkligen är det jag känt gick jag in på Wikipedia för att kolla om det stämde. Där stod det följande:
”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.”
Det stämmer ju rätt bra. Förutom att jag inte är riktigt säker på vad denna sorgsenhet full av längtan består i. För rent objektivt har jag väl sällan haft det så bra som nu. Ändå känner jag mig lite vemodig. Nu vet jag att jag kommer att känna så, när dagen går mot kväll och himlen över mig är mörkblå och solnedgången färgar himlen i brandgult och eld. Då kan jag känna just en vemodig längtan, efter något utan att riktigt veta vad. För så känner jag när vintern går över till vår, varje år. Men nu känner jag redan i januari på det sättet. Beror kanske på klimatförändringen.
Nu tycker jag inte att det är entydigt ledsamt att känna sig vemodig. Det kan vara rätt okej. Man är inte jätteledsen och känner ingen större oro. Man går bara runt och känner sig vemodig. Så kan man till exempel sätta sig på en parkbänk medan mörkret faller och en koltrast prasslar bland fjolårslöven och känna sig vemodig. Kanske sitta där och begrunda att man just för tillfället sitter på en parkbänk på planeten Jorden, som snurrar runt i galaxen Vintergatan. På denna plats sitter jag 13,8 miljarder år efter att den stora smäll som då inträffade, skapade Universum. Själv har jag idag levt 65 år, 4 månader och 25 dagar och känner mig vemodig, utan någon som helst objektiv orsak.
Fast egentligen borde man väl var förtvivlad över allt som händer i världen. Gudinnan Kali verkar dansa genom världen. Hon är ju en viktig gudinna inom Hinduismen. En gudinna som symboliserar döden. Hon brukar visst avbildas hållande är ett avhugget huvud, en skål med blod och kött och en lång dolk. Men nu dansar hon genom världen och ställer till det. Vilket hon borde låta bli. Hon är visst på något sätt samma person som gudinna Parvati, när denna gudinna är på dåligt humör. Men Parvati är morsa till min favorit bland de hinduiska gudarna. Han heter Ganesha och har elefanthuvud. Vilket är rätt tufft att ha. Om man skall tillbe någon av alla hinduismens gudar tycker jag man skall satsa på Ganesha. Fast man väl minst 40 andra gudar och gudinnor att välja på.
Nu går jag och lägger mig fast klockan bara är halv nio. För jag är trött och orkar varken se på Antikrundan eller Sveriges Mästerkock på TV. Brukar ju annars vara rätt kul program. Hoppas Knut Knutsson får något antikt allmogeskåp från Hälsingland att extatiskt berömma med den orgasmiska glädje, som bara han kan uppvisa när han ser ett allmogeskåp från Hälsingland. Jag får väl se på reprisen.
Peter
söndag 5 januari 2020
Hej vänner!
Idag är det trettondagsafton och i morgon trettondagen. Denna högtid firas ju till minne av att det kom några visa män för att hylla Jesusbarnet. Som det står i bibeln:
”När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’ tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”
I den nya bibeln står det att de var stjärntydare som kom. Men jag tycker det låter bättre med vise män. För jag gillar personligen bättre ”visa män” än astrologer. Själv är jag ju förresten född i Lejonets stjärnbild. Vilket är rätt bra. För jag gillar lejon. Fast lejonhannar är visst rätt lata och låter tjejerna i deras flock jaga och fixa käk. De ligger mest i skuggan och vilar, när det inte parar sig med någon lejondam. Det är väl egentligen den största nytta de gör. De lever ett liv i lättja och kärlek omgivna av damer som fixar käk. Egentligen borde de väl skämmas. Men de gör de nog inte.
I bibeln står varken hur många de vise männen var eller vad de hette. Men det finns tydligen andra berättelser om dem i vilka de är tre. Där står också att de hette Kasper, Melker och Balthasar. Jag har ju varit i Ravenna och där finns en fin mosaik i Sant'Apollinare Nuovo, som tydligen någon pusslade ihop på 500-talet, som föreställer dem. Det var kung Theoderik den store som lät bygga denna kyrka. Han var ju inte katolik utan arian som de flesta östgoter och trodde inte på treenigheten. För det tyckte arianerna var för ologiskt och dumt att tro på. Jag har ju tidigare i denna blogg skrivit om att det finns inga gamla arianska mosaiker, som visar korsfästelsen. Det finns massa andra berättelser ur bibeln, man känner igen. Men inte minsta krucifix med den lidande Kristus. Så Kristus dog aldrig i Ravenna. Men det har jag ju skrivit om förut.
Själv är jag rätt deppad. Det finns liksom många anledningar till att känna på det viset. Risken för krig är ju överhängande sedan USA:s president sprängt en iransk general i småbitar, utan att tydligen beaktat vilka följder detta kan få. Som Axel Oxenstierna en gång sa till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.” Men det vet vi numera. Ofta verkar den styras med ren galenskap.
I Australien brinner det nu överallt och det i en omfattning att 500 miljoner djur dött i bränderna. Det är en stor risk att koalorna aldrig återhämtar sig, utan kommer att dö ut. För även om de inte blir uppbrända, så finns det inget kvar för dem att äta. Den här typen av förändringar i klimatet med lång torka i vissa områden och översvämningar och stormar i andra, är ju precis det som experterna varnat för skulle hända. Men nu är det inte längre något som kommer att hända. Nu har det hänt.
Så läste jag om att en jävla gangster och mördare hade skjutit ihjäl en av sina kompisar. Men den otäcka fan är tydligen också rap-artist och poppis på Spotify, där han rappar om våld, kriminalitet och att det är bra att döda poliser, om jag läste rätt. Sedan är han tydligen alltså en av de mest avlyssnade på Spotify. Tydligen en förebild för en del andra jävla rötägg och blivande rötägg. Jag måste sluta läsa tidningar. För jag mår riktigt dåligt av det.
I stort och smått är världen alltså full av idioter utan moral och omdöme. Hur fan skall det egentligen sluta. Kanske skulle man bli hindu och börja tro på själavandring. Har man tur blir man kanske en lejonhanne i nästa liv. Stor och snäll ligger man och samlar kraft till dagens måltid och älskog. Fast man borde väl skämmas.
Peter
Idag är det trettondagsafton och i morgon trettondagen. Denna högtid firas ju till minne av att det kom några visa män för att hylla Jesusbarnet. Som det står i bibeln:
”När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’ tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”
I den nya bibeln står det att de var stjärntydare som kom. Men jag tycker det låter bättre med vise män. För jag gillar personligen bättre ”visa män” än astrologer. Själv är jag ju förresten född i Lejonets stjärnbild. Vilket är rätt bra. För jag gillar lejon. Fast lejonhannar är visst rätt lata och låter tjejerna i deras flock jaga och fixa käk. De ligger mest i skuggan och vilar, när det inte parar sig med någon lejondam. Det är väl egentligen den största nytta de gör. De lever ett liv i lättja och kärlek omgivna av damer som fixar käk. Egentligen borde de väl skämmas. Men de gör de nog inte.
I bibeln står varken hur många de vise männen var eller vad de hette. Men det finns tydligen andra berättelser om dem i vilka de är tre. Där står också att de hette Kasper, Melker och Balthasar. Jag har ju varit i Ravenna och där finns en fin mosaik i Sant'Apollinare Nuovo, som tydligen någon pusslade ihop på 500-talet, som föreställer dem. Det var kung Theoderik den store som lät bygga denna kyrka. Han var ju inte katolik utan arian som de flesta östgoter och trodde inte på treenigheten. För det tyckte arianerna var för ologiskt och dumt att tro på. Jag har ju tidigare i denna blogg skrivit om att det finns inga gamla arianska mosaiker, som visar korsfästelsen. Det finns massa andra berättelser ur bibeln, man känner igen. Men inte minsta krucifix med den lidande Kristus. Så Kristus dog aldrig i Ravenna. Men det har jag ju skrivit om förut.
Själv är jag rätt deppad. Det finns liksom många anledningar till att känna på det viset. Risken för krig är ju överhängande sedan USA:s president sprängt en iransk general i småbitar, utan att tydligen beaktat vilka följder detta kan få. Som Axel Oxenstierna en gång sa till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.” Men det vet vi numera. Ofta verkar den styras med ren galenskap.
I Australien brinner det nu överallt och det i en omfattning att 500 miljoner djur dött i bränderna. Det är en stor risk att koalorna aldrig återhämtar sig, utan kommer att dö ut. För även om de inte blir uppbrända, så finns det inget kvar för dem att äta. Den här typen av förändringar i klimatet med lång torka i vissa områden och översvämningar och stormar i andra, är ju precis det som experterna varnat för skulle hända. Men nu är det inte längre något som kommer att hända. Nu har det hänt.
Så läste jag om att en jävla gangster och mördare hade skjutit ihjäl en av sina kompisar. Men den otäcka fan är tydligen också rap-artist och poppis på Spotify, där han rappar om våld, kriminalitet och att det är bra att döda poliser, om jag läste rätt. Sedan är han tydligen alltså en av de mest avlyssnade på Spotify. Tydligen en förebild för en del andra jävla rötägg och blivande rötägg. Jag måste sluta läsa tidningar. För jag mår riktigt dåligt av det.
I stort och smått är världen alltså full av idioter utan moral och omdöme. Hur fan skall det egentligen sluta. Kanske skulle man bli hindu och börja tro på själavandring. Har man tur blir man kanske en lejonhanne i nästa liv. Stor och snäll ligger man och samlar kraft till dagens måltid och älskog. Fast man borde väl skämmas.
Peter
lördag 4 januari 2020
Hej vänner!
Som ni vet skriver Carl Johan Love Almquist så här:
”Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.”
När han skriver detta var Sverige ett fattigt och lite efterblivet land i utkanten av kontinenten. Det verkar som han suttit och kliat sig i huvudet och funderat vad detta fattiga och lite efterblivna land, egentligen har att komma med. Så kommer han på ”krusbären” äro trots allt ovanligt fina i detta land. Vad äro apelsiner, aprikoser och meloner jämfört med dessa småhåriga och ofta rätt sura bär? Intet, klart intet. Så skriver han ner denna dikt som andas lite surt, sa räven. Vilket förresten är ett ovanligt dumt uttryck. Egentligen är ju Aischylos fabel på följande sätt: En räv går förbi en klase vindruvor som hänger så högt att att han inte kan nå dem. Så han tittar upp på dessa goda bär och säger för att trösta sig ”De är säkert sura”. Men om det hade varit rönnbär som hängt där, hade det ju knappast varit till någon tröst att säga så. Utan mer ett konstaterande.
Åter till Krusbären. Krusbärskräm är ju gott. På sensommaren få en tallrik krusbärskräm med kall mjölk, vara ju hur gott som helst. För när jag var barn fick man ofta kräm antingen som efterrätt eller som mellanmål. Krusbärskräm, rabarberkräm eller blåbärskräm på sommaren. På vintern kunde man få kräm av torkad frukt som aprikoser eller plommon. Det var också rätt gott. Men nu är det länge sedan jag åt kräm. Jag kommer inte ihåg om jag bjöd mina barn speciellt ofta på kräm, när de var små. Men jag tror inte det. Kanske för jag tyckte det var för mycket socker i kräm. Men själv har jag säkert inte ätit kräm på 35 år. Men det är dumt. Speciellt krusbärskräm är gott. Som innehåller den för nationen så utmärkande ingrediensen, svenska krusbär. Som man alltså i rent trots bör käka för att reta resten av världen. Som tror att den är något och har något att komma med.
När man var barn var man ju alltid tvingen att bita i krusbären när de var små, hårda och jättesura. Sedan drog hela munnen ihop sig och det var just så surt, som man egentligen visste att de skulle vara. Varför man varje år var tvungen att undersöka detta vet jag inte. Men antagligen av samma orsak som man kände sig tvungen att bita i rabarberstjälkar och även då känna hur otäckt surt det smakade. Likaså prövade man äppelkarts surhetsgrad och konstaterade att de var just så sura och hårda, som man visste att de var. Men man ville liksom kolla att det stämde även detta år.
Kräm äter jag alltså inte längre. Det vet jag inte hur ofta andra gör. Men på TV gör de rätt mycket reklam för sådan kräm som används utvärtes. Oftast vänder sig de som gör den reklamen till damer som vill komma till rätta med sitt naturliga åldrande. De säger att produkten innehåller konstiga ingredienser, som förhindrar och återställer eventuell skrynklig hud till ung och oskrynklig sådan. Det finns alltså sådant som panten q10 extrakt med habiololja som kan släta ut och föryngra huden, så den blir som en nystruken skjorta. Fan vet hur det går till. Men så dyra som dessa produkter är måste deras innehåll gissningsvis utvinnas ur rysk kaviar och champagne. Vilket naturligtvis är ett jävla slöseri. Rysk kaviar är förresten inte särskilt gott. Men champagne kan ju onekligen göra kvinnor lite vackrare, efter några glas. Iallafall i betraktarens öga. Dessutom är det gott.
Nu skiner solen ute och jag skall ge mig ut på en cykeltur. Uppträd värdigt. Acceptera ditt åldrande. Drick champagne. Hoppa över rysk kaviar, det är ändå inte särskilt gott. Var stolt över nationens krusbär.
May the Force be with you”
Peter
Som ni vet skriver Carl Johan Love Almquist så här:
”Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.”
När han skriver detta var Sverige ett fattigt och lite efterblivet land i utkanten av kontinenten. Det verkar som han suttit och kliat sig i huvudet och funderat vad detta fattiga och lite efterblivna land, egentligen har att komma med. Så kommer han på ”krusbären” äro trots allt ovanligt fina i detta land. Vad äro apelsiner, aprikoser och meloner jämfört med dessa småhåriga och ofta rätt sura bär? Intet, klart intet. Så skriver han ner denna dikt som andas lite surt, sa räven. Vilket förresten är ett ovanligt dumt uttryck. Egentligen är ju Aischylos fabel på följande sätt: En räv går förbi en klase vindruvor som hänger så högt att att han inte kan nå dem. Så han tittar upp på dessa goda bär och säger för att trösta sig ”De är säkert sura”. Men om det hade varit rönnbär som hängt där, hade det ju knappast varit till någon tröst att säga så. Utan mer ett konstaterande.
Åter till Krusbären. Krusbärskräm är ju gott. På sensommaren få en tallrik krusbärskräm med kall mjölk, vara ju hur gott som helst. För när jag var barn fick man ofta kräm antingen som efterrätt eller som mellanmål. Krusbärskräm, rabarberkräm eller blåbärskräm på sommaren. På vintern kunde man få kräm av torkad frukt som aprikoser eller plommon. Det var också rätt gott. Men nu är det länge sedan jag åt kräm. Jag kommer inte ihåg om jag bjöd mina barn speciellt ofta på kräm, när de var små. Men jag tror inte det. Kanske för jag tyckte det var för mycket socker i kräm. Men själv har jag säkert inte ätit kräm på 35 år. Men det är dumt. Speciellt krusbärskräm är gott. Som innehåller den för nationen så utmärkande ingrediensen, svenska krusbär. Som man alltså i rent trots bör käka för att reta resten av världen. Som tror att den är något och har något att komma med.
När man var barn var man ju alltid tvingen att bita i krusbären när de var små, hårda och jättesura. Sedan drog hela munnen ihop sig och det var just så surt, som man egentligen visste att de skulle vara. Varför man varje år var tvungen att undersöka detta vet jag inte. Men antagligen av samma orsak som man kände sig tvungen att bita i rabarberstjälkar och även då känna hur otäckt surt det smakade. Likaså prövade man äppelkarts surhetsgrad och konstaterade att de var just så sura och hårda, som man visste att de var. Men man ville liksom kolla att det stämde även detta år.
Kräm äter jag alltså inte längre. Det vet jag inte hur ofta andra gör. Men på TV gör de rätt mycket reklam för sådan kräm som används utvärtes. Oftast vänder sig de som gör den reklamen till damer som vill komma till rätta med sitt naturliga åldrande. De säger att produkten innehåller konstiga ingredienser, som förhindrar och återställer eventuell skrynklig hud till ung och oskrynklig sådan. Det finns alltså sådant som panten q10 extrakt med habiololja som kan släta ut och föryngra huden, så den blir som en nystruken skjorta. Fan vet hur det går till. Men så dyra som dessa produkter är måste deras innehåll gissningsvis utvinnas ur rysk kaviar och champagne. Vilket naturligtvis är ett jävla slöseri. Rysk kaviar är förresten inte särskilt gott. Men champagne kan ju onekligen göra kvinnor lite vackrare, efter några glas. Iallafall i betraktarens öga. Dessutom är det gott.
Nu skiner solen ute och jag skall ge mig ut på en cykeltur. Uppträd värdigt. Acceptera ditt åldrande. Drick champagne. Hoppa över rysk kaviar, det är ändå inte särskilt gott. Var stolt över nationens krusbär.
May the Force be with you”
Peter
fredag 3 januari 2020
Hej vänner!
Ibland skulle det vara fint att tro på något. Det finns folk som tror på gud, på kommunism, anarkism, kapitalism, konservatism, liberalism och otäckt nog fascism. För min personliga del tvivlar jag på en jävla massa saker, men har svårt att tro på något. På gud slutade jag tro redan som barn och att tro på kommunismens förträfflighet är nog rätt svårt för folk i min ålder. Men kapitalismen har ju också ställt till en hel del elände.
En sak med folk som tror på saker är deras tendens att att tro att det onda som deras övertygelse ställt till med, blir mindre för att någon annans idé eller handling också ställt till skada. Ni vet sådana där, som när man säger ”att sådana idéer som du gör dig till talesman för, har ställt till med mycket ont”, genast säger ”men de andra då, de var minsann lika hemska”. Jag har hört extremism, kommunism och terrorism annat försvarats på det sättet. Vilket alltid gör mig förbannad. Två utslag av mänsklig ondska gör väl inte den ena sorten mindre och mer förståelig. Personligen bryr jag mig inte om vem som slänger raketer och bomber i huvudet på oskyldiga människor. Jag tycker lika illa om den typen av personer, vem fan de än är och vilken jävla ideologi de än företräder.
Men något tror jag väl ändå på gissar jag. Jag tror jag tror på humanism, även om jag inte är riktigt säker på innebörden av detta. Och även om jag inte tror på gud så tycker jag att hans son säger en del kloka saker. Han var ju inte kommunist eller socialist. För det var ju liksom inte uppfunnit än när han knallade runt i det heliga landet. Men han säger ju både i sina liknelser och i hur han vill att människor skall vara mot varandra. Att man skall hjälpa folk när det kör ihop sig för dem. ”Allt det ni inte gjort mot dessa de minsta av mina bröder, det har ni inte heller gjort mot mig” säger han. För han menar att om man ser någon utan käk eller kläder eller som har det besvärligt på något annat sätt, så bör vi hjälpa dem. Men han säger minsann också, om ni inte gör så, så kommer han vid sin återkomst ställa till ett helvete för alla snåljåpar, som inte delar med sig till de som har besvärligt. Som det står i bibeln: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa tråkmånsar skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” Ungefär säger han så iallafall.
Så man bör tänka sig för och hjälpa till med det man kan. Själv brukar jag skicka lite stålar till ”Rädda Barnen”, trots att jag har lite hopp om ett evigt liv. Sankte Per har väl någon anteckning i sin stor bok om någon springnota i ungdomligt oförstånd, som nog borde betalats. Men det var nu mycket länge sedan och är kanske är preskriberat. Men det finns säkert andra synder som gör att sannolikheten att få flaxa runt i himmelriket är rätt liten. Fast när Sankte Per drar upp detta, vilket han säkert gör, så kan jag minsann säga: ”Men jag har ju betalt en del till Rädda Barnen under årens lopp”. Men då säger minsann S:t Per: ”käka plankstek och dricka öl och sedan dra iväg som en avlöning utan att betala är en svår synd”. Sedan pekar han på en stor skylt där det står ”barbecue” och skickar iväg mig. Fast jag pröjsat en del till Rädda Barnen. Det kan ni förresten också göra. Swisha lite stålar till nummer: 902 00 33. Det leder väl kanske inte till ett evigt liv. Men kanske till att någon som fryser får en filt och en liten hungrig får käk.
Peter
Ibland skulle det vara fint att tro på något. Det finns folk som tror på gud, på kommunism, anarkism, kapitalism, konservatism, liberalism och otäckt nog fascism. För min personliga del tvivlar jag på en jävla massa saker, men har svårt att tro på något. På gud slutade jag tro redan som barn och att tro på kommunismens förträfflighet är nog rätt svårt för folk i min ålder. Men kapitalismen har ju också ställt till en hel del elände.
En sak med folk som tror på saker är deras tendens att att tro att det onda som deras övertygelse ställt till med, blir mindre för att någon annans idé eller handling också ställt till skada. Ni vet sådana där, som när man säger ”att sådana idéer som du gör dig till talesman för, har ställt till med mycket ont”, genast säger ”men de andra då, de var minsann lika hemska”. Jag har hört extremism, kommunism och terrorism annat försvarats på det sättet. Vilket alltid gör mig förbannad. Två utslag av mänsklig ondska gör väl inte den ena sorten mindre och mer förståelig. Personligen bryr jag mig inte om vem som slänger raketer och bomber i huvudet på oskyldiga människor. Jag tycker lika illa om den typen av personer, vem fan de än är och vilken jävla ideologi de än företräder.
Men något tror jag väl ändå på gissar jag. Jag tror jag tror på humanism, även om jag inte är riktigt säker på innebörden av detta. Och även om jag inte tror på gud så tycker jag att hans son säger en del kloka saker. Han var ju inte kommunist eller socialist. För det var ju liksom inte uppfunnit än när han knallade runt i det heliga landet. Men han säger ju både i sina liknelser och i hur han vill att människor skall vara mot varandra. Att man skall hjälpa folk när det kör ihop sig för dem. ”Allt det ni inte gjort mot dessa de minsta av mina bröder, det har ni inte heller gjort mot mig” säger han. För han menar att om man ser någon utan käk eller kläder eller som har det besvärligt på något annat sätt, så bör vi hjälpa dem. Men han säger minsann också, om ni inte gör så, så kommer han vid sin återkomst ställa till ett helvete för alla snåljåpar, som inte delar med sig till de som har besvärligt. Som det står i bibeln: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa tråkmånsar skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” Ungefär säger han så iallafall.
Så man bör tänka sig för och hjälpa till med det man kan. Själv brukar jag skicka lite stålar till ”Rädda Barnen”, trots att jag har lite hopp om ett evigt liv. Sankte Per har väl någon anteckning i sin stor bok om någon springnota i ungdomligt oförstånd, som nog borde betalats. Men det var nu mycket länge sedan och är kanske är preskriberat. Men det finns säkert andra synder som gör att sannolikheten att få flaxa runt i himmelriket är rätt liten. Fast när Sankte Per drar upp detta, vilket han säkert gör, så kan jag minsann säga: ”Men jag har ju betalt en del till Rädda Barnen under årens lopp”. Men då säger minsann S:t Per: ”käka plankstek och dricka öl och sedan dra iväg som en avlöning utan att betala är en svår synd”. Sedan pekar han på en stor skylt där det står ”barbecue” och skickar iväg mig. Fast jag pröjsat en del till Rädda Barnen. Det kan ni förresten också göra. Swisha lite stålar till nummer: 902 00 33. Det leder väl kanske inte till ett evigt liv. Men kanske till att någon som fryser får en filt och en liten hungrig får käk.
Peter
torsdag 2 januari 2020
Hej vänner!
Jag är sur och besviken. Jag läste nämligen Expressen och Aftonbladet på nätet och efter att ha gjort så brukar jag vara förbannad och ledsen. Det mesta var som vanligt skit och elände. Men en sak som gjorde mig irriterad var att rocksångaren Meat Loaf 73 år, hade uttalat sig om klimataktivisten Greta Thunberg och sagt att hon är hjärntvättad och att det är synd om henne. Han tror inte att någon klimatkris föreligger. Själv riskerar han ju inte bli hjärntvättad. Ty detta kräver att man har en hjärna att tvätta. Jag tycker att det börjar bli rätt tjatigt och jobbigt med gubbar, ofta på högerkanten politiskt, som förefaller bli så omåttligt provocerade av denna unga flicka. Om man nu inte håller med henne och i stort sätt alla klimatforskare, som delar hennes uppfattning, så kan man väl säga det utan vara oförskämd och dum. Men tydligen blir en del äldre män så provocerade över att en ung flicka har fått röst och blivit lyssnad på, att de känner sig tvungna att visa sin brist på uppfostran och omdöme. Dessa obehagliga malliga gubbar kunde man skicka till Australien och släcka bränder några månader. Så får vi se hur de ser på klimatförändringens risker sedan. Där har förresten premiärministern, som tidigare varit klimatförnekare, nu erkänt att brandkatastrofen där nog har med klimatförändringen att göra. Så nu skall man försöka minska utsläppen, om det inte är negativt för ekonomin. Nu kanske man kunde tänka att all natur och egendom som förstörts och allt mänskligt lidande, också kunde tänkas påverka ekonomin negativt. Men så räknar inte gubbar som retar sig på Greta Thunberg gissar jag. De är väl bättre på att räkna pengar, än uppbrända koalor. Undra vad fan man har för diagnos när man fungerar på det sättet?
Själv är jag ju tvärtom lite glad och stolt över att denna lilla svenska tjej, lyckats röra runt i grytan med sin strejk och sina tal. Det imponerar på mig. Men jag blir också glad över att hon fått så många andra ungdomar med sig i sina direkta aktioner. För i denna tid där jag ofta är sur, ledsen, arg, konservativ och nostalgisk, blir jag glad över att unga människor engagerar sig och visar att de tror att eländet går att påverka och förändra. Det är faktiskt en av de få saker som gör mig glad. Kanske skulle jag önska att de tog i lite mer i sina protester. Men som gubbe skall jag inte komma med goda råd. De kan säkert själva utveckla sitt arbete på ett bra sätt.
Jag såg förresten ett inslag där Greta Thunberg intervjuade David Attenborough som är 93 år gammal. Bägge var lika oroliga och bekymrade över utvecklingen. Men jag är säker på att varken Greta eller David skulle lägga ner energi på att kränka, hata eller försöka sätta sig på sina medmänniskor. Det är trots allt skillnad på folk och folk. Man får säga som Mahatma Gandhi: ”Förlora aldrig tron på mänskligheten. Den är som ett hav. Bara för att några droppar är smutsiga gör inte hela havet smutsigt”.
Så jag skall försöka komma ur mitt missmod. Hur fan nu det skall gå till. Men man får inte tappa sugen. För denna värld är redan full med tappade sugar. Behövs inga fler.
Peter
Jag är sur och besviken. Jag läste nämligen Expressen och Aftonbladet på nätet och efter att ha gjort så brukar jag vara förbannad och ledsen. Det mesta var som vanligt skit och elände. Men en sak som gjorde mig irriterad var att rocksångaren Meat Loaf 73 år, hade uttalat sig om klimataktivisten Greta Thunberg och sagt att hon är hjärntvättad och att det är synd om henne. Han tror inte att någon klimatkris föreligger. Själv riskerar han ju inte bli hjärntvättad. Ty detta kräver att man har en hjärna att tvätta. Jag tycker att det börjar bli rätt tjatigt och jobbigt med gubbar, ofta på högerkanten politiskt, som förefaller bli så omåttligt provocerade av denna unga flicka. Om man nu inte håller med henne och i stort sätt alla klimatforskare, som delar hennes uppfattning, så kan man väl säga det utan vara oförskämd och dum. Men tydligen blir en del äldre män så provocerade över att en ung flicka har fått röst och blivit lyssnad på, att de känner sig tvungna att visa sin brist på uppfostran och omdöme. Dessa obehagliga malliga gubbar kunde man skicka till Australien och släcka bränder några månader. Så får vi se hur de ser på klimatförändringens risker sedan. Där har förresten premiärministern, som tidigare varit klimatförnekare, nu erkänt att brandkatastrofen där nog har med klimatförändringen att göra. Så nu skall man försöka minska utsläppen, om det inte är negativt för ekonomin. Nu kanske man kunde tänka att all natur och egendom som förstörts och allt mänskligt lidande, också kunde tänkas påverka ekonomin negativt. Men så räknar inte gubbar som retar sig på Greta Thunberg gissar jag. De är väl bättre på att räkna pengar, än uppbrända koalor. Undra vad fan man har för diagnos när man fungerar på det sättet?
Själv är jag ju tvärtom lite glad och stolt över att denna lilla svenska tjej, lyckats röra runt i grytan med sin strejk och sina tal. Det imponerar på mig. Men jag blir också glad över att hon fått så många andra ungdomar med sig i sina direkta aktioner. För i denna tid där jag ofta är sur, ledsen, arg, konservativ och nostalgisk, blir jag glad över att unga människor engagerar sig och visar att de tror att eländet går att påverka och förändra. Det är faktiskt en av de få saker som gör mig glad. Kanske skulle jag önska att de tog i lite mer i sina protester. Men som gubbe skall jag inte komma med goda råd. De kan säkert själva utveckla sitt arbete på ett bra sätt.
Jag såg förresten ett inslag där Greta Thunberg intervjuade David Attenborough som är 93 år gammal. Bägge var lika oroliga och bekymrade över utvecklingen. Men jag är säker på att varken Greta eller David skulle lägga ner energi på att kränka, hata eller försöka sätta sig på sina medmänniskor. Det är trots allt skillnad på folk och folk. Man får säga som Mahatma Gandhi: ”Förlora aldrig tron på mänskligheten. Den är som ett hav. Bara för att några droppar är smutsiga gör inte hela havet smutsigt”.
Så jag skall försöka komma ur mitt missmod. Hur fan nu det skall gå till. Men man får inte tappa sugen. För denna värld är redan full med tappade sugar. Behövs inga fler.
Peter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)