Hej vänner!

I denna det otäcka virusets tid kom jag att tänka på boken Decamerone  av Giovanni Boccaccio och som han skrev runt 1353. Den boken har ju en bakgrunden i den pest som hos oss brukar kallas Digerdöden. Boken börjar ju med att ett antal sju unga kvinnor och tre unga män flyr från Florens ut på landet för att undgå pestens härjningar. För att få tiden att gå berättar var och en av dem en historia varje dag vilket alltså blir 100 till slut. Det var första gången det hade skrivits en bok av den typen och anses vara novellkonstens ursprung.

Flera av novellerna är faktiskt rätt erotiska. Inte pornografiska, men ändå föregår där en hel del sex även om man inte får veta detaljerna. På något sätt tycker jag det är är lite spännande med att läsa om det och annat i dessa berättelser. För de beskriver också mänsklig svaghet och vår tidlösa kamp med samvetet. Många av berättelserna handlar ju om dubbelmoral och oanständighet. Det är rätt kul att läsa om att människan är sig rätt lik med alla sina svagheter, smålögner och sexualitet. På något sätt försonas med sin egen mänskliga svaghet, när man förstår att den fanns redan i renässansens Italien eller rättare sagt i det som skulle bli Italien.

I kväll skall Storbritannien lämna EU. För de vill inte vara med i denna union längre. Själv gick jag ur EU för flera år sedan. För jag vill inte vara med i samma förening som länder som styrs av korrupta politiker, med tveksam demokratisyn. Så jag gick ur och har numera inget att göra med vare sig Polen, Ungern eller Rumänien och sådana länder, vilket känns rätt skönt. Vi är inte kompisar och jag är inte med i det gänget. Jag ville inte vara med från början och de ville nog egentligen inte ha med mig. De säger väl ungefär som Karl-Bertil Jonssons pappa på julafton: ”Vi har närt en anarkist vid vår barm”, eller något sådant. Så jag gick ur för att slippa bli utesluten. Själv säger jag som Groucho Marx: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."

Jag och katten är ensamma i helgen. Han har förresten blivit lite jobbig. Han har alltid gillat att bli klappad. Men sista tiden har han börjat tjata om detta. Han går efter mig och gnäller. Så jag tror han vill ha käk och ger honom det. Men det vill han inte. För han fortsätter tjata. Då öppnar jag dörren för att släppa ut honom. Men då sticker han bara ut huvudet och kollar lite innan han går in igen och tjatar. Han ger sig inte förrän jag lagt mig på sängen eller satt mig i en fåtölj. Då kommer han hoppande och sätter sig på mig och petar mig på händerna till jag klappar honom. Han är nu en äldre katt med obegränsat behov av ömhet. Vilket påminner mig om en dikt av den norske författaren Kjell Oskar Selman om hur man bäst använder sina händer.

Det beste arbeid hender kan gjere.

Det beste arbeid hender kan gjere
 
er å ta i eit menneske.

Ingen kan ta i eit menneske

med knytta never.

Ingen kan ta i eit menneske

med folda hender.

Det beste arbeid hender kan gjere

er å opne seg.

Ingen ting er sterkare

enn ein knytta neve som opnar seg.

Ta i eit menneske.

Folda hender som opnar seg

kan gjere eit under.

Ta i eit menneske.

Det er det beste arbeid
 hender kan gjere.

Katten menar dock att det bäste arbete jag kan göra är att klappa honom. Samt med regelbundenhet servera honom mat av god kvalitét.

Peter