Hej vänner!

Jag sitter här och tänker på den mänskliga faktorn. Det var tydligen den som låg bakom flygkatastrofen i Iran. Likaså låg denna faktor bakom kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Sålunda är den mänskliga faktorn viktig att undvika att ge för mycket makt. För den tycks ofta vara inblandad när katastrofer inträffar. Det blir ju inte bättre om man automatiserar beslutsfattandet och låter en dator fatta besluten.  För är det någonstans den mänskliga faktorn visat sig ställa till det är vid programmering av datorer. Tänk om de som programmerar de journalprogram som används inom vården, hade programmerat när vapen skulle avfyras i händelse av krig. Man ryser bara vid tanken. Om de bara inte fungerade är det väl okej. Men de skulle väl dessutom fungera fel. Fast om de fungerar fel skulle det helst vara som i boken i boken ”Tistou pojken med de gröna fingrarna” av Maurice Druon. Har ni läst den? Det är ju han som när det bryter ut krig stoppar sina gröna fingrar i kanonerna, så att dessa skjuter ut blommor istället för kanonkulor. En på alla sätt utmärkt förbättring.

Det har varit lite intressant att se hur en kriminell diktatur fungerar. Först förnekar man att man på något sätt är inblandad i orsaken till katastrofen. Det var ju först helt omöjligt att en luftvärnsrobot skulle kunnat orsakat katastrofen. Allvarliga gubbar i statens tjänst satt i iransk och internationell TV talade om att det rent fysiskt var omöjligt, att så kunde vara fallet. Sedan när det visade sig att det fanns bildbevis som visade att orsaken inte gick att dölja, så talar man om sanningen. Undra om de gubbar som satt och ljög för hela världen igår, skäms över detta idag. Kanske några av de som tvingades fram för att ljuga gör det. Men de flesta tycker väl bara att de gjorde det som diktaturen kräver av dem. De gjorde bara tjänst som ”diktaturens kreatur” som Olof Palme sa någon gång, om den typen av tjänstemän. Lögnare i den totalitära statens tjänst. Fy fan.

Men av diktaturer och deras kreatur förväntar man sig ju inget annat än lögner. Man blir ju inte förvånad. Men när lögnen blir vardag i demokratier gör det på något sätt mera ont. Jag skall inte tjata om storlögnaren i Vita Huset. Men som det står i bibeln: ”Den mannen är dräktig med ondska, han går havande med ofärd, och han föder lögn” (psaltaren 7:15).

Sådana som jag bör inte ljuga. För vi blir sjuka av det och mår jättedåligt. Skuld, skam, ångest och en känsla av att vara en dålig och värdelös människa, plågar oss något hemskt. Detta även om det bara var en liten smålögn utan betydelse. Det är hemskt. Ibland har jag känt som jag går runt och luras, när jag förstår en del tycker att jag gör ett rätt bra jobb och är lite kunnig i det jag håller på med. Fast att jag själv i smyg tycker att jag inte är något vidare. Som jag liksom småljuger, när någon antyder att jag gör ett hyggligt jobb. Så jävla neurotisk är jag. Trots att jag borde veta bättre. På den tiden det fanns begränsningar i hur mycket sprit man fick införa till landet blev jag alltid stoppad i tullen. För jag såg skyldig ut, trots att jag aldrig hade med mig minsta flaska. Om jag skulle haft med mig det, hade jag väl gått på rött av misstag och kissat på mig av skuldkänslor.

I natt drömde jag att jag var svartsjuk. Det har jag inte varit sedan jag var 18 år. Men nu var jag det i drömmen, lika intensivt som jag var då för länge sedan. En riktig mardröm med andra ord. Så det var skönt att vakna. Även om det var en katt som jamade en örat och petade på en med tassen i syfte att väcka en. Trots detta var det alltså skönt att vakna och slippa de svartsjukans sånger som Göran Tunström skrivit en diktsamling om. Avund har jag dock känt ibland även som vuxen. Jag var till exempel avundsjuk på tecknaren och författaren Gunnar Brusewitz, för jag ville också kunna teckna djur och natur lika fint, som han gjorde. Men han dog 2004, vilket inte är något att avundas någon. För döden är en tråkig historia. Men svartsjuka kan ju också vara för jävligt. Så man får vara glad att man varken är död eller svartsjuk.

Peter

 Avund