Hej vänner!

Utanför mitt fönster är det grått och regnigt. Men en envis talgoxe sjunger lite glatt trots detta. Själv känner jag mig också lite grå. Jag drömde otäcka mardrömmar i natt. Det heter ju mardrömmar för att man förr trodde på ett otäckt kvinnligt väsen som hette Maran och som på nätterna kom och satte sig på folks bröst så de fick svårt att andas. Denna andnöd gav på något sätt upphov till mardrömmar. Orsaken till trevliga drömmar är vad jag förstår inte klarlagd. Kanske beror det på att ett kvinnligt väsen sätter sig på en på en trevligare plats än Maran gör. Jag misstänker det.

Jag tycker det känns oroligt med det otäcka virus som nu sprider sig över världen. Som vanligt kommer det från Kina där deras konstiga djurhållning ständigt orsakar epidemier och virusutbrott. Det brukar ju börja med att ankor och gäss får ett virus i den skitiga damm de simmar. Sedan överförs detta virus till grisarna i som bökar runt i lervällingen. Då vi är lika grisarna överförs det sedan till oss. Som Winston Churchill beskrev det: ”Djur är märkliga. Hunden ser upp till dig. Katten ser ner på dig. Bara grisen ser på dig som en jämlike.” Men den här gången var tydligen andra djur inblandade. Ormar eller fladdermöss eventuellt. För i Kina säger man visst att man kan äta allt som har ryggen mot himlen. Vilket onekligen ökar antalet ätliga djur betydligt. Men tydligen också riskerna för att djurvirus muterar och överförs till oss och orsakar epidemier.

En annan otäck sak jag läste om i morse var att DumTrump kommit med ett fredsförslag vad gäller Israel och Palestina-konflikten, som verkar vara utformat för att hälla bensin på den brasa som redan från början riskerar orsaka storkrig. Vad det är för mening med detta begriper jag inte. Det är väl illa nog som det är.

Jag är alltså orolig och bekymrad. Dessutom har jag börjat tänka mycket på livet och allt jag varit med om. Det mesta har ju varit hur kul som helst och antalet tråkigheter jämfört med det väldigt få. Fast just nu tänker jag onödigt mycket på just dessa tråkigheter. Vilket är dumt att göra. Men det är väl också en del av livet. Som de står i visan, ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”. Något som man nog får acceptera. Som regn och gråväder. Jag är ju inte så förtjust i snö egentligen. Men nu skulle faktiskt lite snö muntra upp mig. För det blir trots allt lite ljusare när snön lägger sig över stad och land.

Jag kom förresten och tänka på mina släktingar systrarna Vera och Gullan Uddenberg. De hade ju i början på femtitalet arbete på Tjänstemännens pensionskassa. På den här tiden var ju detta en privat verksamhet och många kände stor oro för hur den skulle klara sig efter sin pension. Så Vera och Gullan fick ständigt motta brev från oroliga tjänstemän som undrade vad som gällde och hur det skulle bli. Så Gullan föreslog att man skulle skicka ut en informationsbroschyr. Så hon utformade en sådan i A5 format. Alltså en vikt A4 och lämnade till vaktmästaren som skulle trycka detta på Stencil-apparaten. Tyvärr var denna vaktmästare grav dyslektiker och de instruktioner han fick bristfälliga. Så han trodde att broschyren skulle klippas i A5 och inte vikas. Vilket fick oväntade konsekvenser. Speciellt som sagde vaktmästare fick i uppgift att skicka ut sagda broschyr. 

För på mittuppslaget på denna broschyr stod med stor rubriktext ”Är du orolig för storleken på din Pension. Istället för oro kontakta oss. Men efter det att varje A4 delats stod det på hälften av dessa delar: ”Är du orolig för storleken på din Pen”. Olyckligtvis kom också de två första bokstäverna på ordet ”Istället” med på den sidan. Varannan av pensionskassans medlemmar fick alltså detta meddelande, undertecknat Vera och Gullan. Så resultatet blev mycket olyckligt. För det visade att många av de manliga tjänstemännen liksom många andra män kände en sådan oro. Så nästa dag ringde en massa av dessa oroliga män och beskrev sina bekymmer mer eller mindre detaljerat. Varken Gullan eller Vera förstod varför dessa samtal kom till dem. Men när de undersökt saken förstod de vad som hänt och visste inte om de skulle skratta eller gråta.

Både Gullan och Vera var ogifta och en bit över 50 och tyckte i början att dessa samtal var ytterst generande. Men efter en stund lessnade de på alla gubbar som ringde och skickade brev om sina bekymmer. Ibland dessutom bilder där de undrade om de hade orsak att bekymra sig. Men oftast påstod de att de ringde för att en kompis hade uttryckt oro och inte vågade ringa själv.

Gullan var dock mer kreativ än man någonsin anat. Hon hade en kolonilott i Tantolunden och där hade hon ett antal svartvinbärsbuskar. Varje år brukade hon koka rätt mycket saft och gelé av bären på dessa buskar. När det nu ringde en gubbe och sa att han kände oro för att inte räcka till, så sa Gullan att någon anledning till oro nog inte förelåg, men att hon hade ett medel som eventuellt kunde hjälpa. Så fick hon bara namn och adress skulle hon skicka över en flaska mot en kostnad av 157 kronor. Alltså en mycket hög summa på den tiden. Ändå gick affärerna strålande. När hon fick en beställning blandade hon två deciliter saft med en deciliter Kronbrännvin och skickade till beställaren På det sättet blev hon rätt rik och kunde sluta på sitt tråkiga kontorsjobb. Vera fick dock stanna kvar. Mest för att förmedla kunder. Men bägges huvudsakliga inkomst kom från Gullans affärer. Ingen klagade på hennes medicin. Tvärtom fick hon ibland tacksamma brev där män berättade att medicinen haft avsedd effekt och att de efter en flaska vågat närma sig kvinnor på ett helt annat sätt en tidigare.

Peter