Hej vänner!

Jag har ju någon gång tidigare skrivit om grottkonsten. För sådär 30000 till 20000 år sedan var det några människor som gick in i grottor och målade fantastiska målningar av djuren som levde omkring dem. På den tiden låg isen kilometertjock över Sverige men nedanför denna, i Europa och bort mot Asien var det en sorts savann som i Östafrika idag. Över denna kyliga savann vandrade stäppbison, uroxar, mammutar, ullhåriga noshörningar och andra djur som levde på den tiden. Där fanns rovdjur som sabeltandade tigrar, grottbjörnar och vargar som jagade bytesdjur. Det var den världen som de människor som gick in i grottorna målade. Ingen vet riktigt varför det gjorde så. Kanske för att de trodde sig kunna förbättra jakten på det sättet. Eller de kanske hade olika totemdjur som de kände sig besläktade med och ville avbilda. Konstigt nog målade de inga bilder av sig själva. De gjorde däremot handavtryck genom att ta färg i munnen och blåsa ut den över sin hand som de tryckte mot grottans vägg. Som en vinkning till oss.

Dessa människor levde som en del i livets väv. Under tusentals år kom de och försvann i generation efter generation. Som en del av oss levande på jorden. Kanske anade de på något sätt att de ingick i den helhet, som gör att allt hänger ihop. För så var det och så är det fortfarande. Afrikas vackra snabba gaseller är just vackra och snabba för att de jagas av rovdjur. Den som är lite snabbare än de andra kommer ha större chans att inte bli uppäten av lejon eller leoparder och dess kalvar kommer ärva sina föräldrars snabbhet. Allt hänger ihop och en gång ingick även människan i denna väv. Vi fanns där som en art bland andra. Inte snabba som renarna. Inte starka som de sabeltandade tigrarna. Inte stora som mammutarna. Men vi hade en hjärna som gav oss ett språk att kommunicera med, en förmåga att planera samt händer att tillverka redskap med.

Nu vet jag inte hur människorna för 20000 år sedan såg på sina fyrbenta medlevare i världen. Men jag vill tro att de såg dem som kollegor och inte som fiender. Jag tror de beundrade de som bara med sitt mod och sina tänder kunde fälla djur, som de behövde spjut och pilbåge för att ha en chans att klara av. Att de högaktade och respekterade dem. Säkert tror jag de ansåg att djuren hade en själ som de och samma rätt att leva efter sin art som dem.

Någonstans gick det jävligt snett och människor började se naturen som något som var deras egendom och skafferi, där de hade särskilda rättigheter. Som det så ledsamt och felaktigt beskrivs i bibeln: ”Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Så istället för jämnlikar blev vi någon sorts härskare som skulle uppfylla jorden, utan hänsyn till våra simmande, flygande och fyrbenta kamrater. Och nu verkar vi i vårt övermod snart förstöra vår plats i universum och massutrota våra medlevare. Vi har tappat kontakten med det levande, på något sätt. Ibland verkar naturen blivit ett ställe där vi utan hänsyn har rätt att roa oss med fritidsbåtar, snöskotrar, golfklubbor och skjutvapen. Vi släpper ut så mycket föroreningar i atmosfären att vi påverkar klimatet så hela systemet råkar i otakt. Vi förstör livsmiljöerna för det levande i allt större hastighet. Som vi har bråttom att bli ensamma med husdjuren och råttorna på planeten. Men en gång för 20000 år sedan målade någon bilder av den värld han delade med de medlevare, som han beundrade så mycket.

Peter