Hej vänner!

Som ni vet skriver Carl Johan Love Almquist så här:

”Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.”

När han skriver detta var Sverige ett fattigt och lite efterblivet land i utkanten av kontinenten. Det verkar som han suttit och kliat sig i huvudet och funderat vad detta fattiga och lite efterblivna land, egentligen har att komma med. Så kommer han på ”krusbären” äro trots allt ovanligt fina i detta land. Vad äro apelsiner, aprikoser och meloner jämfört med dessa småhåriga och ofta rätt sura bär? Intet, klart intet. Så skriver han ner denna dikt som andas lite surt, sa räven. Vilket förresten är ett ovanligt dumt uttryck. Egentligen är ju Aischylos fabel på följande sätt: En räv går förbi en klase vindruvor som hänger så högt att att han inte kan nå dem. Så han tittar upp på dessa goda bär och säger för att trösta sig ”De är säkert sura”. Men om det hade varit rönnbär som hängt där, hade det ju knappast varit till någon tröst att säga så. Utan mer ett konstaterande.

Åter till Krusbären. Krusbärskräm är ju gott. På sensommaren få en tallrik krusbärskräm med kall mjölk, vara ju hur gott som helst. För när jag var barn fick man ofta kräm antingen som efterrätt eller som mellanmål. Krusbärskräm, rabarberkräm eller blåbärskräm på sommaren. På vintern kunde man få kräm av torkad frukt som aprikoser eller plommon. Det var också rätt gott. Men nu är det länge sedan jag åt kräm. Jag kommer inte ihåg om jag bjöd mina barn speciellt ofta på kräm, när de var små. Men jag tror inte det. Kanske för jag tyckte det var för mycket socker i kräm. Men själv har jag säkert inte ätit kräm på 35 år. Men det är dumt. Speciellt krusbärskräm är gott. Som innehåller den för nationen så utmärkande ingrediensen, svenska krusbär. Som man alltså i rent trots bör käka för att reta resten av världen. Som tror att den är något och har något att komma med.

När man var barn var man ju alltid tvingen att bita i krusbären när de var små, hårda och jättesura. Sedan drog hela munnen ihop sig och det var just så surt, som man egentligen visste att de skulle vara. Varför man varje år var tvungen att undersöka detta vet jag inte. Men antagligen av samma orsak som man kände sig tvungen att bita i rabarberstjälkar och även då känna hur otäckt surt det smakade. Likaså prövade man äppelkarts surhetsgrad och konstaterade att de var just så sura och hårda, som man visste att de var. Men man ville liksom kolla att det stämde även detta år.

Kräm äter jag alltså inte längre. Det vet jag inte hur ofta andra gör. Men på TV gör de rätt mycket reklam för sådan kräm som används utvärtes. Oftast vänder sig de som gör den reklamen till damer som vill komma till rätta med sitt naturliga åldrande. De säger att produkten innehåller konstiga ingredienser, som förhindrar och återställer eventuell skrynklig hud till ung och oskrynklig sådan. Det finns alltså sådant som panten q10 extrakt med habiololja som kan släta ut och föryngra huden, så den blir som en nystruken skjorta. Fan vet hur det går till. Men så dyra som dessa produkter är måste deras innehåll gissningsvis utvinnas ur rysk kaviar och champagne. Vilket naturligtvis är ett jävla slöseri. Rysk kaviar är förresten inte särskilt gott. Men champagne kan ju onekligen göra kvinnor lite vackrare, efter några glas. Iallafall i betraktarens öga. Dessutom är det gott.

Nu skiner solen ute och jag skall ge mig ut på en cykeltur. Uppträd värdigt. Acceptera ditt åldrande. Drick champagne. Hoppa över rysk kaviar, det är ändå inte särskilt gott. Var stolt över nationens krusbär.

May the Force be with you”

Peter