Hej vänner!

Det verkar inte bli någon vinter i år. I varje fall ingen vanlig vinter. Här på Gotland brukar visserligen vintrarna vara milda. Men så milt som i år har det aldrig varit så länge som jag bott här. Vilket börjar bli rätt många år nu. Nu blommar snödroppar och vintergäck. På mornarna filar talgoxarna på när solen går upp. Det känns mer som mars än januari utom att det fortfarande är mörkt på morgonen. Själv tycker jag det blir allt tydligare att något hänt med klimatet. Kanske kommer vi någon gång tala om år 2020 som ”året utan vinter”.

Året utan sommar var 1816. I april 1815 hade vulkanen Tambora i Indonesien fått ett våldsamt utbrott som sprutat ut så mycket aska att solens strålar fick svårt att tränga igenom. Det gjorde att snön låg kvar in i juni i och det blev missväxt och svält i hela Europa. Det fortsatte vara kallt flera år efter detta på grund av det tog tid innan allt stoft sjunkit ner.

Jag tycker det händer mycket som gör en deppad just nu. Både i Sverige och i världen. Det är jobbigt. För jag blir nedstämd och grubblande på ett besvärligt sätt. Det har också blivit svårare att låta sig distraheras av annat än när jag var yngre.

På måndag är det 75 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades. Den dagen är ju minnesdag för offren för nazismens mördande i koncentrationsläger. Jag är född nio år efter detta. Ibland känns det som det finns en tid före Auschwitz och en tid efter Auschwitz och de andra koncentrationslägren. Jag är alltså född efter det totala barbariet och den totala omänskligheten. Men även detta började ju som hat och ord. Sedan steg för steg mot den totala katastrofen. Så jag är rädd. För jag ser tecken på att något liknade kan hända igen. Kanske på ett annat sätt än förra gången. Men ändå en gång till. Om vi nu går in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och den välfärd som skämt bort oss börjar krackelera, kan det gå riktigt illa. För då kommer säkert motsättningarna mellan människorna öka än mer än de redan gjort. Rädsla, vrede och maktlöshet kommer på nytt ta över och generaliseringar och fiendebilder styra över förnuftet. Det ger jag mig fan på.

Jag är alltså född nio år efter Auschwitz och Bergen-Belsen. Nu är antisemitismen på frammarsch igen. Det finns islamister och nynazister som förenas i sin galenskap. I Malmö är det förenat med livsfara att berätta att man är jude och det är det på andra håll också. Det finns på nytt länder där antisemitism är sanktionerat från högsta ort och där judar ställs till gemensamt ansvar för alla politiska beslut som staten Israel hittar på.

Antisemitismen dog inte med Auschwitz och de andra utrotningslägren. Men gud dog och tron på att det finns gränser för mänsklig ondska. Men det finns det inte. 
 

Nu är klockan 06:30 och jag skall gå och göra kaffe. Men innan en dikt om ovanstående.

Det är just det här

med morgonens

mörker.

Ensam med tankar

i gråt utan tårar.

Bilder och åter

bilder.

Läger i vintern,

tåg som rullar

in.

Barnen som fryser

i kö till sorteringen.

Duschar som fyller

rummet med Zyklon B

tillverkat av IG Farben-koncernen.

Dödsmarscher

mot meningslösheten.

Bilder och åter

bilder.

Högar av skor, av hår

av kläder.

”Arbeit Macht Frei”,

Det är just det här

med morgonens

mörker.

Ensam med tankar

i gråt utan tårar.

Peter