Hej igen vänner!

Jag har förstått att det inte är så många som läser det jag skriver. Det är inte mycket att göra åt. Jag skulle tycka det var kul med fler läsare. Men det går dåligt. Samtidigt skriver jag ju rätt mycket på grund av ett eget behov att skriva. Så även om antalet läsare är begränsat så skriver jag ändå. Egentligen skulle jag vilja skriva ännu mer personligt om mina personliga erfarenheter. Men det är jag lite för blyg för att göra. Vet inte om de är så intressanta förresten.

Jag tittade på ett TV-program om Hasse och Tage på SVT-play i kväll. Det handlade om deras politiska engagemang och hur det tog sig uttryck. Rätt mycket handlade om kärnkraftsomröstningen 1980. Då var jag 26 år om jag räknat rätt. Jag kan väl avslöja att jag röstade ”Nej” till kärnkraft. Året innan hade det inträffat en kärnkraftsolycka på ett ställe som heter Harrisburg och ligger i Pennsylvania i USA. Det var en otäck olycka som kunnat sluta värre än den gjorde. Sedan dess har det ju inträffat ännu hemskare kärnkraftsolyckor. Men det var olyckan i Harrisburg som ledde fram till folkomröstningen 1980. Först var det bara tal om två alternativ. Nämligen ”Ja” eller ”Nej” till kärnkraft. Men när Socialdemokraterna förstod att det kunde bli ett ”Nej”, så kom de på ett tredje alternativ. Det var ”Ja” men ”Nej” fast inte just nu, kanske sen, eventuellt, om en stund, när det passar bättre, kanske. Fast avveckla ska vi, sen, om det går, kanske. Så det blev en viss förvirring. För en del som röstade på detta alternativ trodde nog att de röstade ”Nej” till kärnkraft. Fast de nog egentligen röstade ”Ja”.

Nu är väl de historia och det finns flera partier som istället vill utveckla kärnkraften och bygga nya reaktorer. Men jag undrar ibland hur det hade gått om det blivit ett ”Nej”. Vilket det kanske blivit, om inte det kommit till en linje 2. Som ingen riktigt begrep om det var ett ”Ja” eller ett ”Nej” till kärnkraft. Hade allt gått åt skogen och landet blivit fattigt, eländigt och fullt av kolkraftverk som Polen. Eller hade detta land blivit ett föregångsland fullt av miljömedvetna människor, som bara käkade biodynamiska grönsaker och biodynamiska vegetariska grisar. Hade folket i stugorna på landet om hösten dragit ut och plockat av skogens skafferi och sålt vad funnit på städernas torg? Hade man om kvällarna suttit i brasans sken om berättat om de oknytt, som bebor landets skogar och sjöar? Hade man gått klädd i vadmalskläder från Borås och gett sina barn en jo-jo av märket Kalmartrissan i julklapp istället för en I-pad?

Antagligen varken på det ena eller andra sättet gissar jag. Kanske hade det blivit annorlunda på något sätt. Men det har det ju ändå blivit. För 1980 bodde jag i ett annat land. På en del sätt sämre och på andra sätt bättre. Men jag kände mig hemma och tyckte jag på något sätt förstod mig på hur detta land fungerade. Man jobbade och betalade in rätt mycket av sin lön till de allmännas bästa. För dessa pengar fick man sjukvård, en skola till sina barn, ett fungerande rättsväsen samt ett försvar mot ryssen. Betalade man lite extra fick man dessutom se på TV och fick se Ingmar Stenmark vinna slalom och storslalom. Dessutom fick man nu gå och rösta ”Ja” eller ”Nej” till kärnkraft. Eller både och om man valde det socialdemokratiska alternativet, linje 2.

Nu låter jag kanske lite nostalgisk. Vilket en del uppfattar som konservativt och lite dumt. För man kan ju aldrig gå tillbaks till något som har varit. Dessutom bör man undvika att säga att detta förr var bättre. För det var det oftast inte. Men det är ta mig fan inte bra nu heller. Och jag skäms lite att säga det, men jag känner mig som en främling i detta land. Men det gjorde å andra sidan poeten Gunnar Ekelöf också. Det är ju han som skriver:

Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!

Jag har alltså det gemensamt med poeten Gunnar Ekelöf att jag känner mig främmande i detta land. Det är lite fint att ha något gemensamt med en stor poet. Fast han var ju en på många sätt olycklig och jobbig jävel, som ägnade mycket tid att se dubbelt. Men när han var nykter såg han mer än många andra. Och då kände han sig inte hemma i detta land.

Peter

Hej vänner!

Vad hände egentligen 2019. Det har jag funderat på. Så jag har kollat lite och funderat om det finns något mönster i det som hänt. Något som säger nått om den här tiden som vi tvingas leva i, vare sig vi vill eller inte.

I januari kom fyra partiet överens om att jobba ihop och det kom överens om en väldig massa saker. Gladast verkade Centerpartiet och dess partiledare. För de hade fått igenom en hel del saker som de länge längtat att få genomföra. Men i sitt tidigare samarbete hade en del andra tyckt att dessa förslag var lite väl radikala. Surast var väl Vänsterpartiet för de skulle inte få vara med och bestämma alls. Vilket är jobbigt om man gillar att vara med och bestämma. Socialdemokraterna gillar också att få bestämma. Men skulle kanske inte kanske sälja sin gamla morsa för att få göra så, tror jag. Men verkade ändå vara beredda att gå ganska långt. Bland annat ville de införa marknadshyror och lägga ner Arbetsförmedlingen. Fast det sista blir det tydligen inte så mycket av med för tillfället.

Stefan Löfven blev förresten statsminister och han är född 1957 och alltså tre år yngre än jag är. Men han är iallafall född på 50-talet, vilket borgar för en viss mognad. Fast ibland har jag lite svårt att förstå vad han egentligen vill. Men han vill säkert väl. Även om man inte riktigt förstår hur han avser uppnå detta. Däremot skulle jag vara tacksam om han slutade tala om att oacceptabla saker är oacceptabla. För det vet jag redan att de är.

I februari träffas USA:s president och Nordkoreas lilla, men tjocka ledare i Hanoi. De säger ”hej” till varandra och sedan åker de hem. För de märkte redan när de sa just ”hej” att de inte förstod varandra. Nästa gång funderar de på och ta med tolkar, samt varsin pekbok och ett pussel. Fyra bitar med ram föreställande Musse Pigg.

I mars bestäms att Svenska Akademin i år skall delas ut två nobelpris. Men för säkerhets skull devalverar man det ena prisets värde och ger det till en konstig figur som hyllat en otäck krigshetsare. Vilket gör detta pris mer omdiskuterat än ärofyllt.

I april brinner Notre Dame i Paris och får kraftiga skador. En tråkig historia. Samt kanske ett omen och ett tecken på att något tar slut och något nytt står för dörren. Som när Titanic sjönk och med den en tidsålder. Eller som normanderna erövrade England 1066.

I maj väljer Miljöpartiet ett nytt språkrör som heter Per Bolund. Han byter dock titel till tråkrör och har sedan dess inte visat sig.

I juni träffas på nytt USA:s president och Nordkoreas lilla, men ack så överviktiga ledare. Nu på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Sedan åker de hem. De fick ihop tre bitar av ett pussel föreställande Musse Pigg. Den fjärde biten i detta pussel trodde Nordkoreas ledare var en kaka och käkade upp.

I juli blir Sveriges fotbollslag bronsmedaljörer i fotbolls-VM. USA vinner och deras bästa spelare Megan Rapinoe blir hånad av USA:president. Hon säger att hon inte tycker han är någon vidare president att ha. Men att han genom att vara dum har enat laget och att hon vid varje straff fantiserar om att hon sparkar denna president på ett känsligt ställe. Nej, det säger hon inte. Det hittade jag bara på.

I augusti seglar klimataktivisten Greta Thunberg över Atlanten. För hon vill av princip inte flyga. Det var tufft gjort och sedan höll hon flera tal när hon kom fram. Den amerikanske presidenten hånade henne i inlägg på Twitter. Orsaken till att han gjorde så är att han är en jävla tönt. Greta pekar ju på fåntratten och säger: ”han är ju naken” som barnet i sagan om ”Kejsarens nya kläder”.

I september åker en massa kändisar till Israel för att fira en kille som heter Bindefeld som fyllde år. Bland annat lät sig tre partiledare bjudas på resa, hotell och käk med dricka. Själv hade jag också gärna åkt om jag fått delta i denna fest. Men jag hade nog känt tveksamhet. För jag känner inte denne Bindefeld och gillar inte om någon skulle uppfatta hans generositet som bestickning. Men jag har ju inte så mycket makt. Men hade jag det skulle jag inte låtit mig bjudas. Sånt bör man vara försiktig med. När jag arbetade i kommunen så tog jag bara emot en gåva om det var av begränsat ekonomiskt värde. Det kunde till exempel vara en teckning som någon liten patient ritat åt mig. Då blev man glad.

I oktober händer bara massa otäcka saker. Det startas krig och man hittar en bil med ihjälfrusna människor i en lastbil i London.

I november passerar planeten Merkurius framför solen vilket de flesta struntar i. I ett Museum i staden Dresden i Tyskland snor någon en massa diamanter. Jag läste i tidningen att man bland annat snott tre värdefulla juvelgarnityrer från 1700-talet. Det lät som man på 1700-talet hade lösgaddar av guld och diamanter. Vilket gjorde mig förvånad. Men nu har jag lärt mig att garnityrer i detta sammanhang har en annan betydelse betydelse. Nämligen föremål som är skapade för att bilda en helhet. Till exempel armband, halsband och örhängen med en gemensam utformning. Men innan jag förstod det såg jag framför mig folk i peruk med diamanter som tänder i käften.

I december vinner den engelska premiärministerns parti valet och bestämmer att det nu är dags att lämna Europa. Han blir så glad över att slippa de konstiga fastlänningarna att han sjunger den fina sången ”Rule Brittania”. Speciellt tar han i när han sjunger:

”Rule Britannia!
Britannia rule the waves
Britons never, never, never shall be slaves.”

Som han sa i smyg till sin unga fru: ”Skönt och slippa de jävla grodätarna, pastatuggarna, hunnerna och annat löst folk som inget begriper.”

I december beslutas att den amerikanske presidenten skall ställas inför riksrätt. Han hade nämligen ägnat sig åt utpressning, lögner och varit dum i huvudet. Detta för att förtala en politisk motståndare i det kommande presidentvalet. Men han har så många kompisar som inte bryr sig om vad han än hittar på. Så han kommer nog tyvärr klara sig undan ett tag till och fortsätta skämma ut sitt land och folk. Varav många inte verkar ha någon skam i kroppen, utan jublar när han säger lika dumma som taskiga saker.

Vad gäller mer personliga upplevelser detta år har jag haft en del kontakt med vården. Jag har nämligen haft en åkomma som kräver undersökning och bedömning. Just denna åkomma undersöker man bäst bakifrån. Det är lite pinsamt och jobbigt i början. Men man vänjer efter tag, när man förstår att det inte finns något alternativ. Jag måste säga att den kontakt jag haft med sjukvården kring detta, har varit utomordentligt bra. Allt har bara fungerat och alla läkare och sköterskor som tagit hand om mig, har varit snälla och jätteproffsiga. Egentligen borde man väl skicka en blomma till allihop. Eller en flaska Champagne. För det är de värda!

Nu kommer ett nytt år och jag hoppas att man nu tar krafttag mot kriminaliteten som förstör vårt land. För om inte detta löser sig kommer det inte att vara möjligt att prata om något annat, hur gärna man än vill. Då kommer man bara vara en ropande röst i öknen som ingen jävel orkar lyssna på. Det finns ju mycket som man borde göra något åt som kostar pengar och skatt. Men det är nog svårt att få förståelse för, så länge mord, skjutningar, rån, våldtäkter fyller nyheterna. Om inte annat borde de som fått vårt förtroende att styra detta land säga till dess invånare: ”Vi hör er och förstår er rädsla, sorg och vrede. Det tog lite tid att pilla ut fetvadden ur öronen. Men nu hör vi er och avser gemensamt ta itu med saken”.

Peter

Hej vänner!

Jag har skrivit en avhandling.

Avhandling gällande det av Hedland och Mountain upptäckta från fjärran stjärnljusets påverkan på människans upplevelse av sin plats i universum.

Bakgrund

Redan filosofen Socloclios som levde i Megara på 300-talet före Kristus beskriver att han som barn en natt hade vaknat och gått upp på husets tak. Han hade då fäst blicken på en stjärna som hade blinkat svagt i stjärnbilden Vattenbäraren. Han hade därvid för en stund känt en känsla av att han blev en del av universum. Han skriver: ”då blev plötsligt alltet och dess innehåll uppenbarat för mig och jag såg hur jag var en del av detta. Rymden med dess stjärnor och jorden och havet med dess djur, träd och växter blev en del av en helt igenom sammanhållen väv, där varje ingående tråd var förbunden med de övriga. Jag låg en stund och såg och upplevde detta utan vare sig oro eller rädsla. Jag somnade och när jag vaknade var upplevelsen förbi. Men minnet av detta, var det som gjorde mig till filosof.”

Det var bland annat denna berättelse som fick Winston Hedland att år 2014 rikta sitt teleskop på Mount Palomar, mot Vattenbäraren. Detta var i mars och de första nätterna fann han inget anmärkningsvärt. Men på den femte natten uppmärksammade han att bredvid stjärnan K 314 D lyste en ny stjärna under några sekunder för att sedan slockna och därefter återkomma med 3,72 sekunders intervall. Hedland fastnade med blicken på detta fenomen och kände sig plötsligt som en del av något stort och sammanhängande. Inte olikt det som Socloclios beskriver ovan. Han tyckte sig se allt från atomernas vibrerande i tingen till galaxernas rullande genom rymden. Han såg en väv som inte bara var naturens ekologiska väv, utan även hur allt som sinnena kan registrera hänger ihop i vågor och partiklar. På väg från observatoriet var han fortfarande uppfylld av denna upplevelse och var tvungen att sätta sig på marken. Han satt där och efter någon halvtimme förmådde han resa sig och upplevelsen var då borta. Hedland blev dock så uppfylld av det han upplevt att han därefter blev mycket engagerad i miljöfrågor. Han förklarade att hans upplevelse fått honom att förstå att allt liv hänger ihop och att vi människor måste sluta förstöra den ekologiska väven och helheten. 

 

Sedan dess har den blinkande stjärnan i Vattenbäraren fått namnet Pulsar P 34 IQ. Den kan under optimala omständigheter faktiskt vara synlig för blotta ögat. Detta kräver dock totalt mörker och minsta störande ljus gör sådan observation omöjlig. Men de flesta som sett denna stjärna delar den upplevelse som Hedland beskriver att uppleva sig som en del av något större och sammanhängande. Några observatörer har dock inte upplevt detta. Uppenbarligen krävs också en viss mottaglighet skönhet och viss begåvning för att tolka det känslomässiga i upplevelsen. De som inte har den typen av känslomässig öppenhet kan tvärtom reagera med aggressivitet och avståndstagande.

Det var när dessa skilda reaktionsmönster uppmärksammades som Hedland och Mountain utformade sin metod. De filmade Pulsar P 34 IQ under några nätter och visade denna film för personer med olika bakgrund och personlighet. Det visade sig då att det fanns ett mycket starkt samband mellan den upplevelse som denna film visar, med graden av vänlighet, humanism och förstånd hos testpersonerna.

Kort sagt elaka, taskiga och dumma testpersoner fortsatte efter upplevelsen, att tycka att vissa djur skulle utrotas, att folk med pengar skulle få bättre sjukvård och att folk som var fattiga var lata och initiativlösa. Vidare förnekade de mycket aktivt uppenbara fakta, när dessa innehöll information som inte passade dem.

Det klara sambandet mellan personlighetsdrag och sättet att reagera på ljuset och blinkningarna från Pulsar P 34 IQ visade sig alltså kunna sortera personer i grad av förstånd respektive skitstövelaktighet. Något som mänskligheten på sikt kommer ha stor nytta av och en upptäckt som säkert kommer en dag leda till att upptäckarna får Nobelpris i fysik. Vad gäller nobelpriset i litteratur är det dock oanvändbart. För det kan man få även om man är en skitstövel.

Peter

Hej vänner!

Igår lyckades jag klanta till det så jag tappade en lampa i golvet. Det var en sån där plafond av glas. Så fanskapet gick i en miljon otäcka glasbitar. Det var väl, som Karlsson på taket skulle sagt, en rätt världslig sak. Men jag blev faktiskt ledsen över min klantighet, på ett överdrivet sätt. Inte förbannad och arg. Utan ledsen och kände mig som den största jävla klant, som på ett onödigt sätt förstör saker på detta jordklot. Helt klart reagerade jag överdrivet i förhållande till det som hänt. Jag har blivit så känslig på sista tiden och blir deppad och självkritisk, så fort jag får en motgång. Jag vill inte bli en gråtmild gubbe som blir blöt i ögonen oavsett om någon säger något snällt till mig eller något mindre snällt. Inte heller vill jag bli en som deppar ihop på grund av att en lampjävel går åt helvete. Ty jag vet att detta är löjligt, dumt och kanske också ett tecken på den åldrande mannens testosteronfattiga övergångsålder. Fan ta alltihop.

Förresten skall man få vara som man är och bli omtyckt som just sådan. Jag kom att tänka på det härom morgonen. För jag har under livet ibland känt andra som inte är nöjda med den jag är. Som de skulle önska att jag var annorlunda. Det har jag väl själv också önskat ibland. Men då har också det varit för att jag trott att den jag är, inte dugt tillräckligt för att bli omtyckt och beundrad. För det har jag precis som andra nog önskat ibland. Psykoanalytikern Karen Horney har ju skrivit en del om den typen av neurotiska önskemål. Men det är väl inget som ni förståndiga som läser detta känner igen. Men jag är en svag själ, som gärna vill vara omtyckt, uppskattad och lite beundrad. Vilket vi som har sönder lampor sällan blir. Men så jävla dåliga som jag kände mig, är vi faktiskt inte.

Idag är det Annandag jul. Varför vi firar denna dag vet jag faktiskt inte. Det har visst något med den helige Stefanos martyrium att göra. Det är ju honom man sjunger om i sången ”Staffan var en stalledräng”. En sång som man som barn kunde tvingas sjunga i nattskjorta med en löjlig strut på skallen. Men det slipper man numera utsättas för. Andra oförrätter kan drabba en. Men så långt som att tvingas sjunga med strut på huvudet har inte hänt sedan man var barn. Fy vad man skämdes.

Snart är alltså julen över för den här gången. Nu återstår bara Nyår och Trettonhelg. Sedan blir det vardag igen. Det tycker jag känns rätt bra. Numera arbetar jag ju inte så mycket utan har oftast rätt mycket tid att göra annat. Jag jobbar lite grann och när jag gör det är det oftast kul. Dessutom känner jag som jag gör lite nytta. 

 

Man får alltså försonas med att man ställer till en del på grund av sin klantighet och att man aldrig kommer bli den tuffe civilingenjör och kostymbärare som min fader hoppades. Utan att man blev den något orakade, i rutiga skjortor och jeans iklädde lampförstöraren och psykologen. Ty detta kan vi nu konstatera blev mitt öde. Vad framtiden har i sitt sköte är något osäkert. Men säkert något trevligt och uppmuntrande. Sköten har ofta haft den effekten på mig. Nu skall jag lyssna på Ulf Lundell när han sjunger ”Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig”. För det vill jag tro, även om jag ibland tvivlat på det. Men som det står i bibeln: ”Saliga är de som förstör sina lampor. Ty de kommer se sig själva i försonande ljus.”

Peter

Hej vänner!

Igår träffade jag en äldre dam som numera ser rätt dåligt och inte heller har så lätt med hörseln. Men hennes minne är också nedsatt och ibland förvirrat. Trots detta är hon en social person som tycker mycket om att få besök. Det var faktiskt trevligt och vi som besökte henne tyckte att det var lyckat. Ibland var det lite svårt att följa med den äldre damens tankegångar. Men hon sa att tyckte lite bättre om den manliga personalen på det boende där hon bor. För hon tyckte de var lite bättre på att sätta sig och lyssna, när hon var ledsen och hade kanske ett lite mer rättframt sätt att uttrycka sig ibland. Vilket jag kan förstå passade denna dams personlighet.

Denna äldre dam har trots ibland lite svåra förhållanden lyckats uppfostra sina tre barn till välfungerande samhällsmedborgare. Hon har också uppfostrat några gubbar, med skiftande resultat. Vad gäller barnen är hon uppenbart stolt över att hon lyckats så bra, som hon gjort. Hon var också glad över att några kom och firade julafton en stund med henne. Jag tyckte också det kändes bra. Även om det var lite vemodigt samtidigt. Men ibland log hon på ett sätt som jag inte sett hos henne tidigare. Hon såg ut som en liten flicka som just fått en ny leksak. Hon tog upp armarna mot bröstet, log och skakade till lite av spänningen, som en liten unge. På något sätt kändes det som livet cirkel slöts i denna gamla dams barnsliga leende. Det var rörande på något sätt.

Det är alltså juldag och jag tänker ta det lugnt idag. Bara läsa, skriva och lyssna på musik. Jag får väl erkänna att jag tycker tiden före jul är sådär nu för tiden. Rätt stressad och rörig. Inte för jag precis pyntar och handlar massa julklappar, nu för tiden. Men det är väl minnen från tidigare jular som sitter kvar i kroppen och gör en lite orolig. Men jag funderar på att laga lutfisk. Det har jag inte ätit på många år och som jag minns det var det inget vidare. Men min pappa tyckte alltid att det var bra att äta denna nyttiga och magra rätt efter julbordets orgier av kött. Men ärtorna och såsen brukade vara rätt god. Kanske kommer jag nu när jag blivit lite äldre, också uppskatta den konstiga fisken på ett annat sätt. Det är i varje fall värt att prova.

Själv har jag förresten börjat få en del krämpor. En fot jävlas när jag går långt och när jag reser mig är jag suttit en stund är jag ibland rätt stel i kroppen. En del annat är väl också lite kajko, men det får gå. Egentligen borde jag träna och röra mer på mig än jag gör. Kanske börja gå på gym och skaffa en personlig tränare. En hård jävel som tvingar in mig i någon sorts maskin och inte släpper ut mig förrän jag ber om nåd. För jag är en rätt lat och bekväm person. Fast det har funnits perioder när jag var rätt vältränad. I vår skall jag minsann cykla en lång cykeltur. För att detta skall bli av så informerar jag er om detta så ni kan påminna mig om detta löfte. Någon gång i slutet av april kan ni skriva och fråga: ”Jaha Uddenberg, hur var det nu med löftet om en lång cykeltur”. Så jag kommer ihåg detta löfte, som jag annars då nog helst kommer vilja glömma.

Som ni vet har Kalle Anka och hans släktingar en svensk kusin som heter Arne Anka. Han bor ju i den stad, där jag för närvarande befinner mig. Denne missförstådde opublicerade poet och rätt neurotiska anka är rätt kul. Det skrevs ju en pjäs om honom för nu ett antal år sedan som är skojig. För missförstådda och neurotiska ankor är rätt skojiga. Jag måste det finns inslag i denna ankas beteende, som jag tycker är rätt mänskligt. Faktiskt kan jag känna igen mig själv från när jag var yngre i denna anka och vi båda gick på Zekes bar och drack öl. Men det är nu länge sedan.

En scen från ovanstående pjäs beskriver Arnes upprördhet när två damer i kläder som antagligen kommer från klädmärket ”Gudrun Sjödén” och som har fotriktiga skor säger: ”Alla karlar är likadana”. Orsaken till att de säger så kommer jag inte ihåg. Men det finns säkert en orsak. Ankan tappar då humöret rejält och säger att han vet att han medskyldig till allt ont män som män ställt till med under världshistorien. Från att ha varit hallick till Maria Magdalena till häxbränningar och alla våldtäkter genom tiderna. Han föreslår att det bör upprättas ett mansförintarläger i radio Ellens lokaler, om jag minns rätt. Nu har väl Arne en tendens att generalisera och överdriva en del. Men jag kan också bli lite sur när det beskrivs ”hur män är”. För jag och mina kompisar är snälla och skulle aldrig slå varken män, kvinnor eller barn. Så det så. Det värsta brott vi begår är att ibland glömma fälla ner ringen på toasitsen och det får vi välförtjänt fan för. Dessutom står vi och kissar. Men det är bara för att djävlas, när ingen ser på. Om någon fråga så sitter vi och kissar som doktorn rekommenderar.

När jag var ung tyckte jag det var jobbigt att tjejer verkade tända mer på brandmän än på sådana som Arne och mig. Vi som minsann var lite neurotiska, otränade, självupptagna och därmed värda all kärlek. Men jag har ju trots detta varit rätt framgångsrik vad gäller att få just detta. Men fan vet hur det gick för Arne. Han snubblar väl fortfarande runt på ölställena i denna stad och pratar skit, när han blir full. Bergis plockar han väl fram en av sina ännu outgivna dikter ur fickan och läser den högt för någon dam. Man får lust att säga: ”Men för fan Arne låt bli det. Gör som jag, skriv ner eländet på en Blogg på internet och tvinga inte damer ta fram skämskudden offentligt. De har de svårt ändå, de små liven."

Det kommer alltså i år ges ut en äcklig almanacka med halvklädda brandsoldater. Någon större efterfrågan på almanackor, föreställande lättklädda något överviktiga psykologer i 65-årsåldern, tycks inte finnas. Om det fanns en sådan skulle jag vilja vara på uppslaget för april. Naken på min cykel med lite blåsippor och tussilago täckande de mer intima delarna. Både sensuellt och vackert.

Vi hörs

Peter

 

Hej vänner!

Igår vände det och nu blir det ljusare för var dag. I sången Internationalen, som förr en del sjöng fröjdigt och glatt, finns ju textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.” Men detta handlar inte om det mot våren tilltagande ljuset. Vad denna sång numera handlar om, vet i fan. Det är väl någon sorts tillbedjan och nostalgi över forna tider, som gör att den numera sjungs i moll av några trötta gubbar på första maj. Vi som varken varit med i ”Unga Örnar” eller SSU, vet inte riktigt hur man skall fira denna högtid. Den verkar vara på väg att läggas ner. Ty över detta land har kommit ett stort mörker. Vilket gör mig orolig och rätt ofta ledsen. Det har liksom blivit långt mellan människorna och många tycks ha tappat hoppet om en bättre framtid. Ord som ”bygga det starka och trygga samhället” låter bara fånigt och lite dumt. En floskel som redan är död när den lämnar läpparna. Ge oss blott vår anti-depressiva medicinering och låt oss därefter vara ifred, med våra i fickorna knutna nävar. Men sjung för fan inte att ”Internationalen till alla lycka bär”. Det behöver man ju bara kolla på sitt pensionsbesked, för att upptäcka är en jävla överdrift.

Vi får alltså snart vänta längre på mörkrets inbrott. Men som kompensation för detta har vi numera desto större chans att drabbas av andra inbrott. Om inte någon bedragare lurar av oss våra slantar på internet. Frågan är vad man skall göra! Kanske skall man följa den franske poeten Baudelaires (1821-1867) uppmaning. Han skriver:

”Man måste alltid vara berusad. Det avgör allt: det är den enda frågan. För att inte känna Tidens fruktansvärda börda som knäcker era axlar och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan hejd. Men med vad? Med vin, poesi eller dygd, som ni vill. Men berusa er.”

Det är ju något man ibland blir sugen på för att stå ut med ”Tidens fruktansvärda börda”. Men att göra det med vin brukar ju bara leda till att mår ännu sämre morgonen därpå. I mitt fall är det väl också lite kört med dygd. Så då återstår bara poesin. Vilken ger en viss tröst.

I år fick förresten en farbror som heter James Peebles Nobelpriset i fysik tillsammans med två andra killar. Det fick han för att han räknat ut att endast fem procent av universum består av sådan materia som vi kan se. Alltså det som stjärnor, planeter, växter, djur och människor är gjorda av. Nittiofem procent består av mörk materia och mörk energi som ingen har en aning om vad det är. Bara att det är ett stort jävla mörker och gåta.

Det mesta är alltså mörker. Men man får väl vara glad för de fem procent som är något annat. Till exempel kan man tända ett ljus. Eller skina upp i ett leende på morgonen. Så har man gjort det för dagen. Som sagt om inte annat så berusa er med poesi. Till exempel nedanstående dikt:

Så är då
allt en väldig gåta,
som söker några svar.

Vi vandrar på den väg,
som är den enda
som vi har.

Och visst går den
mot mörker och
med tystnaden som mål.

Men jag följer Baudelaire,
slår upp och säger,
skål!


Peter

 Baudelaire

Hej vänner!

Jag har en gammal bibel som inköptes 1845 av min mors farfars fars far eller något sådant. Den är av mycket dålig kvalitet och är trasig och saknar försättsblad. Kanske för att dessa ibland användes som stopp när man laddade mynningsladdare, för att kulan inte skulle ramla ur. Vid jakten var det ju bra att ladda med något lite heligt. För med slätborrad pipa och utan kikarsiktet var träffsäkerheten sådär. Men med guds hjälp blev den klart bättre.

Denna bibel lästes säkert flitig på Brändön i Nederluleå socken, under hela 1800-talet. Inte bara flitigt utan också med allvar. Det är det jag kom att tänka på. För mina släktingar på min mors sida tog orden i denna bok, på mycket stort allvar. Ty i den talade Gud till människorna och i den beskrev Kristus hur man skulle handla, enligt hans heliga ord. Ty orden i denna bok var minsann inga slarviga meningar om vardagen. Utan heliga Ord som man med allvar måste begrunda. Inte minst då man aldrig kunde veta när Herren skulle återkomma och döma levande och döda. Då ville man minsann inte hålla på och ägna sig åt dans och synd. Man ville då gärna träffa honom i sitt arbetes flit eller försänkt i bön. Ty

livet var allvar och hur man skulle leva hade Gud i sin storhet, berättat för Moses på Sinai berg och senare via sin son Herren Jesus Kristus.

Jag har ju sedan länge tappat min tro. Den är väl inte heller något jag går runt och saknar varje dag. Men jag saknar ibland allvaret inför livet. För ibland tycker jag att så mycket har blivit utan allvar och ansvar. Det finns för mycket som distraherar på något sätt och för mycket fånigheter. Mina av väckelsens allvar fyllda släktingar läste de stora Orden i skriften och tog dessa till sig. Gud hade i sin kärlek till människorna skickat först tio budord

som man skulle leva efter. Men sedan hade han för säkerhets skull även skickat sin son med en elfte gyllene regel. Som det står i Matteus 7:12 i min gamla bibel: Alt det i nu viljen människorna skola göra eder, det gören i och dem; ty detta är lagen och Profeterna. Jag har inte stavat fel. Utan precis så står det i denna gamla bok, med krångliga bokstäver. Jag riktigt ser hur mina släktingar i bönehuset lyssnar till dessa ord och nickar och tyst upprepar för sig själva: ”ty detta är lagen och Profeterna”.

Jag är alltså trött på all brist på personligt ansvar, tjafs och dumhet. Det är för mig totalt ointressant huruvida bönder hittar en ny fru, hur Ernst lägger in sin sill, vilken som är årets julklapp samt huruvida jag kan se TV 4 eller slipper detta. 

 

Vad gäller mer allvarliga saker håller jag helt med mina föregångare och Moses gud om; att man icke bör dräpa, icke bära falsk vittnesbörd, ej heller begå äktenskapsbrott samt hedra sin fader och sin moder. Regler som en del numera verkar jävligt likgiltiga inför. Men som man på Brändön utanför Luleå på 1800-talet höll hårt på. Ty det stod i den heligaste av heliga skrifter, att gud ville ha det på det sättet. Huruvida man bör ha andra gudar så bryr jag mig personligen mindre om detta, så länge man inte dyrkar Mammon. Vilket hela julfirandet numera till stor del verkar gå ut på. Det är ett jävla dansande kring guldkalven, om man säger så.

I Amerika heter förresten den gyllene regeln ”the golden rule”. Men där tycks en del ha missat innehållet i denna regel och tolkat den helt fel. Den betyder alltså inte: ”Whoever has the gold, makes the rules.” Detta är en ren missuppfattning som inte minst detta lands president och han otäcka släktingar försöker sprida. Verkar tyvärr rätt framgångsrikt.

Jag har förresten börjat fundera på vad jag verkligen vill. Hittills har jag bara kommit på att jag vill sitta på trappen utanför en liten stuga och dricka kaffe. Jag vill inte resa på någon spännande resa. Inte köpa en ny bil. Inte köpa en större bostadsrättslägenhet i Paris eller New York. Jag vill sitta på trappen utanför en liten stuga och dricka kaffe.

Efter dagens predikan följer denna dikt av Per Lagerkvist:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den."

En dikt som säkert de förra ägarna till min gamla bibel hade trott var inspirerad av den gud som de och poeten trodde på Vilket den antagligen var.

Peter

Hej vänner!

Det närmar sig jul. Jag har idag fått flera fina julkort. Ett var faktiskt mer ett konstverk än ett julkort. Så nu har jag lite dåligt samvete att jag är så dålig på att skriva julkort. För det är en fin tradition som jag missköter varje år. Så jag får väl skriva in en påminnelse om det i almanackan till nästa jul. Kanske själv pyssla ihop lite tomtar och granar och strö över lite glitter. Jag har förresten köpt en ny almanacka idag för år 2020. Det var länge sedan jag gjorde. För det brukade jag förr få en av arbetsgivaren. Men nu köpte jag en egen och det kändes fint på något sätt. Jag är en fri man som själv köper min almanacka och planerar min tid.

Nu går vi ju förresten in i tjugotalet. Senast man gick in i tjugotalet var för hundra år sedan Då gick man in i det som kallas det glada tjugotalet. Fan vet om det var så glatt. Men jämfört med det krig som just varit och det elände som skulle komma, var det väl trots allt lite gladare. I USA förbjöds all tillverkning och försäljning av alkohol 1920. Vilket gjorde att maffian och Al Capone fick ett ovanligt glatt 20-tal. I Sverige verkar förresten det kommande 20-talet bli jävligt glatt för maffian.

I Sverige infördes motboken förresten 1920. Den fanns kvar till 1955. Men då var jag bara ett år och behövde ingen motbok. Man fick visst köpa fyra liter brännvin i månaden, om man hade motbok.  Vilket jag tycker var rätt generöst. Jag hade tyckt att det räckte. Men kvinnor hade visst en mindre tilldelning och man kunde visst få mer om man var rik. Så hela systemet var rätt orättvist  och ojämlikt.

På Irland var det krig och det dödades och mördades på ett sätt som fortfarande folk där har svårt att förlåta. Fast det har gått hundra år. Det är väl det som ligger bakom den nationalism som fortfarande präglar mycket på Irland. Nu skall England ju lämna EU vilket kan krångla till det vid Irlands gräns mot Nordirland. En gräns som nog de flesta Irländare vill avskaffa. Men som de som beskriver sig som protestanter, ofta vill ha kvar. Fan vet hur det skall gå med det.

År 1920 gav förresten Agatha Christie ut sin första deckare som hette ”En dos stryknin” på svenska. Sedan skrev hon en deckare om året till 1976 då hon också dog. Den sista hette ”Miss Marples sista fall. Året innan hade hon också tagit livet av sin hjälte Hercule Poirot. Som förresten spelas jättebra av en skådis som heter David Suchet. Han lyckat verkligen vara så fjantig och smart som Poirot skall vara. Poirot påminner ju lite om Karlsson på taket. Självupptagen och skrytsam över sin egen förträfflighet. Men Karlsson är ju inte så smart förstås. Jag gillade faktiskt aldrig Karlsson på taket när jag var barn. För jag tyckte inte han var snäll.

Adolf Hitler lämnar förresten sitt jobb som militär för att bli politiker på heltid. De flesta som hörde honom snacka 1920, tyckte att han verkar vara en extrem och hysterisk jävel som det inte är mycket att bry sig om. Åtta år senare fick nazisterna 2,8 procent av rösterna och folk tyckte fortfarande att det var en gapig och hysterisk fan, som ledde detta parti. Men två år senare, år 1930, blev nazistpartiet det näst största partiet. Sedan tog det bara två år till innan nazisterna var Tysklands största med 37,3 % av rösterna. Så tokigt kunde det gå på den tiden. Vad som hände sedan har vi ju facit på. Så något så dumt kan väl aldrig hända igen?

Som sagt några julkort får ni inte. Fast ni rätt få som läser vad jag skriver, naturligtvis borde få sådan fina kort. Men jag skickar med en bild på mig och min kompis som ni kan sätta upp på väggen och hänga några grankvistar runt. Det kommer bli fint värre. Jag har särskilt och med bestämdhet sagt att jag absolut inte vill ha några julklappar. För jag har allt jag behöver och mer än det. Om någon trots detta vill ge mig en miljon med pengar i julklapp, så hör av er. Men mindre än så behöver jag inte. Så då behöver ni inte höra av er, mer än med era fina julkort. Tack för dom!

Peter

Jag pratar ju ingen utpräglad dialekt. Men de finns de här på Gotland som hävdar att jag visst gör det. Att de minsann hör att jag är uppvuxen i Stockholm. Men som Jerry Williams, salig i åminnelse,  snackade, låter jag absolut inte. Men jag kom på att jag trots det skulle skriva ner Julevangeliet på min dialekt, som jag alltså inte har. Det är bara något som folk som låter som en Kenodragning hittat på. Men när jag var ung hade jag kanske berättat så här:

”Å,re va så här, att en kejsare som hette August skrev ett kort om att han ville ansluta varenda lirare till skattemyndigheten. De var premiär för sånt å de va när en kille som hette Kvirinus var storgubbe i Syrien. Så då fick alla åka till sin stad för att där skriva in sig i listan av folk som skulle pröjsa. Så gjorde också Josef. Å eftersom han var brylling med en David, så drog han hem till den killens stad, som hette Bethlehem å låg i Judeen. Han tog me sig sin fjälla Maria, fast hon va rejält  på smällen. Men när de kom fram blev det dax för ungen att komma ut. Så hon klämde fram ungen och la an i en matskål för  åsner och kusar å sånt. För det bystat på varenda hotell i den stan.

På bystan utanför va de några lirare som va där för å vakta sina får. Då stod plötsligt en kille me vingar där, som lyste som en julgran, så de blev rätt skraja. Men vingkillen sa ”bli inte skraja”. Jag kommer med nått kul, som alla kommer få hänga på. För nu har en liten kille fötts åt er i Davids stad å han är Messias, Herren.”

Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på sanning. Personligen är jag rätt förtjust i sanningen. Alltså den sanning som är fakta. Ett tag var det rätt inne att se sanningen som något relativt och personligt. Något som var och en skapar för sig. Ibland till den grad att man ifrågasatte fakta. Objektiva sanningar fanns liksom inte. Utan allt var i grunden subjektiva urval av fakta, utifrån vilka var och en skapade sin egen sanning. Jag har alltid tyckt att det låter jävligt konstigt när folk säger sådant. Ibland är det ju lite svårt att att tolka och förstå fakta. Men ibland inte. Jorden är ta mig fan rund och livet är begränsat. Det vågar man säga utan att vara skraj för att råka illa ut. Men om man säger att pojkar och flickor är olika av delvis andra orsaker än sociala och samhälleliga faktorer, kan man ligga lite löst till. Likaså om man säger att människors grundläggande personlighet till största delen beror på genetik snarare än miljöfaktorer. Skulle man drista sig till att säga att en hel del genusforskning är ett jävla snömos, så har man plötsligt hamnat på på de ondas sida i mångas ögon. Samtidigt har man antagligen fått kompisar man inte vill ha. Så är man konflikträdd som undertecknad så gör man bäst i att hålla käften.

Det bästa med sanningen är att en till slut brukar krypa fram. Man får bara ha tålamod. Fast det är jobbigt att vänta. När jag började jobba som psykolog på det som hette PBU i Stockholm var det ett ställe där den psykodynamiska teorin stod jävligt högt i kurs. Med hjälp av den förklarades ta mig fan hela det barnpsykiatriska spektrat av svårigheter. Att ungar blev autistiska berodde på att deras morsor var kalla och okänsliga som kylskåp och ADHD berodde på någon sorts existensiell ångest, tror jag. Jag tyckte det lät hur jävla dumt som helst och var med på en del jobbiga behandlings-konferenser. Här kom jag som relativt nyutbildad och ifrågasatte folk som jobbat i minst 30 år på samma ställe, där jag just stuckit in näsan. I början bemöttes jag väl med en viss överlägsenhet och man hade väl hopp om att jag skulle lära mig hur det egentligen förhöll sig med tiden. Jag var ju utbildad i Uppsala och där var utbildningen rätt behavioristisk och min okunskap berodde nog på det. Men efter en tid tror jag en del av mina kollegor lessnade på mig och att jag ifrågasatte deras förklaringsmodeller. En dam fick ett riktigt tuppjuck på mig och skällde ut mig efter noter. Hon blev ta mig fan helt tokig.

Nåväl, efter några år slog pendeln över och jag med min neuropsykologiska syn på sådant som ADHD och autism blev accepterad av de flesta vettiga människor. Fakta hopade sig som ett jävla hölass av ny forskning, som till slut blev svår att ifrågasätta. Inte minst professor Gillberg i Göteborg bidrog till detta. Verkar vara en lite mallig gubbe. Men det har han nog delvis rätt att vara. Själv hade jag ju lite tur för mina kunskaper om neuropsykologi blev plötsligt jävligt efterfrågade. Fast mina kunskaper var rätt begränsade, blev jag nästan någon sorts expert. För andra hade ändå större brister på området. Min oförmåga att säga nej gjorde att jag arbetade alldeles för mycket. Plötsligt skulle varenda liten strulputte utredas med frågeställningen ADHD. När det var som värst gjorde jag mer än 40 psykologutredningar om året. Ett år gjorde jag 50. Vilket naturligtvis var ett tecken på  att jag tappat omdömet. Men det berodde också på att man infört vårdmiljarden och om man inte på påbörjade en utredning inom en viss tid, kunde det kosta kliniken miljoner kronor. Dessutom är jag ju dum och lättmanipulerad. Så när cheferna vädjande kom in och sa: ”snälla, det är bara du som kan utreda detta barn”, så hörde jag min mun säga ”ja” fast hela min hjärna skrek ”nej”. Kanske för jag ville vara duktig och bli omtyckt. Kanske för att jag är lite dum i huvudet. Till slut blev jag så utarbetad att jag blev sjukskriven och därefter fick stanna hemma några veckor och därefter gå ner i arbetstid under några månader. Vilket kändes rätt jobbigt. Jag tog det liksom personligt. Men efteråt inser jag att det nog till största delen handlade om ett samspel mellan viss känslighet och en rätt omöjlig arbetssituation. Men när man är inne i snurren är det svårt att se det.

Dessutom utreds det nog onödigt mycket ibland. Men när man gör det skall man göra det ordentligt och lära känna den man utreder ordentligt. Man skall vara lite vetenskaplig i det att man inte skall försöka bekräfta sin hypotes.Utan försöka motbevisa den och när det inte går, så är den nog rätt. Jag tycker att det är en bra hållning. Men jag tycker mig lägga märke till att en del ropar i skogen för att få bekräfta sin egen uppfattning och strunta i det som talar emot. Men det tycker jag är fel. Men viktigast är att bli kompis med det barn man utreder och lära känna denna person som människa. Man bör därför alltid lägga in en fikapaus och snacka lite om ditt och datt.

Men faktum att jag själv nog tycker att en del mina utredningar var rätt bra. För det har hänt att jag läst en psykologutredning och tänkt: ”det där var ju en rätt bra utredning. Undra vem som skrivit den?” och sedan upptäckt att det är jag själv. Så lite mallig kan jag också vara.

Men nu tappade jag ju fokus. Det var om sanningen jag skulle skriva. I Ordspråksboken står det följande:

”Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Så den som skrev detta satte samman godhet med sanning. Så även vi  människor som i vår svaghet går runt och småljuger lite om vår förträfflighet, bör begrunda detta. Den som tror sig var god genom lögner eller genom att förneka eller undanhålla fakta är inte god. Som tidningarna i Sovjetunionen som inte skrev om misslyckanden eller ledarnas korruption och ondska, utan bara om hur framgångsrik den senaste femårsplanen var. Till slut föll hela imperiet ihop och sanningen kom fram. Men nu skall den visst döljas igen. Eller i Sverige när vi som varit i de förorter som idag kallas utsatta områden, såg allvarliga missförhållanden som ingen vågade skriva om, av rädsla för att kallas rasist. Till slut kom det fram på ett sätt, som bara gynnade de som faktiskt var rasister.

Förresten ljugs det jävligt mycket nu för tiden. Värst är väl nästan den där figuren i Vita Huset. Men han är vet man iallafall när han ljuger. För det är när han öppnar munnen och säger något. Det står förresten också om sådana som han och hans gelikar i bibeln. Så här står det Psaltaren 5:10:

”I deras mun finns ingen sanning,
deras inre är fördärv,
en öppen grav är deras strupe,
sin tunga gör de hal.”

Man bör läsa sin bibel även när man är en gudsförnekare och syndare som jag är. För den innehåller mycket klokskap. Mycket dumhet också. Men det är ju bra att träna på att skilja dessa saker åt. Dessutom tycker jag att det faktum att det mesta i denna bok skrevs av människor för mer än 2000 år sedan är spännande. De satt där och funderade på meningen med livet och hur man bör leva detta liv och skrev ner sina tankar och hur man skall tolka allt som händer. De skrev ner spännande berättelser om hjältar och skurkar. De skrev om kärlek och vänskap. De hittade på förklaringar om hur världen kom till och vad deras gud hittade på för att straffa eller hjälpa dem.

En konstig sak är att det tydligen finns de som är rädda för att påverkas av andras ideér till den grad att de tror de på något sätt skulle kunna bli smittade av dem. Jag läste att den där killen med det konstiga namnet Jomshof, som är Sverigedemokrat, skulle hålla föredrag för journaliststudenter i Göteborg. Men då var de massa människor som inte tyckte han skulle få göra det och som varnade andra för att gå och lyssna. Det där har tydligen blivit en rätt vanlig inställning i USA där det liksom utfärdas varningar för att läsa vissa böcker eller gå på vissa föreläsningar. Det kallas visst ”triggervarning”. Man bör liksom undvika att ta del av sådant som kan göra en förbannad eller illa berörd. Men det låter ju rätt korkat. Om man inte står ut med att ta del av andras uppfattningar och bara vill få sina egna bekräftade, så verkar man ju inte så säker på sina egna argument. Själv har jag kommit fram till att gud inte finns. Men jag är inte ett dugg orolig för att jag genom att läsa bibeln skulle ändra uppfattning på den punkten. Men det är klart att om man är så jävla lös i huvudknoppen, att man blir nazist av att läsa ”Mein Kampf”, så bör man nog låta bli detta. Skulle man dessutom vara så jävla korkad att man blir rasist av att läsa vad Tin-Tin hittade på i Kongo på 30-talet, så bör man nog söka hjälp. Men om man tagit del om annan information om vad kolonialismen ställt till med, inte minst i Kongo, lär man nog ha argument som gör att man klarar av även Tin-Tins äventyr, utan att bli helt rasistisk dum i huvudet. Jag tror ta mig fan att jag själv skulle kunna se filmen ”And then we Dance” som handlar om två killar som blir kära i varandra, utan att för den skull byta sexuell läggning. Fast den där konstnären Lars Lerin är ju så gullig på TV, att man nästan beklagar att man är så jävla ensidig heterosexuell. Men det är inget att göra åt.

Oj vad jag hoppar runt i tankarna. Jag skulle ju skriva om sanningen hade jag tänkt. Men det blev ju rätt rörigt och utan struktur och stringens. Jag lovar att jag är helt nykter om någon skulle misstänka att så inte är fallet. Tyvärr funkar min hjärna på detta vis. Jag säger som min idol Nalle Puh: ”Hur underbart det skulle vara att ha en riktig hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.” Eller åtminstone en som inte hoppar runt så förbannat, utan kan hålla sig till saken.

God kväll 




Peter

Hej vänner!

Ibland funderar jag på vad en del människor tog vägen. Jag har ju träffat en del gubbar när jag var yngre som inte riktigt levde som vi andra. Som bedrev en del affärsverksamhet som gav inkomst tillräckligt för att överleva, om man gav fan i att betala skatt och andra avgifter. Som efter veckans arbete gick fram till kassaapparaten och tömde den på veckans inkomst eller dagens, beroende på den ekonomiska situationen. Men som aldrig skulle sökt något ekonomiskt bistånd på grund av att det kändes skamligt. Men också på grund av att det fanns risk för jobbiga frågor.  I Stockholm fanns det till exempel ett industriområde som hette Lugnet. Men efter det beslutades att Hammarby Sjöstad skulle byggas där, så förföll det och blev tillhåll för missbrukare, kriminella och annat löst folk. Men innan dess var det ett tillhåll för den typ av entreprenörer som beskrivs ovan.

Jag var med en kompis där och handlade grejer han behövde hos någon skrotnisse där i början på 80-talet. Helt klart en kille som levde lite ur hand i mun. Undra vad han tog vägen? Undra vad alla sådana gubbar tog vägen. De hade ju aldrig haft några riktiga anställningar, så mycket till pension fick det väl knappast. Mycket till det gemensamma hade de väl inte heller bidragit med. Men de hade inte legat någon annan till last egentligen. Bara jobbat på lite vid sidan av oss andra utan kvitton och någon större inkomst. Utan arbetsgivare och fackförening levde de på i sina små skjul och lagade båtmotorer, sålde bilgeneratorer och svetsade plåt på rätt risiga bilar. Ofta rätt tuffa liv utan trygghet och med en del alkohol. Men de var liksom aldrig med i välfärdssamhället utan levde på vid sidan om.

I Lugnet blev det ju så obehagligt att de flesta flyttade därifrån på 90-talet och en del startade väl upp sin verksamhet på annat håll. Men andra gick det väl dåligt för gissar jag. Men myndigheterna tror jag att  de undvek fortfarande, i det längsta. En del åkte väl nattbussen eller pendeltåget för att slippa frysa. Andra söp väl ner sig helt och dog. Några dog väl ensamma på sjukhus efter några veckor på härbärge. De jag träffade när jag var ung är i varje fall döda allihop. Annars skulle de vara en bra bit över hundra.

En sak som irriterat mig på sista tiden är allt snack om att den obehagliga och våldsamma brottsligheten skulle bero på fattigdom och trångboddhet. För det är på något sätt en förolämpning mot alla som varit trångbodda och fattiga, att antyda att dessa är brottsbenägna. När jag började i Enskedefältets folkskola 1961, så fick vi bada i plugget en gång i veckan i små badkar. För många av mina klasskamrater hade inte badkar eller dusch hemma. De bodde i inte i några större lägenheter och hade inget eget rum, utan fick dela rum med sina syskon. Men deras föräldrar och syskon var inte kriminella och rånade eller stal från sina medmänniskor. Naturligtvis är det inte bra att vara trångbodd eller ha det ekonomiskt besvärligt. Men man blir inte kriminell av det. För en sådan utveckling har andra förklaringar, i form av arv och miljö. Förresten finns det rätt många rika personer som är kriminella och även om deras brottslighet ofta utförs av underhuggare, så är den inte ett dugg bättre.

Jag mår rätt dåligt över allt otäckt som händer i samhället. Men det har jag nu tjatat så förbannat om att jag tänker låta bli att skriva om det nu. Men jag känner mig liksom nedstämd av det och det påverkar mig. Eller så är det tvärtom att det gör att jag har svårt att släppa tankarna på allt ont i världen. Dessutom har jag sista tiden börjat tänka igenom saker som hänt i livet som varit svårt. Alltifrån olyckliga kärlekshistorier till i ungdomen, till elakheter jag utsatts för de senaste åren valsar runt i skallen på mig. Det är jobbigt och jag hoppas det går över. För det som hänt är ju inte mycket att göra åt och egentligen inte så mycket att tänka på. Men jag gör det iallafall och tycker ibland rätt synd om mig själv. Det är ju dumt för i grunden har jag haft rätt kul i livet och en jävla tur för det mesta. Men ändå finns det saker som hänt som plågar mig.

I yrkeslivet har det ibland varit jobbigt. För mitt jobb innehåller ju en del jobbiga situationer. Men vad gäller relationer till patienter och deras föräldrar, har detta sällan gjort mig ledsen. Ibland bekymrad, orolig och förbannad, men sällan ledsen. Då har det mera varit chefers, kollegors och vårdgrannars taskigheter, som ibland sänkt mig. Det är konstigt egentligen. De få gånger jag mått dåligt på jobbet har varit när de enstaka elaka människor jag träffat, jävlats med mig. Jag har säker haft över hundra arbetskamrater och minst fem chefer i mitt yrkesliv och högst fyra av alla dessa arbetskamrater och chefer, har varit riktigt taskiga mot mig. Jag är övertygad om att ni skulle hålla med mig om jag berättat om dessa händelser. Så jag har egentligen ingen anledning klaga. Min utdelning vad gäller detta är väl som de flestas.

Men på något sätt känns det extra jobbigt att det ofta varit psykologer och kuratorer som varit taskiga mot mig. Som på ett elakt sätt påtalat mina brister och tillkortakommanden eller kommit med orättvis kritik. Nu tänker jag en del på sådant, fast det inte är speciellt rationellt. Fyra taskmörtar är ju jävligt få jämfört med de över hundra snälla, trevliga och förstående människor, som stått ut med mig. Det är ju egentligen löjligt att grubbla över. Men det gör jag ändå ibland nu för tiden. När jag var ung och nyutbildad var det ju en otäck käring som ständigt hackade på mig, på grund av att jag inte gått i psykoanalys eller hade tillräcklig fortbildning i familjeterapi. Då tyckte jag det var jobbigt. Men idag hade bett kärringen ta sin kvast och fara åt helvete. Men jag har sällan blivit arg, utan mest ledsen när sådant drabbat mig. Till och med den mest orättvisa och ibland lögnaktiga kritik, har jag ibland fått för mig att det ligger något i. Jag har ju fått rätt mycket beröm också. Men då har jag ofta känt att den nog berott på att andra inte avslöjat mina brister och nog en dag kommer göra det. Fast jag är psykolog och borde veta bättre, har jag varit så dum i hela huvudet.

Nu har jag gått i pension och inte behöver bry mig. Men på något omoget och naivt sätt hoppas jag att dessa elaka taskmörtar skall ringa upp mig och be om ursäkt för sitt beteende. Men det kommer de ju aldrig göra. För då vore de ju inga taskmörtar.

Men i morgon är jag minsann bjuden till min senaste arbetsplats på Habiliteringen på jullunch. Det känns bra och kul. För där kommer jag bara träffa snälla rara människor som jag gillar. Som jag hoppas gillar mig med. Det gör de nog. För annars skulle de inte bjudit mig på lunch. En gång sa jag upp mig från denna arbetsplats. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske hade det med pengar att göra. Men så fort jag gjort det så ångrade jag mig så in i helvete. Just för att jag tyckte så mycket om mina arbetskamrater där. Så jag fick ,på ett jävligt pinsamt sätt, för min blivande arbetsgivare berätta att jag ångrat mig och gå till min chef och be om att få stanna kvar. Fast de redan börjat söka en ny psykolog. Det fick jag som tur var. Som sagt en mycket pinsam historia. Men det var det värt!


Peter

Hej vänner!

Idag är det Nobeldagen. Det är ju då de människor som gjort mänskligheten störst nytta skall belönas för sina insatser. Själv har jag aldrig gjort mänskligheten så stor nytta att jag lär få Nobelpris. Jag har gjort så gott jag kunnat. Men  detta har inte räckt till något Nobelpris. Jag har inte heller på grund av mina insatser under livet tilldelats något annat pris heller. Faktum är att det enda pris jag vunnit var ett pris som radioprogrammet Naturmorgon delar ut om man kan svara på en fråga de ställer. Nu frågade de om en blomma som jag genast förstod var rödplister. Så jag skickade in detta svar och vann därigenom ett klistermärke som jag strukit fast på min ryggsäck. Men detta gjorde inte mänskligheten så stor nytta att jag tilldelades ett nobelpris i år heller.

Jag har inte heller, konstigt nog, inte blivit inbjuden på någon nobelmiddag. Antagligen för att jag inte är ägare av någon frack. Jag tror också att den affär i Visby som tidigare hyrde ut dylika plagg har lagt ner verksamheten. Troligen har Nobelkommittén hört om denna nedläggning och därför sagt till varandra att det inte är någon idé att bjuda mig på sin fina tillställning. ”Men för fan han har ju ingen frack, så honom kan vi inte bjuda”, sa de säkert. Så på grund av detta fick jag ingen inbjudan till kalaset. Kungen själv hade visst sagt ”synd att den där Uddenberg inte kommer. Han är rätt kul efter några glas och sjunger då hellre än bra”.

Jag har alltså inte gjort mänskligheten någon större nytta. Men inte någon större skada heller. För det senare delas tyvärr inte ut något pris. Det borde det göras. Själv skulle jag vara rätt nöjd med det. Om jag ur kungens hand fick mottaga ett pris som den person som under det gångna året gjort minst skada. Kungen skulle säga: ”Inte har du gjort någon större nytta. Men ingen större skada heller. Här får du lite stålar, om du fortsätter så”. Då skulle jag säga: ”tack så mycket. Fortsätt så du också”.

Jag har varit lite orolig för min kamrat Katten sista tiden. För han har käkat dåligt. Jag har provat med olika påsar med kattkäk och ingen har passat honom. Men jag har hört att han på nätterna minsann knaprar i sig torrmat, så det är nog inget större fel på honom. Han är inte jättesmal heller. Men kattmat tycker han inte är något vidare. Han har alltid varit kinkig med maten och det som inte passar honom käkar han inte. Ett tag kan han äta en sorts kattmat med rätt god aptit. Men så plötsligt vägrar han käka den sorten och man får byta sort. Ett tag skall det vara käk i gelé men efter någon vecka skall det vara käk i sås. Så där håller det på. Men de sista dagarna har inget passat honom riktigt. Jag får väl köpa lite köttfärs och leverpastej till honom. För det är säkra kort. Kanske köpa lite oxfilé och mala en råbiff. Jag tror han gillar oxfilé.

När jag för nu mycket länge sedan jobbade på ett servicehus i Stockholm fick tanterna som hade dålig aptit en medicin som hette Malvitona eller något sådant. Det var minsann en rejäl aptithöjare, för det var en aperitif som damerna uppskattade mycket. Den innehöll minst lika mycket alkohol som ett glas Sherry. Men då det var medicin kunde man minsann ta ett glas eller två till lunch för att få upp aptiten. Men katter tycker nog inte om vare sig Malvitona eller Sherry. Så det får väl bli en mör bit oxfilé.  Det har jag råd med om jag själv håller mig till blodpudding.

Man bör förresten hålla saker man lovar. Själv är jag rätt noggrann med det. Speciellt när det gäller barn och ungdomar. Vid minst ett tillfälle har jag faktiskt fått det lite jobbigt med det. Någon ung människa har exempelvis bett mig följa med på något som de tycker är jobbigt, trots att deras mamma också följde med. Så jag tyckte det var rimligt att följa med på detta möte. Fast det innebar att jag måste ta mig till fastlandet. Men när jag bad arbetsgivaren om pengar till detta, så var det nobben. Vilket gjorde mig rätt sur. Så jag fick alltså välja mellan att hålla mitt löfte eller betala själv. För svika det, tänkte jag absolut inte. Har man lovar så har man och det skall jävligt mycket till för att man inte skall hålla det man lovat. Så jag tog ledigt och pröjsade. För annars hade jag inte kunnat sova gott om natten. Vad jag förstår var det i slutändan bra att jag gjorde så. Men en rätt jobbig situation att hamna i. Men som Sören Kierkegaard säger: ”"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Kanske förlorade jag lite av arbetsgivarens uppskattning, när jag blev sur. Men jag slapp skuld och skam. Vilket är värt mycket. För sådant får man ångest av och blir deprimerad. Vilket man bör undvika. För då drabbas man av skuld och skam och känner sig som en sämre människa än man är. Så hur fan man än beter sig har man ändan bak.

Jag har ju träffat rätt många barn vars föräldrar är missbrukare. Sådana har ju på grund av sin sjukdom en, tendens att lova saker som de sedan inte håller. Det är väl också det som gjort att jag bestämt mig för att alltid hålla det jag lovar. Kosta vad det kosta vill. Så samtidigt är jag rätt försiktig med att lova saker. Jag lovade till exempel aldrig att inte berätta för andra, vad barn berättade för mig. För det var ju ett löfte jag inte kunde lova att hålla. Så man bör vara försiktig med löften. Som det så riktigt står i Ordspråksboken: ”Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda”. Jag kunde ta mig fan inte sagt det bättre själv.

Vad jag förstår hade moderaternas partiordförande på ett rätt skamligt sätt lovat något, som han sedan inte höll. Men det hade visst socialdemokraternas partiordförande också gjort, läste jag i dagens tidning. Det är rätt dåligt. För som sagt, man bör hålla det man lovat. Eller så får man ge fan i att lova saker, som man sedan inte kan hålla. Å andra sidan lovar ju en väldig massa människor att leva ihop till döden skiljer dem åt. Men vad jag förstår så bryter minst hälften detta löfte. Detta trots att de lovat inför gud att göra på det sättet. Det är dumt. Så jag tycker det vore bättre om folk slutade lova saker, som de sedan inte kan hålla. För om man lovat att älska någon i nöd och lust resten av livet och sedan inte gör så, på grund av ändrade förhållanden, så är det väl mänskligt. Men man håller faktiskt inte det man lovat. Sålunda bör ordföranden för politiska partier och folk som skall gifta sig åter begrunda dessa bibelns ord: ”Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda”.  Dessutom är det jävligt svårt att lova att ha lust hela livet. Men nöd är ju lite lättare. Men inte så kul att lova precis.

Peter

En dag kom Jesus åter,
det var i juletid.

Men allt var som
Sodom och Gomorra
och inte alls nån
frid

Det plingade och plångande,
var tomtar överallt.

Och det fanns tusen saker,
men var ändå
tomt och kallt.

Jesus ropade: ”nu
skall månglarna ur
templet som förut.

Nu är det nog med trams
nu får det vara slut.

Så han gick in i
närmsta varuhus.

och välte ner på golvet
skräp och tomtebrus."

Han slog sönder skärmar,
av vrede full
och sur.

Och sedan blev allt stilla,
och ingen fatta
hur.

Men Jesus sa:
”följ nu min och
Mose lag.

Och skärp er
när ni firar
min egen födelsedag.

Lägg nu en
peng och fyll på
i Frälsis gamla gryta.

Och tänk mer
på andra än på
saker och på yta.

Nu far jag hem
till fadern för att
fira jul.

Och tänk nu
mer på själen
än saker,
så blir nog julen kul.”

Hej vänner!

Jag läste i att det hade varit en intervju med statsminister Stefan Lövén på TV. I denna intervju hade han tydligen sagt angående skjutandet och sprängandet ”vi såg inte det här komma”. Det har han tydligen blivit kritiserad för att han sa. Ty han borde varit medveten att det skulle komma något otäckt. Vilket det alltid gör. Sålunda kan man alltid säga om man intervjuas: ”jag tror att något otäckt kommer hända. Det kommer att komma. Ty så har det alltid varit.”

Min far var ju född 1909. Så han visste att något otäckt alltid var på gång. Någonstans vakande det otäcka och egentligen var lugn bara mellankrigstid. Min pappa hade minnen från två världskrig. Från det första mindes han bara att han och en av hans systrar käkade upp en limpa, som de hämtat i affären. Antagligen var den var den ransonerad. För det hade inte varit bra att de käkade upp den. När andra världskriget började var han 30 år och blev visst inkallad. Men han hade aldrig gjort värnplikten. Ty under de år detta var aktuellt hade han varit i Amerika, om jag förstått det hela rätt. Men nu blev han på något sätt, trots detta inkallad. Han berättar att det hade kommit fram en gubbe med lite guld på axlarna och sett arg ut och frågat honom ”varför hälsar ni inte karl”. Men farsan hade bara blivit förvånad. Ty han hade aldrig lärt sig gör honnör när gubbar med guld på axlarna gick förbi. Så han hade bara sagt: ”Jag känner väl för fan inte dig”. Resten av detta krig bodde han sedan i Strängnäs. Där jobbade han med att göra röntgenfilm, som enligt honom, var av mycket dålig kvalitet. Men han såg inte detta komma.

Ty vi ser ser ofta inte vad som komma skall. Hade någon sagt 1918 att det om sådär 20 år kommer en liten otäck gubbe med missprydande hårväxt under näsan och startar ett krig till, så hade folk trott man skämtade. Men det gjorde det. De såg nog inte detta komma. Så att statsminister Stefan Lövén inte såg att Sverige skulle bli som Chicago på 20-talet, var ju svårt att förutse. Det är ju inget man tror skulle kunna hända. Inget man såg komma precis. Iallafall inte om man inte regelbundet besökte Rinkeby och Tensta i slutet på 90-talet. För då hade man kanske anat att något otäckt var på gång. Men riktigt vad som skulle komma hade man nog inte sett. För det hade inte kommit riktigt än.

Det är inne med nationalism har jag sett. Ni vet den där tanken som vissa har, att bara för man är född på en viss plats på jordklotet, så är man lite bättre än de som är födda på andra platser på samma klot. Det är ju en lite konstig idé egentligen. Man skulle alltså, trots att man är dum som ett spån, vara lite bra för man är född i Sverige. Dessutom är man på något sätt sammanhörande med andra som bor i Sverige, genom att man pratar samma språk och bor just här. Fast lite nationalist är ju även jag. För jag brukar heja på Sverige i ishockey och fotboll. Men om Island spelar fotboll hejar jag på dem. Men annars gillar jag folk som gör rätt för sig och jobbar och inte jävlas med andra. Snälla hjälpsamma människor, som inte är elaka och dumma, är mina kompisar. Var fan de än befinner sig på detta lilla klot i universum. Men folk som skjuter, misshandlar, bedrar och begår övergrepp mot sina medmänniskor, gillar jag inte alls. Oavsett var de kommer ifrån. Men nu är alltså ett helt gäng av dem här. Men man såg dem inte komma. I varje fall om man var statsminister. De smög in som tjuvar om natten. Vilket inte är så oväntat då de ofta var just tjuvar. Och sådana har ju ovanan att smyga in om natten.

Själv har jag blivit rätt orolig. För jag anar att något är på väg. Precis som storstormen börjar med att det prasslar lite i asplöven. Man tittar upp och anar att något är på gång. Utom en del som inte ser detta komma. Som låter tvätten hänga kvar på klädstrecket och dagen därpå får leta sina lakan i grannens äppelträd och kalsongerna i hans hallonbuskar.

Jag läste förresten att en deckarförfattare avser starta en speciell vårdcentral för rika människor. För besök där kommer vara väldigt dyra. Gammalt pensionerat vårdbiträde med ryggvärk, utan så mycket pengar, får inte komma. Men 25-åring som vrickat foten i träningslokalen hos sina rika föräldrar är varmt välkommen. Det låter orättvist. Och orättvisor går jag inte med på. För jag är ju i Vasastan som Karlsson på taket och han och jag går inte med på vad som helst. För det gör man inte om man är ”en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.” Nu skall jag gå och köpa en flaska rött till kvällens måltid. Det blir nog pasta. På vägen till bolaget kommer jag se Nya Karolinska sjukhuset. Då skall jag hötta med näven och svära. Det gör jag alltid när jag passerar detta sjukhus!

Peter

Hej vänner!

Jag måste erkänna en sak. Jag har inte sett ett enda avsnitt av ”Games of Thrones”. Vad jag har förstått har jag därigenom missat en bra TV-serie. Men jag missar mycket av sådant på grund av jag faktiskt har svårt att riktigt bli intresserad något nu för tiden. Ibland skäms jag nästan över mitt ointresse för så mycket och tycker jag borde delta i verkligheten. Att jag borde gå på teater, konserter, utställningar och bra filmer. Det händer att jag deltar i sådana kulturella aktiviteter och jag tycker ofta att det är kul, när jag väl kommer till skott. Men oftast har jag ingen större lust innan. Vad jag har sett och förstått är det tur att det i detta land finns ett ett antal kulturellt intresserade damer, som håller igång kulturlivet. Utan dessa skulle det mesta av den för samhället viktiga konsten och kulturen få svårt att överleva och landet skulle sjunka ner i ett medeltida mörker. Det vore tråkigt så jag är mycket tacksam att det finns damer som håller igång detta lands kultur och därigenom bidrar till dess utveckling och humanism. Om det bara fanns gubbar som iklädda mjukisbyxor och urtvättade undertröjor, tillbringade sina kvällar med att lösa korsord och klappa på katter, så skulle alla teatrar och konstutställningar få lägga ner. Alla filmer utom James Bond och Göta Kanal skulle vara meningslösa att spela in, i ett land utan kulturdamer. Ty det är dessa som med sina väninnor räddar detta land från att förfalla helt och hållet. Gubbarna slafsar mest runt i mjukisbrallor och saknar både finess, kultur och värdighet. De är som jag en torsdagskväll och det är ju inte för kul.

Annars är det som vanligt nu för tiden. Några har blivit skjutna till döds och politiken är konstig. Idag sa de på nyheterna att det kanske skall bli nyval. Det kommer bli så krångligt att jag inte vet om jag skall rösta. För om jag röstar på till exempel Socialdemokraterna så kanske Centerpartiet får bestämma. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får. Det är liksom en chansning. Att rösta är ungefär som att sätta in en kontaktannons, där man söker kärleken. Har man tur är den man träffar en snygg dam från Grisslehamn. Men det kan lika gärna vara en överviktig homosexuell rörläggare från Sölvesborg, som dyker upp. Man är inte säker på hur det blir. Fast man vet att bägge gillar mysiga hemmakvällar, skogspromenader och dansbandsmusik. Så det är misslyckat redan från början. För jag gillar varken dansmusik eller Sölvesborg. Men Grisslehamn är ju rätt fint och lite jävla otäck musik med Larz-Göranz kan man väl stå ut med, om man slipper dansa.

Det finns en fin visa som heter ”Kristallen den fina”. I den finns följande fina rader:

”Min vän, min vän och älskogsblomma!
Ack om vi kunde tillsammans komma”

Jag tror att jag skrivit om det fina ordet ”älskogsblomma” förut. Men det är så fint att man gått kan skriva om det igen. För detta fina ord borde användas oftare. Man borde när man träffar den man sammanlever med ofta säga: ”hej på dig lilla älskogsblomma”. För det låter både gulligt men samtidigt lite erotiskt. Man slår liksom två flugor på en gång med detta fina ord. Utfallet av att säga något sådant kan ju växla med situationen. Men resultatet är ofta lyckat i vilket fall som helst. Svaret kan ju bli antingen: ”Å så gulligt sagt” eller ”Låt oss tillsammans komma, som det står i visan”. Bra svar bägge två. Så detta utmärkta ord bör återupprättas och användas oftare.

För några år sedan skrev jag ner vilka svenska ord som är finast. För det vet jag bäst. Men nu har jag glömt vilka ord som var med. Men älskog, skuggsång, smekning och ljuvligt var säkert med. För det är vackra ord. Men vilka ord som är fulast vet i fan. ”Bög” tycker jag är ett fult ord som inte borde användas, på grund av sin oerhörda fulhet. Men även ”motorgräsklippare” är ett ovanligt fult ord. Tråkiga ord är: konsult, värdegrund, avyttra, rotborste och slem.

Det fanns på vikingatiden förresten en kung som kallades Edmund Slemme på grund av sin opålitliga uselhet. För slem betyder från början usel och dålig. Det fanns en annan kung som hette Erik läspe och halte som är mest känd för han anlade staden Borås. Vilket han därefter ångrade hela sitt liv. Så kungarna hade roligare namn förr i världen. Som kungen som regerade i Västergötland år 930 till 1005, Urban den dumme och pilske. Fast det berodde på att han drabbats av den så kallade vikingasjukan. Egentligen var han bara lite flaxhänt.

Peter.