Hej vänner!

Igår lyckades jag klanta till det så jag tappade en lampa i golvet. Det var en sån där plafond av glas. Så fanskapet gick i en miljon otäcka glasbitar. Det var väl, som Karlsson på taket skulle sagt, en rätt världslig sak. Men jag blev faktiskt ledsen över min klantighet, på ett överdrivet sätt. Inte förbannad och arg. Utan ledsen och kände mig som den största jävla klant, som på ett onödigt sätt förstör saker på detta jordklot. Helt klart reagerade jag överdrivet i förhållande till det som hänt. Jag har blivit så känslig på sista tiden och blir deppad och självkritisk, så fort jag får en motgång. Jag vill inte bli en gråtmild gubbe som blir blöt i ögonen oavsett om någon säger något snällt till mig eller något mindre snällt. Inte heller vill jag bli en som deppar ihop på grund av att en lampjävel går åt helvete. Ty jag vet att detta är löjligt, dumt och kanske också ett tecken på den åldrande mannens testosteronfattiga övergångsålder. Fan ta alltihop.

Förresten skall man få vara som man är och bli omtyckt som just sådan. Jag kom att tänka på det härom morgonen. För jag har under livet ibland känt andra som inte är nöjda med den jag är. Som de skulle önska att jag var annorlunda. Det har jag väl själv också önskat ibland. Men då har också det varit för att jag trott att den jag är, inte dugt tillräckligt för att bli omtyckt och beundrad. För det har jag precis som andra nog önskat ibland. Psykoanalytikern Karen Horney har ju skrivit en del om den typen av neurotiska önskemål. Men det är väl inget som ni förståndiga som läser detta känner igen. Men jag är en svag själ, som gärna vill vara omtyckt, uppskattad och lite beundrad. Vilket vi som har sönder lampor sällan blir. Men så jävla dåliga som jag kände mig, är vi faktiskt inte.

Idag är det Annandag jul. Varför vi firar denna dag vet jag faktiskt inte. Det har visst något med den helige Stefanos martyrium att göra. Det är ju honom man sjunger om i sången ”Staffan var en stalledräng”. En sång som man som barn kunde tvingas sjunga i nattskjorta med en löjlig strut på skallen. Men det slipper man numera utsättas för. Andra oförrätter kan drabba en. Men så långt som att tvingas sjunga med strut på huvudet har inte hänt sedan man var barn. Fy vad man skämdes.

Snart är alltså julen över för den här gången. Nu återstår bara Nyår och Trettonhelg. Sedan blir det vardag igen. Det tycker jag känns rätt bra. Numera arbetar jag ju inte så mycket utan har oftast rätt mycket tid att göra annat. Jag jobbar lite grann och när jag gör det är det oftast kul. Dessutom känner jag som jag gör lite nytta. 

 

Man får alltså försonas med att man ställer till en del på grund av sin klantighet och att man aldrig kommer bli den tuffe civilingenjör och kostymbärare som min fader hoppades. Utan att man blev den något orakade, i rutiga skjortor och jeans iklädde lampförstöraren och psykologen. Ty detta kan vi nu konstatera blev mitt öde. Vad framtiden har i sitt sköte är något osäkert. Men säkert något trevligt och uppmuntrande. Sköten har ofta haft den effekten på mig. Nu skall jag lyssna på Ulf Lundell när han sjunger ”Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig”. För det vill jag tro, även om jag ibland tvivlat på det. Men som det står i bibeln: ”Saliga är de som förstör sina lampor. Ty de kommer se sig själva i försonande ljus.”

Peter