Hej vänner!

Jag kom att tänka på sanning. Personligen är jag rätt förtjust i sanningen. Alltså den sanning som är fakta. Ett tag var det rätt inne att se sanningen som något relativt och personligt. Något som var och en skapar för sig. Ibland till den grad att man ifrågasatte fakta. Objektiva sanningar fanns liksom inte. Utan allt var i grunden subjektiva urval av fakta, utifrån vilka var och en skapade sin egen sanning. Jag har alltid tyckt att det låter jävligt konstigt när folk säger sådant. Ibland är det ju lite svårt att att tolka och förstå fakta. Men ibland inte. Jorden är ta mig fan rund och livet är begränsat. Det vågar man säga utan att vara skraj för att råka illa ut. Men om man säger att pojkar och flickor är olika av delvis andra orsaker än sociala och samhälleliga faktorer, kan man ligga lite löst till. Likaså om man säger att människors grundläggande personlighet till största delen beror på genetik snarare än miljöfaktorer. Skulle man drista sig till att säga att en hel del genusforskning är ett jävla snömos, så har man plötsligt hamnat på på de ondas sida i mångas ögon. Samtidigt har man antagligen fått kompisar man inte vill ha. Så är man konflikträdd som undertecknad så gör man bäst i att hålla käften.

Det bästa med sanningen är att en till slut brukar krypa fram. Man får bara ha tålamod. Fast det är jobbigt att vänta. När jag började jobba som psykolog på det som hette PBU i Stockholm var det ett ställe där den psykodynamiska teorin stod jävligt högt i kurs. Med hjälp av den förklarades ta mig fan hela det barnpsykiatriska spektrat av svårigheter. Att ungar blev autistiska berodde på att deras morsor var kalla och okänsliga som kylskåp och ADHD berodde på någon sorts existensiell ångest, tror jag. Jag tyckte det lät hur jävla dumt som helst och var med på en del jobbiga behandlings-konferenser. Här kom jag som relativt nyutbildad och ifrågasatte folk som jobbat i minst 30 år på samma ställe, där jag just stuckit in näsan. I början bemöttes jag väl med en viss överlägsenhet och man hade väl hopp om att jag skulle lära mig hur det egentligen förhöll sig med tiden. Jag var ju utbildad i Uppsala och där var utbildningen rätt behavioristisk och min okunskap berodde nog på det. Men efter en tid tror jag en del av mina kollegor lessnade på mig och att jag ifrågasatte deras förklaringsmodeller. En dam fick ett riktigt tuppjuck på mig och skällde ut mig efter noter. Hon blev ta mig fan helt tokig.

Nåväl, efter några år slog pendeln över och jag med min neuropsykologiska syn på sådant som ADHD och autism blev accepterad av de flesta vettiga människor. Fakta hopade sig som ett jävla hölass av ny forskning, som till slut blev svår att ifrågasätta. Inte minst professor Gillberg i Göteborg bidrog till detta. Verkar vara en lite mallig gubbe. Men det har han nog delvis rätt att vara. Själv hade jag ju lite tur för mina kunskaper om neuropsykologi blev plötsligt jävligt efterfrågade. Fast mina kunskaper var rätt begränsade, blev jag nästan någon sorts expert. För andra hade ändå större brister på området. Min oförmåga att säga nej gjorde att jag arbetade alldeles för mycket. Plötsligt skulle varenda liten strulputte utredas med frågeställningen ADHD. När det var som värst gjorde jag mer än 40 psykologutredningar om året. Ett år gjorde jag 50. Vilket naturligtvis var ett tecken på  att jag tappat omdömet. Men det berodde också på att man infört vårdmiljarden och om man inte på påbörjade en utredning inom en viss tid, kunde det kosta kliniken miljoner kronor. Dessutom är jag ju dum och lättmanipulerad. Så när cheferna vädjande kom in och sa: ”snälla, det är bara du som kan utreda detta barn”, så hörde jag min mun säga ”ja” fast hela min hjärna skrek ”nej”. Kanske för jag ville vara duktig och bli omtyckt. Kanske för att jag är lite dum i huvudet. Till slut blev jag så utarbetad att jag blev sjukskriven och därefter fick stanna hemma några veckor och därefter gå ner i arbetstid under några månader. Vilket kändes rätt jobbigt. Jag tog det liksom personligt. Men efteråt inser jag att det nog till största delen handlade om ett samspel mellan viss känslighet och en rätt omöjlig arbetssituation. Men när man är inne i snurren är det svårt att se det.

Dessutom utreds det nog onödigt mycket ibland. Men när man gör det skall man göra det ordentligt och lära känna den man utreder ordentligt. Man skall vara lite vetenskaplig i det att man inte skall försöka bekräfta sin hypotes.Utan försöka motbevisa den och när det inte går, så är den nog rätt. Jag tycker att det är en bra hållning. Men jag tycker mig lägga märke till att en del ropar i skogen för att få bekräfta sin egen uppfattning och strunta i det som talar emot. Men det tycker jag är fel. Men viktigast är att bli kompis med det barn man utreder och lära känna denna person som människa. Man bör därför alltid lägga in en fikapaus och snacka lite om ditt och datt.

Men faktum att jag själv nog tycker att en del mina utredningar var rätt bra. För det har hänt att jag läst en psykologutredning och tänkt: ”det där var ju en rätt bra utredning. Undra vem som skrivit den?” och sedan upptäckt att det är jag själv. Så lite mallig kan jag också vara.

Men nu tappade jag ju fokus. Det var om sanningen jag skulle skriva. I Ordspråksboken står det följande:

”Låt godhet och sanning förbli hos dig.
Bind dem kring din hals,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Så den som skrev detta satte samman godhet med sanning. Så även vi  människor som i vår svaghet går runt och småljuger lite om vår förträfflighet, bör begrunda detta. Den som tror sig var god genom lögner eller genom att förneka eller undanhålla fakta är inte god. Som tidningarna i Sovjetunionen som inte skrev om misslyckanden eller ledarnas korruption och ondska, utan bara om hur framgångsrik den senaste femårsplanen var. Till slut föll hela imperiet ihop och sanningen kom fram. Men nu skall den visst döljas igen. Eller i Sverige när vi som varit i de förorter som idag kallas utsatta områden, såg allvarliga missförhållanden som ingen vågade skriva om, av rädsla för att kallas rasist. Till slut kom det fram på ett sätt, som bara gynnade de som faktiskt var rasister.

Förresten ljugs det jävligt mycket nu för tiden. Värst är väl nästan den där figuren i Vita Huset. Men han är vet man iallafall när han ljuger. För det är när han öppnar munnen och säger något. Det står förresten också om sådana som han och hans gelikar i bibeln. Så här står det Psaltaren 5:10:

”I deras mun finns ingen sanning,
deras inre är fördärv,
en öppen grav är deras strupe,
sin tunga gör de hal.”

Man bör läsa sin bibel även när man är en gudsförnekare och syndare som jag är. För den innehåller mycket klokskap. Mycket dumhet också. Men det är ju bra att träna på att skilja dessa saker åt. Dessutom tycker jag att det faktum att det mesta i denna bok skrevs av människor för mer än 2000 år sedan är spännande. De satt där och funderade på meningen med livet och hur man bör leva detta liv och skrev ner sina tankar och hur man skall tolka allt som händer. De skrev ner spännande berättelser om hjältar och skurkar. De skrev om kärlek och vänskap. De hittade på förklaringar om hur världen kom till och vad deras gud hittade på för att straffa eller hjälpa dem.

En konstig sak är att det tydligen finns de som är rädda för att påverkas av andras ideér till den grad att de tror de på något sätt skulle kunna bli smittade av dem. Jag läste att den där killen med det konstiga namnet Jomshof, som är Sverigedemokrat, skulle hålla föredrag för journaliststudenter i Göteborg. Men då var de massa människor som inte tyckte han skulle få göra det och som varnade andra för att gå och lyssna. Det där har tydligen blivit en rätt vanlig inställning i USA där det liksom utfärdas varningar för att läsa vissa böcker eller gå på vissa föreläsningar. Det kallas visst ”triggervarning”. Man bör liksom undvika att ta del av sådant som kan göra en förbannad eller illa berörd. Men det låter ju rätt korkat. Om man inte står ut med att ta del av andras uppfattningar och bara vill få sina egna bekräftade, så verkar man ju inte så säker på sina egna argument. Själv har jag kommit fram till att gud inte finns. Men jag är inte ett dugg orolig för att jag genom att läsa bibeln skulle ändra uppfattning på den punkten. Men det är klart att om man är så jävla lös i huvudknoppen, att man blir nazist av att läsa ”Mein Kampf”, så bör man nog låta bli detta. Skulle man dessutom vara så jävla korkad att man blir rasist av att läsa vad Tin-Tin hittade på i Kongo på 30-talet, så bör man nog söka hjälp. Men om man tagit del om annan information om vad kolonialismen ställt till med, inte minst i Kongo, lär man nog ha argument som gör att man klarar av även Tin-Tins äventyr, utan att bli helt rasistisk dum i huvudet. Jag tror ta mig fan att jag själv skulle kunna se filmen ”And then we Dance” som handlar om två killar som blir kära i varandra, utan att för den skull byta sexuell läggning. Fast den där konstnären Lars Lerin är ju så gullig på TV, att man nästan beklagar att man är så jävla ensidig heterosexuell. Men det är inget att göra åt.

Oj vad jag hoppar runt i tankarna. Jag skulle ju skriva om sanningen hade jag tänkt. Men det blev ju rätt rörigt och utan struktur och stringens. Jag lovar att jag är helt nykter om någon skulle misstänka att så inte är fallet. Tyvärr funkar min hjärna på detta vis. Jag säger som min idol Nalle Puh: ”Hur underbart det skulle vara att ha en riktig hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.” Eller åtminstone en som inte hoppar runt så förbannat, utan kan hålla sig till saken.

God kväll 




Peter