Hej vänner!

Jag har en gammal bibel som inköptes 1845 av min mors farfars fars far eller något sådant. Den är av mycket dålig kvalitet och är trasig och saknar försättsblad. Kanske för att dessa ibland användes som stopp när man laddade mynningsladdare, för att kulan inte skulle ramla ur. Vid jakten var det ju bra att ladda med något lite heligt. För med slätborrad pipa och utan kikarsiktet var träffsäkerheten sådär. Men med guds hjälp blev den klart bättre.

Denna bibel lästes säkert flitig på Brändön i Nederluleå socken, under hela 1800-talet. Inte bara flitigt utan också med allvar. Det är det jag kom att tänka på. För mina släktingar på min mors sida tog orden i denna bok, på mycket stort allvar. Ty i den talade Gud till människorna och i den beskrev Kristus hur man skulle handla, enligt hans heliga ord. Ty orden i denna bok var minsann inga slarviga meningar om vardagen. Utan heliga Ord som man med allvar måste begrunda. Inte minst då man aldrig kunde veta när Herren skulle återkomma och döma levande och döda. Då ville man minsann inte hålla på och ägna sig åt dans och synd. Man ville då gärna träffa honom i sitt arbetes flit eller försänkt i bön. Ty

livet var allvar och hur man skulle leva hade Gud i sin storhet, berättat för Moses på Sinai berg och senare via sin son Herren Jesus Kristus.

Jag har ju sedan länge tappat min tro. Den är väl inte heller något jag går runt och saknar varje dag. Men jag saknar ibland allvaret inför livet. För ibland tycker jag att så mycket har blivit utan allvar och ansvar. Det finns för mycket som distraherar på något sätt och för mycket fånigheter. Mina av väckelsens allvar fyllda släktingar läste de stora Orden i skriften och tog dessa till sig. Gud hade i sin kärlek till människorna skickat först tio budord

som man skulle leva efter. Men sedan hade han för säkerhets skull även skickat sin son med en elfte gyllene regel. Som det står i Matteus 7:12 i min gamla bibel: Alt det i nu viljen människorna skola göra eder, det gören i och dem; ty detta är lagen och Profeterna. Jag har inte stavat fel. Utan precis så står det i denna gamla bok, med krångliga bokstäver. Jag riktigt ser hur mina släktingar i bönehuset lyssnar till dessa ord och nickar och tyst upprepar för sig själva: ”ty detta är lagen och Profeterna”.

Jag är alltså trött på all brist på personligt ansvar, tjafs och dumhet. Det är för mig totalt ointressant huruvida bönder hittar en ny fru, hur Ernst lägger in sin sill, vilken som är årets julklapp samt huruvida jag kan se TV 4 eller slipper detta. 

 

Vad gäller mer allvarliga saker håller jag helt med mina föregångare och Moses gud om; att man icke bör dräpa, icke bära falsk vittnesbörd, ej heller begå äktenskapsbrott samt hedra sin fader och sin moder. Regler som en del numera verkar jävligt likgiltiga inför. Men som man på Brändön utanför Luleå på 1800-talet höll hårt på. Ty det stod i den heligaste av heliga skrifter, att gud ville ha det på det sättet. Huruvida man bör ha andra gudar så bryr jag mig personligen mindre om detta, så länge man inte dyrkar Mammon. Vilket hela julfirandet numera till stor del verkar gå ut på. Det är ett jävla dansande kring guldkalven, om man säger så.

I Amerika heter förresten den gyllene regeln ”the golden rule”. Men där tycks en del ha missat innehållet i denna regel och tolkat den helt fel. Den betyder alltså inte: ”Whoever has the gold, makes the rules.” Detta är en ren missuppfattning som inte minst detta lands president och han otäcka släktingar försöker sprida. Verkar tyvärr rätt framgångsrikt.

Jag har förresten börjat fundera på vad jag verkligen vill. Hittills har jag bara kommit på att jag vill sitta på trappen utanför en liten stuga och dricka kaffe. Jag vill inte resa på någon spännande resa. Inte köpa en ny bil. Inte köpa en större bostadsrättslägenhet i Paris eller New York. Jag vill sitta på trappen utanför en liten stuga och dricka kaffe.

Efter dagens predikan följer denna dikt av Per Lagerkvist:

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den."

En dikt som säkert de förra ägarna till min gamla bibel hade trott var inspirerad av den gud som de och poeten trodde på Vilket den antagligen var.

Peter