Hej vänner!

Igår träffade jag en äldre dam som numera ser rätt dåligt och inte heller har så lätt med hörseln. Men hennes minne är också nedsatt och ibland förvirrat. Trots detta är hon en social person som tycker mycket om att få besök. Det var faktiskt trevligt och vi som besökte henne tyckte att det var lyckat. Ibland var det lite svårt att följa med den äldre damens tankegångar. Men hon sa att tyckte lite bättre om den manliga personalen på det boende där hon bor. För hon tyckte de var lite bättre på att sätta sig och lyssna, när hon var ledsen och hade kanske ett lite mer rättframt sätt att uttrycka sig ibland. Vilket jag kan förstå passade denna dams personlighet.

Denna äldre dam har trots ibland lite svåra förhållanden lyckats uppfostra sina tre barn till välfungerande samhällsmedborgare. Hon har också uppfostrat några gubbar, med skiftande resultat. Vad gäller barnen är hon uppenbart stolt över att hon lyckats så bra, som hon gjort. Hon var också glad över att några kom och firade julafton en stund med henne. Jag tyckte också det kändes bra. Även om det var lite vemodigt samtidigt. Men ibland log hon på ett sätt som jag inte sett hos henne tidigare. Hon såg ut som en liten flicka som just fått en ny leksak. Hon tog upp armarna mot bröstet, log och skakade till lite av spänningen, som en liten unge. På något sätt kändes det som livet cirkel slöts i denna gamla dams barnsliga leende. Det var rörande på något sätt.

Det är alltså juldag och jag tänker ta det lugnt idag. Bara läsa, skriva och lyssna på musik. Jag får väl erkänna att jag tycker tiden före jul är sådär nu för tiden. Rätt stressad och rörig. Inte för jag precis pyntar och handlar massa julklappar, nu för tiden. Men det är väl minnen från tidigare jular som sitter kvar i kroppen och gör en lite orolig. Men jag funderar på att laga lutfisk. Det har jag inte ätit på många år och som jag minns det var det inget vidare. Men min pappa tyckte alltid att det var bra att äta denna nyttiga och magra rätt efter julbordets orgier av kött. Men ärtorna och såsen brukade vara rätt god. Kanske kommer jag nu när jag blivit lite äldre, också uppskatta den konstiga fisken på ett annat sätt. Det är i varje fall värt att prova.

Själv har jag förresten börjat få en del krämpor. En fot jävlas när jag går långt och när jag reser mig är jag suttit en stund är jag ibland rätt stel i kroppen. En del annat är väl också lite kajko, men det får gå. Egentligen borde jag träna och röra mer på mig än jag gör. Kanske börja gå på gym och skaffa en personlig tränare. En hård jävel som tvingar in mig i någon sorts maskin och inte släpper ut mig förrän jag ber om nåd. För jag är en rätt lat och bekväm person. Fast det har funnits perioder när jag var rätt vältränad. I vår skall jag minsann cykla en lång cykeltur. För att detta skall bli av så informerar jag er om detta så ni kan påminna mig om detta löfte. Någon gång i slutet av april kan ni skriva och fråga: ”Jaha Uddenberg, hur var det nu med löftet om en lång cykeltur”. Så jag kommer ihåg detta löfte, som jag annars då nog helst kommer vilja glömma.

Som ni vet har Kalle Anka och hans släktingar en svensk kusin som heter Arne Anka. Han bor ju i den stad, där jag för närvarande befinner mig. Denne missförstådde opublicerade poet och rätt neurotiska anka är rätt kul. Det skrevs ju en pjäs om honom för nu ett antal år sedan som är skojig. För missförstådda och neurotiska ankor är rätt skojiga. Jag måste det finns inslag i denna ankas beteende, som jag tycker är rätt mänskligt. Faktiskt kan jag känna igen mig själv från när jag var yngre i denna anka och vi båda gick på Zekes bar och drack öl. Men det är nu länge sedan.

En scen från ovanstående pjäs beskriver Arnes upprördhet när två damer i kläder som antagligen kommer från klädmärket ”Gudrun Sjödén” och som har fotriktiga skor säger: ”Alla karlar är likadana”. Orsaken till att de säger så kommer jag inte ihåg. Men det finns säkert en orsak. Ankan tappar då humöret rejält och säger att han vet att han medskyldig till allt ont män som män ställt till med under världshistorien. Från att ha varit hallick till Maria Magdalena till häxbränningar och alla våldtäkter genom tiderna. Han föreslår att det bör upprättas ett mansförintarläger i radio Ellens lokaler, om jag minns rätt. Nu har väl Arne en tendens att generalisera och överdriva en del. Men jag kan också bli lite sur när det beskrivs ”hur män är”. För jag och mina kompisar är snälla och skulle aldrig slå varken män, kvinnor eller barn. Så det så. Det värsta brott vi begår är att ibland glömma fälla ner ringen på toasitsen och det får vi välförtjänt fan för. Dessutom står vi och kissar. Men det är bara för att djävlas, när ingen ser på. Om någon fråga så sitter vi och kissar som doktorn rekommenderar.

När jag var ung tyckte jag det var jobbigt att tjejer verkade tända mer på brandmän än på sådana som Arne och mig. Vi som minsann var lite neurotiska, otränade, självupptagna och därmed värda all kärlek. Men jag har ju trots detta varit rätt framgångsrik vad gäller att få just detta. Men fan vet hur det gick för Arne. Han snubblar väl fortfarande runt på ölställena i denna stad och pratar skit, när han blir full. Bergis plockar han väl fram en av sina ännu outgivna dikter ur fickan och läser den högt för någon dam. Man får lust att säga: ”Men för fan Arne låt bli det. Gör som jag, skriv ner eländet på en Blogg på internet och tvinga inte damer ta fram skämskudden offentligt. De har de svårt ändå, de små liven."

Det kommer alltså i år ges ut en äcklig almanacka med halvklädda brandsoldater. Någon större efterfrågan på almanackor, föreställande lättklädda något överviktiga psykologer i 65-årsåldern, tycks inte finnas. Om det fanns en sådan skulle jag vilja vara på uppslaget för april. Naken på min cykel med lite blåsippor och tussilago täckande de mer intima delarna. Både sensuellt och vackert.

Vi hörs

Peter