Hej vänner!

Ibland funderar jag på vad en del människor tog vägen. Jag har ju träffat en del gubbar när jag var yngre som inte riktigt levde som vi andra. Som bedrev en del affärsverksamhet som gav inkomst tillräckligt för att överleva, om man gav fan i att betala skatt och andra avgifter. Som efter veckans arbete gick fram till kassaapparaten och tömde den på veckans inkomst eller dagens, beroende på den ekonomiska situationen. Men som aldrig skulle sökt något ekonomiskt bistånd på grund av att det kändes skamligt. Men också på grund av att det fanns risk för jobbiga frågor.  I Stockholm fanns det till exempel ett industriområde som hette Lugnet. Men efter det beslutades att Hammarby Sjöstad skulle byggas där, så förföll det och blev tillhåll för missbrukare, kriminella och annat löst folk. Men innan dess var det ett tillhåll för den typ av entreprenörer som beskrivs ovan.

Jag var med en kompis där och handlade grejer han behövde hos någon skrotnisse där i början på 80-talet. Helt klart en kille som levde lite ur hand i mun. Undra vad han tog vägen? Undra vad alla sådana gubbar tog vägen. De hade ju aldrig haft några riktiga anställningar, så mycket till pension fick det väl knappast. Mycket till det gemensamma hade de väl inte heller bidragit med. Men de hade inte legat någon annan till last egentligen. Bara jobbat på lite vid sidan av oss andra utan kvitton och någon större inkomst. Utan arbetsgivare och fackförening levde de på i sina små skjul och lagade båtmotorer, sålde bilgeneratorer och svetsade plåt på rätt risiga bilar. Ofta rätt tuffa liv utan trygghet och med en del alkohol. Men de var liksom aldrig med i välfärdssamhället utan levde på vid sidan om.

I Lugnet blev det ju så obehagligt att de flesta flyttade därifrån på 90-talet och en del startade väl upp sin verksamhet på annat håll. Men andra gick det väl dåligt för gissar jag. Men myndigheterna tror jag att  de undvek fortfarande, i det längsta. En del åkte väl nattbussen eller pendeltåget för att slippa frysa. Andra söp väl ner sig helt och dog. Några dog väl ensamma på sjukhus efter några veckor på härbärge. De jag träffade när jag var ung är i varje fall döda allihop. Annars skulle de vara en bra bit över hundra.

En sak som irriterat mig på sista tiden är allt snack om att den obehagliga och våldsamma brottsligheten skulle bero på fattigdom och trångboddhet. För det är på något sätt en förolämpning mot alla som varit trångbodda och fattiga, att antyda att dessa är brottsbenägna. När jag började i Enskedefältets folkskola 1961, så fick vi bada i plugget en gång i veckan i små badkar. För många av mina klasskamrater hade inte badkar eller dusch hemma. De bodde i inte i några större lägenheter och hade inget eget rum, utan fick dela rum med sina syskon. Men deras föräldrar och syskon var inte kriminella och rånade eller stal från sina medmänniskor. Naturligtvis är det inte bra att vara trångbodd eller ha det ekonomiskt besvärligt. Men man blir inte kriminell av det. För en sådan utveckling har andra förklaringar, i form av arv och miljö. Förresten finns det rätt många rika personer som är kriminella och även om deras brottslighet ofta utförs av underhuggare, så är den inte ett dugg bättre.

Jag mår rätt dåligt över allt otäckt som händer i samhället. Men det har jag nu tjatat så förbannat om att jag tänker låta bli att skriva om det nu. Men jag känner mig liksom nedstämd av det och det påverkar mig. Eller så är det tvärtom att det gör att jag har svårt att släppa tankarna på allt ont i världen. Dessutom har jag sista tiden börjat tänka igenom saker som hänt i livet som varit svårt. Alltifrån olyckliga kärlekshistorier till i ungdomen, till elakheter jag utsatts för de senaste åren valsar runt i skallen på mig. Det är jobbigt och jag hoppas det går över. För det som hänt är ju inte mycket att göra åt och egentligen inte så mycket att tänka på. Men jag gör det iallafall och tycker ibland rätt synd om mig själv. Det är ju dumt för i grunden har jag haft rätt kul i livet och en jävla tur för det mesta. Men ändå finns det saker som hänt som plågar mig.

I yrkeslivet har det ibland varit jobbigt. För mitt jobb innehåller ju en del jobbiga situationer. Men vad gäller relationer till patienter och deras föräldrar, har detta sällan gjort mig ledsen. Ibland bekymrad, orolig och förbannad, men sällan ledsen. Då har det mera varit chefers, kollegors och vårdgrannars taskigheter, som ibland sänkt mig. Det är konstigt egentligen. De få gånger jag mått dåligt på jobbet har varit när de enstaka elaka människor jag träffat, jävlats med mig. Jag har säker haft över hundra arbetskamrater och minst fem chefer i mitt yrkesliv och högst fyra av alla dessa arbetskamrater och chefer, har varit riktigt taskiga mot mig. Jag är övertygad om att ni skulle hålla med mig om jag berättat om dessa händelser. Så jag har egentligen ingen anledning klaga. Min utdelning vad gäller detta är väl som de flestas.

Men på något sätt känns det extra jobbigt att det ofta varit psykologer och kuratorer som varit taskiga mot mig. Som på ett elakt sätt påtalat mina brister och tillkortakommanden eller kommit med orättvis kritik. Nu tänker jag en del på sådant, fast det inte är speciellt rationellt. Fyra taskmörtar är ju jävligt få jämfört med de över hundra snälla, trevliga och förstående människor, som stått ut med mig. Det är ju egentligen löjligt att grubbla över. Men det gör jag ändå ibland nu för tiden. När jag var ung och nyutbildad var det ju en otäck käring som ständigt hackade på mig, på grund av att jag inte gått i psykoanalys eller hade tillräcklig fortbildning i familjeterapi. Då tyckte jag det var jobbigt. Men idag hade bett kärringen ta sin kvast och fara åt helvete. Men jag har sällan blivit arg, utan mest ledsen när sådant drabbat mig. Till och med den mest orättvisa och ibland lögnaktiga kritik, har jag ibland fått för mig att det ligger något i. Jag har ju fått rätt mycket beröm också. Men då har jag ofta känt att den nog berott på att andra inte avslöjat mina brister och nog en dag kommer göra det. Fast jag är psykolog och borde veta bättre, har jag varit så dum i hela huvudet.

Nu har jag gått i pension och inte behöver bry mig. Men på något omoget och naivt sätt hoppas jag att dessa elaka taskmörtar skall ringa upp mig och be om ursäkt för sitt beteende. Men det kommer de ju aldrig göra. För då vore de ju inga taskmörtar.

Men i morgon är jag minsann bjuden till min senaste arbetsplats på Habiliteringen på jullunch. Det känns bra och kul. För där kommer jag bara träffa snälla rara människor som jag gillar. Som jag hoppas gillar mig med. Det gör de nog. För annars skulle de inte bjudit mig på lunch. En gång sa jag upp mig från denna arbetsplats. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske hade det med pengar att göra. Men så fort jag gjort det så ångrade jag mig så in i helvete. Just för att jag tyckte så mycket om mina arbetskamrater där. Så jag fick ,på ett jävligt pinsamt sätt, för min blivande arbetsgivare berätta att jag ångrat mig och gå till min chef och be om att få stanna kvar. Fast de redan börjat söka en ny psykolog. Det fick jag som tur var. Som sagt en mycket pinsam historia. Men det var det värt!


Peter