Hej vänner!

Idag är det nyårsafton och framför oss ligger ett alldeles nytt år. Hoppas det blir bättre än det som passerade. Visserligen hända det roliga saker för mig på det privata planet då jag fick ett barnbarn till. Det var kul. Men vad gäller världen i stort var det som vanligt mest hemskheter som hände. Krig, mord, våldtäkter, förtryck och andra vidrigheter som gör en ledsen och förbannad. Fram till för två år sedan skrev jag ibland lite om sådant som hänt under året, som var lite skojigt och gick att skratta åt. Men de två sista åren har varit sådan skitår i världen att jag inte orkat skriva om eländet. Kanske började det med att en jävla knäppgök som jag tydligt talat om är en otäck fan blev president i USA. Det var en jävla missräkning som var svår att komma över. Tydligen hade de röstberättigade i USA inte läst min blogg och därför röstat rent åt helvete. Sedan dess skriver jag inte om vad som hänt under det gångna året, för det gör en ju oftast ledsen.

Jag skalade en apelsin igår och kom då att tänka på gud. För som ni vet är innehållet i en apelsin uppdelad i klyftor. Lika stora bitar som är lagom att stoppa i munnen. Varför det? Jag menar att de djur som äter apelsiner inte har någon glädje av det. För de brukar ju bara massakrera apelsiner hur som helst. Jag tror inte ens våra kusiner chimpanserna skalar apelsiner och äter en klyfta i taget. De gör nog som de flesta djur och smaskar i sig frukten ifråga med skal och allt. Så varför är denna frukt så praktisk anordnad för människor. En lagom snygg förpackning vars innehåll är uppdelat i lagom stora munsbitar för en människomun. Praktiskt och bra minsann. Kanske gud kom på att det var ett lämpligt sätt att servera denna frukt till de människor som är hans avbild. Det var väl snällt i så fall, men ett tydligt exempel på felprioriteringar. Han borde naturligtvis satsat på att avskaffa krig, fattigdom och svält istället. Men icke sa Nicke. Han satt väl där i sin himmel och funderade. ”Skall jag ge människorna apelsiner uppdelade i lagom stora klyftor. Eller skall jag ordna fred på jorden. Ä, jag tar klyftorna,” tänkte han nog. Det var, enligt min uppfattning, helt fel tänkt.

Som ni vet saknar detta land regering. Faktiskt har jag inte märkt några större konsekvenser av detta. Folk jobbar på med sitt och betalar skatt trots att de är utan ledning och styrning. Vi har till och med klarat av att fira jul utan regering. Det har gått hur bra som helst, vad jag förstår. Polisen har kämpat på för att upprätthålla ordningen i landet, trots att de är för få och har för låg lön. Läkare och sjuksköterskor har på ett förnämligt sätt opererat ljumskbråck (tack för det). Man har kunnat handla sina varor i den aktuella ICA-affären. Bolaget har tillhandahållit de produkter som många uppskattar under jul och nyår. Om det funkar så här bra utan regering, kanske det inte är så bråttom med en ny trots allt. Det verkar fixa sig ändå.

En sak som borde ordnas till nästa år är att utse några kunniga och pålästa människor som kunde dela ut Nobelpriset i litteratur. Mitt förslag är att dessa personer tilldelas Börshuset i Gamla stan för sina möten. De nuvarande hyresgästerna kan väl sammanträda på en Ålandsfärja då och då. Fast de får de minsann betala ur egen ficka. Lite skall det väl ändå kosta att skämma ut nationen.

Gott Nytt År

Peter

Hej vänner!

Jag lovade att återkomma med morgondagens meny. Och nu har jag bestämt vad vi skall äta på nyårsafton. Nämligen detta:

Förrätt: Champinjonhattar fyllda med västerbottensost, smör, vitlök och persilja.

Huvudrätt: Lammfilé med klyftpotatis, vitlökssmör och tzatziki. Sallad på vita bönor med vinägrett på citron, en knivsudd harissa och olja.

Ost: Gorgonzola med balsamico från Modena. Serveras med portvin.

Dessert: Vet jag inte än. Men det får bli något enkelt som citronsorbé.

Allt är inköpt utom desserten. Men den kommer vi bergis inte orka iallafall.

Till detta kommer vi genomgående dricka Champagne Palmer & Co

Detta kalas kommer ju utöver mig bara ha en gäst. Hon har sagt att hon tycker det låter som en rätt hygglig planering. Tror till och med att det kan bli rätt gott. Katten får bara ostekt finskuren lammfilé. Man får ju inte skämma bort sin katt alltför mycket. Vi hörs i morgon!

Peter

Hej vänner!

Jag såg en dokumentär på TV som handlade om filmregissören Ingmar Bergman. En flitig, elak och egocentrisk jävel, med ett påtagligt förakt för svaghet. En person som gick runt och tyckte synd om sig själv och sin känslighet. Men verkade vara helt okänslig för att såra och kränka sina medmänniskor. En riktig skitstövel med andra ord. Trots detta fick han ihop det med en massa snygga tjejer. Som dessutom skaffade sig barn med knäppgöken. Vilka han gav fan i att bry sig om.

Nu är Ingmar Bergman död och han slapp se denna dokumentär om sig själv. Det var nog lika bra. Själv såg jag nog en del drag som jag nog skulle kunna sammanfatta i en diagnos. Så lite synd om Ingmar var det nog. Men han var onekligen en duktig regissör som gjorde en del bra filmer och teateruppsättningar.

En annan regissör som inte längre lever är Lars Molin. Han gjorde ju en himla massa filmer. Häromdagen gick jag in på STV-play och såg om filmen ”Potatishandlaren”. Har ni inte sett denna film tycker jag att ni genast skall göra det. För det är en film om människorna på jorden. En film som man blir lite varm i hjärtat av. Iallafall om man är en lite naiv romantiker som undertecknad. Dessutom spelar skådespelerskan Eva Gröndahl den kvinnliga huvudrollen på ett sätt så man blir lite kär i henne. Så det så.

Snart är det nyår. Idag skall jag börja planera nyårsmiddagen. Det blir bara Maria och jag på denna middag. Jag har bestämt att den skall bli oerhört lyxig både vad gäller mat och dryck. Som en del av er vet,  har jag inte intagit några alkoholhaltiga drycker sedan före jul. För jag har varit tvungen att käka en del Alvedon och denna medicin är inte alls lämplig att blanda med sådana drycker, har jag lärt mig. Nu har jag inte ont längre Så på nyårsafton skall det minsann bli champagne genomgående. För det förtjänar jag efter de senaste veckornas besvärligheter. Men vad vi skall äta har jag inte bestämt. Rapport om detta kommer på denna blogg!

Peter

https://www.svtplay.se/video/14362324/potatishandlaren

Hej vänner!

Jag gillar matematik. En gång var jag rätt bra på detta ämne. Jag kunde räkna ut både det ena och det andra. Jag till och med behärskade sådant som integraler och derivata. Men det är länge sedan. På räknestickornas tid. Strax efter stenåldern.

Matematik är vackert på något sätt. För i den kan man fastställa otvetydiga sanningar. Folk kan babbla och diskutera både det ena och det andra. Men ett matematiskt bevis går inte ifrågasätta. Det är logiskt, vackert och absolut sant. Triangelns vinkelsumma är 180 grader. Kommer någon och säger något annat, så vet man att denne någon är dåligt påläst eller lite dum i huvudet. Det är så skönt med den typen av sanningar, när så mycket annat är ett snömos av åsikter. Nu tror jag det finns sanningar som är lika bestämda som de matematiska bevisen som likt förbannat en del diskuterar in absurdum. Utan att definiera begrepp och med ett selekterat urval av fakta kan man ju komma fram till vad som helst. Och det är det många som gör. Men summan av kvadraten på kateterna kommer alltid vara lika med hypotenusan i kvadrat. Det sa redan Pytagoras för 2500 år sedan och har gällt sedan dess.

Vad tog förresten alla räknestickor vägen. Det måste ju funnits miljoner sådana i världen en gång i tiden. Varenda skola delade ju ut sådana till eleverna redan på högstadiet. Sedan använde man ju dem på gymnasiet och en också på högskolan. Men nu är det länge sedan jag såg en räknesticka. Jag var rätt bra på att använda räknesticka när jag gick på gymnasiet. Med dess hjälp kunde jag minsann räkna ut både det ena och det andra. En kunskap som jag idag har ytterst begränsad nytta av. Kanske man skulle börja samla på räknestickor. Det tror jag att jag skall börja göra. Men fan vet var man kan hitta några nu för tiden.

Om jag får tag på en räknesticka skall jag vara lite lurig. För numera är de ju få som begriper sig på detta redskap. Så om någon börjar säga något korkat om något politiskt eller annat så skall jag ta upp min räknesticka och se lite mystisk ut. Sedan skall jag fiffla lite med den en stund innan jag säger: ”Nja, där har du nog lite fel trots allt. Jag har slagit ditt påstående på räknestickan och det framgår då klart att du är helt ute bland grönsakerna och cyklar.” Sedan skall jag tacka för mig och gå min väg.

Peter

I natt så drömde jag

att jag gick till tjärn,

i ljus sommarnatt.

Det gick långsamt,

för jag var rätt

gammal, trött och matt.

Så gick solen

ner och färgade

tallarna röda.

Någon sa, jag

gick på drömspår,

på väg emot de döda.

Så gick jag

där på stigen som

jag tusen gånger gått.

Men nu förstod

jag något som jag

inte förr förstått.

Att jag kan vara

trygg att jag kommer

fram till slut.

För den stig jag

går är drömspår

där många gått förut.

Hej vänner!

Jag fick en fin julklapp av mina barnbarns far. Det var en dagbok som Johan Pehrsson Pamp skrev 1834 till 1835. Denne Pamp släkt med mig och var korpral och fältjägare. Men av dagboken framkommer att han också var skomakare och diverse annat. Den första januari 1834 jobbade han på som vanligt fast det var nyårsdagen. Han skriver:

”1834. Januari den 1a onsdagen eller Nyårsdag: var jag hemma och skrev et brev åt vipp anna Lena till Propst. Burman i Råneå, med begäran om Lite Pängar – efter m:d gick jag till Sandström i Björsbyn uti skoarbete – var kalt b. N: dref Snöd.”

Nu undrar man vem vipp anna Lena var och varför hon skrev till Burman om stålar. Man blir liksom nyfiken. Man får i alla fall hoppas att hon fick lite stålar för det tror jag hon behövde. Pamp gör förresten skor till folk i hela Nederluleå församling. Ibland får han åka och öva sig lite på att marschera och kriga. Han deltog i kriget i Norge 1813 – 1814. Det var ju då som vi tvingade de stackars norrmännen att gå i union med Sverige, fast de inte ville. Det var taskigt gjort. Det var ju den där franska grodätaren Jean Baptiste Bernadotte som tyckte det var en bra idé att erövra Norge, när Finland var förlorat till de otäcka moskoviterna. Sedan fick vi dras med massa sura norrmän ända till 1905 då unionen upplöstes och de äntligen slapp ha en Bernadotte till kung. Men mest verkar Pamp göra dojor av olika slag. Mest stövlar verkar det som. Det var väl det som man mest behövde i Norrbotten. Högklackat var väl liksom inget att tänka på. Han är flitig som en myra. År 1834 hinner han med att göra 150 skor av olika slag.

Periodvis mår Pamp inte så bra. Han har ont i ryggen och mår dåligt. Han får väl sitta och pligga skor nästan hela dagarna och det blir väl jobbigt för ryggen till slut. Men han lyckades också få åtta barn med sin fru Johanna Bäckström. Och sådant kan ju också slita på ryggen.

Peter

Hej vänner!

Så är det juldag och jag har missat julottan som vanligt. Så jag har inte skrålat med i de vackra julpsalmerna med min basröst. När jag var barn och något mer religiös och troende än idag, tyckte jag alltid att det var något lite konstigt med en del psalmer. Jag brukade undra vem den där Hosianna var som man sjöng om. Det måste vara någon tant från det heliga landet trodde jag. Men varför man sjöng hennes lov varje jul begrep jag inte. Kanske var hon kompis med Helga som också brukade besjungas varje jul. ”O Helga Natt”. Helga Natt lät som det var någon sorts mörkrets drottning.

Nu har jag lärt mig att Hosianna betyder kom med hjälp eller rädda oss. Fast jag tycker det hade varit bättre om det varit en tant med hatt och handväska, som jag trodde när jag var barn. Numera kallar man väl sällan damer i min ålder och uppåt för tant. När jag var barn vimlade det av tanter överallt, som hade detta som titel. Jag hade en särskilt fin tant som hette tant Hanna. Hon gjorde en sorts goda kakor som jag som vuxen lärt mig heter strassburgare. Fast hennes var gröna och doppade i mörk choklad. Hon hade varit gift med den kyrkliga ledaren för baptisterna i Sverige. Men hon försökte aldrig pådyvla någon sin religiösa tro. Något som visar att det var en ovanligt fin tant. Som man gott kunde sjunga om till jul.

Som jag minns det hade man en väldig respekt för tanter som barn. Det var väl det som var så kul med filmen ”Anderssonskans Kalle”. För han vågade minsann behandla tanter lite respektlöst. Det skulle man aldrig vågat på riktigt. Så man tyckte det var lite kul att någon vågade driva med dessa auktoriteter. Numera finns det ju nästan bara tjejer i olika ålder. Det är ju likadant med farbröder. De är också på utdöende och har blivit killar till och med i min ålder. Det beror nog på avsaknaden av hatt. För tanter hade hatt som de dessutom kunde ha kvar på skallen inomhus. Farbröder hade också hatt. Men de tog av den inomhus. Tanter jag kände hade också ofta en död mink eller var det var för djur runt halsen vintertid, om jag minns rätt. Samt handväska.

Jag träffade mina barnbarn i helgen. Det är kul för man känner att man är en uppskattad morfar. Den lilla killen är nog lite liten för att riktigt förstå vad det är för speciellt med den här gubben. Men Elis tycker det är kul när jag kommer. Vi bor ju rätt långt från varandra och det känns lite trist. För vi har mycket att prata om. Vi snackas ju vid via bildtelefon rätt ofta, men det är inte samma sak. Skulle vara kul att hälsa på honom i hans förskola och se hur han har det där. Eller göra en utflykt med choklad och mackor. Det får bli i vår.

Jag funderar på att bli rik. Inte lite halvrik utan riktigt jävla förmögen. Då skulle jag köpa ett mindre slott i Sörmland och där skulle jag ordna ett boende för mig och mina vänner, där vi kunde åldras i lugn och ro. Och det skall finnas så många rum att det alltid skulle finnas rejält med plats för de som skulle vilja hälsa på. Som till exempel barn och barnbarn. Det skall vara nära till havet och finnas en sjö där man kan bada i i närheten. Så nu måste jag alltså börja med att fixa så jag blir rik. Det har gått dåligt hittills. Men i morgon får jag väl köpa en trisslott och försöka igen.

God fortsättning på livet

Peter

Hej vänner!

Jag opererades i onsdags för jag hade ljumskbråck. Det var väl egentligen en rutinoperation som egentligen inte var någon större sak. Jag kom dit på morgonen och gick hem vid ett-tiden. Men helt problemfritt har det inte varit efteråt. Man får faktiskt ont i magen av att opereras. Så jag har ätit värktabletter och nu tror jag att de är dem jag mår illa av. Dessutom har jag inte orkat engagera mig så mycket i julförberedelserna. Det får bli som det blir med det.

Igår såg jag ett tv-program om isbjörnar. Det var från Svalbard där medeltemperaturen tydligen stigit så mycket att havsisen dragit sig undan. Det var en bild där en isbjörn simmade i svart hav som sträckte sig mot horisonten. Det såg så sorgligt ut med denna lilla vita fläck i ett oändligt hav. När isen drar sig undan, så kan ju isbjörnarna inte länge jaga säl på isen och de riskerar försvinna till slut. Även de som bodde på Svalbard verkade tycka det kändes sorgligt, fast de måste leva med isbjörnar runt knuten som faktiskt är väldigt farliga djur. Speciellt nu när de har ont om mat. Om jag lever till jag är 85 år kanske jag kommer berätta för de som är barn då, att det när jag var yngre fanns stora vita björnar i Arktis. Men att de dog ut för de inte länge hade något att jaga.

Idag såg jag på TV ett program som handlade om tid och om det skulle vara möjligt att göra resor i tiden. Om jag förstod det hela rätt så skulle det nog vara rätt svårt. Bland annat för att det är svårt att förklara vad tid är för något. En del menade att tid nog egentligen bara var ett abstrakt begrepp knutet till vårt biologiska varande. När vi ser att händelser orsakas av andra händelser, så tolkar vi det som något vi kallar tid. Fast det var en gubbe i programmet som menade att tid nog fanns fast vi inte kunnat beskriva det i matematiska termer och begrepp än. Varför tiden bara går åt ett håll har tydligen inte någon en aning om. Inte heller varför tiden går fortare när man blir äldre. Det är midsommar och jul stup i kvarten numera. Man hinner ju knappast ställa ner midsommarsnapsen, innan det är dags att hälla upp julsnapsen nu för tiden. Själv får jag ingen snaps i jul. För man bör inte blanda alkohol med den värktablett jag blivit rekommenderad om det gör ont. Och det gör det. För mig blir det alltså en vit jul i år, oavsett om det snöar eller inte.

Det har vänt och sakta lutar sig planeten mot solen igen. Det kommer bli ljusare och ljusare. Nu skall vi fira jul och tänka på det barn som Josef och Maria fick i Betlehem och som Josef säkert var pappa till. Sedan får svartrockarna stå där och babbla om jungfrufödsel och annat dumt. Förresten kan vi passa på att tänka på alla andra barn som har det besvärligt. Skänk lite stålar till Rädda Barnen. Det har ni ta mig fan råd med: Swish: 902 0033, Plusgiro: 90 2003-3, Bankgiro: 902-0033.

God Jul

Peter

Hej vänner!

Jag lovade ju får några dagar sedan att jag skulle berätta något spännande ur mitt liv den här veckan. Nu skall ni få höra. Idag klockan 7:15 infann jag mig på Visby lasarett. För jag skulle få ett ljumskbrott åtgärdat. Först kom en snäll narkosläkare som hade i uppgift att senare söva ner mig och sa snälla saker till mig och stack mig i händerna med nålar. Hon såg att jag nog inte var så van vid situationen, så hon sa att det inte var någon fara. De var vana vid att skära folk i magen och det brukade gå hur bra som helst. Därefter kom två till snälla läkare varav den ene märkte ut ett lämpligt ställe att gör hål i magen på mig. Sedan kom en lika snäll narkossköterska och berättade att jag skulle få sova skönt om en stund. Hon klappade mig på pannan och det kändes bara trevligt att bli så ompysslad. Efter det kom en doktor som också verkade snäll och inte ett dugg orolig, fast han skulle skära hål i magen på mig. Jag har ju aldrig opererats förut och inte sövts heller. Men jag måste säga att jag trots det kände mig trygg och ganska avslappnad. Vilket jag absolut inte gjorde 6:00 i morse. Sedan minns jag inte så mycket förrän jag vaknade vid 12-tiden och mådde med tanke på omständigheterna rätt bra. Jag fick ligga och dra mig en stund sedan blev jag bjuden på kaffe och en macka. Därefter fick jag gå hem. Och nu är klockan 13:15 och jag sitter här och skriver till er. Jag är lite öm där jag blivit uppskuren. Men inte så farlig.

Nu är jag alltså hemma igen. Jag måste säga att jag är tacksam över att leva i ett land där man blir opererad för ljumskbrott på detta proffsiga sätt utan att man behöver betala massa pengar för det. Visst har jag betalt en hel det skatt för att detta land skall funka på det sättet. Men det har det varit värt. Det finns ju länder där fattiga människor inte skulle ha råd att få sina ljumskbrott åtgärdade. De får gå där till deras bråck hänger nere vid knäna. Men här får man inte bara saken fixad. Man blir dessutom klappad på huvudet av folk som säger snälla saker och bjuder på kaffe, innan man får gå hem. Det senare gör att man vill gå dit med en chokladask eller två. Det skall jag förbanne mig göra.

Peter

God kväll vänner!

Jag skulle ju idag dra ut en tand. Eller rättare sagt en halv tand. Ty den andra delen av denna tand dog sotdöden när jag åt en hamburgare. Nu skulle alltså den återstående delen dras ut. Men när jag kom till tandläkaren på folktandvården så var det en annan tandläkare än den som jag gått hos tidigare. Det här var en ung och noggrann man, som minsann inte bara plockade fram tången som vilken Smedpelle som helst. Han sa att det kanske vore bättre att sätta dit en krona och återställa tanden till dess forna glans. Då jag dessutom har en tandförsäkring som skulle täcka större delen av kostnaden för detta, så tyckte han jag skulle tänka igenom saken. Han skulle också vilja konsultera en kollega om det inte skulle funka att sätta dit en protes-tand istället för den gamla. På ett sätt blev jag glad över att han var så noggrann och tyckte att det var värt att snygga till mig med en ny tand. Men samtidigt blev jag lite besviken över att inte få saken fixat snabbt och enkelt. Hur som helst fick jag gå hem med samma tandhalva som jag gick dit med. För nu skall det eventuellt bli rotfyllning och ny tand istället. Så kan det gå. Jag tycker naturligtvis att det är bra när läkare av olika sort är noggranna och inte far iväg hur som helst. Men ibland är det också lite jobbigt. De skall ju ändå vara experter och veta vad som är bäst att göra och då är det jobbigt när de frågar om mina synpunkter. Ibland känns det faktiskt bättre med en äldre auktoritär doktor som bestämt talar om vad som bör göras. Som inte frågar ”vad tycker du”. För jag har i allmänhet ingen aning. I generationen efter mig går folk ju in på internet och kollar både vilken diagnos de har och vad som är lämplig åtgärd. Men det gör aldrig jag. Så jag behöver hjälp med detta.

Förresten tycker jag det hatas jävligt mycket nu för tiden. Förr tyckte man illa om än det ena eller andra. Men det var sällan man hatade. Det var ju att ta i och bara dumt. För det är dumt att hata. Fast ibland säger folk att att de hatar saker som maträtter eller klädesplagg. Det tycker jag låter fånigt. Man kan tycka illa om Janssons frestelse. Men att hata denna frestelse är ju löjligt. Men det är förresten överhuvudtaget dumt att hata. Vare sig det gäller vargar, koalor eller människor. Det finns ju mycket i världen som jag tycker väldigt illa om. Men det är inte mycket jag hatar. Just nu kommer jag faktiskt inte på något.

Jag tycker inte man skall slösa med ordet älskar heller förresten. Själv älskar jag mina nära och kära. Men jag älskar inte surströmming, även om jag tycker mycket om denna maträtt. För jag tycker inte man kan älska maträtter. Utan bara tycka mycket om dem. Det är samma sak med kändisar och svampar. Men man kan faktisk älska sin snälla katt. Personligen har jag älskat betydligt mer än vad jag hatat i livet. Det är jag glad för. För annars hade jag ju varit lite dum i huvudet och det hade varit tråkigt.

Peter

Hej vänner!

För några veckor sedan var jag på en välkänd hamburgerrestaurang. Jag hade börjat käka på en hamburgare när jag fick något hårt i munnen. När jag tog ut detta hårda såg det ut som halv tand. Jag gick fram till disken för att klaga på att det var en tand i min hamburgare. Jag var faktiskt rätt upprörd. Fast så kände jag med tungan att det kändes vasst på ett ställe. Då förstås jag att det var min egen tand som plötsligt gått i två bitar. Konstigt för jag bet inte i något hårt eller segt utan bara i en hamburgare. Men tydligen hade denna tand som jobbat runt än 60 år i käften fått nog. Han tackade för sig genom att halvera sig i en hamburgare. Idag skall den halva som sitter kvar antagligen också försvinna. För den gör ingen större nytta. Så tandläkaren som för några veckor sedan slipade till det vassa föreslog att jag skulle dra ut den. Det gör ur estetisk synpunkt inte så mycket. Det hade varit värre om det varit en framtand. Men nu syns det inte. Möjligtvis om jag skrattar. Men det finns det ju sällan anledning att göra nu för tiden.

Sålunda börjar min kropp gå mot entropi. Ännu är dess upplösning måttlig. Men även denna lilla påminnelse om alltings förgänglighet oroar mig. Jag tappade i och för sig en hel del tänder redan när jag var sex år som jag sparade i en ask. Var denna ask tagit vägen vet jag inte. Hur jag skall göra med dagens halva har jag inte bestämt. Kanske sätta in den i en ram som en tavla. Som ett minne och en påminnelse över tidens gång. Under denna tavla skall det stå: ”här vilar ena  halvan av en tand som stack fram 1960 och arbetade flitigt till den fick nog år 2018 och då lämnade den mun den så länge tjänat väl”.

Någon regering verkar det inte bli i landet. Fast det är klart det finns ju en  övergångsregering. Och det är ju iallafall bättre än ingen regering, tror jag. Fast riktigt säker är jag inte. Det verkar som ingen partiledare egentligen är speciellt sugen på att regera. Kanske tycker de att alltihop att det är tråkigt. De har helt enkelt tappat lusten och vill inte längre. ”Fy fan, styra över detta sura folk i flera år framöver, hur kul är det på en skala”, tänker de säkert. Någon stackare kommer väl till sist sitta där med Annie Lööf som Svarte Petter och se besviken ut. Fast de försöker hålla emot så länge det går gissar jag.

Jag försöker låta bli att läsa nyheterna. För dessa gör mig alltid ledsen och förbannad. Nu skall jag skriva något som nästan är förbjudet att skriva. Ibland tycker jag att det var bättre förr. Jag har väl alltid känt mig lite främmande i världen. Som jag inte riktigt passar in. Som en pusselbit som kommit i fel pussellåda. Men nu känner jag mig mer främmande än vanligt. Kanske är det ett tecken på att jag blivit en lite äldre gubbe. Det finns en musikal som heter ”Stoppa världen. Jag vill hoppa av”. Så känner jag lite nu för tiden. Så egentligen var det väl inte alls bättre förr. Det var bara det att jag förstod det bättre än jag gör nu. Fast jag begrep inte så mycket då heller. I den där musikalen ingår förresten låten ”Bygga upp ett stort berg” som Jan Malmsjö brukar sjunga. I den finns textraden ”Bygga upp en dagdröm av ett litet hopp”, om jag minns rätt. Så det är väl det man får ägna sig åt.

Sålunda har en av mina trotjänare till tänder lämnat mig en bit i taget. Landet saknar regering och jag blir ledsen av alla nyheter. Nu behövs det bara att man får ljumskbråck också. Jaha, mer om detta på onsdag eller torsdag.

Vi hörs
Er lille glädjespridare

Peter

Hej vänner!

Som en del av er sett och uppskattat var jag Lucia på min arbetsplats i år. Jag skred fram och förgyllde den mörka förmiddagen för mina arbetskamrater. En del såg faktiskt lite förvånade ut. Antagligen för att de var lite ovana vid Lucior med skägg. För några år sedan var det ju en skäggig dam som vann melodischlagerfinalen. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Men har för mig att hon kom från Österrike. Som jag minns det var hon snyggare än mig. Men det beror nog på att hon var sminkad. Själv hade jag en mer naturlig skönhet. Lucior bör inte vara för sminkade.

Sankta Lucia är ju egentligen ett katolsk helgon och martyr som levde någon gån i slutet på 200-talet och 300-talet. Om man åker till Venedig kan man gå till en kyrka som heter San Geremia och kolla in hennes reliker. Fast hennes underarmsben ligger visst i Syrakusas katedral på Sicilien. Men vad det är för nöje att åka och titta på benrester begriper jag inte riktigt.

Det är fredag och jag är ledig. Nästa vecka skall jag inte heller jobba, för jag kommer då vara med om en del spännande saker. Några av er vet vad jag skall göra. Men för de flesta av er blir det en överraskning som ni får läsa om på denna blogg. Som för övrigt har för få läsare. Det är orättvist. Om jag sätter in en bild på katten så är det massa av mina vänner som kastar sig över ”gilla” knappen. Men mina inlägg på denna blogg verkar knappast någon orka läsa. Men kamrat katten tycker inte det är ett dugg konstigt. ”Jag är ju rätt snygg, så det är klart de gillar mig” säger han och ser mallig ut. Men det var faktiskt många som gillade en bild på mig när jag var Lucia. Men det berodde nog inte för att jag var så speciellt vacker. En kollega sa att hon kom att tänka på ”the log lady” ur TV-serien Twin Peaks när hon såg mig som Lucia. Fast själv tyckte jag att jag var lite söt.

Det finns förresten ett land i Västindien som heter Saint Lucia. Det är ett litet land för det bor bara163 922 personer i detta land som samtidigt är en ö som heter som landet. Dit skulle man minsann vilja åka någon gång. Gå där och plaska med fötterna i Karibiska havet.

Nu skall jag gå och handla lite som behövs till kvällens middag. Det blir pasta. I Italien är ju pasta de kolhydrater man käkar före varmrätten. Men hos mig äter man pasta och därefter ost. Idag blir det dessutom kanske dessert. Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle göra vegetarisk sås istället för köttfärssås omväxlings skull. Men då skulle katten bli besviken. Så jag köper köttfärs iallafall. För han blir så glad när han får köttfärs och det gör mig glad.

Trevlig fredag

Peter

Hej vänner!

Idag delas det ut nobelpris till några duktiga människor som gjort mest nytta för mänskligheten. För i Nobels testamente står det att detta är en förutsättning för att få ett av de fina priserna. Själv har jag väl gjort en del nytta men verkligen inte så mycket att jag förtjänar ett nobelpris. Sannolikheten för att jag skall tilldelas ett nobelpris under mitt liv är försvinnande liten. Det gör inte så mycket. Dessutom har jag ingen frack. Förr fanns det en affär i Visby där man kunde hyra ett sådant plagg. Men nu har den affären lagts ner. Så nu skulle jag ändå inte kunna gå på festen. Fast det är klart om jag vann ett nobelpris kunde jag ju köpa en frack. För man vinner visst rätt mycket pengar. Jag har haft frack en gång i mitt liv och måste säga att jag klär i detta plagg. Egentligen borde jag nog gå i frack jämt. Så snygg blev jag. Fast om jag började gå till jobbet i frack varje dag skulle nog folk tro att det slagit runt helt. Man hade nog börjat prata vänligt och lite långsamt med mig. Sedan hade en snäll doktor skrivit vårdintyg och sagt att jag nog borde vila lite.

Jag komma alltså aldrig få ett nobelpris. Sannolikheten att jag kommer sätta på mig en frack igen är också liten. Speciellt nu när det inte finns någon att hyra. Vid några tillfällen kommer jag väl ha mörk kostym och slips. Men det kommer säkert inte hända så ofta. Men rutig skjorta kommer jag nog ha desto oftare.

Jag kommer alltså inte få något nobelpris. Nu har jag ju nåt en ålder då man lite sitter inne med facit på hur det blev. Vilket ibland känns lite trist. Jag kommer inte spela fotboll i det italienska fotbollslaget Fiorentina. Inte heller kommer jag bli rockartist och sjunga på större arenor. Inte heller kommer jag åka Vasaloppet eller sjunga på kungliga Operan. Ett tag till kommer jag väl jobba på och göra så gott jag kan. Fast sedan går jag i pension och går hemma och är rastlös och småsur. Så Maria säger åt mig att göra något vettigt och inte gå där och se dum ut. Då åker jag till Irlands västra kust och dricker öl ett halvår. Men jag vet inte hur jag skall få med mig katten och det oroar mig. Sedan kommer jag hem och ljuger ihop mina memoarer i sju band. Eller så skriver jag en kokbok med ovanliga maträtter. Den skall heta ”Tusen sätt att tillreda en guppy”.

Peter

Hej vänner!

Som en del av er vet har jag varit på fastlandet några dagar. Men nu är jag tillbaks i Visby igen. Kamrat katten har vår snälla granne Gunvor tagit hand om under helgen. Så när jag kom hem ringde jag på hos henne och då var katten där. Han kom fram och tittade Men han såg inte speciellt entusiastisk ut. För han har haft det bra hos Gunvor och säkert blivit mer ompysslad än vanligt. Han tittade på mig och sa: ”Jaha kommer du. Det var det minsann ingen brådska med. För jag har haft det jättemysigt”. Men till slut hängde han med in till mig. Det är en av skillnaderna mellan katter och hundar. Hundar blir ju ofta så glada när man kommer hem att de vill krypa ur skinnet. De ålar runt och gnyr och uppträder på alla sätt ovärdigt i sin glädje. Det är i och för sig trevligt att någon blir glad när han eller hon ser en. Men hundar går ibland till överdrift. Katter är mer avspända även om de blir lite glada de med. De kollar bara upp och säger: ”Tjenare läget?”

Jag flög hem och det gjorde att jag fick se solen. För vi flög ovan molnen. Så jag startade i gråväder och landade i gråväder. Men under en kvart eller så flög jag i blekt solljus. Det var fint.

När man flyger från Bromma flygplats till Visby är det en lagom flygtur. Det tar sådär 35 minuter och är rätt trevligt.  Varje gång blir man informerad var nödutgångarna är och att det finns en flytväst som man skall blåsa upp utanför planet om det landar i Östersjön. Om man behöver kan man blåsa upp flytvästen lite till. Det är ju bra att få reda på. Likaså är det bra att veta att man måste stänga av all teknisk utrustning vid start och landning. Samt försätta sin mobiltelefon i flygplansläge. Om man inte gör det kan man alltså hamna i Östersjön och då är det bra att veta var nödutgångarna befinner sig. Egentligen borde man väl sätta på sig flytvästen före start, så man är beredd. Men det får man inte. Ej heller får man sätta på sig en rejäl överlevnadsdräkt före start. Vilket egentligen är en förutsättning för att man skall ha någon nytta av sin flytväst, så jävla kallt det är i Östersjön så här års. Man skulle ju frysa ihjäl på några minuter gissar jag. Varje gång före start står alltså flygvärdinnorna och informerar om att det kan gå åt helvete. Nu har jag fått denna information så många gånger att jag har all möda i världen att se intresserad ut. Egentligen borde de väl säga sanningen istället. ”Välkommen ombord. Vi startar nu flygningen mot Visby. Om vi störtar på vägen kommer ni att dö. Men det brukar gå bra.”

Peter

Hej vänner!

Vi är i Stockholm och skall idag äta julbord på en ångbåt. Det har vi gjort två gånger förut och det brukar vara hur mysigt som helst. Så nu sitter jag och funderar på viktiga beslut. Skall jag i år ta en Gammal Norrlands eller en OP Anderson till exempel. Sådant kräver eftertanke och beslutsamhet. När man som jag mycket sällan intar sådana drycker vill man inte bli så tveksam att man inte kan bestämma sig. Då kanske man blir sittande och blir utan helt i sin obeslutsamhet och varken får det ena eller andra. Skulle vara en trist historia.

Jag såg ett TV-program som handlade om Svenska Akademin förresten. Fast jag såg det på datorn. Det handlade om allt elände som drabbat denna akademi sedan det visat sig att man låtit sig duperas och manipuleras av en liten fransk otäcking, som numera sitter inlåst. Men det tyckte tydligen akademiledamoten Horace Engdahl var fel att han gjorde. För han hade varit kompis den där figuren och tydligen sagt att han var en förebild för unga män. Bortsett från han ovana att begå övergrepp på unga damer verkade Horace tycka att det var en hyvens kille. Nu var det en del som inte delade denna uppfattning som hoppat av från akademin. Bland annat nästan alla tjejer. Men det trodde Horace berodde på att de inte klarade av de maktstrider som ett sådant fint och manligt sällskap innehåller, de små liven. Det sista sa han inte. Men det lät som han tänkte det.

Jag tycker på något sätt synd om den där Horace. Han vill så gärna var fin och intellektuell. Men så öppnar han glappkäften och säger något korkat gång på gång. Han är på något sätt som en sådan där chokladtomte man fick i julklapp när man var barn. Man rev bort det färggranna omslaget och där innanför fanns choklad. Men när man bet på tomten visade det sig att det bara var ett tunt skal av choklad och innanför var det…..tomt!

Man får liksom ta fram skämskudden och ha beredskap så fort man ser karln. Samtidigt känns det taskigt att skriva elaka saker om honom. Han har liksom blivit lovligt byte att driva med och säga taskigheter om. Han kan ju inte hjälpa att han ibland brister i förstånd.

De intervjuade förresten hans före detta fruga i ovanstående program. Hon heter visst Ebba Pitt Hattdröm eller något sådant och är också väldigt intellektuell. Nu passade hon på att ta heder och ära av sin före detta man. Undra hur de hade det i det äktenskapet? En Lars Norén pjäs måste ju vara rena idyllen jämfört med det förhållandet gissar jag. Men det är klart det följde tydligen en rad förmåner om man var med i akademin som också hon hade nytta av. Undrar om de har några barn. Synd om dem i så fall. Kan inte vara lätt att läsa om hur deras föräldrar uppfört sig mot varandra och att dessutom alla andra skall få ta del av det.

Usch vad jag är elak. Nu får jag skärpa mig. Jag är inte så perfekt själv heller. Jag har minsann också sagt mycket korkat i mina dar. Men jag har aldrig med flit uttryckt mig överlägset och taskigt mot tjejer. Inte tafsat på dem heller. För jag vill absolut inte att någon skall bli arg eller ledsen på grund av mig. På det sättet är jag än bra karl. Jag klappar bara dem jag är säker på vill bli klappade på. För närvarande bara en som jag vet tycker det är okej.

Trevlig fredag

Peter

Det går över,
men aldrig riktig
över.

Solen kan stiga
och färga himlen
röd om vintern
i detta land.

Träden som svarta siluetter,
och jag av minnen
förstummad.

En tiondel av ett
isberg syns ovan ytan,
resten dolt i djupet.

Minnen i mörker
simmande som djuphavets fiskar
blinkande med sina
ljusorgan.

Snart blir det natt
och man har släckt
fyrarna längst
kusten.

Visst är det en ny tid,
men ändå.
Det går över,
men aldrig riktigt över.