Hej vänner!

För några veckor sedan var jag på en välkänd hamburgerrestaurang. Jag hade börjat käka på en hamburgare när jag fick något hårt i munnen. När jag tog ut detta hårda såg det ut som halv tand. Jag gick fram till disken för att klaga på att det var en tand i min hamburgare. Jag var faktiskt rätt upprörd. Fast så kände jag med tungan att det kändes vasst på ett ställe. Då förstås jag att det var min egen tand som plötsligt gått i två bitar. Konstigt för jag bet inte i något hårt eller segt utan bara i en hamburgare. Men tydligen hade denna tand som jobbat runt än 60 år i käften fått nog. Han tackade för sig genom att halvera sig i en hamburgare. Idag skall den halva som sitter kvar antagligen också försvinna. För den gör ingen större nytta. Så tandläkaren som för några veckor sedan slipade till det vassa föreslog att jag skulle dra ut den. Det gör ur estetisk synpunkt inte så mycket. Det hade varit värre om det varit en framtand. Men nu syns det inte. Möjligtvis om jag skrattar. Men det finns det ju sällan anledning att göra nu för tiden.

Sålunda börjar min kropp gå mot entropi. Ännu är dess upplösning måttlig. Men även denna lilla påminnelse om alltings förgänglighet oroar mig. Jag tappade i och för sig en hel del tänder redan när jag var sex år som jag sparade i en ask. Var denna ask tagit vägen vet jag inte. Hur jag skall göra med dagens halva har jag inte bestämt. Kanske sätta in den i en ram som en tavla. Som ett minne och en påminnelse över tidens gång. Under denna tavla skall det stå: ”här vilar ena  halvan av en tand som stack fram 1960 och arbetade flitigt till den fick nog år 2018 och då lämnade den mun den så länge tjänat väl”.

Någon regering verkar det inte bli i landet. Fast det är klart det finns ju en  övergångsregering. Och det är ju iallafall bättre än ingen regering, tror jag. Fast riktigt säker är jag inte. Det verkar som ingen partiledare egentligen är speciellt sugen på att regera. Kanske tycker de att alltihop att det är tråkigt. De har helt enkelt tappat lusten och vill inte längre. ”Fy fan, styra över detta sura folk i flera år framöver, hur kul är det på en skala”, tänker de säkert. Någon stackare kommer väl till sist sitta där med Annie Lööf som Svarte Petter och se besviken ut. Fast de försöker hålla emot så länge det går gissar jag.

Jag försöker låta bli att läsa nyheterna. För dessa gör mig alltid ledsen och förbannad. Nu skall jag skriva något som nästan är förbjudet att skriva. Ibland tycker jag att det var bättre förr. Jag har väl alltid känt mig lite främmande i världen. Som jag inte riktigt passar in. Som en pusselbit som kommit i fel pussellåda. Men nu känner jag mig mer främmande än vanligt. Kanske är det ett tecken på att jag blivit en lite äldre gubbe. Det finns en musikal som heter ”Stoppa världen. Jag vill hoppa av”. Så känner jag lite nu för tiden. Så egentligen var det väl inte alls bättre förr. Det var bara det att jag förstod det bättre än jag gör nu. Fast jag begrep inte så mycket då heller. I den där musikalen ingår förresten låten ”Bygga upp ett stort berg” som Jan Malmsjö brukar sjunga. I den finns textraden ”Bygga upp en dagdröm av ett litet hopp”, om jag minns rätt. Så det är väl det man får ägna sig åt.

Sålunda har en av mina trotjänare till tänder lämnat mig en bit i taget. Landet saknar regering och jag blir ledsen av alla nyheter. Nu behövs det bara att man får ljumskbråck också. Jaha, mer om detta på onsdag eller torsdag.

Vi hörs
Er lille glädjespridare

Peter