Hej vänner!

Jag kom just att tänka på min släkting Ludwig Uddenberg född 1910. Han kom från Skillingaryd i Småland där hans far var präst. Ludwig var inte den skarpaste kniven i lådan, om man säger så. Men en snäll och trevlig person, som ofta var glad och förnöjd. Tyvärr hade hans far ambitionen att även sonen skulle bli präst och skickade stackar Ludwig till Uppsala för att han där skulle börja studera teologi och annat som krävs för att bli prästvigd. Det gick naturligtvis rätt dåligt. Som en av hans lärare uttryckte det: ”Inte för man behöver tillhöra begåvningsreserven för att bli präst i Svenska kyrkan, men så tom i kartongen som Ludwig kan man inte vara.”

Så Ludwig fick det goda rådet att försöka hitta någon annan framtid än prästyrket. Vi den här tiden i början på trettiotalet var rasbiologin ett ämne som studerades flitigt just i Uppsala. För att börja studera detta ämne krävdes inte mycket av förkunskaper och Ludwig tyckte detta lät som intressant att studera. Så han började sina studier vid Rasbiologiska institutet under ledning av professor Herman Lundborg. Dessa studier passade Ludwig rätt bra. Han läste en och annan bok om de mänskliga raserna, men främst skickades han ut på fältstudier av professor Lundborg. Ludwig for runt i landet och mätte skallarna på folk. Främst i Dalarna och Småland. Ludwig tyckte detta var ett roligt uppdrag. Han började också skriva på en avhandling om plattnackarnas utbredning i Älvdalen. Den var så oerhört dum att till och med professor Lundborg hade svårt att godkänna den.

År 1937 fick professor Lundborg besök från den tyska ambassaden i Stockholm. Man frågande om det fanns någon som professorn kände som kunde komma till Tyskland på ett viktigt uppdrag. Det handlade om att med hjälp av vetenskapliga metoder fastställa hur en germansk arisk skalle såg ut samt hur renrasiga de ledande personerna i det nationalsocialistiska partiet var. Professor Lundborg som tyckte att det skulle vara skönt att bli av med sin odugliga doktorand föreslog att uppdraget skulle gå till Ludwig.

Ludwig for alltså till Berlin och fick där ett fint rum på deras biologiska och etnografiska institut. Han tilldelades också en assistent som hette Gerd Müller. Gerd är som ni vet ett mansnamn i Tyskland. Detta gjorde Ludwig besviken som hade hoppats att Gerd skulle vara en dam. Helst ogift och snygg. Men Gerd var precis det motsatta. Dessutom visade det sig att Gerd Müller hade problem med spriten. 

Men Ludwig började med sitt arbete. Han fick ett stort antal skallar från biologiska och etnografiska institutets samlingar som jämförelsematerial. Därefter tog han kontakt med ledningen för det nationalsocialistiska partiet och bad att få skallar som tillhörde döda släktingar till ledarna i partiet. Under några makabra nätter for alltså medlemmar i partiledningen runt i Tyskland och grävde upp sina far- och morföräldrars skallar. Dessa levererades sedan till Ludwig för att mätas och vägas. Då dessa borde vara det mest renrasiga arier och germaner som fanns att tillgå.

En  lördag eftermiddag när Ludwig sitter och mäter skallar så kommer assistent Gerd Müller in på hans rum och föreslår att han och Ludwig skall fira helgen med ett glas konjak. Ludwig tackar ja till detta erbjudande och även till ytterligare några glas. Det hela börjar spåra ur och Gerd Müller tar en skalle ur en av hyllorna och börjar deklamera Hamletmonologen: ”Att vara eller inte vara det är frågan. Mån ädlare att lida och försaka än att ta till vapen mot ett hav av kval…” När han kommit så långt tar han ett snedsteg och försöker hålla sig i hyllan med skallar som han välter, så skallarna rullar på golvet på ett fullkomligt groteskt sätt. Men Ludwig själv är också rätt i gasen så han börjar spela fotboll med en skalle som tillhör en släkting till propagandaminister Goebbels. Dagen därpå vaknar Ludwig på sitt kontor i ett bedrövligt skick. Assistent Müller är försvunnen och återkommer inte till sin arbetsplats. Så Ludwig får själv städa upp efter festen föregående dag.

Redan dagen därpå får han besked att flera höga partimedlemmar under ledning av propagandaminister Goebbels och chefen för Luftwaffe Herman Göring skulle komma för att ta del av det intressanta fynd som Ludwig gjort. Så när delegationen kom berättade Ludwig att han sällan sett så perfekta ariska skallar som de som innehades av familjerna Goebbels och Göring. Naturligtvis blev de båda nazikoryféerna  stolta och glada över detta besked. Man beslutade på stående fot att dessa skallar skulle ställas ut i en särskild monter på muséet. Detta för att uppvisa hur den perfekta ariska och germanska skallen såg ut. Dessutom fick Ludwig en betydande betalning för sitt arbete. Han bad att få ut sin lön i guld, vilket också beviljades honom. Han hade ju genom sitt arbete gjort Tyskland en stor tjänst.

Medan montern gjordes i ordning  packade Ludwig ihop sina saker och for hem till Sverige. När arbetet med montern var klart kom på nytt Goebbles och Göring för att se utställningen med deras ariska och germanska förfäders skallar. De skulle också ställa dessa på deras plats i montern. Det hela var mycket högtidligt. Intendenten skulle just överräcka skallen till Goebbels när han råkade läsa på en liten lapp som satt inne i skalltaket på familjen Goebbels skalle. Där stod det på tyska: ”Kvinna från san-folket i Khalahari (hottentott)”. Det senare är naturligtvis idag otäckt rasistiskt men på 30-talet kunde man skriva så. Intendenten blev liksom tyst och förstenad och överräckte skallen till propagandaminister Goebbels som också läste på lappen. I den Göringska familjens skalle stod det kort och gott ”Gorilla från Kongo, 1903”. Ceremonien avslutades därefter snabbt och utställningen ställdes in.  

Ludwig hade emigrerat till USA och levde gott på det guld han fått för sitt arbete i många år. Han gifte sig med jazzsångerskan Lisa Hamilton och blev sedermera busschaufför och körde Greyhoundbussar över hela USA. Han och hans fru fick  fick ett helt gäng med chokladfärgade små killar som till skillnad från fadern hade normal begåvning och blev mycket framgångsrika. En av dem blev läkare och fick till chef den från Tyskland kommande kirurgen Gerd Müller som i USA gift sig med en judisk kollega och konverterat till judendomen, samt blivit helnykterist.  

Peter

  

Hej vänner!

Jag har fått svårt att komma på något att skriva om. Jag kan dock meddela att ondskan är oförändrat mycket hög i världen. Det förefaller som den dessutom är på väg mot nya höjder av mördande och förstörelse. Fan vet hur detta skall sluta. Men samtidigt är det väl just han som är han som är mest nöjd just nu.

Vi närmar oss hösten och jordens axel lutar sig alltmer bort från jorden på norra halvklotet. Jorden vänder liksom sitt ansikte från värmen och ser sur ut. Snart är det november och mörkt nästan dygnet runt. Jag fantiserar om att vinna en jävla massa pengar så jag kan flytta till något varmt och trevligt ställe under vintern. Men även om det finns varma ställen så är de sällan trevliga nu för tiden. Medelhavet känns ju mest tungt att besöka. Det är ju överfyllt av död och lidande. Och det är ju detsamma mest jorden runt. Dessutom är sannolikheten för att jag skall vinna en jävla massa pengar rätt liten. Så man får väl gå ner i källaren och plocka fram långkalsongerna och mössorna och försöka överleva även denna min 61 vinter. Med hjälp av köttgrytor, rödvin och glögg skall det nog gå. Även om det inte känns så roligt.

Men än är det några dagar av sommar kvar och hösten här på Gotland kan vara rätt bra den också. I alla fall kan september vara rätt bra. Lite vemodig, men ändå rätt fin med höga klara dagar om man har tur. Oktober kan ju också vara fin med alla vackra höstfärger på träden. Men sedan är det slut på det roliga, till man en dag cyklar och ser den första tussilagon i dikeskanten och hör den första lärkan drilla över fälten. Då är det minsann champagne som gäller istället glögg.

 

Nu bör jag nog sluta skriva till er och börja jobba lite.

Peter

 

 

 

Käraste bröder, systrar och vänner!

Ni kanske undrar vart jag tagit vägen. Det var ju länge sedan jag skrev något på min blogg. Orsaken är att jag inte haft någon inspiration. Alla nyheter är hemska och otäcka. Sommaren går mot sitt slut. Nätterna är mörka och jag har svårt att sova. Ligger där och snurrar runt i sängen och kan inte somna. 

Jag är ägare till en så kallad smartphone av ett mycket känt märke. Den har jag väl haft så där en fyra år nu. Numera får man ladda batteriet på den två gånger om dagen. Annars blir min smartphone en dumphone som ligger där mörk och oduglig. På vanliga mobiltelefoner var det lätt att byta batteri när det började bli dåligt. Men på min smartphone är det hur svårt som helst. Det går visst, men kräver specialkunskaper och specialverktyg. Och det är ju inte heller så smart. 

Man kan prata med min smartphone och säga åt den att göra saker. Man kan till exempel be den ringa upp någon. Det brukar inte funka. Ibland funkar det, men oftast inte. Damen i telefonen heter Siri. Om man säger till Siri: ”Jag älskar dig” så svarar hon: ”Vi kan väl säga att jag verkligen beundrar dig”. Det tror jag inte ett dugg på. Det säger hon bergis till alla killar. Eller så säger hon: ”Att älska är att giva, giv”. Man kan komma med skamliga förslag till Siri. Men det har man inte mycket för. Hon svarar bara något avsnoppande och låter lite sur. Siri i telefonen är faktiskt skittråkig. 

Man får alltså konstatera att min telefon måste laddas oavbrutet samt att den inte älskar mig. Smarta telefoner skulle ha en funktion där Siri då och då ringer upp och viskar: ”Peter jag älskar dig min fina gubbe”. Fast då skulle det kanske kännas svårt att byta telefon förstås. Men Siri flyttar ju in i nästa förresten, så det är nog inte så svårt. Men om man skulle byta till ett annat märke skulle det bli besvärligt. Då kanske Siri skulle bli ledsen och känna sig bedragen. Jag frågade just Siri om hon tycker om surströmming. Då svarade tråkmajan: ”Det här handlar om dig Peter, inte om mig”. Tänk om Siri istället sagt: ”Surströmming är jättegott”. Det hade ju varit kul. 

Nu skall jag gå ut och försöka ta in katten. Han är en lurig en. För när han inte vill gå in sätter han sig en bit ifrån mig och när jag böjer mig ner för att lyfta upp honom springer han iväg en meter eller så. Så då får man göra ett nytt försök med samma resultat. Man känner sig jättedum. Men katten ser nöjd ut. Så man får ge upp, till han själv har bestämt sig för att komma in. Då är det inget problem utan då kommer han kutande och vill in på en gång. 

Peter

God kväll fågelvänner!

Vet ni att det finns en fågel som heter gluttsnäppa och som brukar flyga förbi oss på väg till eller från Ishavet. Varför denna fågel har fått detta konstiga namn vet jag inte. Ej heller vet jag varför det finns en fågel som heter ortolansparv och som elaka sydeuropéer brukar envisas med att äta upp. En del fåglar har enkla namn som gör de lätta att känna igen som rödbenan och grönbenan. Även gulsparven har ett enkelt och bra namn. Likaså grönfinken och blåmesen. Men gluttsnäppa låter ju lite misstänkt tycker jag. Som någon sorts kvinnlig ”peeping Tom” som smyger runt och gluttar. ”Nu har polisen gripit en gluttsnäppa på bar gärning”. 

Det finns ju vita storkar som man förr lurade i barn att de kom farande med bebisar. Undra varför man valde just storkar för denna uppgift? Det finns ju svarta storkar också. Men de bor oftast i Östeuropa och har aldrig fraktat bebisar. Fast det har hänt att enstaka par har kommit hit  och häckat. Nu är det länge sedan detta hände. Förr kallade man den svarta storken för odensvala. 

Annars var ju Oden kompis med två korpar som hette Hugin och Munin. Det betyder ungefär Tanke och Minne. Dessa korpar flög runt i världen och kollade in vad som hände. Sedan flög de tillbaks till Oden och berättade vad som hänt. Oden var alltid rädd att de skulle förolyckas. För då hade han ju mist både tanke och minne. Och det är ju sånt man är rätt skraj för själv. 

Själv har jag två gluttsnäppor som far runt och kollar hur det står till med allting. De heter Slirig och Disträ. Men de har jävligt dåligt lokalsinne och hittar sällan hem. Men när de gör det brukar de berätta: ”Att han du vet, som var gift med honom som spelade huvudrollen i den där filmen som var regissör och som gjorde den där romantiska komedin med hon som sedan gifte sig med  han som fick tre barn med hon som liknar den danska drottningen, har skilt sig. Jag har rätt lite nytta av mina gluttsnäppor. De ökar mest min förvirring till en ny nivå. 

Peter

Hejsan vänner!

Efter gårdagens firande av min födelsedag är jag åter på benen. Faktiskt firade jag denna födelsedag betydligt mer grundligt än vad jag tänkt mig. Något som idag känns lite barnsligt och dumt. Jag var faktiskt riktigt berusad på ett sätt som var ett bra tag sedan. Det känns lite skämmigt. Jag liksom ser hur mina föräldrar tittar ner från himlen och hötter med fingret och säger: ”Skämmes på dig Peter. Skall du aldrig bli vuxen.”

Min syster och hennes man har varit på Gotland en vecka. Men nu har det åkt hem vilket känns lite tråkigt. Vi hade kul när vi träffades. 

Har ni förresten sett Cesar Millan på TV. Det är den där hundpsykologen som åker runt och hjälper folk att få ordning på sina jyckar. Det brukar gå till så här: Först får man se en helt omöjlig och dum hund, som skäller på andra hundar och vill bita brevbäraren och andra stackars människor. Ägarna är förtvivlade och uppgivna. Och när allt är som mörkast så dyker Cesar Millan upp och ställer allt till rätta. Hunden blir en snäll och lydig hund som slutar skälla och bita brevbärare och ägarna blir rörda och tackar Cesar Millan som leende tackar för sig och ger sig iväg på nya uppdrag. Ett rätt bra program, tycker jag. Fast samtidigt blir jag rätt avis på Cesar Millan som verkar ha ett så bra jobb. Själv har man väl någon gång lyckats få någon liten vasstandad unge sluta bita barn och personal. Men Cesar Millan verkar faktiskt ha ett roligare och mer uppskattat jobb. I alla fall på TV. 

En sak som jag tänkt på är att Cesar Millan har kritvita tänder när han ler. Vita som skolkrita ungefär. Det ser lite konstigt ut. Jag undrar hur man får sådana vita tänder. Men det kanske inte är hans egna förresten. Han kanske sätter in dem på morgonen innan han går ut för att bota hundar.

Själv har jag ju bara en katt. Han är ju rätt snäll och har faktiskt aldrig bitit någon. Han brukar ju bli klappad av turister nu på sommaren när han ligger på sin trappa i solen. Men vad jag vet har han inte heller då rivit någon. Han bara går iväg när han tröttnar på all uppmärksamhet. Turisterna bruka ofta fotografera honom. Så han måste finnas på bild överallt i världen. Så nu i höst sitter människor i Hamburg, New York, Tokyo och Sveg och tittar på min katt. Det känns konstigt. 

Men ibland försöker jag använda mig av Cesar Millans metoder för att få bättre ordning på min katt. Jag säger till honom: ”Remember that I am the packleader”. Då tittar bara katten på mig och säger: ”Jaha, intresseklubben antecknar. När blir det käk på det här stället.”

Peter

Hej vänner!

Tack för alla grattis på min födelsedag. Det var snällt av er. Annars är ju 61 år inte så mycket att fira. Ett rätt ojämnt tal som inte är så snyggt enligt mig. Jag tyckte 60 var runt och fint. Men ettan i 61 ser lite pinnig och dum ut tycker jag.

Men annars känner jag att det stämmer att man trots allt är sig rätt lik på många sätt. När man var så där 20 år trodde man att man skulle vara annorlunda när man samlat in alla vuxenpoäng. Men jag tycker att jag inombords är samma person som förr, fast skägget är gråare och håret i öronen växer som ogräs. Ibland önskar jag att blivit förståndigare och klokare än tidigare. Det kanske jag blivit. Men inte i den omfattning som är önskvärt. Kanske inte så mycket dummare heller. Jag är mig som sagt rätt lik. De fel och brister jag hade när jag var yngre finns kvar. Möjligtvis har de förfinats. Som whisky ungefär. Den är rätt bra efter fem år. Men efter 60 år är den liksom rundare och finare i smaken. Nu har sommarens flitiga cyklande gjort mig något mindre rund, men det fixar sig säkert till jul.

Ute skiner solen och det är ganska varmt. Men ljuset är annorlunda än tidigare. Och luften klarare och krispigare. Det gröna har också mörkrat en del. Man anar liksom att hösten är på väg på något sätt. Det känns lite vemodigt. Kanske speciellt när man fyller 61 år. Det är ju lite höst i det också. Men än är det ju ingen som sagt till mig: ”vad du ser pigg ut”. Och det är ju tur, för det är väl ett av de tidigaste tecken på att man är på väg att tippa över kanten.

I bibeln står det:

”Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.”

Det låter fint. Själv planerar jag fira min födelsedag med ett glas rött vin och pizza från den utmärkta restaurangen Isola Bella. Tror jag tar en ”Quattro Stagioni”. Då kan katten få smaka en och annan räka som han gillar.

Peter

 

 

 

 

 

Hej vänner!

Nu har jag skrivit en liten saga.

 Det var en gång en elak styvmor som hade tre döttrar som bodde i en lite hydda i skogen. En dag kom en prins ridande. Han var en riktig dummerjöns som hade en röd luva på huvudet för han var på väg till sin mormor med kakor och vin. Men då sträckte den elaka styvmodern fram ett förgiftat äpple, som den dumma prinsen åt upp. Han förvandlades då till ett pepparkakshus i vilket den hemska häxan Pomperipossa huserade. Och runt detta hus växte det upp en törnroshäck som räckte som en bönstjälk ända upp till himmelen. Men i sitt hus kokade den elaka styvmodern soppa på en spik åt sina tre döttrar. Men när prinsen kom fram till sin mormor med kakor och vin söp sig tanten apfull och skrek att hon var en varg. Därefter gick hon ut och jagade tre små grisar på det mest elaka sätt.

Snipp, snapp snut

Så är sagan all.

Peter  

Hej vänner!

Klockan är mycket och jag borde gå och lägga mig för i morgon är det arbetsdag. Men jag kan inte sova. När jag satt här och kände efter hur lite jag vill arbeta i morgon, kom jag tänka på det där med bra och dåliga saker. 

Man skulle ju kunna inordna allt som finns i världen på en skala från noll till tio där noll betyder dåligt eller onödigt och tio betyder bra och nödvändigt. Då skulle ju exempelvis koriander, fotsvamp och olika typer av extremism vara noll. Däremot skulle stekt fläsk med raggmunk, kärlek och blommor vara tio. 

Sedan är det bara ordna in allt på denna skala. Nu kanske ni tycker att jag borde begripa att min skala inte är generell och gäller för alla människor. Men där har ni lite fel. För jag brukar för det mesta ha rätt. Fast jag tycker det är svårt att hitta sådant som ligger liksom mitt på skalan och varken är bra eller dåligt. Möjligtvis mozzarellaost som aldrig begripit mig på. Den kanske är en femma. Likaså Hallands fläder som är en rätt intetsägande snaps. Men den kan kanske få bli en sexa. En begagnad Volvo är nog en fyra ungefär. Katter är starka nior, utom min som är en tia. Att arbeta när solen skiner är en svag trea förresten. Ungefär på samma nivå som fiskpinnar. Att cykla är en nia. Livet växlar, men i genomsnitt är det nog ungefär en sjua. Döden är en svag nolla. Faktiskt på en lägre nivå än koriander.

Men annars är det mesta antingen rätt bra eller rätt dåligt. Men nu orkar jag inte ordna upp mer av världen för idag. 

Peter

God morgon vänner!

När jag sitter här i i augustinatten och funderar på livet kommer jag att tänka på min släkting Urban Uddenberg. Han hade ju, som ni vet, redan i slutet på 1800-talet besökt den kände själsläkaren Charcot i Paris. Denne brukade ju med hjälp av hypnos bota kvinnor som drabbats den då vanliga sjukdomen hysteri. Från början ansågs ju den orsakas av att livmodern som heter hysteria på grekiska vandrade runt i kroppen på de drabbade kvinnorna. Något som säkert hade varit mycket oroande om det stämt. 

Själv kom ju Urban från relativt enkla förhållanden. Fadern var folkskollärare i Kalmar  och modern  var modist i samma stad. Urban hade en mycket lycklig barndom. Även hans ungdomsår var mycket trygga och utvecklande.

Urban påstod ju att han var läkare. Men det är tveksamt om det var riktigt sant. Han hade visserligen gått en kurs i medicin på det portugisiska universitetet i Lissabon och tagit eller kanske köpt någon sorts examen. Men när han kom hem från Paris började han själv behandla kvinnor för hysteri på sin mottagning vid Lilla Nygatan i Stockholm. Han tyckte dock att Charcots behandling med hypnos måste anpassas till svenska förhållanden.  Dessutom hade han aldrig förstått riktigt hur man gjorde när man hypnotiserade någon. Trots detta var han mycket framgångsrik i sin behandling och altid ytterst respektfull mot sina patienter. Dessa var ju genomgående damer från de i Stockholm högsta sociala skiktet. 

Behandlingen bestod i att damen i fråga fick berätta om sina svårigheter samtidigt som hon bjöds på kaffe, småkakor och likör. Det sistnämnda i relativt höga doser. Därefter frågade Urban vad damen skulle vilja förändra i sitt liv samt kom med råd kring hur detta skulle kunna ske. Ofta föreslog han att patienten skulle skilja sig från sin odåga till man, då detta ofta var bakgrunden till det själsliga lidandet. För att underlätta den processen i händelse av svårigheter, hade han ett avtal med Djurgårdens brottningsklubb som kunde följa med damen hem vid skilsmässoförhandlingarna. Om några starka grabbar håller en utanför fönstret en stund blir även den elakaste hustrumisshandlare lättare att samarbeta med. 

Det var alltså många damer med själsligt lidande som redan efter några veckor glada gick runt i staden med ett leende på läpparna. Dessa hade också med Urbans hjälp bildat en kvinnoförening som bestod av före detta patienter. Föreningen Nyponrosen hette den och var känd för sin kamp för kvinnlig rösträtt. Sina arbetsmetoder hade man inspirerats av från den engelska  suffragettrörelsen. Men till skillnad från andra kvinnoföreningar som bara krävde kvinnlig rösträtt krävde Nyponrosen också att den manliga rösträtten avskaffades. Så jävla mycket dumt som karlar ställt till med var det ju inte mer än rätt, tyckte man. Den enda man som man tyckte var något att ha var Urban, som visat vägen till befrielse. 

Urban åkte ju på 20-talet ner till Wien för att bli psykoanalytiker. Han började i psykoanalys hos Siegmund Freud. Det gick så där. För Urban berättade bara om sin lyckliga barndom och sina snälla föräldrar. Siegmund försökte hitta något neurotiskt hos Urban. Men det var lögn i helvete. Men när Urban berättade att han älskade sin mor och ibland var lite rädd för sin far när han gjort något dumt, så blev Siegmund glad över att ha hittar något som var lite spännande. Så han hittade på en hel teori om detta och kallade den för Oidipalkomplexet. Men Urban tyckte alltihop var urtråkigt och efter några sessioner åkte han hem och blev trädgårdsmästare på Öland. Efter ett år gifte han sig med sin granne fru Elsa Blomgren. Hon var änka efter den rike skeppsredaren Blomgren och var mycket förmögen. De blev mycket lyckliga ihop och gjorde mycket kul. Bland annat gjorde de tre döttrar. 

Peter

God morgon kamrater!

I morse när jag vaknade så hade jag ont i foten. Den här gången är det inte gikt utan något annat jävla ont. Antagligen har det med mitt flitiga cyklande att göra. Jag har ju cyklat väldigt mycket sista tiden. Men nu har jag tagit en Voltaren och smörjt in det onda stället med Voltarenkräm. Så snart blir det nog bättre.

Men när jag låg här och var sur över min onda fot, kom jag att tänka på att det finns massa onödiga h. Som h i hjärta, hjärna och hjälpa till exempel. Det gjordes ju en stavningsreform 1906 som gjorde språket mer lättstavat. Bland annat tog man ju bort h framför v och slutade skriva dumheter som hvad och hvar. Men framför j fick det onödiga h:et minsann vara kvar ibland. Man kunde ju lika  gärna skriva järta, järna och jälpa. Undra varför h:et får vara kvar där? Men ibland kunde man gott lägga till ett h. Öra kunde ju till exempel heta höra. Då skulle man ju kunna säga: ”Jag har ont i hörat.” Vilket skulle tydliggöra detta organs användning. 

Man kunde ju ta bort d framfår j också när man ändå är i farten. Då skulle man skriva jur och jup. Om man då vill säga något snällt till någon kan man ju skriva: ”Jag älskar dig ur jupet av mitt järta min egen lilla ärta.” Går ju hur bra som helst utan h.

Det är förresten intressant med andra sinnesorgan också. Både människor och djur har ju öron (höron) och ögon. Men vad gäller luktorganet är det oftast skillnad. För människor har näsa medan djur har nos. Iallafall är det oftast på det viset. Det låter ju konstigt att säga hundnäsa. Men vad gäller apor är jag osäker. Det finns ju näsapor och de har helt klart en näsa. De ser ta mig fan inte riktigt kloka ut. Och säger man gorillanos. Jag tror inte det. Jag tycker det låter bättre med gorillanäsa. 

Peter

Hej vänner!

Efter en varm dag har det blivit molnigt och det skulle inte förvåna mig om det blir åska. På något sätt gillar jag åska. Man får hoppas att blixten inte slår ner på något olämpligt eller farligt ställe bara. Men annars är åska spännande på något sätt. Vet ni föresten varför det heter åska? Jo det är en sammandragning av as-åkning har jag lärt mig. As var ju det fornnordiska namnet på en del av gudarna. Det fanns vaner också som också var gudar. Men jag har aldrig förstått vad det är för skillnad mellan dessa släkter av gudar. Men Tor som for runt med sina bockar och sin vagn var i varje fall en som tillhörde as-släktet. När han slog jättarna i huvudet med sin hammare Mjölner dundrade det och det var det som var åskan.  Jättarna hette föresten rimtursar och bodde i Jotunheim. 

Det är egentligen rätt konstigt att tänka på att religiösa människor för så där en tusen år sedan trodde på Tor, Oden, Frej och alla deras kompisar. Hade man då frågat någon: ”Tror du på gud” hade han nog svarat ”nej, jag tror på flera stycken. Mest på Tor för han är tuffast”. Nu för tiden är det väl mest hinduer som tror på massor av gudar. Jag vet inte hur många hinduiska gudar som finns. Men de verkar vara jättemånga. En av dessa gudar heter Ganesha och har ett elefanthuvud. Det är ju rätt tufft det med.

Jag gillar elefanter. Det är häftigt att det finns djur som har snabel som den kan använda till allt möjligt. Dessutom verkar elefanter ha ett rikt känsloliv. De hjälper varandra och sörjer när någon anhörig dött. Elefanthonorna lever ju i familjeflockar som leds av en matriark som leder och styr de andra flockmedlemmarna. Elefanthanarna lever däremot oftast för sig själva och träffar mest honorna när det är dax för parning. Det verkar som hanarna är rätt griniga av sig. När det är naturfilmer från Afrika brukar dessa ofta innehålla scener där en sur elefanthane jagar bilen där filmarna sitter. Kanske är det för att de inte får vara med i tjejgänget som de blir griniga. Det kanske kommer en snygg elefanttjej gående med snygg snabel och långa ögonbryn. Så tänker elefantkillen gå fram och säga ”hej”. Men då kommer den äldre matriarken fram och säger: ”Hållå där min gode man. Jag förstår nog vad karlar är ute efter. Gå genast härifrån”. Och den stackars elefantkillen får gå sin väg. Klart han blir frustrerad och arg och ger sig närmaste bil för att få utlopp för sin besvikelse. Så skall man snacka med elefanthanar får man passa på när de just har parat sig. Då är de på fint humör. Men det sker ju bara så där varannat år. Så för de mesta är de tvärsura.

Peter

Hej vänner!

Om fyra dagar tar min semester slut. Det känns inte bra alls. Dessutom har det plötsligt blivit högsommarvärme efter att ha varit en rätt dålig juli. Jag har bara badat i havet en gång i sommar. Annars brukar jag ju jämt bada på somrarna. För jag har faktiskt svårt för värme om jag inte får svalka av mig ordentligt. Så jag brukar ligga i vattnet till jag är alldeles genomfrusen. Sedan kan man känna sig sval i minst en timme efteråt. 

Idag är det visst 70 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima. Massa människor som inget ont gjort brann upp eller skadades. Två dagar senare fälldes en atombomb över Nagasaki. Jag undrar om detta verkligen var nödvändigt. Kunde man inte fällt de jävla bomberna över en obebodd holme norr om Hokkaido som en varning åtminstone. Nu dödande man ju barn och andra som säkert bara ville leva och leka. Men jag har läst att det även efter atombomberna fanns japanska militärer som ville fortsätta kriget. Dem kunde man ju placerat på en obebodd ö i Söderhavet så kunde de väl sitta där och kriga för sig själva i lugn och ro. Idioter!

När jag låg i lumpen fick jag lära mig att om man hörde en atombomb explodera i närheten skulle man kasta sig på marken och slänga regnrocken över sig. När det värsta var över, skulle man fortsätta med det man höll på med. Jag tyckte alltid att detta lät som en rätt osäker metod. Kunde man inte krypa ner i en liksäck direkt istället. 

Det finns en dikt av Lars Forsell som heter djävulens sång. Den handlar om allt sattyg den fan hittar på, som gör människorna olyckliga. Om svartsjuka och sådant. Men den slutar, om jag minns rätt, ungefär så här:

”Nu måste jag sluta och gå 

men det måste jag säga er först

att ni som splittra atomen 

er splittring är ändå störst

Säg inte att djävulen sa det 

men förstå det så gott ni kan

att jag har förlorat vadet

för människans överman 

är bara människan”.

Så vad gäller att hitta på djävulskap tycks människan själv vara mer ond än djävulen själv. Han är bara en spelare i gärdsgårdsserien vad gäller sådant.

Peter

Hejsan kamrater!

I kväll tänker jag på ålen. När jag var ung och bodde på en ö i Bottenhavet på somrarna så kunde man se att en ål passerat genom fisknätet. Just i den nätöglan var det liksom en slemmig ring. Detta hände just vid den här tiden då mörkret kommit åter. En egentligen lite sorglig tid då man anade doften av höst och skolsal. Men när man såg att ett ål gått genom nätet kunde man sätta ut en långrev och hade man tur hade en av det långa slemmiga vännerna fastnat på denna rev. 

Annars är ålen en spännande fisk. Den simmar till exempel runt i en sommarsjö någonstans i Roslagen. Så här års varmt och skönt under augustimånen. Men så plötsligt kommer den att tänka på att det är dax att träffa sin älskade. Då börjar den sin långa vandring. Den lämnar sin varma sommarsjö och letar sig via bäckar och åar ut i Östersjön. Sedan simmar den ut genom de danska bälten ut i Nordsjön. Och därifrån simmar den på stora djup ut i Atlanten. Den simmar och simmar förbi Irland och förbi Azorerna till den kommer till Sargassohavet. Sargassohavet är ju egentligen en stor havsvirvel nordost om Kuba. Där växer det en speciell sorts tång som heter Sagassotång. Dit kommer den från Roslagen simmande ålen för att fortplanta sig. Det gör för övrigt alla Atlantens ålar. Så träffar vår ål en åltjej som kommer från en sjö i södra Smålands inland, som också simmat hela denna långa väg. Och så älskar de som ålar gör. Men när detta är klart dör de bägge två och sjunker omslingrade om varandra ner i Atlanterhavets mörker. 

Men deras yngel förs av strömmarna tillbaks till Europa och om de har tur kommer de tillbaka till en varm sommarsjö i Roslagen eller Småland. Och där lever de ensamma i lugn och ro till något säger dem att det är dags att ge sig iväg på samma sätt som deras föräldrar gjorde. 

Nu är ålen en av de fiskar som håller på att utrotas och försvinna. Så vad ni gör köp inte ål. 

Peter

God kväll vänner!

Det är medeltidsvecka i Visby. Det är lite kul även om jag inte deltar i aktiviteterna så flitigt. Rättare sagt inte alls. För jag har ju varit med om många medeltidsveckor tidigare. Men som vanligt är hela stan full med medeltidsklädda människor. Det är liksom skinn, päls, ylle och pinglor överallt och de flesta ser glada ut i sina medeltidskläder. Pinglor är förresten väldigt populärt. Jag vet inte om det var lika populärt på medeltiden som nu för tiden. Men det kanske det var. Det kanske ett mode som skulle väckas till liv igen. Man kunde gott ha lite pinglor på sig när man går till jobbet eller till affären, även när det inte är medeltidsvecka. Skulle liksom muntra upp vardagen.

Annars var ju medeltiden ju en rätt bedrövlig tid. Det var ju mest krig och pest vad jag förstår. Det finns en film av Ingmar Bergman om detta som ni säkert har sett. Den heter, som ni vet, ”Det sjunde inseglet” och är en rätt hemsk historia. I inledningsscenen spelar riddaren i filmen schack med Döden. Och det håller han på med filmen igenom. Fast både han och Döden hinner med en hel del annat också. Mest Döden som hade mycket att göra på medeltiden. Förstår inte hur han hann med allt. Speciellt på 1300-talet hade han nog många övertidstimmar. För då var det både 100-årskrig och digerdöd som Döden hade att ta itu med. Men han hade också tid för ovannämnda schackparti, vilket han vann. Det är ju knappast förvånande. Det hade ju varit konstigt om riddaren hade vunnit och döden sagt: ”Du vann så du får leva vidare om du vill”. Och riddaren hoppat upp på sin häst och sagt: ”Jaha, då säger vi så. Var inte ledsen. Man kan inte vinna jämnt”. Då hade nog Döden blivit jävligt förvånad. För han hade ju hittills inte förlorat ett ända parti sedan tidens början. Och inte senare heller. 

Medeltiden var ju även hemsk på många andra sätt. Folk styrdes av rädsla, religion och annan vidskepelse. Dessutom drog man iväg på korståg och dödade massa människor för att dessa inte var kristna. Fast vad gäller dödande av religösa orsaker har det ju återkommit med förnyad kraft i vår tid. Så medeltiden har kommit tillbaka på ett otäckt sätt.

I Sverige var det medeltid väldigt länge. Den tog väl egentligen inte slut förrän efter 1500-talet. Då hade det ju varit renässans i Italien i flera hundra år. Fast det var ju ingen idyll det heller. Då skrev ju Machiavelli en instruktion för hur furstar borde bete sig. Sammanfattningsvis borde de bete sig jävligt illa. Det var helt o,key att ljuga, bedraga och dräpa om så krävdes för att behålla makten. Något som sedan dess varit populärt bland furstar. 

Men renässansen känns på något sätt lite ljusare än medeltiden. Då målade ju Leonardo da Vinci fina tavlor och annat. Så gjorde även Michelangelo. De bägge var visst förresten homosexuella och borde firas lite på Prideveckan. Men under renässansen skrev också den italienska poeten Petrarca (1304 - 1374) följande rader:

”Klara och kyliga och lena vatten

där sina vackra lemmar

hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;

vänliga gren mot vilken

(jag suckar när jag minns det)

hon lutade sin vackra rygg och midja;

blommor och gräs som täcktes

lätt av hennes klänning

och hennes vackra bröst;

heliga, stilla luft

där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;

- lyssna nu, ni alla,

till de sista sorgsna ord jag sjunger.”

Denna dikt har jag använt i mina skriverier förut någon gång minns jag. Så det är en repris. Men en fin repris. 

Peter

Hej vänner!

I kväll tänker jag på djur. Kanske för att jag sett så många synpunkter kring det där lejonet som blev skjutet av någon knäpp amerikansk tandläkare som tydligen hade som hobby att döda djur helt i onödan. Men då började jag tänka på djur över huvud taget.

Jag har ju, som ni vet, en kompis som är ett djur. Och som ni vet tycker jag mycket om honom. Faktiskt är han en av dem jag tycker mest om i världen. Så uppenbarligen kan man ha starka känslor för djur. Nu är det klart att jag inte tycker om andra katter på samma sätt som jag tycker om min kompis. Men jag gillar nästan alla katter och blir liksom glad när jag ser dem och orolig när jag tror de far illa på något sätt. Jag gillar de flesta hundar också. Ofta bättre än jag tycker om deras ägare. 

Faktiskt tycker jag om nästan alla djur och blir väldigt arg och ledsen när jag hör om djur som plågas eller lider. Men så reagerar ju de flesta normala människor på djurs lidande. Jag tror att det på något sätt är inbyggt i oss att känna på detta sätt om vi är normala. När man jobbar inom barnpsykiatrin blir man ju alltid väldigt orolig om ett barn har varit grymt mot eller plågat ett djur. Orsaken till att man blir så orolig när man hör om sådant, är att när man följt upp psykopater och mördares livshistoria, är ofta detta en av de tidigaste tecken på felutveckling av känslolivet. Så jag tror att det är den typen av känslor som väcks upp när man hörde om hur det aktuella lejonet först sköts med pilbåge och sedan jagades i 40 timmar. Det väcker vår empati med den jagade och vrede mot den som plågar djuret på detta sätt. 

Nu har jag läst att en del tycker det är löjligt och nästa omoraliskt att bli så upprörd över detta lejons lidande när så många människor i världen plågas och dödas. Ställt i relation till detta kan ju ett enstaka lejons plågsamma död inte vara så viktig. Och det är ju sant att detta inte är riktigt logiskt. Men nu är det nog så att människor känslor inte alltid styrs av logik. Och jag tror inte det är enbart dåligt. I Sverige har vi exempelvis avskaffat en rad grymma jaktformer som användes under 1800-talet. Sannolikt för att vi levde oss in i djurens lidande. Men även människor började behandlas mer humant och med större empati. I Sverige har också en rad regler och lagar införts för att förbättra djurhållningen. Så ju mer civiliserat och humant ett samhälle är desto mer bryr vi oss om hur djuren har det. I samhällen där man behandlar djur illa behandlar man också människor illa. 

Mänsklig ondska är på något sätt så oförståelig att vi behöver konkreta bilder för att riktigt förstå den. Så den leende tandläkaren som plågat ihjäl ett lejon är en sådan konkret bild av ondskan. Inte den värsta bilden, men ändå en bild. Jag tror inte det går att säga att människor inte skall bli upprörda över detta djurplågeri för att människor också plågas. Det kan tyckas ologiskt. Men som sagt är vi människor inte alltid logiska. Och det är inte enbart dåligt. Att relativiserara  lidande är dock dåligt.

Trots att jag tycker om djur så har jag ovanan att äta upp en del sorter av dem. Inte minst lamm brukar jag glufsa i mig med god aptit. Men vi äter ju vissa djur men inte andra. Vilka djur vi äter beror ju på vilken kultur vi befinner oss i. Hade jag bott i Korea hade jag kanske ätit hundar. Hade jag varit jude hade jag kanske låtit bli att äta grisar. Många människor kan inte tänka sig att äta hästar. Vilka djur vi äter och vilka inte äter verkar inte följa någon logik alls. Principen att vi bara äter djur som vi inte kan ha en nära relation till håller ju inte. Då hade ju koreanerna inte käkat hundar med god aptit. Och även om vi aldrig träffat en bergsgorilla tror jag få människor i Sverige skulle kunna tänka sig att äta en sådan. Kanske för att den är så lik oss. Men råttor är ju inte lika oss men de flesta av oss skulle ha svårt att äta en sådan hur vällagad den än var. 

Så vår relation till djuren är komplicerad. Utom till vissa katter som man faktiskt kan säga att man nästan älskar.

Peter