Hej vänner!

I kväll tänker jag på djur. Kanske för att jag sett så många synpunkter kring det där lejonet som blev skjutet av någon knäpp amerikansk tandläkare som tydligen hade som hobby att döda djur helt i onödan. Men då började jag tänka på djur över huvud taget.

Jag har ju, som ni vet, en kompis som är ett djur. Och som ni vet tycker jag mycket om honom. Faktiskt är han en av dem jag tycker mest om i världen. Så uppenbarligen kan man ha starka känslor för djur. Nu är det klart att jag inte tycker om andra katter på samma sätt som jag tycker om min kompis. Men jag gillar nästan alla katter och blir liksom glad när jag ser dem och orolig när jag tror de far illa på något sätt. Jag gillar de flesta hundar också. Ofta bättre än jag tycker om deras ägare. 

Faktiskt tycker jag om nästan alla djur och blir väldigt arg och ledsen när jag hör om djur som plågas eller lider. Men så reagerar ju de flesta normala människor på djurs lidande. Jag tror att det på något sätt är inbyggt i oss att känna på detta sätt om vi är normala. När man jobbar inom barnpsykiatrin blir man ju alltid väldigt orolig om ett barn har varit grymt mot eller plågat ett djur. Orsaken till att man blir så orolig när man hör om sådant, är att när man följt upp psykopater och mördares livshistoria, är ofta detta en av de tidigaste tecken på felutveckling av känslolivet. Så jag tror att det är den typen av känslor som väcks upp när man hörde om hur det aktuella lejonet först sköts med pilbåge och sedan jagades i 40 timmar. Det väcker vår empati med den jagade och vrede mot den som plågar djuret på detta sätt. 

Nu har jag läst att en del tycker det är löjligt och nästa omoraliskt att bli så upprörd över detta lejons lidande när så många människor i världen plågas och dödas. Ställt i relation till detta kan ju ett enstaka lejons plågsamma död inte vara så viktig. Och det är ju sant att detta inte är riktigt logiskt. Men nu är det nog så att människor känslor inte alltid styrs av logik. Och jag tror inte det är enbart dåligt. I Sverige har vi exempelvis avskaffat en rad grymma jaktformer som användes under 1800-talet. Sannolikt för att vi levde oss in i djurens lidande. Men även människor började behandlas mer humant och med större empati. I Sverige har också en rad regler och lagar införts för att förbättra djurhållningen. Så ju mer civiliserat och humant ett samhälle är desto mer bryr vi oss om hur djuren har det. I samhällen där man behandlar djur illa behandlar man också människor illa. 

Mänsklig ondska är på något sätt så oförståelig att vi behöver konkreta bilder för att riktigt förstå den. Så den leende tandläkaren som plågat ihjäl ett lejon är en sådan konkret bild av ondskan. Inte den värsta bilden, men ändå en bild. Jag tror inte det går att säga att människor inte skall bli upprörda över detta djurplågeri för att människor också plågas. Det kan tyckas ologiskt. Men som sagt är vi människor inte alltid logiska. Och det är inte enbart dåligt. Att relativiserara  lidande är dock dåligt.

Trots att jag tycker om djur så har jag ovanan att äta upp en del sorter av dem. Inte minst lamm brukar jag glufsa i mig med god aptit. Men vi äter ju vissa djur men inte andra. Vilka djur vi äter beror ju på vilken kultur vi befinner oss i. Hade jag bott i Korea hade jag kanske ätit hundar. Hade jag varit jude hade jag kanske låtit bli att äta grisar. Många människor kan inte tänka sig att äta hästar. Vilka djur vi äter och vilka inte äter verkar inte följa någon logik alls. Principen att vi bara äter djur som vi inte kan ha en nära relation till håller ju inte. Då hade ju koreanerna inte käkat hundar med god aptit. Och även om vi aldrig träffat en bergsgorilla tror jag få människor i Sverige skulle kunna tänka sig att äta en sådan. Kanske för att den är så lik oss. Men råttor är ju inte lika oss men de flesta av oss skulle ha svårt att äta en sådan hur vällagad den än var. 

Så vår relation till djuren är komplicerad. Utom till vissa katter som man faktiskt kan säga att man nästan älskar.

Peter