Hej vänner!

Ute regnar det och blåser. Värre skall det visst bli framåt kvällen. Då skall det storma riktigt ordentlig. Över 20 sekundmeter och kanske snöa om jag förstått rätt. Nu slår regnet på rutan och det är en sådan där dag, då man saknar sin katt. Då man skulle vilja ha tillbaks honom på magen, medan stormen drar förbi.

*

Jag läste i tidningen att Neil Young och Joni Mitchell inte längre vill vara med på Spotify. För det finns en podd där, som sprider lögner om vaccinering och covid. Det är väl det vanliga skitsnacket att vaccineringen är en sammansvärjning för att kontrollera folk. Påhittat av onda bolag styrda av de otäcka globalisterna som styr världen etc. Så ovanstående artister vill inte medverka till spridning av sådant. Som dessutom riskerar ta livet av folk. Det vill inte jag heller, så jag funderar på att avsluta min prenumeration där. För jag och Neil är minsann lite sura.

*

Ibland ringer jag med min telefon med en app som heter ”Messenger”. Brukar ni göra det? När man snackat färdigt kommer det upp en ruta som ber en betygsätta kvaliteten på samtalet. Vilket är lite kul. För det beror väl i hög grad med vem man pratat. Fast det handlar förstås om den tekniska kvaliteten. Men den är ju ofta mindre intressant, än med vem man haft i luren. Det är väl det man borde poängsätta. Om det är en dum jävel får det bli en etta. Om det är någon man gillar att prata med eller vars röst man tycker om att höra, kan det bli en femma.

*

Igår ringde det någon från Bonnier media till mig. Hon känner tydligen mig, för hon inledde med att kalla mig för Peter. ”Hej Peter”, sa hon. ”Hej, sa jag. Sedan berättade hon att de hade varit glada att ha mig som prenumerant på ”Världens Historia”, för ett år sedan. För att visa hur glada de varit över detta, skulle de nu ge mig ett fint erbjudande. Nu tror jag inte för ett ögonblick att man på redaktionen för ”Världens Historia” samlats och diskuterat hur kul det var, när Peter var prenumerant på deras tidning. Samt hur de på bästa sätt skulle visa sin tacksamhet, över att få vara med om detta. Jag misstänker starkt att damen ifråga bara hittade på det, för att få sälja en ny prenumeration till mig. Om hon tror att jag går på denna fåniga typ av marknadsföring, så måste hon trott att jag är dum i huvudet. Vilket är lite sårande. Hade hon bara sagt: ”Hej Uddenberg, jag ringer för att försöka lura på dig en ny prenumeration av vår spännande blaska. Du får den billigare i tre månader, så hoppas vi du sedan glömmer bort att avbeställa och sedan betalar fullt pris i någon eller några månader.” Hade hon sagt så hade jag nog slagit till. För tidningen var okej! Men att kalla mig vid förnamn och lova att jag skall få en present, när det handlar om att sälja något gillar jag inte. Det är dålig stil. Likaså att inte respektera att jag är med i Nix-registret, för att slippa den typen av samtal.

*

Nu regnar det och blåser något överjävligt ser jag. Skönt att vara inne. Jag brukar se på Poirot på TV. Mycket för jag gillar skådespelaren David Suchet som spelar Poirot jättebra. Men en sak som retar mig är att det kommer reklam, när man som bäst sitter och kollar. Ofta reklam för dumma spel och kasinon där man kan spela bort sina pengar. Har folk verkligen ett sådant överflöd på stålar att de har råd att spela bort dem. För alla kan väl inte lida av spelmissbruk, som låter sig luras på det sättet. För det vet man väl om man är normalsmart, att i slutändan vinner alltid banken. Jag har bara spelat roulette en gång. Det var i Malmö på väg hem från en interrailresa som avslutats i Köpenhamn med lite festande. Så pengarna var rätt slut. Efter dagen innan, var vi lite hurvna och kalla. Vi gick in på en krog där det fanns en roulette med croupier som stod och hängde. Så jag satsade tjugo spänn på rött och kompisen samma summa på svart. Så varje gång vann någon av oss och vi delade på vinsten. Så höll vi på en stund. Till killen som snurrade på hjulet ledsnade och bad oss gå. Men då var vi varma och fina igen.

Peter

 

Hej vänner!

För några dagar sedan var jag deppad, när jag hörde på radio om nu vuxna personer som fått en neuropsykiatrisk diagnos som unga, som nu kände som det påverkat deras liv negativt. Jag gjorde ju under flera år runt en 40 sådana utredningar per år. Det blir ju rätt många till slut. Idag var det på radio ett inslag om de långa köer, som finns till barnpsykiatrin på sina håll. Då var det en flicka på 18 år som fått vänta länge på utredning och diagnos. När hon väl fått den hade det varit en väldig lättnad för henne. Diagnosen var högfungerande autism. Hon tyckte att hon därigenom fått ökad förståelse för sig själv och fått lättare att acceptera den hon var. Förhoppningsvis hade hon också fått större förståelse från omgivningen. När jag hörde detta tänkte jag ”jag kanske inte är så dum ändå”. Antalet barn och ungdomar som nog blivit hjälpta av mina insatser är säkert oändligt fler, än de som upplever att deras diagnos inte varit till nytta. För innerst inne vet jag att det är på det sättet, när jag inte är deppad.

Men något är fel i ett detta samhälle och denna tid. Det har väl alltid varit jobbigt för många att vara barn och tonåring. Men att många barn som är yngre än så, skall må så psykiskt dåligt, att de behöver psykiatrisk vård. Att dessa är så många att det bildas köer som på sina håll är årslånga innan de får hjälp. Man slipper numera påssjuka, röda hund och mässlingen. Det fick vi i min generation stå ut med. Jag tror antalet som barn som då sökte psykiatri var begränsat. Det var ta mig fan ingen idyll att växa upp på sextiotalet heller. Men jag har ändå en känsla av att den psykiska hälsan hos barn då var bättre. Fast det vet jag egentligen inte. Nu mår barn ofta dåligt och deras föräldrar också. Halva befolkningen medicinerar väl snart mot depression, för att stå ut. Vad jag förstått är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till längre sjukskrivningar. Något är fel. Fan vet vad.

Det finns frågor som man nästan inte vågar ställa med anledning av detta. För det är som att svära i kyrkan. Som om det verkligen är bra för alla små barn att gå på förskola. Nu är ju samhället organiserat på så sätt att det är nödvändigt, att de flesta barn börjar där, redan när de är runt året. Är det egentligen så jävla bra. Svårigheten med att undersöka sådant är ju att vi människor är så olika. Det som kan vara positivt och utvecklande för några, kan vara ett elände för andra. Men om den psykiska ohälsan hos barn ökar, måste man ju utan skygglappar våga ställa även obekväma frågor.

Själv tyckte jag, av olika skäl, inte att det var speciellt kul att vara barn. Ofta rätt jobbigt och oroligt. Dessutom tyckte jag inte om att gå i skolan. Vilket är besvärligt, när man var tvungen att vara där hela dagarna. Mycket av min tid gick åt till att dagdrömma och tänka på annat. Vissa ord kunde direkt trigga frånkoppling av hjärnkontoret, från det aktuella till dagdrömmarnas land. Det räckte med att pedagogen sa ”grammatik”, så var jag på en öde ö som Robinson och funderade på hur man skulle bygga en fälla, för att fånga fisk att äta. Eller att vi uppmanades ta upp våra ”arbetsböcker” för att jag skulle bosätta mig i Kanadas vildmark och bli en skogsman. För det var så oerhört tråkigt att i en arbetsbok få en fråga och därefter leta reda på svaret i boken bredvid, för att sedan ordagrant skriva ner detta svar i arbetsboken. Mycket av skolarbetet såg ut så när jag gick i skolan, tror jag. För jag minns inte riktigt, för jag tänkte på annat.

Det är fredag och jag skall göra en pastasås. En ”ragu” som man säger i Italien. Men den här gången tänker jag inte använda köttfärs utan högrev. Det är väl mer likt originalet. Men kommer kräva mer arbete. Köttet skall skäras i centimeterstora bitar. Lök, morot och selleri skall också fixas till på samma sätt. Jag måste kila upp till bolaget och köpa vin att ha i grytan, plus en flaska att ha i mig och M. Sedan skall de koka i många timmar. Sedan får man välja. Skall jag ta tagliatelle eller penne som pasta. Sådant får man fundera på en fredag som denna. När ljuset kommer åter efter några veckors mörker.

Det skall visst bli ett jävla väder i helgen hörde jag. Storm, regn och snö utlovas det. Det är januari 2022 efter vår herre Jesus Kristus födelse. Vilket samtidigt är år 67, efter min dito.

Trevlig helg

Peter

 

Hej vänner!

Det finns en liten polsk stad som heter Oświęcim. Den ligger sex mil från Krakow. Jag hade länge i ett fotografi av en liten flicka på sådär fyra år, som stod på en järnvägsstation i den staden. Hon står där i en liten kappa och tittar rakt in i kameran. Jag brukade ha det fotot i min plånbok, men nu är det borta. Jag vet inte när det försvann. Det är någon gång på fyrtiotalet hon står där och tittar på in i kameran. När hon stod där hette den här staden staden Auschwitz och jag vet att den lilla flickan snart kommer vara död. Hon kommer föras in i en gaskammare, där man kommer släppa in giftgasen Zyklon-B.

Idag är det Förintelsens minnesdag. Att det är just detta datum som är minnesdag för Förintelsen beror på att på detta datum för 77 år sedan befriades de överlevande från Auschwitz. Då hade miljontals människor dödats där och i andra liknande läger. Jag har läst flera böcker och artiklar där man försöker förklara denna galenskap. Men jag begriper det ändå inte. Hur kan någon komma på så idiotiska jävla idéer och omsätta dem i praktiken. Att på en industriell skala massmörda miljontals helt oskyldiga människor. Detta utifrån en ideologi som är så uppenbarligen heldum och grym, att ingen vettig människa borde gå på tokigheten. Men det gjorde miljoner människor som med hysteriska ögon jublade över en gapig otäck liten tönt med Chaplinmustasch, som inte var riktigt klok. Till slut satt de där i ruinerna av ett rike som skulle vara i tusen år och hade barn som skämdes över dem och deras brott.

Men folk verkar ha svårt att lära sig något. För nu hyllas ju konstiga knäppgökar till öster och väster. Som säger att de vill återupprätta sina länders forna storhet. När fan den nu fanns. Göra dem ”great again” eller vad samma sak heter på ryska. Hur kan sådana narcissister och psykopater få anhängare i miljoner. Som har en känslomässig utveckling på en tvåårings nivå.

Efter förra århundradets katastrofer så hade man hoppats att de totalitära idéerna skulle försvinna för gott. Men de är tillbaka i god form, men lite uppsnyggat i populistiskt skitsnack. Dess anhängare fyller visst internet med sin korkade dumhet, uppmuntrade av så kallade alternativa media. Jag blir så trött.

Denna dag är alltså en sorgsen dag. Då det inte finns någon som helst anledning att vara glad. Vilket jag inte heller avser vara. Finns liksom ingen anledning på denna minnesdag.

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag hörde på radio om vuxna som när de var barn fått diagnoser som ADHD och Asperger som nu är arga och ledsna över detta. Asperger brukar ju nu kallas högfungerande autism. Jag har ju under mitt yrkesliv medverkat till, att rätt många fått sådan diagnos. Men ofta har det trots allt handlat om barn med rätt stora svårigheter, som säkert fått någon typ av diagnos i alla fall. Om inte annat diagnosen ”väldigt speciell”. 

Men det finns säkert sådana som fått diagnos med hjälp av mig som upplever att det inte varit till någon nytta, utan bara ställt till det. Jag har säkert också någon gång ställt fel diagnos. Vilket känns jobbigt att tänka på. Å andra sidan har nästan alla barn jag utrett haft mer än en diagnos, så jag hoppas att någon var rätt. I sjukvården är man ju dessutom skyldig att ställa diagnos. Fast ofta ville jag egentligen bara skriva ”kille som har svårt att hantera sina impulser och därför råkar i svårigheter” eller ”pojke som tycker det är jobbigt att vara i skolan och därför stannar hemma och spelar dataspel hela dagarna och halva nätterna”.

Men flickorna har varit svårare ibland. Men ofta rätt speciella de också när man lärt känna dem. Flickor som stannar hemma från de är tolv år till skolan tar slut fyra år senare. Eller som berättar att de hade en kompis som ”svek” dem och blev kompis med någon annan i årskurs 1 och som nu 7 år senare tänker på detta ”svek” ofta och därför har svårt att få kompisar. Diagnoser är ju egentligen bara beskrivningar och det är ju ”ouppfostrad skitunge” eller ”konstig och rätt annars” också. Men jag är ändå orolig att jag gjort någon ledsen med att ställa diagnos som inte varit till någon som helst nytta, utan bara har känts som en stämpel i pannan. Vilket jag nog kan ha gjort. Det finns åtminstone ett fall där jag ångrar att jag medverkade till att en flicka fick diagnos, som hon nog inte hade någon glädje av och dessutom kanske inte var rätt.

Samtidigt var det ju när jag började som psykolog en etablerad sanning att orsaken till autism var att mammorna till dessa barn, var kalla och okänsliga som kylskåp. Barn med koncentrationssvårigheter och brister vad gäller impulskontroll ”agerade ut sin ångest” och led av en psykisk störning som deras föräldrar orsakat. För att bota dem krävdes omfattande terapeutiska insatser i form av lekterapi och familjeterapi. För att det var föräldrarnas och då mest mammornas fel, var inget snack om.

Men just nu känner jag att jag nog borde blivit djurskötare på Skansen. Vilket jag sannolikt blivit om jag inte fått gå om nionde klass och börjat läsa läxor. Sådant kan sluta olyckligt. Hade jag då istället inställt mig vid elefanterna, enligt tidigare planering så hade jag sluppit sitta här och oroa mig över mitt yrkesliv och vilken nytta jag gjort och eventuell skada. Men elefanterna fick flytta och det var bra. Vargarna har man viss skjutit. Vilket också var rätt. För det är djurplågeri att stänga in vargar och elefanter på det där sättet. Men frågan är om det var så klokt att bli psykolog heller. Jag har gjort så gott jag kan i varje fall. Men det hade jag nog gjort om jag blivit något annat också och då sluppit sitta här och grubbla över om jag ställt till det för någon och gjort denne ledsen.

Peter

 

 

Hej vänner!

En av de saker som jag tycker väldigt illa om är när man skäller på barn, som begår misstag. Som blir lite för ivriga och tappar saker eller glömmer gympakläder och sådant. Om någon då säger till detta barn att ”tänka sig för” etc., blir jag jag jätteförbannad. Jag blir faktiskt också rätt sur på folk som skäller på vuxna, som begår misstag. Folk som bråkar med folk som utan avsikt och trots god vilja, lyckats ställa till det, gillar jag inte. Dom skall man vara snäll emot och stödja. För normala människor blir ofta ledsna när de ställer till det. De behöver uppmuntran och få höra att misstag, är något vi lär oss av. Det finns tillräckligt med folk som medvetet och full avsikt jävlas med mänskligheten, för att man skall lägga ner energi på göra den som är ledsen ännu ledsnare. Så om någon nybörjare på fickparkering råkar köra sönder din strålkastare, så skall du bara gå ut och säga ”hoppsan, shit happens”. Det gör jag och det är jag stolt över. Men att skälla på barn som begår misstag är, som sagt, nästan ett brott.

En sak som oroar mig på det temat är, hur politiker som begår misstag, som sedan används för att ifrågasätta deras lämplighet. Det kan till och med vara saker som man gjorde i tonåren, som dras upp som ett tecken på att man är en människa med dåligt omdöme. Vilket man ofta är i tonåren. Men som tur är brukar det för de flesta gå över. Som den där ministern som på ett foto i femtonårsåldern gjorde något som ser ut som en hitlerhälsning. Om hon gjorde det, var det oerhört korkat och omdömeslöst, vilket är rätt normalt tillstånd för en femtonåring. Men vem vill bli minister, om 20 år senare gamla synder dras upp, som det hände igår. Vad får vi för människor som vågar bli politiker då? Bara sådana som är välkammade livet igenom och som av rädsla för att begå misstag eller säga något dumt, inte gör något alls. En del tråkmånsar säger också oerhört dumma saker, av rädsla för att säga något dumt. Som säger dumma, politiskt korrekta plattityder för att undvika kritik. Själv har jag nu nått en ålder där man kan se tillbaks på rätt mycket dumt och skämmigt man gjort. Vilket är ett tecken på att man är människan Peter Uddenberg, som är här och hälsar på, mellan oändligheterna.

Men det finns ju folk som med avsikt förstör för andra och i värsta fall mänskligheten. Som otäcka presidenter och före detta presidenter. Nu tänker nog ni ”nu är tjatgubben på gång igen”. För jag är ju fixerad vid dessa maktens män och tycker så oerhört illa om dem. Jag hade ju bestämt mig för att inte skriva mer om det lögnaktiga, narcissistiska, psykopatiska kräkmedel, som var USA:s förra president. För när han innehade den posten, så blev jag till slut så upprörd över fanskapet, att jag på ett tjatigt sätt skrev ner rätt mycket, om äcklets förehavanden. Jag försökte låta bli. Men varje gång jag bestämt mig ljög han ihop något nytt och dumt. När han inte lyckades genomföra den statskupp han planerat och försvann, så kändes det bra. Men nu såg jag på TV, hur folk jublade åt fanskapet, när han höll ett av sina helt igenom lögnaktiga och idiotiska anföranden. USA är tydligen fullt med folk, som är dumma i hela jävla huvudet och gillar galningen. Men jag begriper jag inte att de inte ser, det jag ser. Nämligen att det är Satan själv som dolt hornen under en konstig frisyr och söker dölja sin bockfot. Men jag ser den. Så det så. Bara han aldrig mer kommer tillbaks. Det får ta mig fan räcka med hans lilla otäcka kompis. Den aggressiva giftmördaren till pitbull, öster om oss. Men det landet har ju alltid styrts av kriminella typer med hjälp av hot, våld och mord. Så det är som det brukar.

Jag förstår om ni tycker att jag ovan är lite försiktig i min milda kritik av ovanstående figurer. Men jag ville inte ta i för mycket. För man bör inte överdriva. Ett problem är att det är svårt att hitta på något skojigt att skriva om Ronald McDonald eller vad fan han heter. För verkligheten överträffar ju dikten, när hela karln är ett ondskefullt skämt.

Den sista tiden har jag besvärats av jobbiga minnen. De kan dyka upp när jag minst anar det, till ingen nytta. Jag hoppas de tar mindre plats i skallen, när jag börjar cykla igen. Jag borde träna antagligen. Men det gör jag inte. För jag har ingen lust. Men snart kan man pilla fram små blåsippor i höstlöven och sitta och lyssna på fågelsången. På en gulsparv till exempel. Cykla under lärksång och se tofsviporna pipa runt i ren glädje. Dricka kaffe och käka några mackor. Tänka på den danska sång där man sjunger ”livet är inte det värsta man har”. Kunde vara värre trots allt.

Peter

 

Hej vänner!

Ni som läser min blogg vet att Arne Johansson och Lisa Sandell som träffades första gången när Lisa visade en stuga i norra Uppland för honom. Att hon sedan flyttade till Stockholm och då tog kontakt med Arne. Nu hade de träffas på ett fik på Skånegatan. Arne bjöd då hem Lisa på middag. Hon tackade ja till denna inbjudan. Här fortsätter det.

Det ringde på dörren och utanför stod Lisa med en flaska rödvin i handen.
- Italienskt, för du lovade ju lasagne.
- Ja, det blir det också. Men vin hade du inte behövt ta med för det har jag köpt. Italienskt det också.
De slog sig ner och började prata om sina liv. Arne berättade om att han mindes när det kom TV till hans hem. Han var då 10 år och tyckte att bröderna Cartwright var bäst och tuffas. Så berättade Lisa om ett outplånligt minne.

- Kommer du ihåg när skådespelaren Per Oscarsson började ta av sig brallorna i Hylands Hörna. Vilken jävla skandal. Kommer aldrig glömma hur tysta morsan och farsan blev. Det blev alltmer pressat och nervöst, för varje par kalsingar han drog av sig. Som tur var slutade han innan han visade hela apparaten. Trots det tog det föräldrarna flera dagar att hämta sig från den upplevelsen.

- Ja, idag hade väl knappast någon blivit hälften så upprörd. För att folk skulle reagera idag skulle man väl vara tvungen att riva av sig pantalongerna helt och göra helikoptern.
- Då skulle man väl kanske höja på ögonbrynen.
- Vi har minsann erfarit en del trauman i livet. Som att se en konstig skådespelare strippa och en kille gå vilse i pannkakan. Sådant sätter spår i personligheten. Undra vilka vi blivit om vi sluppit utsättas för sådant.

- Men vi har ju också sett folk landa och knalla runt på månen.
- Jag var orolig att månen efter detta skulle bli mindre romantisk. Men det blev den inte.
- Så du är romantiker Arne.
-Jajamensan, en obotlig sådan.
- Tror du på kärlek vid första ögonkastet.
- Absolut, har hänt mig flera gånger. Däremot har jag ibland lite svårt att tro på kärleken efter de tusende ögonkastet. Den uthålligheten har jag bara haft en gång.
- Hon som förolyckades i Estonia?
- Ja, henne tänker jag på nästan varje dag. Men jag sörjer inte längre. Men jag saknar henne och känner mig ibland ensam. Men nu är ju du här och vi är två en stund. Vi har också spännande saker att prata om. Saker som folk födda efter 1970 inte riktigt begriper. Som att det bara fanns en TV-kanal som hela folkets flockades kring. Där det visades allt från lättsam underhållning i form av Hylands hörna till Hemsöborna av Strindberg. Idag hade väl folk snabbt zappat bort Strindberg, för att se den engelska orten Midsomer avfolkas, till följd av att alla blir mördade som bor där.
- Verkar vara ett jobbigt ställe att bo på. Men numera mördas det ju på löpande band också här.
- Ja, det är för hemskt. Men nu glömmer vi det för en stund. Skål min nyfunna vän. Nu är det dags för ost. Taleggio och Gorgonzola. Till det tar vi ett glas Sauternes tycker jag.
- Oj Arne, vilken fest jag kommit på.
- Jo, det gäller att passa på i vår ålder. Vi kan naturligtvis sjunga att vi tänker vara ”Forever young” som Dylan sjunger. Men det är ju att lura sig själv. Vad vi än tycker om detta.
- Tänker du mycket på din ålder och att du inte är ung längre. På döden?
- Jo, det gör jag. Men jag var rätt nära döden några gånger, när jag var ung. Så man får väl vara glad att man fått vara med så länge. Kunde tagit slut för länge sedan om jag inte haft tur.
- Oj, vad hände då
- Det orkar jag inte prata om nu. Borde aldrig tagit upp det och förstört vår trevliga stämning.
- Okej, men när du orkar får du förbanne mig berätta. För jag är en nyfiken kvinna.
- Nu är det dessert. Pannacotta och ett glas Sauternes till.
- Oj, då blir jag nog lite på örat.
- Vad gör det? Du får väl sova över.
- Min mamma varnade mig för sådana killar som bjöd på vin. De var inte att lita på, sa hon.
- Min pappa var nog orolig för min sexuella läggning, för jag hade långt hår, gillade blommor och läste böcker. Så han blev nog lättad när jag fick en flickvän, som han vid något pinsamt tillfälle upptäckte, att jag umgicks intimt med. Han kom hem, när han inte skulle göra det. Men han blev glad som en lärka, när han förstod att hans misstankar om min sexuella läggning, visade sig helt ogrundade. Kul att kunna glädja någon så enkelt.
- Ja, det är ju alltid kul att göra någon glad. 

- Men det är klart när min far var ung var det kriminellt att vara homosexuell. Det fick man först vara efter 1944. Men det var först 1979 som man inte ansågs vara psykiskt sjuk om man blev kär i folk av samma kön som man själv hade. Så det är klart farsan blev lite orolig.
- Jo, men jag har faktiskt aldrig begripit varför man skall lägga sig i vad vuxna människor gör på sin fritid om det inte skadar någon annan. Bra att det är ändrat på så folk får kära ner sig i vem fan de vill.
- Det är iallafall en bra sak som hänt under vår livstid. Mycket annat har blivit sämre. Men det är något att glädjas år, trots allt.
- Nu skall jag gå hem till mig och tänka på dig och vad vi pratat om.
- Ja, tänk på mig. Men inte på hur vilse man kunde gå i pannkakan. Då får du bara mardrömmar.
- Hej då. Jag ringer i morgon.
- Gör det. Vi kanske kan göra något kul.

Peter

.

Hej vänner!

Den lilla otäcka ryska giftmördaren och valfuskaren sitter tydligen i Kreml och planerar nytt jävelskap. Det är tråkigt att sådant äckligt mögel, alltid skall flyta opp och lägga sig högst upp på mänskligheten sylt. Så för att försöka hindra honom att snatta åt sig den ö, där jag befinner mig har militär och krigsfordon kommit till Visby. Vilket känns lite skrämmande. När jag gjorde min värnplikt lärde vi oss att fienden kommer från öster. Om han inte gjort en kringgående rörelse. När den eländiga ockupationsmakten föll samman och länderna i Östeuropa, som styrdes av quislingar blev fria, hoppades man att det skulle bli en bättre framtid. Men nu verkar allt gå tillbaka till eländet igen. Demokratin ligger löst till i flera av de länder, där folken då befriade sig. Nya antidemokratiska apskaft når framgångar i tidigare ockuperade länder, som i Polen och Ungern. Men kom ihåg att: ”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Det blåser som fan på Gotland. Det gjorde det igår också. Jag var nere vid havet och blev genomblåst. Vilket kändes mäktigt att bli. Det är lite jobbigt med dessa blåsiga vinterdagar. Som nu när solen skiner från klarblå himmel och det ser skönt ut. Men går man ut är det inte skönt alls, efter en stund. Man får väl försöka hitta en plats i lä någonstans.

Jag håller på och läser en bok om Dante. Han som skrev den gudomliga komedin, ni vet. Hans tid var minsann lika fylld med bråk och krig som vår. Då var det ju guelfer och ghibelliner som försökte ha ihjäl varandra. Varför har jag aldrig riktigt förstått. Guelferna var trogna påven och tyckte illa om kejsaren. Ghibellinerna tyckte tydligen tvärtom och på grund av denna motsättning, slog de gärna ihjäl varandra och körde ut motståndarna från den stad där endera gänget vann. Värst var det kanske i Florens där först guelferna drevs bort och i exil 1249. Men 1266 var det guelferna som vann och drev ghibbelinerna ur staden och i exil. Det var en bråkig tid. Precis som vår. Nästan lika obegriplig. Dante var förresten Guelf. Han tillhörde de vita Guelferna. För det fanns när han levde vita och svarta Guelfer. Men när de svarta vann, så fördrevs de vita från Florens. Så Dante fick sticka därifrån. Allt verkar ha varit en jävla röra helt enkelt. Så långt har jag kommit i denna bok.

Jag läste att nästan alla partiledare med statsministern i spetsen hade lyckas smitta ner varandra med det jävla viruset. De måste lära sig hålla avstånd och sluta krama varandra. Även om det är svårt. Men man måste lära sig att behärska sina impulser. Som Robban Broberg sjöng: ”Man måste hej. Man måste hej. Man måste hejda sig när man ser en tjusig tjej!” Vilket man absolut bör. Även om det inte är så lätt.

Jag var i Stockholm för någon vecka sedan. Det är numera två saker man lägger märke till i denna, min före detta hemstad. Det ena är alla jävla elektriska sparkcyklar som är i vägen och skräpar ner överallt. Det andra är alla killar som cyklar eller åker moppe med en ryggsäck med käk på ryggen, som de tydligen levererar till folk, som beställt den från någon krog. Ett tufft jobb att ha en kall januaridag i Stockholmstrafiken. Jag hoppas de har schysst betalt för sitt jobb och att de inte utnyttjas av oseriösa typer. Folk som jobbar och gör rätt för sig skall alltid hedras och värderas efter insats.

Peter

 

Hej vänner!

Jag läste i tidningen att man lyckats transplantera in ett grishjärta i en människa. Huruvida det kommer bli framgångsrikt får man se de närmaste veckorna. Visst är det en medicinsk framgång om det fungerar. Men det är uppenbart att man redan lyckats sätta in babianhjärnor, i en före detta amerikansk patient och i en rysk sådan. Vilket är tråkigt. Kan på intet sätt beskrivas som en framgång.

Klockan är 4:59 på morgonen och jag känner mig dum och dålig. Jag var på ett möte igår, då jag jobbar lite igen. Det var ett möte med anledning av detta. Efteråt tyckte jag att min insats, inte var något vidare. Att jag sa mindre genomtänkta saker och kände mig korkad. Jag ältade det när jag gick och lade mig och fortsatte med detta när jag vaknade. Sedan började jag grubbla på allt dumt och korkat jag gjort i livet. Vilket inte är så lite. Det finns att ta av, om man säger så. Samtidigt är jag just nu lite väl självkritisk. Jag har ju trots allt inte begått något brott eller medvetet skadat någon annan människa. Egentligen har jag varit rätt så snäll och gjort mitt bästa. Men just nu känner jag mig likt förbannat dum och lite ledsen över att vara det. Borde kanske konsultera en psykolog. Det brukar ju vara förståndiga människor. Det finns tydligen en firma som heter ”Mindler”, som gör reklam på TV. Dit kan man ringa om man behöver prata med en psykolog. Men jag kan ju prata med mig själv. Men jag har idag inte riktigt förtroende för den människan. Verkar lite korkad ibland. Men han gör väl så gott han kan, stackarn.

Det är fortfarande mörkt ute. Men det har trots allt vänt och vi går mot ljusare tider. Jag längtar efter de där mornarna när man öppnar fönstret och luften är fylld av fågelsång. Fast jag tycker det verkar finnas färre fåglar som sjunger nu för tiden, än förr i världen. Men jag hoppas det är inbillning. Någon gång har jag legat i ett tält och väckts av vårens fågelsång. Det är fint. Annars är jag inte så bra på fågelsång. Jag känner igen talgoxe, blåmes, gulsparv, grönfink, nötväcka, koltrast, och rödvingetrast och lärka. Men sedan är jag osäker eller har ingen aning. Det finns ju fåglar som är sångare till namnet. Som sävsångare och gräshoppssångare. Vet inte om de alltid är så himla bra på att sjunga. Men de är envisa och håller på länge och surrar. Jag kan inte skilja på deras surrande, även om jag gillar det.

Det finns en bok av Jean-Jacques Rousseau som heter Bekännelser. I den beskriver han sitt liv fram till han blir 53 år någon gång fram till 1760-talet. I början av denna bok lovar han att vara helt ärlig och inte dölja någon även om det är skamligt eller löjligt. Men sedan förmår han visst inte hålla detta löfte, utan hittar på en del och döljer annat. Det förstår man. Jag skulle inte heller våga berätta allt om det fåniga, löjliga eller skamliga jag gjort eller tänkt. Fast jag vet att ni som läser detta, nog inte är så mycket bättre själva. Det fanns ju en gubbe som hette Terentius som levde så där 200 år före Kristus. Det var han som som sa: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande.” Men det håller jag inte med om. För det är en hel del som människor hittar på, som jag inte begriper mig på. Men det vore en välgärning, om vi blev bättre på att erkänna våra svagheter och vilka vi är. Om vi blev modigare på den punkten och sannare. Tänk om den otäcka Putin klev fram och berättade att han brukar gråta när han ser ”Sound of Music” och när han läser Oliver Twist. Samt att han är jätterädd för spindlar. Skulle ju då framstå som nästan mänsklig. Men han tillhör väl de där som föraktar svaghet. Vilket diktatorer och andra kriminella brukar göra. Det är kanske det som gör dem så otäcka.

Det otäcka viruset fortsätter ställa till det. Hur länge skall det hålla på egentligen. Den här nya varianten är tydligen så smittsam att vi alla till slut lär få en sväng av den. Själv orkar jag knappt bry mig längre. Jag hoppas att jag som är så väl vaccinerad slipper relativt lindrigt undan, när jag får eländet. För det är vad jag förstår bara en tidsfråga. Fast en dag kommer vi väl och sitta och berätta: ”kommer du ihåg när folk gick runt på stan med munskydd och man inte fick kramas.” Så kommer det väl bli till slut, får man hoppas.

Sören Kirkegaard sa visst någon gång att ”det är din plikt att älska dig själv”. Vilket jag vet i fan om det är. Vissa dagar har man ju till och med svårt att stå ut med sig själv. Att man dessutom skulle behöva älska eländet, är väl att ta i. Ibland skulle jag vilja ha en hund. De brukar ju vifta på svansen och se glada ut när de träffar en. Katter är oftast mindre entusiastiska. För de förstår att nöjet är större på vår sida. Att det är vi som borde vifta på svansen, om vi hade någon. När vi får glädjen att träffa dem. Jag saknar min katt.

Peter

 

 

Hej vänner!

Det finns ju många sorters lek trots allt. Utöver den lek som barn lägger ner så mycket tid på för att må bra, finns det ju den lek som fiskar ägnar sig åt. Sedan finns det ju sådan kärlek som i slutändan ofta har samma syfte som firrarnas lek. Men det finns ju dessutom en massa andra sorters kärlek. Sedan finns det ju smälek som inte är ett dugg kul att bli utsatt för. Det finns ju kortlek och storlek också förresten.

Jag undrar om det leks lika mycket som när jag var barn. Då lekte man ju oftast hela dagarna när man var ledig. Man åt frukost och sedan gick man ut. Som jag minns det var man inte så välkommen att stanna inne. Ut skulle man, för det var nyttigt. Så gick man till en kompis och knackade på. Om då någon förälder öppnade så frågande man får ”Johan komma ut och leka” om det var hos honom man knackade på. Det fick han. För han skulle inte heller sitta inne utan frisk luft. Sedan lekte man till mammorna visslade i visselpipa eller ringde med en klocka eller vad man hade för grej för att tala om att det var lunch. Så käkade man snabbt och sedan ut igen och lekte vidare till det blev kväll.

På skoldagar hade man ju sina studier att ta itu med. Det var en rätt trist historia. Dessutom hade någon hittat den oförskämda idén, att man efter detta skulle ha fortsatt arbete efter sin arbetsdag. När man var trött. Då skulle man göra läxor och läsa och räkna igen! Hade man tur hann man trots detta med att leka någon timme innan man gick och la sig. Jag hatade läxor när jag var barn och tycker fortfarande illa om dem.

En annan sak som jag tyckte illa om som barn vara att skriva. För jag hade ingen vidare handmotorik så det var ansträngande för mig att forma bokstäver. Så mina alster på skrivandets område var oftast mycket kortfattade. För efter några meningar var jag rejält trött i armen. Det blev inte bättre när vi började med skrivstil. Då blev det om möjligt ännu värre. Dessutom var min handstil sådan att jag själv ibland hade svårt att se vad jag själv hade skrivit. De här svårigheterna hade jag kvar ända upp i gymnasiet. Jag läste sällan de anteckningar jag pliktskyldigast gjort på lektioner för dessa var i det närmaste oläsliga. Dessutom tappade jag koncentration när jag försökte lyssna och skriva samtidigt. Men på gymnasiet brydde jag mig inte längre om att skriva läsligt, utan mina stackars adjunkter fick ägna tid åt att tolka det jag skrivit. Ibland fick de fråga vad som stod. Det var det bästa. För då kunde jag med det som utgångspunkt vidareutveckla svaren. Jag tror att det bidrog till att jag fick rätt schyssta betyg på gymnasiet. Men riktigt kul med skrivande blev det först när jag i början på 80-talet fick min första dator. Sedan dess har det bara blivit roligare och roligare att skriva. Nu gillar jag det verkligen. Vilket denna blogg är ett uttryck för. Ni som läser den kanske undrar om Arne Johansson och Lisa Sandell som träffades i Tierp i det förra inlägget träffades igen. Det kan i läsa här!

https://suddenberg.blogspot.com/2022/01/ii-i-slutet-pa-augusti-ringde-telefonen.html

Peter

 

 

 

 Kapitel II

I slutet på augusti ringde telefonen och någon sa ”hej det är Lisa” det tog en liten stund innan Han kom på vilken Lisa det var. Men så kom han på det.
- Hej, är det du.
- Ja, jag lovade ju ringa när jag kom på plats och hade packat upp.
- Det är skönt med folk som håller vad de lovar.
- Har du lust att träffa mig.
- Låter kul. Vad sägs om en fika på Gildas rum på Skånegatan.
- Idag?
- Varför inte.
- Okej, passar klockan två.
- Det passar utmärkt.

Så han hyfsade till skägget och satte på sig en vit sommarskjorta. Han kom lite tidigt och satte sig på en stol på uteserveringen och väntade. Så kom hon och med sig hade hon en liten hund.

- Hej så du har en kompis med dig. Vad heter han?
- Jack. I efternamn heter han Russel
- Så han heter som sin ras. Praktiskt och bra.
- Tycker du det är konstig?
- Nä, jag tycker Jack är ett tufft namn.
- Som Ulf Lundells alter ego.
- När jag var ung bodde han i en kåk i Vitabergsparken. Jag var där på fest någon gång. När jag vaknade till, satt jag i poliscell på Torkel Knutsonsgatan och mådde jävligt dåligt. Hur fan jag hamnade där har jag ingen aning om. Måste varit något konstigt i spriten. Efter det har jag hållit mig borta från den typen av kalas.

- Klokt. Det låter ju inte speciellt kul. Se hur det gick för herr Lundell. Nu sitter han i Skåne och verkar nykter, sur och förgrämd. Han blev visst av med körkortet på grund av dåligt omdöme och rattfylla. Men vi sitter här och har trevligt.
- Ja, en solig dag med kaffe, ett wienerbröd och en vacker kvinna. Kan man ha det bättre.
- Nu är du fånig.
- Ja, i vår ålder får gubbar vara lite fåniga. Det är ett privilegium för oss som är födda under första hälften av 50-talet. Det är förbanne mig vår skyldighet att vara lite fåniga när solen skiner och inte bara då förresten.
- Karlar är väl alltid lite fåniga, oavsett ålder.
- Säger du det.
- När vi träffades sist så berättade jag en historia för dig, kommer du ihåg.
- Om den nakne direktören. Den glömmer man inte.
- Har du något att berätta som du varit med om eller hört talas om.

- Ja, vi tullare har ju varit med om en del spännande saker.- Berätta något från ditt spännande yrkesliv.

- Okej, jag var med om en lite ekivok men spännande historia några år innan jag gick i pension. Det hade kommit till vår kännedom att det från Sydkorea skickades amfetamin i diverse leksaker. Så när det nu kom två paket i samma storlek därifrån, så bestämdes att vi skulle undersöka innehållet. Det visade sig att det ena paketet innehöll så kallade vuxenleksaker. Det var massageapparater i form av naturtrogna phallosar i en storlek som endast mycket välutrustade män besitter. Jag fick i uppgift att öppna allihop och kolla om något var dolt där batterierna skulle sitta. Så på mitt skrivbord stod efter en stund 30 rosa organ, vilket ledde till viss munterhet på kontoret. Min kollega fick öppna den andra lådan. I den var innehållet mindre spännande. Där fanns en helt vanlig barnleksak i form av en batteridriven val som kunde simma runt i badkaret och spruta vatten genom ett hål på ryggen. Men då det inte heller där hittades något misstänkt så packade vi ner grejorna i sina lådor igen och satte dit adresslapparna.

- Efter några dagar ringde det en dam från ”Leksakspecialisten” på Östermalms torg och var mycket upprörd. Hon hade fått en låda som hon absolut inte hade beställt. Hon hade pratat med importören, som försäkrat att han inte gjort något fel, utan att något måste skett när varorna förtullades. Det värsta var att när hon packat upp en av dessa hade hon blivit så chockad och illa berörd, att hon kastat den ifrån sig. Hennes tax Mimmi hade då trott att det var en lek och sprungit ut i affären med föremålet i munnen. Själv hade hon rusat efter och ropat ”Kom hit Mimmi, den är min”! Så nu kände hon sig utskämd på hela Östermalm.

- Naturligtvis lovade vi att försöka ordna upp det vi ställt till. Så vi ringde till affären Lusthuset, som egentligen skulle haft grejerna och bad dem att skicka tillbaks leksaks-valarna till oss. Men då uppstod problem. För de hade redan sålt 20 av dessa valar till kvinnor, varav flera hade sagt att de uppskattat att det kändes bra att köpa något diskret, som dessutom visade att tillverkaren hade förståelse för kvinnors anatomi. Att de dessutom kunde användas i duschen och badkaret var ytterligare ett plus. Så man ville bara ha adressen till tillverkaren, så man kunde beställa flera. De få som fanns kvar var ingen idé att skicka tillbaka.

- Vilken historia, sa Lisa.
- Den är lite fräck.
- Ja, men rätt kul faktiskt.
- Vill du komma hem till mig på middag på söndag.
- Ja gärna.
- Gillar du lasagne.
- Ja, absolut.
- Då blir det det.

Peter

 

 

En liten berättelse.

Ibland vet man inte var idéerna kommer ifrån. Han hade aldrig tidigare haft någon större lust att lämna staden. När han var barn åkte han ju nästan varje lov till farföräldrarna, som bodde i en liten stuga utanför Rimbo. Men sedan när han blev tonåring och kompisar och tjejer blev viktiga, hade han bara åkt dit vid några tillfällen. Nu var farföräldrarna döda sedan mer än 40 år och hans besök utanför tullarna, hade varit ytterst sporadiska. Enligt hans uppfattning började Norrland utanför Stallmästargården och norr om Uppsala, lämnade man fosterlandet och befann sig i kolonierna. Men så hade han plötsligt börjat längta ut till grönsakerna och klorofyllen. Kanske för att han på TV sett ett par tomtar odla morötter och förlösa lamm. Detta med ett ständigt leende och lite ansträngt skratt. Kanske var det detta pars förnöjsamma lycka, som inspirerat honom. Men också hans planer på att skriva den bok om sitt liv, han en gång lovat sig själv att skriva. Han tänkte att han skulle kunna koncentrera sig bättre i skogens lugn och ro.

Så han gick in på Hemnet och fann genast att de flesta kåkar hade ett pris, som gjorde att de var ouppnåeliga för en ensamstående pensionär på 68 år. Men så fick han syn på en liten stuga någon mil från Tierp i norra Uppland. En sådan som av mäklaren beskrivs som ”något för den händige”. Vilket på vanlig svenska brukar betyda ett ruckel, närmast bortom räddning. Men det var åtminstone plåttak vilket gav ett visst hopp om att det inte var helt kört. Visserligen bara 30 kvadrat, men med trädgård. Dessutom mitt i skogen långt från alla grannar. Han såg sig själv sitta där på verandan och fika eller sitta vid köksbordet och skriva ner anekdoter från Stockholms hamn. Där han arbetat som tullare i många år.

Han ringde mäklaren och frågade när han kunde få komma och titta på stugan. Det gick nästa lördag och mäklaren lovade att möta upp vid Tierps station. Så på lördagen klev han av i Tierp. Han möttes av en dam som frågade om han var Arne Johansson. Hon berättade att hon hette Lisa Sandell och att den mäklare han pratat med i telefonen, hade fått förhinder. Därför hade han bett henne visa upp objektet. Så de satte sig i hennes bil och for iväg genom det platta nordupplänska landskapet. Det var en fin vårdag. I skogen låg snön kvar i skuggan men på fälten såg de tofsvipor och några tranor. Dikesrenarna var gula av tussilago och kabbeleka. En fin dag att lura på någon en förfallen stuga, om man ute efter det. Men det var inte den trevliga mäklar-damen. Hon berättade att hon på grund av makens arbete en gång hade blivit förvisad till Tierp. En ort som flera år i rad hade vunnit första pris i den tävling om tråkigaste tätort, som tidningen Expressen förr brukade anordna varje år. Men nu hade hon flyttat till Fagervik och bodde vid havet. Men att hon senaste tiden längtat hem till Södermalm. Hon var pensionerad men brukade hjälpa till med visningar av fastigheter åt mäklaren som var hennes granne.

När de kom fram till kåken så insåg Arne att han knappast skulle få annat att göra under flera år, än att ägna sig åt reparationer och att det fanns hög risk, att han skulle avlida innan han var klar. Han var inte heller speciellt händig och road av den typ av arbete som krävdes. Men när han tittat färdigt och det var dags att åka tillbaks till tåget, berättade mäklarassistent Lisa, att hon kände till ett fint litet torp som visserligen kostade 100 000 spänn mer. Men som trots det var billigt. Detta då den tidigare ägaren var så angelägen att sälja kåken, att han närmast var beredd att ge bort den.

Så de tog en tur ytterligare någon mil inåt land. Där kom de fram till ett litet torp som såg mycket välskött ut. Hur detta fina torp kunde kosta under 500 000 var en gåta. Det som dock störde idyllen var att det stod en utbränd bil parkerad på uppfarten. Lisa Sandell berättade att det lågt satta priset hade med detta att göra.

- Det var såhär, sa hon. Att husets tidigare ägare var direktör ett större skogsföretag och att det användes som jaktstuga för direktören och inbjudna gäster. Främst vid älgjakten. Då huset användes vid representation, så betalade företaget hyra till direktören, så denne hade inga utgifter för sitt fritidshus. Han hade också en fritidsbostad på Värmdö som också bekostades av företaget. Han bodde visst i ett stort hus i Djursholm. Det var med andra ord en mycket välbeställd man.

Nu hade han inlett ett förhållande med sin sekreterare. Hans fru anade något för han hade börjat arbeta över var och varannan kväll och hade börjat klä sig i nya och ungdomligare kläder. Just sådant som kan få fruar ana oråd. Men hon hade inga bevis för sina misstankar. Efter några veckor berättade mannen, att skulle åka på ett viktigt affärsmöte i Göteborg och bli borta över helgen. Men hans fru var nu riktigt misstänksam och ringde hem till hans sekreterare, för att fråga vilket hotell han bodde på. Men sekreteraren var inte hemma utan på kurs i yoga i Malmö. Hennes man berättade att kursen skulle pågå hela helgen.

Men skall man vara otrogen så är det numera mycket att tänka på. Frun ringde till sekreterarens telefon och hon svarade. Just då frågade den otrogne direktören om de skulle bada bastu, vilket hans fru hörde och lade på luren. Sedan ringde hon upp sekreterarens man och berättade att hans fru för närvarande bedrog honom med hennes man. Var detta pågick visste hon inte. Men sekreterarens man visste att frun hade en funktion på sin mobil som hette: ”Hitta min Iphone”. Så han kunde på datorn se var den telefonen befann sig och det var inte i Malmö, utan i norra Uppland någon mil från Tierp. Då förstod direktörens fru var hennes man huserade. Så hon och mannen till sekreteraren bestämde sig för att överraska sina respektive redan samma kväll. När sekreterarens man ordnat tillsyn åt deras 13-åriga son och 15-åriga dotter, så gav de sig iväg.

När de kom fram till stugan parkerade de en bit ifrån, för att inte höras. För att riktigt kunna överraska. De hörde hur det fnissades och stönades från bastun och vad som där pågick var inte svårt att räkna ut. Nu gick topplocket på frun. Så hon gick in i huset och samlade ihop allt i klädväg som hon hittade. Även de sängkläder som används, vid brottet ifråga. Utanför bastun hängde två handdukar dem tog hon också. Alla kläder la hon in i makens bil som var en dyr Mercedes. Sedan hällde hon någon liter bensin över hela baksätet. Medan detta pågick gick sekreterarens man och öppnade dörren till bastun och där i tvagningsrummet, pågick en aktivitet av det slag man kunde misstänka. Den stackars mannen till den kvinnliga parten i denna sysselsättning, blev så tagen av de han såg, att han satte sig på en sten och grät. Men direktörens fru var av ett annat virke så hon slängde in en tändsticka i bilen. Det sa bara poff och så brann det rejält. Sedan hämtade hon den gråtande mannen. Hans fru kom springande naken från bastun och hoppade in bilens baksäte och vägrade kliva ur. Så dessa tre for iväg. Sekreteraren grät och hennes man grät. Men direktörens fru bad dem hålla käften.

- Så utanför den stuga som du nu beskådar, så stod i den nedgående kvällssolen en naken direktör för en av våra större skogsföretag. Utan bil och utan kläder. Han gick in och letade efter något att hölja sin nakenhet i. Men det fanns inte ens ett lakan eller filt att använda. Kläder och skor brann just upp i hans Mercedes. För att söka hjälp började han gå skogsvägen fram. Men att gå barfota på en grusad skogsväg är ingen lek. Man småspringer i varje fall inte. Så efter några timmar när det blivit mörkt, så nådde han stora vägen och började gå mot Tierp. Han vinkade förtvivlat när bilar passerade, men ingen stannade. För att om natten plocka upp en något överviktig naken direktör, är inte något som alla ser fram emot. Som tur var var det inte så väldigt kallt. Men framåt söndagsmorgonen kom han äntligen fram till Tierp. Där tänkte han söka skydd i en barack, utanför fotbollsplanen. Men i den baracken höll just laget för flickor 15-år på att byta om, inför sin match, mot ett lag från Gävle. Så det blev ett skrikande och fnissande, när han klev in utan en tråd på kroppen. Ledare kom springande och ringde polisen. Men nu var direktören så trött och uppgiven att han satte sig på en bänk i omklädningsrummet. När polisen kom, som i detta fall var en manlig och en kvinnlig sådan, så försökte han förklara vad som hänt. Men det gick dåligt i den förvirring som rådde i situationen. 

Han kördes till akuten i Gävle, där en dansk läkare bedömde honom. Han frågade varför han naken sökte upp tonårsflickor i deras omklädningsrum. Men dansken var så svår att förstå att direktören bara svarade ”hon brände upp min bil” och annat som inte verkade begripligt för en dansk läkare. Som inte heller förstod vad detta hade med mannens blottande att göra. ”Till och med ovanligt tokig för att vara svensk”, tänkte den danska doktorn och skrev en remiss till Ulleråkers mentalsjukhus. Polisen forslade dit honom och han blev intagen och lagd på ett rum och fick något piller att sova på. Sedan ringde man hans fru och berättade vad som hänt. Hon berättade att han hade vanföreställningar och dessutom uppvisat ett perverst intresse för unga flickor. På frågan om hon bedömde honom som farlig i dagsläget, svarade hon obetingat ja! Hon rekommenderade bältesläggning, om han försökte komma ut. Men det trodde man inte behövdes om man bara medicinerade ordentligt. Så vår direktör blev kvar några veckor innan han fick lämna kliniken, om han lovade att ha daglig kontakt med öppenvården.

När han kom hem var skilsmässan klar och boet fördelat. Till sitt jobb var han inte välkommen då man där fått reda på att han inte var pålitlig, i närheten av kvinnor. Dessutom hade han vårdats på hospital på grund av sin ovana, att blotta sig för unga flickor. En ovana som kommit till ledningens kännedom. Man hade också börjat undersöka en del ekonomiska förehavanden. Som att företaget stått för de av honom två ägda fritidshusen och betalat underhållet av dessa. Något som var helt oacceptabelt. På frågan om vad han ville göra med stugan utanför Tierp hade han bara sagt ”ni får eländet. Jag vill aldrig se det mer”. Så därför är det nu till salu till en reducerat pris. Den tidigare ägaren bor numera i Spanien och har problem med spriten. Hans före detta fru är omgift med en konstnär och bor kvar i villan i Djursholm. Sekreteraren och hennes man är skilda och bor på varsitt håll i Uppsala.

De satte sig i bilen och åkte till stationen. I väntan på tåget satt de kvar i bilen och pratade.
- Ska du inte slå till. Vi kan betala för bortforslande av bilen, sa Lisa Sandell
- Vilken historia du berättade, den borde skrivas ner, sa Arne.
- Jo du, fast ingen skulle väl tro på den.
- Nä, det låter lite mycket.
- Om jag köper kåken, kommer du och hälsar på mig.
- Självklart. Var i Stockholm bor du förresten.
- Bondegatan
- Då hälsar jag hellre på dig där. För jag har bestämt för att flytta. Det känns tomt och isolerat i stugan, sedan min man dog i höstas.
- Det var ledsamt.
- Jo, men på slutet led han så, att det nästan var skönt för honom att dö. Han var också betydligt äldre än mig. Jag skäms att erkänna det. Men det var en lättnad när han gick bort. Nu har jag bara en liten hund, en Jack Russel. Är du gift?
- Nä, jag är änkling. Min fru omkom på Estonia.
- Det måste varit svårt att komma över
- Ja, helt kommer man väl aldrig över det. Men jag har ju kvar mina barn och barnbarn.
- Vi fick inga barn fast vi försökte. Du är väl inte så intresserad av kåken. Det märker jag.
- Nej, jag har ångrat mig. När tänker du flytta förresten.
- Kåken är såld och jag har en etta i Hammarby sjöstad på gång. Det mesta av lösöret måste auktioneras bort. När det är klart drar jag.
- Om du vill kan vi träffas över en öl och köttbullar på Pelikan, när du börjat komma i ordning. Ring mig. Har du mitt telefonnummer?
- Ja, jag fick det av killen, som egentligen skulle visat dig stället.
Så kom tåget och de sa hej till varandra.
- Lova att du ringer!
- Jag lovar.

Peter

 

Hej vänner!

Jag har precis läst en jätteintressant bok om våra sexbenta vänner insekterna. Den hette insekternas planet och handlar om dessa små vänner i naturen. De flesta är ju våra kompisar, även om en del är jävligt jobbiga, som myggor och bromsar. Vi är ju också väldigt beroende av många av dem som pollinatörer. Utan alla insekter som far runt och pollinerar våra frukter och grönsaker, skulle ju salladen bli jävligt trist. Äggsallad med bara ägg låter ju inte som så kul. Choklad utan kakao låter ännu tristare. Vin gjort på färgat vatten och brännvin är ju inte alls samma sak som den äkta varan.

De är för jäkliga på att föröka sig. I boken står det att om en bananfluga parar sig och får hundra ägg. Vilket tydligen är rätt vanligt. Om hälften är honor som också de får hundra ägg och det fortsätter så ett år vilket tydligen är 25 generationer bananflugor så skulle det i slutet av året finnas
100000000000000000000000000000000000000000000 bananflugor, som är ättlingar till de två som parade sig vid nyår. Packade man ihop hela det gänget i en stor boll skulle den räcka från jorden till solen. Det låter inte klokt. Men det står det i den intressanta boken. Som tur är dör de flesta bananflugor i blomkrukor, fruktskålar, vinglas eller blir käk år spindlar. Jag är alltid rädd om de spindlar som bor i mina lägenheter. Däremot är jag inte ett dugg rädd om de bananflugor som flyttar in. Jag har till och med skaffat små fällor i form av små kladdiga gula lappar där de små irriterande flygfäna fastnar på och dör. Synd om dem. Men som sagt är just dessa djur inte rödlistade och kan jagas året om, utan att man riskerar utrota dem. Men annars bör man var rädd om våra små bevingade vänner, som gör så stor nytta. Inte förstöra deras livsmiljöer och inte spruta gift på dem, utom i absoluta nödfall.

I boken stod det också att en nyupptäckt broms i det inre av Australien, av forskaren som hittade den döptes till Scaptia beyonceae. Detta efter sångerska Beyoncé. Denna broms har en vacker rumpa täckt av gyllene päls. Vilket tydligen inspirerade killen som namngav bromsen efter denna tydligen skönstjärtade dam. Det finns en vacker fjäril i det inre av Amazonas som heter Silveris uddenbergae av liknande skäl. Vilket väldigt få känner till.

Som ni vet har det blivit ett nytt år. Man får hoppas det blir ett bra år även om det inte börjar något vidare. Viruset har bytt om till träningskläder, för att ta nya tag och smitta ner så många som möjligt. Vilket är taskigt gjort. Så det är väl bara att vänta och se vad som händer. Vad jag förstår är den nya varianten betydligt mer smittsam, men med mindre risk att man skall bli allvarligt sjuk. Men även om den risken är mindre, så är det kanske många som blir sjuka rejält ändå. Eftersom så många smittas. Så vaccinera med alla sprutor ni får, för er och sjukvårdens skull! Det minskar tydligen i varje fall risken att bli så sjuk att man hamnar i respirator. Vilket man måste vara i rätt god form för att överleva.

Jag vill förresten åka till Irland. Men först får virushelvetet ge sig. På Irland säger man ju "What whiskey will not cure there is no cure for". Men det är inte sant. Mot covid hjälper det inte. Min erfarenhet är inte heller att man blir frisk av denna dryck. Däremot kan man få ont i huvudet och ångest av den. Lita på en som vet. Men innan dess pratar man engelska nästan flytande och sjunger jävligt bra. Man kan också klara enklare konversation på Iriska. Som att säga ”slainte” och beoir (skål och öl). Numera har katolska kyrkan mist sitt inflytande på Irland, vilket man bör tacka gud för, om man tror på honom. Så mycket ont som denna institution ställt till med där.

Jag läste en artikel i någon av dagstidningarna, med anledning om att det gått ett år, sedan ett gäng av orcherna ur Sagan om ringen sökte storma kongressen i Washington. Detta under ledning av Sauron själv. Det var några hemska timmar. Men i artikeln stod det att ondskan i Mordor (som nu tydligen heter Mar-a-Lago och ligger i Florida) börjat röra sig igen. Hans hemska öga har fäst blicken på nästa presidentval. Det är för hemskt. I öster sitter hans elaka onda kompis och blandar gifter och slipar sina knivar. Så kampen mellan ont och gott fortsätter.

I bibelns ordspråksbok står det ”Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd.” Okej då, jag skall göra så gott jag kan. Det tycker jag alla skall göra och inte tro på allt dumt som står på internet och sägs i så kallade alternativa media.

Peter