Hej vänner!

Ni som läser min blogg vet att Arne Johansson och Lisa Sandell som träffades första gången när Lisa visade en stuga i norra Uppland för honom. Att hon sedan flyttade till Stockholm och då tog kontakt med Arne. Nu hade de träffas på ett fik på Skånegatan. Arne bjöd då hem Lisa på middag. Hon tackade ja till denna inbjudan. Här fortsätter det.

Det ringde på dörren och utanför stod Lisa med en flaska rödvin i handen.
- Italienskt, för du lovade ju lasagne.
- Ja, det blir det också. Men vin hade du inte behövt ta med för det har jag köpt. Italienskt det också.
De slog sig ner och började prata om sina liv. Arne berättade om att han mindes när det kom TV till hans hem. Han var då 10 år och tyckte att bröderna Cartwright var bäst och tuffas. Så berättade Lisa om ett outplånligt minne.

- Kommer du ihåg när skådespelaren Per Oscarsson började ta av sig brallorna i Hylands Hörna. Vilken jävla skandal. Kommer aldrig glömma hur tysta morsan och farsan blev. Det blev alltmer pressat och nervöst, för varje par kalsingar han drog av sig. Som tur var slutade han innan han visade hela apparaten. Trots det tog det föräldrarna flera dagar att hämta sig från den upplevelsen.

- Ja, idag hade väl knappast någon blivit hälften så upprörd. För att folk skulle reagera idag skulle man väl vara tvungen att riva av sig pantalongerna helt och göra helikoptern.
- Då skulle man väl kanske höja på ögonbrynen.
- Vi har minsann erfarit en del trauman i livet. Som att se en konstig skådespelare strippa och en kille gå vilse i pannkakan. Sådant sätter spår i personligheten. Undra vilka vi blivit om vi sluppit utsättas för sådant.

- Men vi har ju också sett folk landa och knalla runt på månen.
- Jag var orolig att månen efter detta skulle bli mindre romantisk. Men det blev den inte.
- Så du är romantiker Arne.
-Jajamensan, en obotlig sådan.
- Tror du på kärlek vid första ögonkastet.
- Absolut, har hänt mig flera gånger. Däremot har jag ibland lite svårt att tro på kärleken efter de tusende ögonkastet. Den uthålligheten har jag bara haft en gång.
- Hon som förolyckades i Estonia?
- Ja, henne tänker jag på nästan varje dag. Men jag sörjer inte längre. Men jag saknar henne och känner mig ibland ensam. Men nu är ju du här och vi är två en stund. Vi har också spännande saker att prata om. Saker som folk födda efter 1970 inte riktigt begriper. Som att det bara fanns en TV-kanal som hela folkets flockades kring. Där det visades allt från lättsam underhållning i form av Hylands hörna till Hemsöborna av Strindberg. Idag hade väl folk snabbt zappat bort Strindberg, för att se den engelska orten Midsomer avfolkas, till följd av att alla blir mördade som bor där.
- Verkar vara ett jobbigt ställe att bo på. Men numera mördas det ju på löpande band också här.
- Ja, det är för hemskt. Men nu glömmer vi det för en stund. Skål min nyfunna vän. Nu är det dags för ost. Taleggio och Gorgonzola. Till det tar vi ett glas Sauternes tycker jag.
- Oj Arne, vilken fest jag kommit på.
- Jo, det gäller att passa på i vår ålder. Vi kan naturligtvis sjunga att vi tänker vara ”Forever young” som Dylan sjunger. Men det är ju att lura sig själv. Vad vi än tycker om detta.
- Tänker du mycket på din ålder och att du inte är ung längre. På döden?
- Jo, det gör jag. Men jag var rätt nära döden några gånger, när jag var ung. Så man får väl vara glad att man fått vara med så länge. Kunde tagit slut för länge sedan om jag inte haft tur.
- Oj, vad hände då
- Det orkar jag inte prata om nu. Borde aldrig tagit upp det och förstört vår trevliga stämning.
- Okej, men när du orkar får du förbanne mig berätta. För jag är en nyfiken kvinna.
- Nu är det dessert. Pannacotta och ett glas Sauternes till.
- Oj, då blir jag nog lite på örat.
- Vad gör det? Du får väl sova över.
- Min mamma varnade mig för sådana killar som bjöd på vin. De var inte att lita på, sa hon.
- Min pappa var nog orolig för min sexuella läggning, för jag hade långt hår, gillade blommor och läste böcker. Så han blev nog lättad när jag fick en flickvän, som han vid något pinsamt tillfälle upptäckte, att jag umgicks intimt med. Han kom hem, när han inte skulle göra det. Men han blev glad som en lärka, när han förstod att hans misstankar om min sexuella läggning, visade sig helt ogrundade. Kul att kunna glädja någon så enkelt.
- Ja, det är ju alltid kul att göra någon glad. 

- Men det är klart när min far var ung var det kriminellt att vara homosexuell. Det fick man först vara efter 1944. Men det var först 1979 som man inte ansågs vara psykiskt sjuk om man blev kär i folk av samma kön som man själv hade. Så det är klart farsan blev lite orolig.
- Jo, men jag har faktiskt aldrig begripit varför man skall lägga sig i vad vuxna människor gör på sin fritid om det inte skadar någon annan. Bra att det är ändrat på så folk får kära ner sig i vem fan de vill.
- Det är iallafall en bra sak som hänt under vår livstid. Mycket annat har blivit sämre. Men det är något att glädjas år, trots allt.
- Nu skall jag gå hem till mig och tänka på dig och vad vi pratat om.
- Ja, tänk på mig. Men inte på hur vilse man kunde gå i pannkakan. Då får du bara mardrömmar.
- Hej då. Jag ringer i morgon.
- Gör det. Vi kanske kan göra något kul.

Peter

.