Hej vänner!

Jag hörde på radio om vuxna som när de var barn fått diagnoser som ADHD och Asperger som nu är arga och ledsna över detta. Asperger brukar ju nu kallas högfungerande autism. Jag har ju under mitt yrkesliv medverkat till, att rätt många fått sådan diagnos. Men ofta har det trots allt handlat om barn med rätt stora svårigheter, som säkert fått någon typ av diagnos i alla fall. Om inte annat diagnosen ”väldigt speciell”. 

Men det finns säkert sådana som fått diagnos med hjälp av mig som upplever att det inte varit till någon nytta, utan bara ställt till det. Jag har säkert också någon gång ställt fel diagnos. Vilket känns jobbigt att tänka på. Å andra sidan har nästan alla barn jag utrett haft mer än en diagnos, så jag hoppas att någon var rätt. I sjukvården är man ju dessutom skyldig att ställa diagnos. Fast ofta ville jag egentligen bara skriva ”kille som har svårt att hantera sina impulser och därför råkar i svårigheter” eller ”pojke som tycker det är jobbigt att vara i skolan och därför stannar hemma och spelar dataspel hela dagarna och halva nätterna”.

Men flickorna har varit svårare ibland. Men ofta rätt speciella de också när man lärt känna dem. Flickor som stannar hemma från de är tolv år till skolan tar slut fyra år senare. Eller som berättar att de hade en kompis som ”svek” dem och blev kompis med någon annan i årskurs 1 och som nu 7 år senare tänker på detta ”svek” ofta och därför har svårt att få kompisar. Diagnoser är ju egentligen bara beskrivningar och det är ju ”ouppfostrad skitunge” eller ”konstig och rätt annars” också. Men jag är ändå orolig att jag gjort någon ledsen med att ställa diagnos som inte varit till någon som helst nytta, utan bara har känts som en stämpel i pannan. Vilket jag nog kan ha gjort. Det finns åtminstone ett fall där jag ångrar att jag medverkade till att en flicka fick diagnos, som hon nog inte hade någon glädje av och dessutom kanske inte var rätt.

Samtidigt var det ju när jag började som psykolog en etablerad sanning att orsaken till autism var att mammorna till dessa barn, var kalla och okänsliga som kylskåp. Barn med koncentrationssvårigheter och brister vad gäller impulskontroll ”agerade ut sin ångest” och led av en psykisk störning som deras föräldrar orsakat. För att bota dem krävdes omfattande terapeutiska insatser i form av lekterapi och familjeterapi. För att det var föräldrarnas och då mest mammornas fel, var inget snack om.

Men just nu känner jag att jag nog borde blivit djurskötare på Skansen. Vilket jag sannolikt blivit om jag inte fått gå om nionde klass och börjat läsa läxor. Sådant kan sluta olyckligt. Hade jag då istället inställt mig vid elefanterna, enligt tidigare planering så hade jag sluppit sitta här och oroa mig över mitt yrkesliv och vilken nytta jag gjort och eventuell skada. Men elefanterna fick flytta och det var bra. Vargarna har man viss skjutit. Vilket också var rätt. För det är djurplågeri att stänga in vargar och elefanter på det där sättet. Men frågan är om det var så klokt att bli psykolog heller. Jag har gjort så gott jag kan i varje fall. Men det hade jag nog gjort om jag blivit något annat också och då sluppit sitta här och grubbla över om jag ställt till det för någon och gjort denne ledsen.

Peter