Hej vänner!

Det finns ju många sorters lek trots allt. Utöver den lek som barn lägger ner så mycket tid på för att må bra, finns det ju den lek som fiskar ägnar sig åt. Sedan finns det ju sådan kärlek som i slutändan ofta har samma syfte som firrarnas lek. Men det finns ju dessutom en massa andra sorters kärlek. Sedan finns det ju smälek som inte är ett dugg kul att bli utsatt för. Det finns ju kortlek och storlek också förresten.

Jag undrar om det leks lika mycket som när jag var barn. Då lekte man ju oftast hela dagarna när man var ledig. Man åt frukost och sedan gick man ut. Som jag minns det var man inte så välkommen att stanna inne. Ut skulle man, för det var nyttigt. Så gick man till en kompis och knackade på. Om då någon förälder öppnade så frågande man får ”Johan komma ut och leka” om det var hos honom man knackade på. Det fick han. För han skulle inte heller sitta inne utan frisk luft. Sedan lekte man till mammorna visslade i visselpipa eller ringde med en klocka eller vad man hade för grej för att tala om att det var lunch. Så käkade man snabbt och sedan ut igen och lekte vidare till det blev kväll.

På skoldagar hade man ju sina studier att ta itu med. Det var en rätt trist historia. Dessutom hade någon hittat den oförskämda idén, att man efter detta skulle ha fortsatt arbete efter sin arbetsdag. När man var trött. Då skulle man göra läxor och läsa och räkna igen! Hade man tur hann man trots detta med att leka någon timme innan man gick och la sig. Jag hatade läxor när jag var barn och tycker fortfarande illa om dem.

En annan sak som jag tyckte illa om som barn vara att skriva. För jag hade ingen vidare handmotorik så det var ansträngande för mig att forma bokstäver. Så mina alster på skrivandets område var oftast mycket kortfattade. För efter några meningar var jag rejält trött i armen. Det blev inte bättre när vi började med skrivstil. Då blev det om möjligt ännu värre. Dessutom var min handstil sådan att jag själv ibland hade svårt att se vad jag själv hade skrivit. De här svårigheterna hade jag kvar ända upp i gymnasiet. Jag läste sällan de anteckningar jag pliktskyldigast gjort på lektioner för dessa var i det närmaste oläsliga. Dessutom tappade jag koncentration när jag försökte lyssna och skriva samtidigt. Men på gymnasiet brydde jag mig inte längre om att skriva läsligt, utan mina stackars adjunkter fick ägna tid åt att tolka det jag skrivit. Ibland fick de fråga vad som stod. Det var det bästa. För då kunde jag med det som utgångspunkt vidareutveckla svaren. Jag tror att det bidrog till att jag fick rätt schyssta betyg på gymnasiet. Men riktigt kul med skrivande blev det först när jag i början på 80-talet fick min första dator. Sedan dess har det bara blivit roligare och roligare att skriva. Nu gillar jag det verkligen. Vilket denna blogg är ett uttryck för. Ni som läser den kanske undrar om Arne Johansson och Lisa Sandell som träffades i Tierp i det förra inlägget träffades igen. Det kan i läsa här!

https://suddenberg.blogspot.com/2022/01/ii-i-slutet-pa-augusti-ringde-telefonen.html

Peter