söndag 23 januari 2022

Hej vänner!

En av de saker som jag tycker väldigt illa om är när man skäller på barn, som begår misstag. Som blir lite för ivriga och tappar saker eller glömmer gympakläder och sådant. Om någon då säger till detta barn att ”tänka sig för” etc., blir jag jag jätteförbannad. Jag blir faktiskt också rätt sur på folk som skäller på vuxna, som begår misstag. Folk som bråkar med folk som utan avsikt och trots god vilja, lyckats ställa till det, gillar jag inte. Dom skall man vara snäll emot och stödja. För normala människor blir ofta ledsna när de ställer till det. De behöver uppmuntran och få höra att misstag, är något vi lär oss av. Det finns tillräckligt med folk som medvetet och full avsikt jävlas med mänskligheten, för att man skall lägga ner energi på göra den som är ledsen ännu ledsnare. Så om någon nybörjare på fickparkering råkar köra sönder din strålkastare, så skall du bara gå ut och säga ”hoppsan, shit happens”. Det gör jag och det är jag stolt över. Men att skälla på barn som begår misstag är, som sagt, nästan ett brott.

En sak som oroar mig på det temat är, hur politiker som begår misstag, som sedan används för att ifrågasätta deras lämplighet. Det kan till och med vara saker som man gjorde i tonåren, som dras upp som ett tecken på att man är en människa med dåligt omdöme. Vilket man ofta är i tonåren. Men som tur är brukar det för de flesta gå över. Som den där ministern som på ett foto i femtonårsåldern gjorde något som ser ut som en hitlerhälsning. Om hon gjorde det, var det oerhört korkat och omdömeslöst, vilket är rätt normalt tillstånd för en femtonåring. Men vem vill bli minister, om 20 år senare gamla synder dras upp, som det hände igår. Vad får vi för människor som vågar bli politiker då? Bara sådana som är välkammade livet igenom och som av rädsla för att begå misstag eller säga något dumt, inte gör något alls. En del tråkmånsar säger också oerhört dumma saker, av rädsla för att säga något dumt. Som säger dumma, politiskt korrekta plattityder för att undvika kritik. Själv har jag nu nått en ålder där man kan se tillbaks på rätt mycket dumt och skämmigt man gjort. Vilket är ett tecken på att man är människan Peter Uddenberg, som är här och hälsar på, mellan oändligheterna.

Men det finns ju folk som med avsikt förstör för andra och i värsta fall mänskligheten. Som otäcka presidenter och före detta presidenter. Nu tänker nog ni ”nu är tjatgubben på gång igen”. För jag är ju fixerad vid dessa maktens män och tycker så oerhört illa om dem. Jag hade ju bestämt mig för att inte skriva mer om det lögnaktiga, narcissistiska, psykopatiska kräkmedel, som var USA:s förra president. För när han innehade den posten, så blev jag till slut så upprörd över fanskapet, att jag på ett tjatigt sätt skrev ner rätt mycket, om äcklets förehavanden. Jag försökte låta bli. Men varje gång jag bestämt mig ljög han ihop något nytt och dumt. När han inte lyckades genomföra den statskupp han planerat och försvann, så kändes det bra. Men nu såg jag på TV, hur folk jublade åt fanskapet, när han höll ett av sina helt igenom lögnaktiga och idiotiska anföranden. USA är tydligen fullt med folk, som är dumma i hela jävla huvudet och gillar galningen. Men jag begriper jag inte att de inte ser, det jag ser. Nämligen att det är Satan själv som dolt hornen under en konstig frisyr och söker dölja sin bockfot. Men jag ser den. Så det så. Bara han aldrig mer kommer tillbaks. Det får ta mig fan räcka med hans lilla otäcka kompis. Den aggressiva giftmördaren till pitbull, öster om oss. Men det landet har ju alltid styrts av kriminella typer med hjälp av hot, våld och mord. Så det är som det brukar.

Jag förstår om ni tycker att jag ovan är lite försiktig i min milda kritik av ovanstående figurer. Men jag ville inte ta i för mycket. För man bör inte överdriva. Ett problem är att det är svårt att hitta på något skojigt att skriva om Ronald McDonald eller vad fan han heter. För verkligheten överträffar ju dikten, när hela karln är ett ondskefullt skämt.

Den sista tiden har jag besvärats av jobbiga minnen. De kan dyka upp när jag minst anar det, till ingen nytta. Jag hoppas de tar mindre plats i skallen, när jag börjar cykla igen. Jag borde träna antagligen. Men det gör jag inte. För jag har ingen lust. Men snart kan man pilla fram små blåsippor i höstlöven och sitta och lyssna på fågelsången. På en gulsparv till exempel. Cykla under lärksång och se tofsviporna pipa runt i ren glädje. Dricka kaffe och käka några mackor. Tänka på den danska sång där man sjunger ”livet är inte det värsta man har”. Kunde vara värre trots allt.


Peter







 

Inga kommentarer: