En liten berättelse.

Ibland vet man inte var idéerna kommer ifrån. Han hade aldrig tidigare haft någon större lust att lämna staden. När han var barn åkte han ju nästan varje lov till farföräldrarna, som bodde i en liten stuga utanför Rimbo. Men sedan när han blev tonåring och kompisar och tjejer blev viktiga, hade han bara åkt dit vid några tillfällen. Nu var farföräldrarna döda sedan mer än 40 år och hans besök utanför tullarna, hade varit ytterst sporadiska. Enligt hans uppfattning började Norrland utanför Stallmästargården och norr om Uppsala, lämnade man fosterlandet och befann sig i kolonierna. Men så hade han plötsligt börjat längta ut till grönsakerna och klorofyllen. Kanske för att han på TV sett ett par tomtar odla morötter och förlösa lamm. Detta med ett ständigt leende och lite ansträngt skratt. Kanske var det detta pars förnöjsamma lycka, som inspirerat honom. Men också hans planer på att skriva den bok om sitt liv, han en gång lovat sig själv att skriva. Han tänkte att han skulle kunna koncentrera sig bättre i skogens lugn och ro.

Så han gick in på Hemnet och fann genast att de flesta kåkar hade ett pris, som gjorde att de var ouppnåeliga för en ensamstående pensionär på 68 år. Men så fick han syn på en liten stuga någon mil från Tierp i norra Uppland. En sådan som av mäklaren beskrivs som ”något för den händige”. Vilket på vanlig svenska brukar betyda ett ruckel, närmast bortom räddning. Men det var åtminstone plåttak vilket gav ett visst hopp om att det inte var helt kört. Visserligen bara 30 kvadrat, men med trädgård. Dessutom mitt i skogen långt från alla grannar. Han såg sig själv sitta där på verandan och fika eller sitta vid köksbordet och skriva ner anekdoter från Stockholms hamn. Där han arbetat som tullare i många år.

Han ringde mäklaren och frågade när han kunde få komma och titta på stugan. Det gick nästa lördag och mäklaren lovade att möta upp vid Tierps station. Så på lördagen klev han av i Tierp. Han möttes av en dam som frågade om han var Arne Johansson. Hon berättade att hon hette Lisa Sandell och att den mäklare han pratat med i telefonen, hade fått förhinder. Därför hade han bett henne visa upp objektet. Så de satte sig i hennes bil och for iväg genom det platta nordupplänska landskapet. Det var en fin vårdag. I skogen låg snön kvar i skuggan men på fälten såg de tofsvipor och några tranor. Dikesrenarna var gula av tussilago och kabbeleka. En fin dag att lura på någon en förfallen stuga, om man ute efter det. Men det var inte den trevliga mäklar-damen. Hon berättade att hon på grund av makens arbete en gång hade blivit förvisad till Tierp. En ort som flera år i rad hade vunnit första pris i den tävling om tråkigaste tätort, som tidningen Expressen förr brukade anordna varje år. Men nu hade hon flyttat till Fagervik och bodde vid havet. Men att hon senaste tiden längtat hem till Södermalm. Hon var pensionerad men brukade hjälpa till med visningar av fastigheter åt mäklaren som var hennes granne.

När de kom fram till kåken så insåg Arne att han knappast skulle få annat att göra under flera år, än att ägna sig åt reparationer och att det fanns hög risk, att han skulle avlida innan han var klar. Han var inte heller speciellt händig och road av den typ av arbete som krävdes. Men när han tittat färdigt och det var dags att åka tillbaks till tåget, berättade mäklarassistent Lisa, att hon kände till ett fint litet torp som visserligen kostade 100 000 spänn mer. Men som trots det var billigt. Detta då den tidigare ägaren var så angelägen att sälja kåken, att han närmast var beredd att ge bort den.

Så de tog en tur ytterligare någon mil inåt land. Där kom de fram till ett litet torp som såg mycket välskött ut. Hur detta fina torp kunde kosta under 500 000 var en gåta. Det som dock störde idyllen var att det stod en utbränd bil parkerad på uppfarten. Lisa Sandell berättade att det lågt satta priset hade med detta att göra.

- Det var såhär, sa hon. Att husets tidigare ägare var direktör ett större skogsföretag och att det användes som jaktstuga för direktören och inbjudna gäster. Främst vid älgjakten. Då huset användes vid representation, så betalade företaget hyra till direktören, så denne hade inga utgifter för sitt fritidshus. Han hade också en fritidsbostad på Värmdö som också bekostades av företaget. Han bodde visst i ett stort hus i Djursholm. Det var med andra ord en mycket välbeställd man.

Nu hade han inlett ett förhållande med sin sekreterare. Hans fru anade något för han hade börjat arbeta över var och varannan kväll och hade börjat klä sig i nya och ungdomligare kläder. Just sådant som kan få fruar ana oråd. Men hon hade inga bevis för sina misstankar. Efter några veckor berättade mannen, att skulle åka på ett viktigt affärsmöte i Göteborg och bli borta över helgen. Men hans fru var nu riktigt misstänksam och ringde hem till hans sekreterare, för att fråga vilket hotell han bodde på. Men sekreteraren var inte hemma utan på kurs i yoga i Malmö. Hennes man berättade att kursen skulle pågå hela helgen.

Men skall man vara otrogen så är det numera mycket att tänka på. Frun ringde till sekreterarens telefon och hon svarade. Just då frågade den otrogne direktören om de skulle bada bastu, vilket hans fru hörde och lade på luren. Sedan ringde hon upp sekreterarens man och berättade att hans fru för närvarande bedrog honom med hennes man. Var detta pågick visste hon inte. Men sekreterarens man visste att frun hade en funktion på sin mobil som hette: ”Hitta min Iphone”. Så han kunde på datorn se var den telefonen befann sig och det var inte i Malmö, utan i norra Uppland någon mil från Tierp. Då förstod direktörens fru var hennes man huserade. Så hon och mannen till sekreteraren bestämde sig för att överraska sina respektive redan samma kväll. När sekreterarens man ordnat tillsyn åt deras 13-åriga son och 15-åriga dotter, så gav de sig iväg.

När de kom fram till stugan parkerade de en bit ifrån, för att inte höras. För att riktigt kunna överraska. De hörde hur det fnissades och stönades från bastun och vad som där pågick var inte svårt att räkna ut. Nu gick topplocket på frun. Så hon gick in i huset och samlade ihop allt i klädväg som hon hittade. Även de sängkläder som används, vid brottet ifråga. Utanför bastun hängde två handdukar dem tog hon också. Alla kläder la hon in i makens bil som var en dyr Mercedes. Sedan hällde hon någon liter bensin över hela baksätet. Medan detta pågick gick sekreterarens man och öppnade dörren till bastun och där i tvagningsrummet, pågick en aktivitet av det slag man kunde misstänka. Den stackars mannen till den kvinnliga parten i denna sysselsättning, blev så tagen av de han såg, att han satte sig på en sten och grät. Men direktörens fru var av ett annat virke så hon slängde in en tändsticka i bilen. Det sa bara poff och så brann det rejält. Sedan hämtade hon den gråtande mannen. Hans fru kom springande naken från bastun och hoppade in bilens baksäte och vägrade kliva ur. Så dessa tre for iväg. Sekreteraren grät och hennes man grät. Men direktörens fru bad dem hålla käften.

- Så utanför den stuga som du nu beskådar, så stod i den nedgående kvällssolen en naken direktör för en av våra större skogsföretag. Utan bil och utan kläder. Han gick in och letade efter något att hölja sin nakenhet i. Men det fanns inte ens ett lakan eller filt att använda. Kläder och skor brann just upp i hans Mercedes. För att söka hjälp började han gå skogsvägen fram. Men att gå barfota på en grusad skogsväg är ingen lek. Man småspringer i varje fall inte. Så efter några timmar när det blivit mörkt, så nådde han stora vägen och började gå mot Tierp. Han vinkade förtvivlat när bilar passerade, men ingen stannade. För att om natten plocka upp en något överviktig naken direktör, är inte något som alla ser fram emot. Som tur var var det inte så väldigt kallt. Men framåt söndagsmorgonen kom han äntligen fram till Tierp. Där tänkte han söka skydd i en barack, utanför fotbollsplanen. Men i den baracken höll just laget för flickor 15-år på att byta om, inför sin match, mot ett lag från Gävle. Så det blev ett skrikande och fnissande, när han klev in utan en tråd på kroppen. Ledare kom springande och ringde polisen. Men nu var direktören så trött och uppgiven att han satte sig på en bänk i omklädningsrummet. När polisen kom, som i detta fall var en manlig och en kvinnlig sådan, så försökte han förklara vad som hänt. Men det gick dåligt i den förvirring som rådde i situationen. 

Han kördes till akuten i Gävle, där en dansk läkare bedömde honom. Han frågade varför han naken sökte upp tonårsflickor i deras omklädningsrum. Men dansken var så svår att förstå att direktören bara svarade ”hon brände upp min bil” och annat som inte verkade begripligt för en dansk läkare. Som inte heller förstod vad detta hade med mannens blottande att göra. ”Till och med ovanligt tokig för att vara svensk”, tänkte den danska doktorn och skrev en remiss till Ulleråkers mentalsjukhus. Polisen forslade dit honom och han blev intagen och lagd på ett rum och fick något piller att sova på. Sedan ringde man hans fru och berättade vad som hänt. Hon berättade att han hade vanföreställningar och dessutom uppvisat ett perverst intresse för unga flickor. På frågan om hon bedömde honom som farlig i dagsläget, svarade hon obetingat ja! Hon rekommenderade bältesläggning, om han försökte komma ut. Men det trodde man inte behövdes om man bara medicinerade ordentligt. Så vår direktör blev kvar några veckor innan han fick lämna kliniken, om han lovade att ha daglig kontakt med öppenvården.

När han kom hem var skilsmässan klar och boet fördelat. Till sitt jobb var han inte välkommen då man där fått reda på att han inte var pålitlig, i närheten av kvinnor. Dessutom hade han vårdats på hospital på grund av sin ovana, att blotta sig för unga flickor. En ovana som kommit till ledningens kännedom. Man hade också börjat undersöka en del ekonomiska förehavanden. Som att företaget stått för de av honom två ägda fritidshusen och betalat underhållet av dessa. Något som var helt oacceptabelt. På frågan om vad han ville göra med stugan utanför Tierp hade han bara sagt ”ni får eländet. Jag vill aldrig se det mer”. Så därför är det nu till salu till en reducerat pris. Den tidigare ägaren bor numera i Spanien och har problem med spriten. Hans före detta fru är omgift med en konstnär och bor kvar i villan i Djursholm. Sekreteraren och hennes man är skilda och bor på varsitt håll i Uppsala.

De satte sig i bilen och åkte till stationen. I väntan på tåget satt de kvar i bilen och pratade.
- Ska du inte slå till. Vi kan betala för bortforslande av bilen, sa Lisa Sandell
- Vilken historia du berättade, den borde skrivas ner, sa Arne.
- Jo du, fast ingen skulle väl tro på den.
- Nä, det låter lite mycket.
- Om jag köper kåken, kommer du och hälsar på mig.
- Självklart. Var i Stockholm bor du förresten.
- Bondegatan
- Då hälsar jag hellre på dig där. För jag har bestämt för att flytta. Det känns tomt och isolerat i stugan, sedan min man dog i höstas.
- Det var ledsamt.
- Jo, men på slutet led han så, att det nästan var skönt för honom att dö. Han var också betydligt äldre än mig. Jag skäms att erkänna det. Men det var en lättnad när han gick bort. Nu har jag bara en liten hund, en Jack Russel. Är du gift?
- Nä, jag är änkling. Min fru omkom på Estonia.
- Det måste varit svårt att komma över
- Ja, helt kommer man väl aldrig över det. Men jag har ju kvar mina barn och barnbarn.
- Vi fick inga barn fast vi försökte. Du är väl inte så intresserad av kåken. Det märker jag.
- Nej, jag har ångrat mig. När tänker du flytta förresten.
- Kåken är såld och jag har en etta i Hammarby sjöstad på gång. Det mesta av lösöret måste auktioneras bort. När det är klart drar jag.
- Om du vill kan vi träffas över en öl och köttbullar på Pelikan, när du börjat komma i ordning. Ring mig. Har du mitt telefonnummer?
- Ja, jag fick det av killen, som egentligen skulle visat dig stället.
Så kom tåget och de sa hej till varandra.
- Lova att du ringer!
- Jag lovar.

Peter