Hej vänner!

För några dagar sedan var jag deppad, när jag hörde på radio om nu vuxna personer som fått en neuropsykiatrisk diagnos som unga, som nu kände som det påverkat deras liv negativt. Jag gjorde ju under flera år runt en 40 sådana utredningar per år. Det blir ju rätt många till slut. Idag var det på radio ett inslag om de långa köer, som finns till barnpsykiatrin på sina håll. Då var det en flicka på 18 år som fått vänta länge på utredning och diagnos. När hon väl fått den hade det varit en väldig lättnad för henne. Diagnosen var högfungerande autism. Hon tyckte att hon därigenom fått ökad förståelse för sig själv och fått lättare att acceptera den hon var. Förhoppningsvis hade hon också fått större förståelse från omgivningen. När jag hörde detta tänkte jag ”jag kanske inte är så dum ändå”. Antalet barn och ungdomar som nog blivit hjälpta av mina insatser är säkert oändligt fler, än de som upplever att deras diagnos inte varit till nytta. För innerst inne vet jag att det är på det sättet, när jag inte är deppad.

Men något är fel i ett detta samhälle och denna tid. Det har väl alltid varit jobbigt för många att vara barn och tonåring. Men att många barn som är yngre än så, skall må så psykiskt dåligt, att de behöver psykiatrisk vård. Att dessa är så många att det bildas köer som på sina håll är årslånga innan de får hjälp. Man slipper numera påssjuka, röda hund och mässlingen. Det fick vi i min generation stå ut med. Jag tror antalet som barn som då sökte psykiatri var begränsat. Det var ta mig fan ingen idyll att växa upp på sextiotalet heller. Men jag har ändå en känsla av att den psykiska hälsan hos barn då var bättre. Fast det vet jag egentligen inte. Nu mår barn ofta dåligt och deras föräldrar också. Halva befolkningen medicinerar väl snart mot depression, för att stå ut. Vad jag förstått är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till längre sjukskrivningar. Något är fel. Fan vet vad.

Det finns frågor som man nästan inte vågar ställa med anledning av detta. För det är som att svära i kyrkan. Som om det verkligen är bra för alla små barn att gå på förskola. Nu är ju samhället organiserat på så sätt att det är nödvändigt, att de flesta barn börjar där, redan när de är runt året. Är det egentligen så jävla bra. Svårigheten med att undersöka sådant är ju att vi människor är så olika. Det som kan vara positivt och utvecklande för några, kan vara ett elände för andra. Men om den psykiska ohälsan hos barn ökar, måste man ju utan skygglappar våga ställa även obekväma frågor.

Själv tyckte jag, av olika skäl, inte att det var speciellt kul att vara barn. Ofta rätt jobbigt och oroligt. Dessutom tyckte jag inte om att gå i skolan. Vilket är besvärligt, när man var tvungen att vara där hela dagarna. Mycket av min tid gick åt till att dagdrömma och tänka på annat. Vissa ord kunde direkt trigga frånkoppling av hjärnkontoret, från det aktuella till dagdrömmarnas land. Det räckte med att pedagogen sa ”grammatik”, så var jag på en öde ö som Robinson och funderade på hur man skulle bygga en fälla, för att fånga fisk att äta. Eller att vi uppmanades ta upp våra ”arbetsböcker” för att jag skulle bosätta mig i Kanadas vildmark och bli en skogsman. För det var så oerhört tråkigt att i en arbetsbok få en fråga och därefter leta reda på svaret i boken bredvid, för att sedan ordagrant skriva ner detta svar i arbetsboken. Mycket av skolarbetet såg ut så när jag gick i skolan, tror jag. För jag minns inte riktigt, för jag tänkte på annat.

Det är fredag och jag skall göra en pastasås. En ”ragu” som man säger i Italien. Men den här gången tänker jag inte använda köttfärs utan högrev. Det är väl mer likt originalet. Men kommer kräva mer arbete. Köttet skall skäras i centimeterstora bitar. Lök, morot och selleri skall också fixas till på samma sätt. Jag måste kila upp till bolaget och köpa vin att ha i grytan, plus en flaska att ha i mig och M. Sedan skall de koka i många timmar. Sedan får man välja. Skall jag ta tagliatelle eller penne som pasta. Sådant får man fundera på en fredag som denna. När ljuset kommer åter efter några veckors mörker.

Det skall visst bli ett jävla väder i helgen hörde jag. Storm, regn och snö utlovas det. Det är januari 2022 efter vår herre Jesus Kristus födelse. Vilket samtidigt är år 67, efter min dito.

Trevlig helg

Peter