Hej vänner!

Igår var det en fin vinterdag, men lite kall och blåsig. Nu tycker säkert mina norrländska vänner att jag är lite löjlig som beskriver en dag då det är bara någon minusgrad som ”kall”. Men jag har frusit mer här på Gotland när det är någon minusgrad, än i Norrland när det är 20 minus. Men det mesta jag frusit var en gång i Belgrad och då var det också bara någon minusgrad. Just kombinationen fukt och blåst, är jävligt jobbig och kall. När jag var i Belgrad var detta Jugoslaviens huvudstad och ett kommunistiskt land. Jag bodde hos en gammal dam som hyrde ut ett rum till folk, som inte hade råd att bo på hotell. Toaletten fanns på gården och behållaren satt uppe vid taket och slangen ner till muggen var lagad med trasor och snören. Så när man spolade var det som en jävla fontän. Man fick ta tag i kedjan man spolade med och ställa sig utanför när man spolade, om man inte ville bli blöt. Tanten hade en son som studerade i Moskva, om jag förstod det hela rätt och det var i hans rum jag sov. Hon ville ha så lite betalt att jag skämdes och gav henne mer än hon ville ha, fast jag var rätt fattig själv.

Men snön har alltså kommit även hit till Visby och det är vackert som Visby är när det har snöat. Det finns förresten en vacker dikt av Werner Aspenström, som jag alltid tänker på när det har snöat. Werner Aspenström gillade förresten katter, så jag gissar att han var en bra karl. Folk som gillar katter brukar vara det. Så här vackert skriver Werner Aspenström:

Snöbrev

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig
syster på en blå veranda
en hälsning att jag tänker stanna
att jag kanske aldrig återvänder.
Jag har druckit ett vin av snö
jag älskar en kvinna av snö.
Av snö är ryttaren och hästen
som nu bär brevet till din dörr.

Kanske är det det, som det här jävla viruset ställt till. Jag har blivit en ”snömänniska” som vandrar runt i kylan. Ibland tänker jag på jobbiga minnen. Vilket livet egentligen är för kort för att tänka på. Men det tänker jag trots detta på, fast jag inte vill. Kanske håller jag på att bli en snömänniska som ”behöver lyftas av en våg och genomströmmas av en okänd kärlek.”. Vi gubbar på 66 år har ett stort behov av att genomströmmas av detta då och då. Speciellt då vi fryser om fötterna. Katten gillar att ligga på mina fötter när jag går och lägger mig. Det är varmt och skönt i början. Men efter en stund blir det obekvämt och jag petar bort honom. Men så fort jag somnar smyger han dit och lägger sig igen. Så där håller vi på nätterna igenom.

Numera är jag förresten rätt måttligt förtjust i snö. När jag var ung gillade jag snö och att åka skidor. Men det var länge sedan jag gjorde nu. Sist jag gjorde det var här på Gotland. Jag hade köpt ett par vallningsfria skidor och tänkte att det var bekvämt att bara sticka iväg, utan att behöva valla. Men det visade sig att dessa skidor inte bara var vallningsfria, utan även glidfria. Dessutom åkte jag bedrövligt dåligt. Så det var inge kul och sedan dess har jag inte åkt skidor. Men det har inte varit mycket snö att åka på heller, de senaste åren här på Gotland. Nu är det kanske läge att göra ett nytt försök. Men jag misstänker att det inte är så mycket snö i skogen. Ibland skulle jag vilja bo i Norrland när det är vinter. Där det är riktig snö och man kan åka skidor. Fast ibland vill jag bo någonstans där det är varmt på vintern och slippa snön överhuvudtaget. Jag vet inte vad jag vill. Så jag blir väl sittande här och väntar på att pandemin går över. Medan jag blir alltmer än snömänniska. ”Alltid var det samma skärande vind som blandade snö med snö.” Handlar antagligen om gotlandsvintern.

Det var förresten länge sedan jag skrev om något ord i bibeln. Jag läste om någon hycklande kristdemokratisk dam som tydligen varit abortmotståndare och medlem i massa föreningar för sådana personer. Men nu hade hon tydligen bytt åsikt och förnekar att hon någonsin varit en som velat förbjuda aborter. Då kom jag att tänka på ordet ”skrymtare”. Ett ord som man inte använder så ofta nu för tiden. Det betyder väl hycklare eller skenhelighet eller något sådant. Jesus själv har ju mycket att säga om den typen av filurer. Som när han säger: ”Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.” Just barmhärtigheten verkar ju vara en bristvara hos många människor. Det dör ju 10 000-tals kvinnor varje år i osäkra och olagliga aborter, i världen i länder där abort är förbjudet. Så ett sådant förbud stoppar ju inte aborter, men dödar och skadar kvinnor för livet. Vilket de som säger sig vara ”abort-motståndare”, struntar i. Det är otäckt och ett tecken på att man missat vad som är ”viktigast i lagen”.

Idag blir nog en fin vinterdag. Jag får väl gå en promenad och fånga denna dag. Försöka hitta små glädjeämnen att hålla uppe humöret med. Som att jag idag slipper äta någon maträtt som innehåller koriander. Vilket är skönt. Nu är det dags för en liten prommis.


Peter

 

Hej vänner!

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det är ledsam dag, då man tänker på att det tydligen inte finns några gränser för mänsklig ondska. Jag är ju född nio år efter befrielsen av Auschwitz. Det är ju datumet för denna händelse, som är datumet för minnesdagen. När jag var ung var det alltså fortfarande nära till Förintelsen och världen levde i dess skugga. Då trodde man kanske att den typen av galenskap som ledde fram till denna katastrof aldrig skulle upprepas. Hade någon då sagt att han var nazist, skulle han väl hamnat på låst avdelning. Så folk med den typen av åsikter låg jävligt lågt. Att förneka att Förintelsen ägt rum var ju då också uppenbarligen ett tecken på galenskap, då antalet vittnen och bevis var många. Nu är snart den sista med egna minnen från Förintelsen borta och kan inte själva berätta om det fasansfulla. De som fick leva sina liv i minnet av det som de utsattes för som unga. Som resten av sina liv fick vakna om nätterna i skräck och minnen av det som hänt. Själv tänker jag ofta på det och på hur det kunde hända och blir rätt ledsen.

Antisemitismen är ju tillbaka. Även i Sverige, där ett litet gäng nazister och en massa obehagliga typer från arabvärlden gör gemensam sak i sitt hat mot judar. Vad gäller de senare handlar det väl rätt mycket om att svenska medborgare med judisk bakgrund skulle ha ansvar för vad staten Israel hittar på. För detta skall de straffas, trakasseras och förföljas. Men samtidigt visar just detta behovet av att denna stat existerar, så judar har någonstans att fly när de utsätts för antisemitism. Det hade de inte när kristallnatten visade vartåt det barkade.

Den som inte kan historien, kan inte förstå nuet. I arabländer undervisas tydligen fortfarande i skolorna om att förfalskningen Sions vises protokoll är autentiskt. Högerextrema grupper använder nu tydligen ordet ”globalister” när de beskriver samma sak. Alltså att alla judar ingår i en hemlig sammansvärjning i syfte att ta över världen. I Malmö är det farligt att visa att man är jude och ha davidsstjärna om halsen och medlemmar i SSU är tydligen antisemiter. Det tog liksom inte slut ens efter Auschwitz, Treblinka, Bergen-Belsen tydligen. Vilket gör mig ledsen idag.

Peter
 

 

Hej vänner!

Den narcissistiska psykopaten och storljugaren som nyss var USA:s president sitter väl nu i sin håla i Florida tänker elaka tankar. Men hans möjligheter att ställa till det har väl minskat rejält får man hoppas. Istället har den ryska giftmördaren och tjuven börjat jävlas med hederliga människor värre än på länge. Så nu får man väl hoppas att även han kryper tillbaks under den sten där sådana där äckliga saker, brukar slingra runt när man lyfter på den. Men det ryska folket tycks bara ha oturen att få den ena grisen efter den andra som makthavare. Från tsarerna och framåt har det ju bara varit sådana som styrt detta stora land. Som bestulit dess folk på dess rikedomar och mördat de som satt sig emot. Det verkar aldrig ta slut.

Själv går jag mest runt och väntar på att bli vaccinerad. Just nu känns lite som mitt liv står på paus i avvaktan på detta. Jag försöker hitta på saker att göra för att få tiden att gå. Men egentligen vill jag inte behöva det utan få tillbaks en mer strukturerad och vardaglig vardag. Nu har 11 008 personer dött av det förbannade viruset och jag vill inte bli en av dem. Dessutom verkar det nu komma muterade varianter som är elakare än ursprungsvarianten. Det är tråkigt. För jag mår egentligen bättre än på länge, både kroppsligt och själsligt. Men som. biskop Frans Mikael Fransén så riktigt påpekar i sin bordsvisa:

”Ty en blomma är glädjen,
i dag slår hon ut,
 i morgon förvissnar hon redan.

Just nu, när Du kan, hav en lycklig minut

och tänk på den kommande sedan.”

Det får man tänka på. Jag oroat mig alldeles för mycket för än det ena och än det andra i livet. Det måste jag sluta med. För livet är kort och det är rätt onödigt att tänka för mycket på tråkigheter som man varit med om och oroa sig för framtiden. Men från och med nu skall jag bli en bättre människa vad gäller detta. Fast sådant har jag sagt förut utan att det fungerat något vidare. Många har den hårda vägen fått lära sig att ”vin, kvinnor och sång ” också kan innebära bakfylla, samvetskval och ångest. Man mår ju inte bra av sådant. I min numera mogna ålder inser man att leva i nuet gör man bäst, genom att äta ordentlig mat, vara försiktigt med alkoholhaltiga drycker samt röra på sig varje dag. Numera också genom att hålla visst avstånd till de flesta av sina sina medmänniskor samt tvätta händerna ordentligt. Tvätta händerna har jag förresten alltid varit noggrann med. Som kamrat Katten skall jag leva i nuet och leva som den här dagen är den sista.

En liten spännande sak hände förresten precis för mig. Jag ville kolla att jag mindes ovanstående strof rätt ur Franzéns bordsvisa, så jag kollande i Wikipedia. Jag tänkte också se om det stod något intressant om Franzén. Om vem han var och varför han var så duktig på att både skriva dryckesvisor och psalmer. När jag läste så stod det i slutet av artikeln följande: ”Andra Franzén-ättlingar bär namnen Grafström, Kempe, Hernmarck, Lagercrantz, von Koch, Curman, Uddenberg, Kilander, Hazelius, Langenskiöld, Ekman, Uggla, Wachtmeister, Ankarcrona, Aminoff, Björkenheim, von Wendt, Linder och Westman.” Det visar sig alltså att jag är släkt med denne biskop och diktare. Det hade jag ingen aning om. En liten överraskning minsann. Det känns fint att vara släkt med en biskop som utöver vackra psalmer skrev följande:



”Vem drog ej en suck över tidernas lopp? 

Dock sitt ej och dröm på kalaset! 

Här lev i sekunden, och hela ditt hopp 

se fyllas och tömmas - i glaset! 

Här sörj blott för glaset: om fullt, så drick ut; 

om tomt, så försänd det att fyllas; 

och minns, att det sköna och goda förut, 

sen glädjen och nöjet, må hyllas.”


Peter

 

 

 

 Hej vänner!

Det var nu länge sedan jag berättade om någon av mina släktingar. Men så kom jag och tänka på Nathanael Uddenberg. Han var ju en en känd fotograf i Stockholm i början på 1900-talet. Till hans ateljé på Hornsgatan kom ju många prominenta personer och mindre prominenta stockholmare för att bli fotograferade. Men det som gjorde Nathanael unik var att han ibland lämnade ateljén och släpade ut den stora kameran till någon av stadens parker eller gårdar och tog fotografier där. Sålunda finns det ett av Nathanael taget porträtt av Hjalmar Branting taget på Mosebacke med utsikt över staden i bakgrunden. Likaså ett av August Strindberg taget på Nytorget.

Nathanael var ju djupt religiös och aktiv i Baptist-samfundet. Han fru Karin hade han träffat i församlingsarbetet och hon var om möjligt ännu mer religiös än Nathanael. Hon var mycket upptagen med att fundera på hur mänskligheten skulle hantera den arvsynd som tvingade oss att för att bli flera hänge oss åt köttsligt umgänge. Som tur var det ytterst sällan Nathanael var intresserad av sådant snusk och var han det brukade Karin först släcka lampan och sedan be om be gud om förlåtelse för den kommande synden. Hon brukade be länge och intensivt, så ofta somnade Natanael innan det blev något. Vilket Karin tog som ett tecken att hennes böner besvarats av vår herre.

Men i sitt yrke var Natanael alltså erkänt duktig och kunnig. Han hade till och med fått avbilda kung Gustav V strax efter trontillträdet 1907. Ett utmärkt porträtt som han fått mycket beröm för. Så en dag kommer det in en rätt rund och rödblommig herre som frågar om Nathanael skulle kunna tänka sig att under sommaren ta ett uppdrag. Det var så att mannen ifråga var konstnär och hade tänkt sig att med fotograferingskonsten först avbilda det han senare skulle måla i olja. Han kom också med ett mycket generöst erbjudande om betalning, om Nathanael åtog sig uppgiften. Arbetet skulle utföras I Dalarna och Nathanael skulle utöver betalning för fotografierna, få bo i en stuga med plats för det som krävdes för arbetet. Nathanael som ofta inte hade så mycket kunder sommartid tyckte förslaget lät intressant och tackade ja.

När han kom hem till fru Karin berättade han att han fått ett uppdrag i Dalarna och skulle bli borta några veckor. Han berättade också om hur välbetalt detta uppdrag var och att de när det var klart skulle kunna åka på Baptisternas sommarläger på Öland och inköpa en ny säng till hemmet. När Karin frågade efter namnet på herren som kommit med det generösa erbjudandet tog Nathanael upp ett visitkort han fått och läste ”Anders Zorn”. Konstigt men fint namn tyckte Karin. Hon tyckte hört det någonstans.

Så Nathanael packade i juni sina saker i några stora koffertar och beställde stadsbud, för att få hjälp att bära dem till tåget. För på den här tiden var en kamera ingen liten sak som man tog med sig i ficka precis. Den var stor som ett litet kylskåp och stod på ett rejält stativ. Dessutom fick Nathanael ta med sig tio kilo glasplåtar och annat som behövdes för arbetet. När han kom fram till Mora, möttes han av en bil med herr Zorn som forslade honom till den lilla stuga där han skulle få bo. Det var ett utomordentligt trevligt ställe.

Nästa dag skulle arbetet börja och det skulle utföras vid en sjö i närheten. Så Nathanael ställde upp sin kamera och konstnären gick för att hämta modellerna. Dessa visar sig var två lite runda kullor som kom glatt fnittrande gående genom skogen. Men Nathanael blev mycket överraskad när dess unga lite runda damer började klä av sig sina kläder. Men han tittade åt ett annat håll och tänkte att de väl skulle sätta på sig något speciellt för måleriet. Kanske något antikt eller krigiskt. Men de skulle de inte alls. De gick ut i vattnet spritt språngande nakna och instruerades av konstnären Zorn hur de skulle stå. Sedan sa han åt Nathanael att ta ett kort av damerna ifråga. Nathanael som inte hade sätt några nakna kvinnor sedan han tjuvkikat in i Strömbadets dambastu som tonåring, blev liksom överväldigad av denna nakenhet. Dessutom kastade damerna rätt fräcka blickar på honom. Nathanael blev alldeles darrhänt av detta och fick svårt att ställa in skärpa och hålla reda på exponeringstiderna. Han försökte men blev allt mer nervös och fumlig. Illröd i ansikten och stammande av nervositet snubblade han runt och försökte förklara att han måste ta om korten en gång till för att de nog inte hade rätt skärpa.

Men Zorn såg hur det var fatt och sa att Nathanael nog behövde ta något lugnande om nakna damer hade den effekten på honom. Så de gjorde ett avbrott i arbetet och Zorn beordrade Nathanael att ta en sup. Nathanael var ju inte van vid starkare drycker än nattvardsvin, så redan en sup fick viss effekt på hans nerver. Han fick av Zorn ytterligare en trots att han först sagt att han trodde det räckte med en. Men Zorn sa att han ju betalde bra för arbetet och då kan han inte ha en fotograf som ser som en hanhund framför en löptik och agerar därefter.

Men efter att fått detta nervlugnande elixir så kunde Nathanael arbeta som det var planerat. Han blev till och med lite skojfrisk, med de nakna kullorna och log och skrattade. När fotografierna var tagna åt man gemensam lunch i solen och hade en trevlig eftermiddag. På kvällen framkallade Nathanael plåtarna och gav dem till Zorn som blev mycket nöjd. ”Ett utmärkt arbete som kommer vara till stor glädje i vinter. Dessutom slipper ju kullorna klä av sig när det blir kallt och otäckt”. Så fortsatte dagarna. Nathanael for runt i Dalarna och fotograferade nakna kullor och för att inte bli för nervös av att de var barfota över hela kroppen, så tog han några supar. Men efter en tid blev hela situationen mindre laddad för Nathanael och han behövde väl egentligen inte dessa glas. Han fortsatte dock att ta en sup för säkerhets skull.

Han fick brev från fru Karin som började undra om han inte skulle komma hem snart. Han hade ju nu varit borta i nästan två månader istället för i två veckor. Men Nathanael svarade bara kort att arbetet var mer omfattande än vad han planerat. I augusti skulle han fotografera på en fäbod och modellen var här en mogen dam med den junoiska kroppsform som konstnären uppskattade. Hon skulle stå i bastun och tvätta sig. Men för att inte känna sig generad krävde hon att Nathanael också skulle klä av sig näck. Nathanael sa först att han inte ville. Men i så fall blir det inget av, sa damen ifråga. Så för att slippa åka tillbaks med oförrättat ärende tog han av sig kläderna, efter att tagit inte bara en utan två rejäla supar. Så stod han där ensam med en naken mogen dam, som såg att Nathanael minsann uppskattade hennes skönhet och blev lite glad över detta. Han stannade där några dagar och åkte sedan till Zorn och lämnade över sina bilder.

Någon dag senare kom hans fru Karin till hans lilla stuga som en överraskning. Han hade nämligen inte svarat på hennes brev på mer än en månad. Hon finner då Nathanael i en stuga full med fotografier av nakna kullor och med tre flaskor tiodubbelt renat på bordet. Hon ser sig om en stund i denna syndens boning och rusar sedan ut. Skilsmässan går igenom samma år och Nathanael utesluts ur församlingen och man ber för att han skall utsättas för en särskild het skärseld och därigenom eventuellt slippa från det helvetets straff som han så väl förtjänade. Men sannolikheten för det antogs vara liten.

Men Nathanael stannar i Mora och Dalarna och blir där en uppskattad fotograf. Han blir också rätt förmögen, då han en gång om året åker till Paris och säljer bilder på nakna kullor. Något som fransmännen uppskattade och det är därför dessa kort kallas ”franska kort”. Tre år senare gifter han sig med damen han träffade på fäboden och de levde lyckliga därefter. Men till Paris blev det inga resor efter detta.

Peter

Hej vänner!

Så är det förhoppningsvis över och den helknäppa och oerhört dåliga förloraren har flugit till Florida. Där vi får hoppas att han där gör ett besök i denna stats träskmarker och blir uppkäkad av en alligator. Men det är väl att hoppas på för mycket. Nu skall jag efter fyra år verkligen försöka sluta tjata om den fjantiga, men farliga lögnhalsen. Han gjorde ett sista försök att förstöra demokratin och förlorade. Detta trots att han skickade fram sina dummaste, trognaste och mest galna stormtrupper. Men det hade han som tur var inget för.

Maria har dragit till Stockholm så jag och katten är ensamma. Han sover på sängen bakom mig. Ni som följer min blogg vet att jag varit bekymrad över honom den sista tiden. Men nu har det fungerat bra i rätt många dagar och han har bara pissat där han ska. Jag hoppas det fortsätter på det sättet. För katter som pissar i fåtöljer ligger rätt löst till. Fast det säger jag bara. Han skulle antagligen kunna pissa ner hela lägenheten, utan att jag skulle förmå mig att avliva honom. Jag har börjat slänga ut honom en kvart på morgonen och en på eftermiddagen, fast han inte vill. Det tycker han är taskigt. Men jag tror att det är bra för honom och hoppas att det också gör att han blir sitt gamla vanliga jag igen. Hittills verkar det funka.

Men han är alltså en gammal katt. Han är 17 år, vilket visst är 84 kattår såg jag. Det är ju en mogen ålder. Den nya presidenten i USA är visst 78 år. Men han påbörjar minsann ett nytt jobb trots att han inte är purung precis. Han är jämnårig med Paul McCartney. Men Mick Jagger är bara 77 år. Dylan är 79, men sjunger fortfarande att han tycker det är bra att vara ”Forever Young”! Så mina tonårsidoler börjar övergå till att bli mina åldrings-idoler. De har ju på något sätt följt mig genom nästan hela livet. År 1963 var jag nio år och såg Beatles på TV. Jag kommer faktisk svagt ihåg det. Men jag vet inte om jag tyckte de var så himla bra. Men efter några år tyckte jag att de var jättebra. Det tycker jag fortfarande. Det var ju mycket snack om deras långa hår när de slog igenom. Många vuxna var väldigt upprörda över denna frisyr. Varför vet jag inte riktigt. Den blev väl någon sorts symbol för moraliskt förfall och upplösning av normer. 

Men vi långhåriga, blev för det mesta minsann vanliga småborgerliga typer, vi också. Hederliga skattebetalare som skötte oss och betalade våra räkningar. Vi som i 12 månader trampade runt i uniform och lovade försvara både kung och fosterland. Vad gäller kungen gick det väl rätt bra förutom att han hamnade i dåligt sällskap, stackarn. Sprit och galanta damer, om jag förstått det hela rätt. En tråkig historia. 

Men vad gäller fosterlandet gick det ju ännu sämre. Vilket jag mår dåligt av när jag tar del av nyheterna. Jag är rädd för samhällsutvecklingen och allt otäckt som händer. Fan vet hur det kommer sluta. Det känns ibland som jag läser rapporter från ett främmande land. Någon sorts blandning av Al Capones Chicago, Siciliens maffia och Orcherna ur ”Sagan om ringen” har slagit klorna i Körsbärsdalen. Hur fan gick det till? Det finns ju städer i detta land som man knappt törs besöka för kriminaliteten verkar gjort gatorna osäkra. Jag vet inte om jag vill bo i ett land där det är på det sättet. Så jag vill flytta hem till Sverige igen. Det var ju ändå mitt hemland. Som jag alltså i ”Krigsmans erinran” 1972 lovade försvara. Landet där man en gång i tiden, varje morgon sjöng ”Du klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud.” Men det var länge sedan solen steg upp och jag lever sedan månader i ett grått mörker. Sannolikt för att gud har övergivit oss, på grund av vår brist på tramporglar, tro och förtröstan. Så det är lite mitt fel att det är jämngrått och molnigt nästan jämnt. Men det är smällar man får ta.

Själv är jag ju bara 66 år och känner mig rätt ung och pigg för närvarande. Det är bara det förbannade viruset som gör att jag känner mig lite gammal ibland. För det har ju oförskämdheten att främst ge sig på lite äldre människor. Jag är väl lite för ung för att ingå i den värsta riskgruppen. Men för något år sedan blev jag påmind om min dödlighet. Vilket gör att jag blev lite rädd för vad ytterligare en åkomma skulle kunna ställa till. Men än fungerar min kropp som den skall och blir jag bara vaccinerad, kommer jag kanske bli i toppform till våren. Signalsubstanser och hormoner kommer överskölja mitt nervsystem och jag kommer se världen som genom ett rosa skimmer. Lust, kärlek och glädje kommer åter fylla mig och likaså champagne serverad med sparris och hollandaise. Ty jag kommer då konstatera, att jag överlevt ytterligare en vinter.

För jag tycker det är kul att leva och är rädd för att dö. Nu har visst sådär en 10 500 människor dött av viruset. Även rätt många i min ålder. Jag har bestämt att jag inte skall jobba förrän efter det jag blivit vaccinerad. Det känns lite jobbigt, när jag blir ombedd att göra utredningar i skolor och där jag skulle behöva sitta nära de jag utreder. För jag har alltid varit dålig på att säga nej. Så när jag nu gör det, känner jag mig som en illojal svikare på något sätt. Jag känner någon sorts löjligt behov av att behöva förklara och ursäkta mig, fast jag är pensionär och inte har någon som helst skyldighet att jobba och utsätta mig för smittrisk. Det får ta mig fan räcka med den åkomma jag har och de rädslor som följer med den. Men som sagt, jag längtar efter att bli vaccinerad och hoppas det snart kan ske. Ge mig de förbannade sprutorna nu, så skall jag i utbyte jobba gratis ett halvår. Undra om man kan föreslå region Gotland detta och tränga sig före i kön?

Men jag känner mig ibland gammal. Men det har jag gjort rätt länge. Som jag inte längre hänger med och förstår samtiden och känner mig främmande inför den. Jag försökte en gång spela dataspel. Prövade flera stycken, då de barn och ungdomar jag träffade ofta berättade att de spelade sådana. Men vilket jag än prövade, tyckte jag det var jättetråkigt. Kanske för jag var rätt värdelös på spelen och bara dog eller förlorade. Med det berodde nog också på att jag tyckte hela grejen var tråkig och rätt snabbt slutade anstränga mig. Det finns ju folk som tycker det är så kul att spela dataspel att de utvecklar någon sorts beroende av den verksamheten. Men att jag skulle drabbas av sådant missbruk, finns det ingen risk för. Det är ju bra. Ty som Cornelius sjunger är ”summan av våra laster konstant” och att då vara dataspelberoende skulle ju, på ett tråkigt sätt, bli en last som man kunde använda till något roligare. Som att kramas ”länge länge” som Bamse och Brummelisa gjorde en gång, om ni läst den tidningen.

Ute kvittrar gråsparvarna som tokiga. USA har fått en riktig president. Katten pissar i sin låda och jag lever. Idag tror jag det blir kokt torsk med äggsås.

Peter

 

Hej vänner!

Utanför mitt fönster filar en talgoxe och gråsparvarna tjattrar som om det är vår. Men det är det inte. Det är lånt kvar till den kommer. Likaså till jag får bli vaccinerad mot viruset. Jag ringde vårdcentralen och frågade igen när det kunde tänkas vara min tur. Sjuksyrran som svarade lät trött och kunde inte ge några som helst besked. Hade jag haft hemtjänst hade jag fått sprutan. Ett tag tänkte jag säga att så var fallet. Men jag gissar att det hade avslöjats och då hade man fått skämmas.

Skam och skuld är förresten jobbiga känslor. Skuld är ju ändå rätt bra att man känner. För rädslan för den obehagliga känslan gör ju att man knallar på på den smala vägen och inte ger sig ut på dåligheter. För gör man det så kan man inte sova gott på natten. Utan då ligger man bara och ältar, vilken dålig människa man är. Det vill man inte vara med om.

Men skam är nästan värre, tycker jag. För då är det ju inget dåligt man gjort som plågar en, utan att man i sig själv är en dum, dålig, ful och otillräcklig figur. Man behöver inte gjort något alls. Man bara är en bedrövlig människa. Nu när jag är 66 år så måste jag säga att jag faktiskt aldrig gjort något allvarligt, som gör att jag förtjänar straffas så hårt med skuld och skam. Jag har väl inte varit perfekt precis. För jag är ju en människa och sådana har fel, brister och tillkortakommanden. När jag var ung kunde jag både känna skuld och skam för sådant, som jag idag kan le åt och tänka: ”hur fan kunde jag tycka det var så allvarligt”. Jag har ju varken mördat, slagit, bedragit, bestulit eller på annat sätt varit elak, mot en en medmänniska på 66 år. Någon gång har jag väl sagt något dumt, småljugit en vit lögn och gjort mig lite bättre och intressantare än jag är. Men på det kan jag nu se på, med visst överseende. Man är ju inte mer än människa.

Jag har faktiskt några gånger i livet blivit utsatt för orättvisor och elakheter som gjort mig väldigt ledsen. Det är rätt sällan jag tänker på detta. Men när jag gör det blir jag deppad. Så jag försöker låta bli att tänka på dessa erfarenheter. Ibland dyker de upp som blodiglar i minnets dy. Fast de som utsatt mig för detta har utan undantag varit riktiga stolpskott. Själv har jag förresten en gång varit dum mot en socialdemokrat för jag var sur på detta parti, av någon anledning som jag glömt bort. Det var löjligt, barnsligt och onödigt och det skäms jag fortfarande för. Vilket inte är mer än rätt!

Det finns ju människor som varken verkar känna skuld eller skam. De är otäcka figurer som man bör undvika som pesten. De är liksom mänsklighetens jättevirus som man bör hålla på avstånd och undvika att ta i hand. De riktigt allvarliga fallen, som TokTrump, GiftmördarPutin med flera, borde låsas in på en låst avdelning på någon institution i norra Sibirien.

Jag kom att tänka på motsatsen till skuld och skam. Jag vet inte riktigt vad det är. Men kanske är det stolthet. Då kom jag att tänka på Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar”. I den står det ju: ”Skäms inte för att du är människa,var stolt. Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Det tycker jag är fint skrivet. 

 Peter

 

 

Hej vänner!

Det har snöat idag på morgonen. Så det är vitt och fint på hus och träd i Visby. Jag borde väl gå ut. Men jag har ingen lust. Katten ligger och sover bakom mig. Han har inte pinkat på något olämpligt ställe sedan förra veckan och jag hoppas det har gått över. Men innan dess hann han pinka i en väska och två fåtöljer. Det var rätt jobbigt att tvätta dem och få bort lukten av kattpiss. Men det gick, trots allt. Sedan sprejade jag med ”fy-sprej” och hoppas att det kommer att fungera. Jag hade tid hos veterinären igår. Men hon var sjuk och fick ställa in. Nu har jag en tid nästa vecka och går väl dit, även om det verkar fixa sig. 

Jag köpte förresten en grej från apoteket som skall avge någon typ av lugnande feromon för katter. Men jag tycker han verkar lika lugn som innan. Han har inte velat gå ut sista tiden. Han tycker väl att det är för kallt och otäckt. Men jag tror jag skall tvinga ut honom en kvart varje eftermiddag, fast han inte vill. Kanske hade hans konstiga jävla idé, att göra med att han inte kunde bestämma sig för vad han ville. Stanna inne eller gå ut. För han har varit jävligt ambivalent kring detta den sista tiden. Gått fram till dörren och jamat. Men när jag öppnat har han vänt på klacken och gått in igen. Antagligen är han förbannad för att vädret är för kallt och otäckt och tycker det är mitt fel. Han tycker väl att vi borde åka till Sicilien eller Mallorca och är sur för att vi inte gör så. Han är faktiskt väldigt bortskämd och vill bestämma allt. Han tänkte väl att om du inte ordnar bättre väder skall jag pissa på din stol, gubbe!

Igår gick jag en långpromenad igår längs havet. Då såg jag en havsörn sitta på en sten. Det är nära till naturen i Visby. Det är ju nära till kulturen också. För Visby är en vacker stad. Fast om det fortsätter med all ombildning av hyreslägenheter till lägenhetshotell och av alla småhus till sommarställen, för rika människor, så kommer snart hela staden vara en kuliss vintertid. Död som Gröna Lund är från oktober till maj. Det skulle vara ledsamt. Redan nu är det trist med allt som är stängt vintertid och alla mörka fönster.

Det är väldigt vad det ljugs och hittas på nu för tiden. Det är fullt på internet, med idéer om sammansvärjningar om att det finns ett etablissemang, som döljer fakta och sanningar för människor. Alltifrån att Corona sprids via telefonmaster, till det gamla vanliga att en judisk konspiration styr världen. Så har man foliehattarna som menar att barn får autism av att vaccineras och att ADHD inte finns.  Men det är väl bara att inse att forskning och fakta, inte biter på folk som ser alla invändningar, som en del av den allmänna sammansvärjningen. ”Det där att jorden är rund säger du bara för att lura mig, jag har tittat efter själv och den är ju jätteplatt. Professor Onan Runke vid universitet i Moldau, säger samma sak. Han är ju en auktoritet på området, till skillnad från dig, din politiskt korrekta tråkmåns, som låter lura dig av alla lögnaktiga journalister och pk-politiker. Jag har massor med kompisar som tycker som jag och då måste det vara sant.”

Det finns ju i bibeln tio bud som där påstås ha kommit till Moses från gud själv på Sinai berg. Men själv tror jag att det nog mer var en sammanfattning av någon sorts medfödd känsla för vad som är moraliskt riktigt. Hur som helst är det utmärkta bud som folk borde följa och som de flesta normala människor också följer. För där står tydligt att man inte skall dräpa, ljuga, stjäla, vara otrogen, vara avundsjuk och allmänt bedrövlig. Så tycker tydligen gud att det skall vara och jag håller med honom.

Men när någon vill påminna mig om världens elände och politik tycker jag det är jobbigt. Jag kan vara på rätt bra humör innan. Men sedan blir jag påmind om att det finns mycket att vara ledsen över. Det är ju inte så att jag inte vet det. Tvärtom kämpar jag lite med att hålla världens ondska borta från mina tankar. Det går inget vidare. Man påminns om allt elände så fort man sätter på radion eller TV:en. Jag försökte se ett TV-program härom kvällen. Då kom det ett reklaminslag för någon organisation som ville hjälpa djur i fångenskap. Djur som används i turistindustrin för att folk ta kort på dem och på någon dum jävel, som vill bli fotograferad bredvid dessa stackars djur. Bilder på djurplågeri av värsta slag. Sådant där fastnar i huvudet på mig ännu värre än tidigare och dyker upp långt efteråt och får mig att må dåligt. Likaså när jag läser om all jävla kriminalitet som förpestar detta lilla land vid polcirkeln. Då blir jag också ledsen och tycker allt är ett jävla mörker.

Jag är rätt mallig för att jag har så duktiga och fina döttrar. Det är nog det jag är mest glad för av allt. För de är fina tjejer med hög moral och som i grunden delar tron på rättvisa och rättfärdighet. När jag tänker på det, blir jag glad och tänker att det trots allt finns mycket att vara glad över. Som barn och barnbarn. Samt att jag får äta mig mätt varje dag och har en varm bostad att bo i. Men när jag skrev detta slog det mig att det finns massor av barn i världen, som just nu bor i tält är hungriga och fryser. Det är ju själva fan att man behöva känna sig deppad, över att man har det bra också. Men sina fina barn och barnbarn kan man vara glad över och bara glad!

Nu vill jag bara bli vaccinerad mot virus-helvetet och få återgå till mitt liv. Jag längtar faktiskt efter att börja jobba lite igen, om det finns något jobb för mig kvar när dem här tiden är över. Men nu har över 10 000 dött av denna otäcka sjukdom bara i Sverige. Rätt många i min ålder också. Själv vill jag absolut inte dö. Men det kommer jag att göra, fast jag inte vill. Jag ser dock ingen anledning att göra det just nu. Så jag håller avstånd och tvättar händerna och försöker skjuta upp döendet så länge det går.

Författaren och syndikalisten Stig Dagerman skrev ju korta dikter i tidningen Arbetaren på 40- och 50-talet. Han kallade dem för dagsedlar. Nedanstående skrev han den 3 mars 1954. Vilket också är mitt födelseår förresten.

”Jorden kan du inte göra om. 

Stilla din häftiga själ. 


Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 


Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 


En hungrande människa mindre betyder en broder mer.” 


Rädda Barnen: Swisch 902 0033. Skriv: FÖRÄNDRA


Peter
 

Hej vänner!

Klockan är 2:30 på natten och jag vaknade och kunde inte somna om. Jag drömde en mardröm förresten innan jag vaknade. Vilket jag sällan gör. Men nu gjorde jag det, vilket var otäckt.

Det händer ju mycket otäckt i världen också. Jag kunde ju lite malligt säga, ”vad var det jag sa”. För ni som läser denna blogg regelbundet, vet att alltid sagt, att den så kallade president som huserat i Vita Huset de sista åren, inte är som han skall å huvudets vägnar. Men jag är rädd att det kommer fortsätta hemska saker, även i fortsättningen. Han har ju många människor på sin sida och bland dem, ett helt gäng våldsamma extremister. Människor som tror på hans lögner och som i sina förvirrade nazisthjärnor, har fått för sig att de företräder folket. Men jag läste att de har många sympatisörer som tycker att det var bra när de stormade Kapitolium och uttrycker sympati och förståelse, för deras agerande. Historien upprepar sig på något sätt. Jag tänker riksdagshusbranden i Berlin 1933 när jag läser om eländet.

I mitt förra inlägg skrev jag om författaren och krigshjälten Harry Järv och hans tankar kring hur det demokratiska samhället, med dess tolerans, skall hantera de intolerantas utnyttjande av dess fri och rättigheter. Var gränsen går för hur man får utnyttja dessa. För det går ju en gräns någonstans. I Sverige får man exempelvis inte ”hetsa mot folkgrupp”. En lag som säkert kom till för att massmördandet under förintelsen, inte skulle upprepas. Fast det har ju hetsats till nya folkmord och mord sedan dess.

Den västerländska demokratin är ju en väldigt kort historia. Så där 150 år som mest. Man hade ju haft någon sorts demokrati i Aten på 300-talet f.Kr. Men det var ju knappast en demokrati i vår mening. Även om det var en bra början. Men därefter har det ju mest varit diktaturer och förtryck i världen. Det har det förresten fortsatt vara på de flesta håll. Så demokratin är ingen självklarhet. De finns många som inte gillar den och tycker den ger röst åt sådana, som borde tystas. Som inte tycker som man, i deras ögon, bör tycka. Så vill man ha kvar demokratin får man minsann försvara den.

Hur mycket man måste ta i, i sitt försvar av denna styrelseform beror väl på om den är hotad eller ej. När den utsätts för hot, så är man nog tvungen att ta i, för att den skall överleva. För de som vill avskaffa den har ju aldrig tvekat att ta till våld, hot och lögn. Jag läste att en del tycker att det var fel att stänga av folkhetsaren och storlögnaren från Twitter och Facebook. Att han i yttrandefrihetens namn skulle få fortsätta ifrågasätta, att valet gick rätt till och uppmana och hetsa sina sympatisörer att sabotera, ett överlämnande av regeringsmakten. Att de som gör så är ”patrioter” och fina människor. Men det är ju tillgången till sociala media som till stor del lett fram till att demokratin i USA hotas av våldsverkare och fiender till demokratin. Jag tror att Harry Järv skulle sagt att hans hatiska twittrande och spridande av lögner, är ett sådant hot mot det demokratiska styrelseskicket, att det är rätt att förhindra detta. Borde nog gjorts för länge sedan.

Hitler hade inte tillgång till sociala media. Men hade han haft det hade han säkert även i dessa spridit ut att Tyskland egentligen vann Första Världskriget. Det var bara judarnas dolkstöt och sabotage, som ledde till allt elände som följde. Han lyckades ju sprida sådant utan tillgång till Twitter. Men med tanke på följderna är det tveksamt om det var så klokt att inte förbjuda honom att sprida sådana idéer. När demokratin hotas måste den nog försvara sig. Även om det medför inskränkningar av friheten för vissa individer. Om man vill ha den kvar vill säga.

Winston Churchill sa ju: ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Vilket det ligger mycket i. För den är krånglig, ofta ineffektiv och leder till konflikter och bråk. Men den är trots allt bra mycket bättre än diktatur. Oavsett vilken jävla ytterlighet på den politiska skalan, som den representerar.

Vi har passerat 1984 för länge sedan. Men George Orwells roman 1984 känns otäckt nära. Vi har ju lärt oss ord ”som alternativa fakta” och ”journalister är folkets fiende” och ett oändligt antal lögner. Ett nyspråk som påminner om de slogans som alla måste lära sig i Orwells bok:

• Krig är fred

• Frihet är slaveri

• Okunnighet är styrka

Trump kunde ju knappast ljugit ihop det bättre själv.

Peter

 

Hej vänner!

Det nya året börjar inge vidare. Som ni vet har jag redan före han blev vald ansett att den avgående presidenten i USA är en narcissistisk psykopat. Jag har under de år som gått, inte haft någon som helst anledning att omvärdera denna uppfattning. Karln är helt enkelt galen. Men det som verkligen skrämmer mig är att miljoner människor inte ser det, utan tvärtom stödjer och beundrar fanskapet. Det gör mig rädd. Hur fan kan miljoner människor kunnat stödja sådana som Hitler, Stalin, Mussolini och Trump, frågar jag mig. Det är helt jävla obegripligt även för mig, som borde begripa mig på människor. Visst kan man skylla på rädsla och maktlöshet. Men det finns något annat som som är otäckt, tycker jag. Någon sorts beundran för styrka och det som Harald Ofstad beskriver som förakt för svaghet. Men å andra sidan föraktar jag dem som stöder den jävla Ronald McDonald, som nu säkert sitter och planerar nytt jävelskap. Vilket jag tycker är jobbigt. För jag gillar inte att förakta medmänniskor. Men det gör jag lik förbannat, vad gäller miljoner amerikaner som verkar så dumma i hela huvudet, att de går på en sådan persons lögner och skitsnack.

Jag har nog inte riktigt velat se att min kompis Katten har börjat bli senil. Han har det senaste året gått runt och låtit som han vill något, men inte vet vad. Som han är orolig för något, utan någon begriplig anledning. Han kan också ha ätit precis, men verkar ha glömt det. Ibland blir han sittande i ett hörn och tittar ut i det blå. Det värsta är att han har börjat kissa på ställen inomhus. Vilket aldrig hänt förr. Han har ju antingen gått ut eller gått på sin låda och det har aldrig varit något problem. Jag får först tvätta noga och sedan spreja med en speciell sprej som tar bort doften av kattpiss. Vilket den faktiskt gör. Men då luktar det sådan sprej istället. Visserligen betydligt bättre än kattpiss, men inte bra. Jag tror att jag kanske måste ta bort honom. Men blir ledsen bara jag tänker på det. Han är ju 17 år, vilket är rätt mycket för en katt. Jag skall beställa tid hos veterinären och fråga om det finns något att göra. Hoppas det.

Som det står i psalmen ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer”. Vilket minsann gäller både katter och människor. Ibland tänker jag på att jag om tio år kommer vara 76 år. Det är jobbigt att tänka på. Samtidigt är det ju på ett sätt en uppmaning att ta tillvara de kommande åren och inte oroa sig så mycket för det ena eller andra. Men för närvarande måste man tyvärr oroa sig för virushelvetet. För annars kanske man inte blir ens 76 år, utan betydligt mindre, om man har otur. Det vill man inte vara med om. Man vill ju inte snubbla på slutvarvet, när man sprungit med så länge. Så jag håller avstånd och tvättar händerna.

Utanför är det som vanligt gråväder. Men man måste väl trots det ut på en prommis. Inte för jag har någon större lust. Jag har förresten satt en surdeg för första gången i mitt liv. Den ser grå, misslyckad och tråkig ut. Men den kanske kommer igen. Det har hänt mig flera gånger i livet.

Peter

 

Hej vänner!

Klockan är 1:41 på natten och jag kan inte sova. Det beror på att jag somnade en stund på kvällen när jag löste korsord. Så nu är jag pigg som en mört. Men numera gör det inte något för jag behöver ju inte gå till jobbet i morgon. Förr tyckte jag det var jättejobbigt när jag inte kunde somna och visste att jag skulle få kämpa mig genom nästa arbetsdag. Det är skönt att slippa tänka på sådant för det mesta, nu för tiden.

I USA fortsätter galenskapen och tycks bara bli värre. Man får hoppas att det snart är över och att den äckliga varelse som styrt detta land snart kryper tillbaks under den sten där han hör hemma. Eller låses in på någon institution som tar hand om den sortens individer.

Jag skrev för några månader sedan att jag tycker det är jobbigt att känna förakt. Det är ju också förbundet med en känsla av överlägsenhet och att vara bättre än de man föraktar. En känsla som jag inte gillar att känna. Men det är bara att erkänna. Jag känner ett intensivt förakt för de som stöder den jävla slemsvampen och som är för dumma för att genomskåda hans lögner och allmänna galenskap. Nu hoppas jag att stormningen av kongressen blir slutet på denna hemska historia. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Man trodde inte något sådant kunde hända och att demokratin kunde utsättas för ett sådant hot. Men den skall man inte ta för given. Den finlandssvenske författaren och krigshjälten Harry Järv, har ju i en bok tagit upp detta problem. Hur skall demokratin behålla sina friheter, när de används av dess fiender till att inskränka dessa. Som jag förstår det menar han att det finns det gränser och när det gäller, får de som tror på demokrati försvara sig. Att det finns gränser för vilken tolerans man kan visa de intoleranta. Om man uppmanar till förstöra eller hota det demokratiska styrelseskicket, så skall man riskera bli inlåst tills man kommer på bättre tankar. Harry offrade ett ben för sitt lands frihet. Så vad han skrev, bör man tänka på, om demokratin och rättsstaten hotas av yttre och inre fiender. Oavsett om dessa är främmande makt eller extremister eller kriminella gäng och klaner.

Jag läste förresten ett inlägg på Facebook där någon socialdemokratisk sympatisör framförde att hon tyckte det var orättvist att socialdemokratiska ministrar fick på skallen, för att de inte följde de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten gett. Att det faktum att de gett sig ut och handlat i affärer, fast de själv avrått för detta inte var så farligt. Vilket det kanske inte var. Men sedan jämförde skribenten med tokigheter som andra politiker i andra partier gjort. Som festat med en influenser (vad det nu är) och åkt på födelsedagsfest till Israel etc.etc. Sånt där tycker jag illa om. Att man tror att ett misstag blir mindre, för att andra gjort något, man tycker är värre. Det är så jävla barnsligt. Som en liten kille som hittat något bus och säger: ”det var inte bara jag”. Ett fel blir ju inte automatisk ursäktat, bara för någon begått ett värre. Själv har jag minsann begått en del tavlor som jag fått stå för. Inte fan hade det hjälpt, om jag påpekat att jämfört med Quisling, var det skitsaker. Ränner man iväg och handlar grejer i ett köpcentrum, fast man just sagt till andra att inte göra så, är det dumt. Även om andra gjort värre saker.

Jag såg att det var en film på TV där sir David Attenborough berättad om den massutrotning av det levande som pågår. Jag borde sett denna film. Men jag orkade inte fördjupa min nedstämdhet, genom att se denna film. Jag läste att han skulle berätta att upp till en miljon arter är hotade av utplåning. Det känns så sorgligt. Tänk om vi kunde lämna naturen ifred tills vidare. Det känns som vi på något sätt inte längre är en del av denna, utan bara någon sorts cancersvulst som växer sig stor och förstör. Jag har ju skrivit tidigare om hur jag ser på den ekologiska väven, där allt levande hör ihop. Men nu är balansen ur spel och den natur som ofta varit min tröst i livet, håller på att smälta bort. Vi uppträder som vi har rätt att bestämma, vilka som skall få finnas och vilka som skall utrotas. Detta utifrån vad vi tycker ställer till eller gynnar oss. Som vi var någon sorts gudar med rätt att bestämma över liv och död bland våra medlevare. Men det kommer att straffa sig till slut. Dessutom kommer jag bli ledsen. Vilket jag redan nu blir när man pratar om, att vissa djurarter inte borde få finnas. Naturen är inte till för oss och vår bekvämlighet och våra nöjen. Den är en helig plats och ett tempel där man bör böja sitt huvud, i ödmjukhet inför något större.

Nu börjar jag bli trött.

Peter

 

Hej vänner!

Den 9 oktober 2012 sköts den då 15-åriga flickan Malala huvudet av talibaner. Hon hade nämligen protesterat mot deras förbud för flickor att utbilda sig och gå i skolan. Som genom ett under överlevde hon efter att ha skickats till England, där hon opererades. 2014 fick hon Nobels fredspris för sin kamp för flickors rätt att gå i skolan och utbilda sig. En flicka som jag tror de flesta respekterar och som jag aldrig hörde någon säga, att hon på grund av sin ungdom eller att hennes pappa följer med henne på resor kring jorden, säga nedsättande och förminskade saker om.

Men jag både läser och hör ofta ifrågasättanden och nedsättande saker om den unga kvinnan Greta Thunberg. Att hon skulle vara ett osjälvständigt våp som utnyttjas av vuxna, för att framföra deras åsikter. Att hon på grund av att hon har haft stora svårigheter i sitt unga liv, skulle vara oförmögen att ta till sig kunskap om forskning om klimatet. Att det faktum att hon har en diagnos inom autismspektrum skulle göra henne mindre värd att lyssna på, än andra. Hon utsätts för elaka kommentarer och taskigheter av presidenter och gubbar, som verkar tro att de på grund av ålder och kön vet mer om klimatet än hon gör. Fast de uppenbarligen inte gör så. Ibland döljs dessa elakheter dessutom i ett ”det är synd om”. Vilket kanske är det värsta sättet att vara respektlös mot en människa.

Jag har ju i mitt yrkesliv träffat rätt många unga människor med diagnoser inom autismspektrum. De har väl varit olika som, folk är mest. Men en del av dessa har precis som Greta varit högt begåvade personer, med en stor förmåga att ta till sig kunskap och med ett stort rättspatos. Greta Thunberg har visst högsta betyg i alla ämnen från grundskolan. Vilket jag misstänker att inte alla de som tror sig veta bättre än henne har. Jag tror hennes tydlighet, engagemang och kunskaper skrämmer en del och får dem att leta svagheter, för att slippa känna sig underlägsna. Det påminner lite om hur en annan begåvad person, som säkert hade högfungerande autism en gång bemöttes. Han som av sin lärare fick höra: ”Einstein, er kommer det aldrig bli något av”.

I Afganistan ville man tysta en ung kvinna för hennes åsikter på det brutalaste möjliga sätt. Men det betyder inte att det är okej att försöka tysta en annan ung kvinna med mobbing, elakhet och respektlöshet. Har man argument och fakta som är andra, än de som är ens egna övertygelser, så får man väl framföra dem. Men att ägna sig åt att kränka en annan människa, bara för man inte håller med henne, är jävligt lågt och ouppfostrat. Kanske speciellt om det är ung människa som inget ont gjort.

I USA fortsätter den tokiga pajasen jävlas in i det sista. Om folk nu inte förstår att det är en galning de har att göra med, så måste de vara så dumma som de verkar. Vilket otroligt nog rätt många verkar vara. Förlåt att jag fortsätter skriva om otäckingen. Men det har jag nu, som ni vet, gjort i fyra och ett halvt år och det är svårt att sluta. Det finns ju förstås otäckingar på närmare håll jag kunde skriva om istället. För han är ju inte den enda lögnaktiga psykopaten man hört talas om eller träffat på. Fast å andra sidan har jag bara haft närmare kontakt med två sådana figurer, under de 66 år jag levat. Så jämfört med alla snälla, ärliga och generösa människor man träffat, är det ju ingenting. Inte ens någon del av en procent, av de man träffat på, har alltså varit sådana otäckingar. Några nitlotter får man nog stå ut med i livets lotteri.

Annars har jag läst att politiker och generaldirektörer inte följer Folkhälsomyndighetens  rekommendationer. De ränner runt och julhandlar och reser utomlands, som det jävla viruset inte är så farligt. Speciellt tycks generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), skitit rejält i det blå skåpet. För han hade åkt till Kanarieöarna för att hälsa på sin dotter. En resa som han sa var nödvändig. Som tydligen var omöjlig att skjuta upp några månader, tills han blivit vaccinerad. Men jag tycker lite synd om killen. Nu har han varit generaldirektör för Försäkringskassan, där han var illa omtyckt av personalen och fick gå. Sedan blev han rikspolischef och blev illa omtyckt av personalen och fick gå. Då fick han sitt nuvarande jobb och jag läste att de som jobbar där, tycker han genom sitt agerande förstört den myndighetens auktoritet och rykte och vill bli av med honom. Det verkar som han får i uppdrag att genomföra förändringar i verksamheter och göra folk förbannade. Sedan får han sparken av någon minister, som först bett om organisationsförändring. Han verkar vara någon sorts kanonmat på det sättet. Som någon säger: ”vi skickar in den där Eliasson, för han tål mycket stryk och verkar inte begripa bättre.” Vilket han faktiskt inte verkar göra.

Det skall visst bli vinter och kallt. Men idag filade en talgoxe utanför mitt fönster som om det var vår. Inte så där försiktigt som taloxar ibland gör på vintern och som kallas skuggsång. Vilket jag tycker är ett av svenskans vackraste ord förresten. För länge sedan skrev jag om vackra ord. Kommer ni ihåg det? Vackra ord som ”ljummen”, ”smekning” ”lingon” och ”snöflinga”. Men i sången ”Kristallen den fina” sjunger man: ”Min vän, min vän och älskogsblomma”. Det är fint. För älskogsblomma är ett fint ord, som man borde använda oftare. Dock inte hur som helst. Man bör vara lite noga med vem man kallar ”älskogsblomma”, trots att det är ett mycket fint ord.

Jag hoppas jag snart blir vaccinerad och slipper hålla avstånd. Sedan hoppas jag att det här eländet snart är över och vi kan kramas igen du och jag. Men ett tag till får ni gå och tråna efter det, även om ni är sugna på att krama mig. Vilket jag hoppas en del av er är.

God natt och sov gott!


Peter

 

Hej vänner

Så har det blivit ett nytt år. Hoppas det blir bättre än det som passerat. För det var ett riktigt skitår. Både för mig och för världen i stort. När jag var ung brukade äldre människor påstå, att det kändes som åren passerade allt fortare. Det förstod jag inte då. Men nu förstår jag precis vad de menade. För åren springer bara allt fortare. Det hinner knappt bli midsommar förrän det är jul. Man får ta mig fan tänka efter av vilken anledning just den senaste nubben tas.

Det är alltså det 2021 året efter Kristus födelse. Det är också det 66 året efter min födelse. Men den högtiden firas först den 14 augusti. Då, i det tilltagande mörkret kan man fira denna dag med att öppna en burk fermenterad strömming och ta en och annan O.P. Man kan också tänka på allt man varit med om under dessa 66 år. Jag har förresten redan nu i förväg börjat tänka rätt mycket på det. Ibland är jag deppad och då tänker jag på det som var svårt fram till nu. Ibland är jag på fint humör och då tänker jag på allt roligt jag varit med om. Det har varit ömsom vin och ömsom vatten. I kväll var det förresten vin från Nya Zeeland.

Som ni vet är det inte längre någon riktig ordning i detta land. Det har det väl förresten aldrig varit. Men så illa som nu var länge sedan. När jag var 13 bast försökte man få lite ordning, genom att man började köra på höger sida på vägen. Jag minns att jag var ute och cyklade den dagen och tyckte det var lite spännande att bilarna körde på "fel" sida. Då var jag en rätt liten kille på en meter och femtiosju centimeter, som var lite småfet. Men året därpå var jag smal och minst 15 cm längre och hade finnar, som trivdes under min lugg. Den som man fick peta undan om man vill se något. Min pappa hade alltid synpunkter på min frisyr och tyckte jag såg för jävlig ut. Han var överhuvudtaget inte så nöjd med mitt utseende, när jag var tonåring. Det var jag inte själv heller, men av andra skäl. Håret var långt och fett, men det var inte för att odla finnarna i pannan. Man skulle se ut på det sättet på den tiden, om tjejerna skulle gilla en. Men de gjorde de inte så mycket iallafall. Vilket jag i efterhand har viss förståelse för.

Men även om det var viss oordning redan på den tiden är det ju ingenting mot hur det har blivit nu. För nu är det ingen ordning alls. Fan vet vems fel det är att det blivit på det här sättet. Men visst ansvar får väl de som haft ansvar för att styra och stifta lagar ta, för att det blivit så tokigt. Det skulle på något sätt kännas fint om några av de som har, eller har haft makten, kom fram och sa: ”Vi ville väl och gjorde så gott vi kunde. Men det sket sig”. Som Marcellus säger i Hamlet: ”Nånting är ruttet i Danmark”. Men om man går på teater och ser denna pjäs, kan man numera ropa ”då skulle du se hur det är i Sverige. Där är det ta mig fan ruttnare, än i Danmark.”

Det var förresten Shakespeare som skrev att ”klok och kär är ingen dödlig”. Vilket det ligger en hel del i. Man får sålunda välja huruvida man skall vara det ena eller andra. Vilket kan vara besvärligt. Kär och dum i huvudet eller klok som en bok och okär. För min personliga del har jag livet igenom varit lite småkorkat romantisk. Men så har jag aldrig doktorerat heller. När jag gick i gymnasiet var jag kär som en klockarkatt i början och det gjorde att studierna inte var det viktigaste. Men när det gick åt pipsvängen med kärleken, så gick studierna också åt skogen på grund av detta. Så jag fick ta ett extra år på gymnasiet och det året var jag okär och då gick det rätt bra. Men de sista 41 åren har jag för det mesta varit lite korkad. Men jag har trots detta har jag någorlunda lyckats upprätthålla ett arbete. Men om det inte varit för kvinnor hade jag säkert varit professor idag. Man sitter där i lugn och ro och tänker studera och förkovra sig. Men så kommer någon ur duschen, iklädd bara en handduk på huvudet. Inte fan går det då att koncentrera sig. Då är det ju mer de anatomiska och inte de akademiska studierna som kommer i förgrunden. Samt gör en dum i huvudet. Som sagt: ”klok och kär är ingen dödlig”.

Den store författaren Hjalmar Söderberg skrev ju: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt." Det håller jag med om. För även om jag inte är så jättegammal, så är jag ändå inte ung längre. Vilket jag förra året blev rätt påmind om. Då tyckte jag ibland att det var för jävligt att bli gammal också. Men nu har jag piggat på mig och jag hoppas nu att det kommande året, blir ett bra år. Att vaccinet funkar och att folk vaccinerar sig. Att det rötägg till president som jag skrivit om tidigare i denna blogg, placeras på låst avdelning och stängs av från alla sociala medier. Den ryska jävla giftmördaren lär väl fortsätta ta livet av folk, om han inte av misstag förgiftar sig själv. Men det är väl att hoppas på för mycket. Jag hoppas också att det fina demokratiska och fria land jag växte upp i, befriar sig från alla jävla gangster och kriminella klaner, som hotar det. Jag hoppas också att alla som livnär sig på att lura av folk sina pengar i spel och dobbel portas från att göra reklam för denna kriminella verksamhet i TV. Jag hoppas också att ni swishar Rädda Barnen lite stålar: 902 0033 och märk gåvan FÖRÄNDRA. Det sista hoppas jag lite extra.

Nu skall jag dricka kaffe. Som den gamle anarkisten Michail Aleksandrovitj Bakunin så riktigt sa: ”Kaffet, för att vara gott, måste vara svart som natten, sött som kärleken och varmt som i helvetet.” Så det så!

Peter