Hej vänner!

Klockan är 1:41 på natten och jag kan inte sova. Det beror på att jag somnade en stund på kvällen när jag löste korsord. Så nu är jag pigg som en mört. Men numera gör det inte något för jag behöver ju inte gå till jobbet i morgon. Förr tyckte jag det var jättejobbigt när jag inte kunde somna och visste att jag skulle få kämpa mig genom nästa arbetsdag. Det är skönt att slippa tänka på sådant för det mesta, nu för tiden.

I USA fortsätter galenskapen och tycks bara bli värre. Man får hoppas att det snart är över och att den äckliga varelse som styrt detta land snart kryper tillbaks under den sten där han hör hemma. Eller låses in på någon institution som tar hand om den sortens individer.

Jag skrev för några månader sedan att jag tycker det är jobbigt att känna förakt. Det är ju också förbundet med en känsla av överlägsenhet och att vara bättre än de man föraktar. En känsla som jag inte gillar att känna. Men det är bara att erkänna. Jag känner ett intensivt förakt för de som stöder den jävla slemsvampen och som är för dumma för att genomskåda hans lögner och allmänna galenskap. Nu hoppas jag att stormningen av kongressen blir slutet på denna hemska historia. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Man trodde inte något sådant kunde hända och att demokratin kunde utsättas för ett sådant hot. Men den skall man inte ta för given. Den finlandssvenske författaren och krigshjälten Harry Järv, har ju i en bok tagit upp detta problem. Hur skall demokratin behålla sina friheter, när de används av dess fiender till att inskränka dessa. Som jag förstår det menar han att det finns det gränser och när det gäller, får de som tror på demokrati försvara sig. Att det finns gränser för vilken tolerans man kan visa de intoleranta. Om man uppmanar till förstöra eller hota det demokratiska styrelseskicket, så skall man riskera bli inlåst tills man kommer på bättre tankar. Harry offrade ett ben för sitt lands frihet. Så vad han skrev, bör man tänka på, om demokratin och rättsstaten hotas av yttre och inre fiender. Oavsett om dessa är främmande makt eller extremister eller kriminella gäng och klaner.

Jag läste förresten ett inlägg på Facebook där någon socialdemokratisk sympatisör framförde att hon tyckte det var orättvist att socialdemokratiska ministrar fick på skallen, för att de inte följde de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten gett. Att det faktum att de gett sig ut och handlat i affärer, fast de själv avrått för detta inte var så farligt. Vilket det kanske inte var. Men sedan jämförde skribenten med tokigheter som andra politiker i andra partier gjort. Som festat med en influenser (vad det nu är) och åkt på födelsedagsfest till Israel etc.etc. Sånt där tycker jag illa om. Att man tror att ett misstag blir mindre, för att andra gjort något, man tycker är värre. Det är så jävla barnsligt. Som en liten kille som hittat något bus och säger: ”det var inte bara jag”. Ett fel blir ju inte automatisk ursäktat, bara för någon begått ett värre. Själv har jag minsann begått en del tavlor som jag fått stå för. Inte fan hade det hjälpt, om jag påpekat att jämfört med Quisling, var det skitsaker. Ränner man iväg och handlar grejer i ett köpcentrum, fast man just sagt till andra att inte göra så, är det dumt. Även om andra gjort värre saker.

Jag såg att det var en film på TV där sir David Attenborough berättad om den massutrotning av det levande som pågår. Jag borde sett denna film. Men jag orkade inte fördjupa min nedstämdhet, genom att se denna film. Jag läste att han skulle berätta att upp till en miljon arter är hotade av utplåning. Det känns så sorgligt. Tänk om vi kunde lämna naturen ifred tills vidare. Det känns som vi på något sätt inte längre är en del av denna, utan bara någon sorts cancersvulst som växer sig stor och förstör. Jag har ju skrivit tidigare om hur jag ser på den ekologiska väven, där allt levande hör ihop. Men nu är balansen ur spel och den natur som ofta varit min tröst i livet, håller på att smälta bort. Vi uppträder som vi har rätt att bestämma, vilka som skall få finnas och vilka som skall utrotas. Detta utifrån vad vi tycker ställer till eller gynnar oss. Som vi var någon sorts gudar med rätt att bestämma över liv och död bland våra medlevare. Men det kommer att straffa sig till slut. Dessutom kommer jag bli ledsen. Vilket jag redan nu blir när man pratar om, att vissa djurarter inte borde få finnas. Naturen är inte till för oss och vår bekvämlighet och våra nöjen. Den är en helig plats och ett tempel där man bör böja sitt huvud, i ödmjukhet inför något större.

Nu börjar jag bli trött.

Peter