Hej vänner!

Så är det förhoppningsvis över och den helknäppa och oerhört dåliga förloraren har flugit till Florida. Där vi får hoppas att han där gör ett besök i denna stats träskmarker och blir uppkäkad av en alligator. Men det är väl att hoppas på för mycket. Nu skall jag efter fyra år verkligen försöka sluta tjata om den fjantiga, men farliga lögnhalsen. Han gjorde ett sista försök att förstöra demokratin och förlorade. Detta trots att han skickade fram sina dummaste, trognaste och mest galna stormtrupper. Men det hade han som tur var inget för.

Maria har dragit till Stockholm så jag och katten är ensamma. Han sover på sängen bakom mig. Ni som följer min blogg vet att jag varit bekymrad över honom den sista tiden. Men nu har det fungerat bra i rätt många dagar och han har bara pissat där han ska. Jag hoppas det fortsätter på det sättet. För katter som pissar i fåtöljer ligger rätt löst till. Fast det säger jag bara. Han skulle antagligen kunna pissa ner hela lägenheten, utan att jag skulle förmå mig att avliva honom. Jag har börjat slänga ut honom en kvart på morgonen och en på eftermiddagen, fast han inte vill. Det tycker han är taskigt. Men jag tror att det är bra för honom och hoppas att det också gör att han blir sitt gamla vanliga jag igen. Hittills verkar det funka.

Men han är alltså en gammal katt. Han är 17 år, vilket visst är 84 kattår såg jag. Det är ju en mogen ålder. Den nya presidenten i USA är visst 78 år. Men han påbörjar minsann ett nytt jobb trots att han inte är purung precis. Han är jämnårig med Paul McCartney. Men Mick Jagger är bara 77 år. Dylan är 79, men sjunger fortfarande att han tycker det är bra att vara ”Forever Young”! Så mina tonårsidoler börjar övergå till att bli mina åldrings-idoler. De har ju på något sätt följt mig genom nästan hela livet. År 1963 var jag nio år och såg Beatles på TV. Jag kommer faktisk svagt ihåg det. Men jag vet inte om jag tyckte de var så himla bra. Men efter några år tyckte jag att de var jättebra. Det tycker jag fortfarande. Det var ju mycket snack om deras långa hår när de slog igenom. Många vuxna var väldigt upprörda över denna frisyr. Varför vet jag inte riktigt. Den blev väl någon sorts symbol för moraliskt förfall och upplösning av normer. 

Men vi långhåriga, blev för det mesta minsann vanliga småborgerliga typer, vi också. Hederliga skattebetalare som skötte oss och betalade våra räkningar. Vi som i 12 månader trampade runt i uniform och lovade försvara både kung och fosterland. Vad gäller kungen gick det väl rätt bra förutom att han hamnade i dåligt sällskap, stackarn. Sprit och galanta damer, om jag förstått det hela rätt. En tråkig historia. 

Men vad gäller fosterlandet gick det ju ännu sämre. Vilket jag mår dåligt av när jag tar del av nyheterna. Jag är rädd för samhällsutvecklingen och allt otäckt som händer. Fan vet hur det kommer sluta. Det känns ibland som jag läser rapporter från ett främmande land. Någon sorts blandning av Al Capones Chicago, Siciliens maffia och Orcherna ur ”Sagan om ringen” har slagit klorna i Körsbärsdalen. Hur fan gick det till? Det finns ju städer i detta land som man knappt törs besöka för kriminaliteten verkar gjort gatorna osäkra. Jag vet inte om jag vill bo i ett land där det är på det sättet. Så jag vill flytta hem till Sverige igen. Det var ju ändå mitt hemland. Som jag alltså i ”Krigsmans erinran” 1972 lovade försvara. Landet där man en gång i tiden, varje morgon sjöng ”Du klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud.” Men det var länge sedan solen steg upp och jag lever sedan månader i ett grått mörker. Sannolikt för att gud har övergivit oss, på grund av vår brist på tramporglar, tro och förtröstan. Så det är lite mitt fel att det är jämngrått och molnigt nästan jämnt. Men det är smällar man får ta.

Själv är jag ju bara 66 år och känner mig rätt ung och pigg för närvarande. Det är bara det förbannade viruset som gör att jag känner mig lite gammal ibland. För det har ju oförskämdheten att främst ge sig på lite äldre människor. Jag är väl lite för ung för att ingå i den värsta riskgruppen. Men för något år sedan blev jag påmind om min dödlighet. Vilket gör att jag blev lite rädd för vad ytterligare en åkomma skulle kunna ställa till. Men än fungerar min kropp som den skall och blir jag bara vaccinerad, kommer jag kanske bli i toppform till våren. Signalsubstanser och hormoner kommer överskölja mitt nervsystem och jag kommer se världen som genom ett rosa skimmer. Lust, kärlek och glädje kommer åter fylla mig och likaså champagne serverad med sparris och hollandaise. Ty jag kommer då konstatera, att jag överlevt ytterligare en vinter.

För jag tycker det är kul att leva och är rädd för att dö. Nu har visst sådär en 10 500 människor dött av viruset. Även rätt många i min ålder. Jag har bestämt att jag inte skall jobba förrän efter det jag blivit vaccinerad. Det känns lite jobbigt, när jag blir ombedd att göra utredningar i skolor och där jag skulle behöva sitta nära de jag utreder. För jag har alltid varit dålig på att säga nej. Så när jag nu gör det, känner jag mig som en illojal svikare på något sätt. Jag känner någon sorts löjligt behov av att behöva förklara och ursäkta mig, fast jag är pensionär och inte har någon som helst skyldighet att jobba och utsätta mig för smittrisk. Det får ta mig fan räcka med den åkomma jag har och de rädslor som följer med den. Men som sagt, jag längtar efter att bli vaccinerad och hoppas det snart kan ske. Ge mig de förbannade sprutorna nu, så skall jag i utbyte jobba gratis ett halvår. Undra om man kan föreslå region Gotland detta och tränga sig före i kön?

Men jag känner mig ibland gammal. Men det har jag gjort rätt länge. Som jag inte längre hänger med och förstår samtiden och känner mig främmande inför den. Jag försökte en gång spela dataspel. Prövade flera stycken, då de barn och ungdomar jag träffade ofta berättade att de spelade sådana. Men vilket jag än prövade, tyckte jag det var jättetråkigt. Kanske för jag var rätt värdelös på spelen och bara dog eller förlorade. Med det berodde nog också på att jag tyckte hela grejen var tråkig och rätt snabbt slutade anstränga mig. Det finns ju folk som tycker det är så kul att spela dataspel att de utvecklar någon sorts beroende av den verksamheten. Men att jag skulle drabbas av sådant missbruk, finns det ingen risk för. Det är ju bra. Ty som Cornelius sjunger är ”summan av våra laster konstant” och att då vara dataspelberoende skulle ju, på ett tråkigt sätt, bli en last som man kunde använda till något roligare. Som att kramas ”länge länge” som Bamse och Brummelisa gjorde en gång, om ni läst den tidningen.

Ute kvittrar gråsparvarna som tokiga. USA har fått en riktig president. Katten pissar i sin låda och jag lever. Idag tror jag det blir kokt torsk med äggsås.

Peter