Hej vänner!

Utanför mitt fönster filar en talgoxe och gråsparvarna tjattrar som om det är vår. Men det är det inte. Det är lånt kvar till den kommer. Likaså till jag får bli vaccinerad mot viruset. Jag ringde vårdcentralen och frågade igen när det kunde tänkas vara min tur. Sjuksyrran som svarade lät trött och kunde inte ge några som helst besked. Hade jag haft hemtjänst hade jag fått sprutan. Ett tag tänkte jag säga att så var fallet. Men jag gissar att det hade avslöjats och då hade man fått skämmas.

Skam och skuld är förresten jobbiga känslor. Skuld är ju ändå rätt bra att man känner. För rädslan för den obehagliga känslan gör ju att man knallar på på den smala vägen och inte ger sig ut på dåligheter. För gör man det så kan man inte sova gott på natten. Utan då ligger man bara och ältar, vilken dålig människa man är. Det vill man inte vara med om.

Men skam är nästan värre, tycker jag. För då är det ju inget dåligt man gjort som plågar en, utan att man i sig själv är en dum, dålig, ful och otillräcklig figur. Man behöver inte gjort något alls. Man bara är en bedrövlig människa. Nu när jag är 66 år så måste jag säga att jag faktiskt aldrig gjort något allvarligt, som gör att jag förtjänar straffas så hårt med skuld och skam. Jag har väl inte varit perfekt precis. För jag är ju en människa och sådana har fel, brister och tillkortakommanden. När jag var ung kunde jag både känna skuld och skam för sådant, som jag idag kan le åt och tänka: ”hur fan kunde jag tycka det var så allvarligt”. Jag har ju varken mördat, slagit, bedragit, bestulit eller på annat sätt varit elak, mot en en medmänniska på 66 år. Någon gång har jag väl sagt något dumt, småljugit en vit lögn och gjort mig lite bättre och intressantare än jag är. Men på det kan jag nu se på, med visst överseende. Man är ju inte mer än människa.

Jag har faktiskt några gånger i livet blivit utsatt för orättvisor och elakheter som gjort mig väldigt ledsen. Det är rätt sällan jag tänker på detta. Men när jag gör det blir jag deppad. Så jag försöker låta bli att tänka på dessa erfarenheter. Ibland dyker de upp som blodiglar i minnets dy. Fast de som utsatt mig för detta har utan undantag varit riktiga stolpskott. Själv har jag förresten en gång varit dum mot en socialdemokrat för jag var sur på detta parti, av någon anledning som jag glömt bort. Det var löjligt, barnsligt och onödigt och det skäms jag fortfarande för. Vilket inte är mer än rätt!

Det finns ju människor som varken verkar känna skuld eller skam. De är otäcka figurer som man bör undvika som pesten. De är liksom mänsklighetens jättevirus som man bör hålla på avstånd och undvika att ta i hand. De riktigt allvarliga fallen, som TokTrump, GiftmördarPutin med flera, borde låsas in på en låst avdelning på någon institution i norra Sibirien.

Jag kom att tänka på motsatsen till skuld och skam. Jag vet inte riktigt vad det är. Men kanske är det stolthet. Då kom jag att tänka på Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar”. I den står det ju: ”Skäms inte för att du är människa,var stolt. Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Det tycker jag är fint skrivet. 

 Peter